Jag sitter på tåget mot Lund (får snart skaffa mig en övernattningslägenhet där). Tåget är fullt av arga människor. Det är inte för att vi är sena – nja, det är vi så vana vid nu. Nej, det beror på att internetet har tagit slut.
– Halleå halleå. Vi har fel på en hårdvara, så idag blir det inget trådlöst internet på detta tåget. Det är någon apparat … eller maskin … som har gåtti söndår.
Jag har ju andra resurser – men det är långsamma modemresurser. Jag klickar någonstans och tar sedan upp en bok och läser 4–5 sidor tills klicket har gett effekt. Sedan klickar jag igen och läser igen och tänker på telefonledningarna i Inre Mongoliet år 1923.
Nu är det dags att bestämma sig. Två gånger har jag bett om hjälp med min lilla underrubrik som jag ville ändra. (Del 1 och del 2.)
Golgatavandringen sker ju alltmer sällan på legobitar – oftare på obetalda räkningar och stulna cyklar. Fast som Bengt helt korrekt skrev:
”Jag ser legobitarna som en metafor. Legobitar kommer alltid att finnas i livet.”
Några (jag har valt på måfå, inte valt ut med hjärnan) av era fantastiska förslag var dessa:
En (ständig) kamp mot språkliga väderkvarnar
Eklektiska och elektriska epistlar
Presbyopiska betraktelser ur basketspelares språkperspektiv
Dribbelbabbel och babbelbubbel
Dråp- och språkligt
Tänkt & tyckt i mångt & myckt
En pyttipanna med basket och mögel
En språklig och mänsklig fatabur
En golgatavandring på basketbollar
I skuggan av ett plommonstop
Språkvett och basketsvett med Bergmans ätt.
En golgatavandring på väderkvarnar?
En daglig pendang till kommentatorsbåset
En golgatavandring med och utan plommonstop
En räkmackesurf i en champagnefontän
Bättre ett plommonstop i handen än nudelsoppa i skogen.
När Lotten är borta dansar kommentarerna i hatten
Lotten är tjockare än vatten
Lifvet och fest i perfekt, presens och futurum.
Lotten och hennes pittoreska bås
Din lysande pitt i språkmörkret.
Golgatatåg utan ströv men med pitt i plommonstop mot väderkvarnarna
Men nu. Jag har fattat ett beslut. Jag har till och med beställt en jacka med nya texten på. Bannern (heter vad på svenska?) ska göras om, jag ska ta ett djupt andetag och försöka vara lite mer proffsig och yrkesinriktad så att jobben bara faller över mig och jag belönas med … lön … och därför kommer det att stå:
LOTTEN
– den skrattande språkpolisen
Men det står sannerligen inte skrivet i sten. Dyker det upp något bättre, så ändrar jag, trallala.
Nya Zeeland stavas New Zealand på engelska. Det tycker jag är förvirrande eftersom namnet kommer från en nederländsk provins med just det namnet och just den här korrekta stavningen: Zeeland. Dessutom tycker jag att allt blir ännu mer förvirrande eftersom Själland (Danmarks största ö som egentligen skrivs Sjælland) på engelska heter Zealand. Alltså är det så här:
den nederländska provinsen Zeeland gav namn åt den nederländska kolonin Nieuw-Zeeland, som på engelska heter New Zealand
Copenhagen ligger på Zealand (men København på Sjælland).
Det här skrev jag bara för att lura in er i texten.
– Komplicerade namnförhållanden och geografisk historia, nämen så intressant! tänkte ni och läste ända hit.
Och inte kan ni sluta då? Fastän jag har lurat in er på …
SPORT!
Just nu pågår basket-VM i Turkiet. USA är som vanligt bäst eftersom de är stora som Belgian Blue-tjurar och spelar så att man ibland tänker ”nämen det där måste vara datorgenererat”. Men nu hoppar vi tillbaka till Nya Zeeland, där nationalsporten är rugby. Rugbylandslaget spelar i svarta matchdräkter och är nästan lika överlägset som USA är i basket. De kallar sig ”All Blacks”. (Ja alltså pga. tröjorna och shortsen dårå.) Kom nu ihåg att det heter All Blacks och fundera ett tag på var Nya Zealands basketlandslag kan tänkas ha fått för namn.
(Tänka, tänka. Humdidum. Har ni kommit på något?)
Självklart! De heter Tall Blacks!
(Jag måste ta en fnisspaus. Tall Blacks! Hihihi!)
Rugbylandslaget (All Blacks) har inspirerat basketlandslaget (Tall Blacks, hihihihihi) att värma upp med en haka – en maorisk dans som skulle skrämma mig halvt ihjäl om jag var oförberedd.
Tänk er att ni står på varsin planhalva och värmer upp med lite lay ups och passningar. På min nivå (div III) kollar man in spelarna för att se om någon ser extra duktig ut och sneglar på deras skor (duktiga spelare spelar sällan i skruttskor). Plötsligt ser du att motståndarlaget lägger bort bollarna och vänder sig mot dig och dina lagkamrater. De hukar och börjar skrika. Så här:
– Kom igen nu då! (sa Zlatan till Råsundapubliken i fredags – med krav på att den inte skulle vara mesig).
Detsamma säger jag till er. Idag är det nämligen Den stora namnbytardagen!
Skatteverkets namnbytesblankett.
För hundra år sedan hette en gren av min pappas släkt Harnesk, men bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och hade inga som helst problem med det.) Men det är inte mitt efternamn jag tänker byta ut.
Den förra lika stora namnbytardagen (Snellmansdagen) ägde rum den 12 maj 1906, så det är på tiden att vi har en i modern tid. Fast år 1906 var det nästan 25 000 finländare som bytte från svenska (eller ryska) till finska namn för att bättre smälta in i det finska samhället. Men vem bryr sig väl om att smälta in idag? Finskifiering i all ära, men nu handlar det om simplifiering; jag vill bara slippa heta det jag heter. (Hjälp! Vad håller jag på med?)
Men äsch, vad är jag nervös för? Författaren Magnus Ottelid hette förr Glenn Olsson och partiledaren Rick Falkvinge hette Dick Augustsson. Felix Herngren hette Tobias och Cher hade ett efternamn. Vågar de, så vågar väl jag?
Nu har jag skrivit på blanketten. Och jag djupandas nu. Detta kommer att följa mig resten av livet som en tatuering, en amputering eller en tandställningsmodifiering (nästa steg, kanske?). Eller får man ändra sig när man blir gammal och galen?
Hej kära Skatteverket! Jag skulle vilja ...
Nu är brevet lagt på lådan. (Märker ni hur spännande bloggen blir såhär med realtidskänsla?) Jag har inte som andra bett om att få byta till Slafs, Grus (får man heta Sten och Stig så …), Fjorton, Chonny, Plumsan, Pilsnerflaska och Östfront. Jag har inte ens tagit bort ett av mina förnamn och ersatt det med något annat. Jag har bara bett om ett extranamn.
Stackars mina föräldrar som kämpade i drygt sex månader med att hitta en lämplig namnkombination till mig. Det skulle passa med efternamnet Stenson och det skulle vara internationellt gångbart och framför allt skulle tilltalsnamnet Charlotte kunna uttalas på engelska, franska och tyska. (Jo, förstår ni att 1964 var andra språk än engelska av vikt.) Den 19 juli döptes jag (utan pappa närvarande – han låg hemma i influensa, men mamma var med i röd shantungklänning) till Charlotte Lilly Elisabeth Stenson.
Nu får vi hoppas att Skatteverket inte bråkar för att det tror att mitt nya namn kommer att åsamka mig problem, så att jag i fortsättningen kan få heta detta: Lotten Charlotte Lilly Elisabeth Bergman.
Visst är jag väl jättemodig? Vilken enorm förändring detta kommer att bli! Sällan har man väl läst något så omvälvande?
Jorå, det heter oftast releasemingel när en författare kallar till samling runt den nya boken, men bokutgivningsmottagning är väl smidigt och bra? Förra gången var jag på Sandras ”boksläpp” (kan man väl också säga), och då hade jag varken vett eller etikett med mig och visslade på bartendern, kom i slafskläder och glömde köpa blommor. Idag hade jag blommor! (Världens fem längsta liljor, faktiskt.)
Men jag hade även nylonstrumpbyxor. Nylonstrumpor kan man väl också kalla dem, men just kalasbyxevarianterna har så hemskt många fler maskor som kan gå sönder än de knälånga har (det är därför vi skiljer på nylonstrumpor och nylonstrumpbyxor). Vilket de gjorde. Gick sönder alltså.
Första paret ut:
På tåget till Stockholm. Det kändes lite som en vinpust vindpust när någonting brast.
Damn!
Jag skickade denna bild till min djefla man eftersom påklädningsproceduren just idag var synnerligen komplicerad och innehöll diskussioner om nylonets vara eller inte vara.
Andra chansen:
Här finns ingen bild eftersom jag stod i en mörk provhytt inne på Åhléns och av chocken – när jag såg de nyinköpta strumpbyxorna hålögt stirra på mig i den obarmhärtiga spegeln – inte kom mig för att fotografera hålet i grenen. (Eller så är jag av den åsikten att jag inte bör lägga ut eller ens fotografera min egen gren.)
För ordningen skull och för att ni ska få klart för er logiken och kronologin, gick jag direkt från tåget in på Åhléns och köpte två par nya nylonisar (jfr galonisar). Ett par rev jag alltså sönder omedelbart i provhytten, det andra (i detta sammanhang det tredje paret) tog jag sedan på mig med silkesvantar. (Läs: jag tog av mig alla ringar och armband och bet av en olämplig nagelflärp.)
Tredje gången gillt?
När jag och lillasyster Orangeluvan åt affärslunch för att diskutera ett projekt som om 30–40 år kommer att ge oss guld och gröna skogar, satt det kardborrband på undersidan av stolen. Preciiiiis där man sätter knävecken om man som jag gillar att tvinna fötterna runt tvärspinnen. Låt mig upprepa:
Kardborrband.
Och nu talar vi alltså enbart om den stickiga delen. Skraaaaaatschsch sa det.
Men fan! (Blombukett på golvet.)
Och så gick jag och köpte ännu ett par.
I mina för dagen fjärde par nylonstrumpbyxor, satte jag mig så att fördriva tiden på Kulturhuset (eftersom de har så fina toaletter där och jag ju kanske skulle behöva en om för eventuellt kommande strumpbyte). Plötsligt stördes jag av att en man med cykel stannade precis framför mig. Det var ingen mindre än den i mitt tycke fantastiska Johan Rabeus, som såg fullständigt vettskrämd/förvånad/chockad ut, med hängande haka och stirrande ögon. Tyvärr tittade han inte på mig, utan på människorna bakom.
– Eh, hrrrm, hufnnn fppghr, sa jag.
– Oj, förlåt, jag ville inte störa, sa han. Men min kompis skulle sitta där, men jag fattar inte …
– Du ser helt chockad ut, sa jag. Får jag ta en bild när du ser sådär jätteförvånad ut?
– Jadå! sa han.
Men nu måste vi väl ändå börja tvivla på karlns skådespelartalang. Är detta bilden av en "chockad" man? (Ni ser cykeln?)
Hela kommentatorsbåset vrålar nu med en mun:
– Cykel? CYKEL? C-Y-K-E-L??? Inne på Kulturhusets bibliotek? Johan Rabeus på cykel inomhus?
Jahaja. Ni tycker kanske att jag skulle ha frågat om denna triviala detalj? Mäh.
Klädd som en 46-åring i djup ålderskris (alltså i Conversedojjor och en kort, skotskrutig kjol samt en ganska läcker urringning) minglade jag sedan pga. Blind Höna (aka Jonas Söderström) och utgivningen av hans bok ”Jävla skitsystem”. (Man kan också säga att jag hade klätt mig som de flesta 46-åringar klär sig i Stockholm idag.)
Jonas Söderström. (Och nån himla blomma.)
Ämnet i Jonas bok är underbart: hur en usel, digital arbetsmiljö stressar oss människor. Jag begriper mig t.ex. inte på SJ:s sajt som innehåller tusen och en saker när man så himla ofta bara vill veta när tågen går och dessutom står och pillar med Iphonen som faktiskt har en himlarns liten skärm i sammanhanget.
Eller alla förbaskade digitalboxar! Eller jädra (jag är på svärhumör) fjärrkontroller! Även om de inte är digitala är de idiotiska i sin ickeanvändarvänlighet. Användarovänlighet? Dumheter är vad det är. (Nu vill jag som vanligt dra in rullgardinernas förfall här också, men de är inte så himla digitala. Än.)
Nu en liten guide för ovana minglare:
hitta något att läsa (på boksläpp är valet enkelt)
balansera champagnen väl mot lektyren
skvimpa lite champagne på till synes glada människor i närheten – det öppnar för prat om t.ex. alkoholmissbruk, uppfostran och fläckborttagning
kolla mot ingången så att du har stenkoll på vilka som kommer (t.ex. Kulturbloggen samt sällan- och icke-bloggarna Månhus, hakke, Lotta Holmström och SallyKlee).
Typiskt boksläppsbubbel.
Nu är jag hemma igen. Och vet ni vaaaaaaad? Jag är inte nylonbyxekompatibel.
Kolla! Fotboll på tv!
Tillägg av vänta-förresten-typen:
Alltså, så här är det. När man har på sig nylonstrumpor och de går sönder, byter man snabbt till otrasiga som man antingen springer och köper eller har med sig i bakfickan. Det finns med andra ord ett gigantiskt mörkertal här: alla som har avverkat fler än ett par strumpyxor de senaste åtta timmarna, men som visslar och låtsas som om det regnar.
Upp till kamp mot denna oärlighet! (Eller kanske inte ändå.)
Uppdatering av det-var-som-fan-typen:
I kommentatorsbåset ger Heléne med kärnfysisk noggrannhet tips om livslängdsförlängare, t.ex. ”trä strumpan på huvudet först”. (Klicka här om du vill läsa men är av nä-det-verkar-krångligt-det-där-typen.)
För att inte skrämma iväg er utan till och med få er att känna er tillfreds och invaggade i den tokiga tron att tillvaron endast är vacker och att meningen med lifvet är en sensommarkväll vid sjön, börjar jag med att visa upp en bild från igår:
Tagen med mobilen. Tänk ändå vad vår badsjö är fin. Inte en mögelspor så långt ögat når.
Att jag gick en sensommarpromenad i skymningen var egentligen en flykt hemifrån eftersom hemmet var en puttrande gryta av något okänt. Som lockade till sig bananflugor. (Och hur man får kål på dem läser ni här.)
Idag tog jag tag i problemet. Det luktade surskumt i kylskåpet, men flugorna vällde ut ur skafferiet – sju meter bort. Jag letade och letade och städade av bara farten även frysen – så nu har vi inte längre en renstek med utgångsdatum 2005 där inne. Plötsligt upptäckte jag (efter att ha ägt kylen i flera år) att man kunde dra ut hela understa lådan i kylen. Man bara fläpp, tryckte på en flärpknapp så flupp, föll hela lådan ut. Och si! Vilken skatt!
Gammal sur mjölk! Hurra!
Städa, städa, skura, krafsa, torka – fääärdig! (Och ingen hade jag hemma som kunde hurra och utbrista i hyllningstal och föreslå en skål i champagne.)
Uppmuntrad av luktfyndet, gav jag mig så på skafferiet – som inte borde kunna locka till sig några djur eftersom allt är hermetiskt tillslutet sedan en mjölbaggeincident 1993. Men hu, vad flugorna for och flög. Jag viftade, lyfte på tonfisk (nämen har vi tonfisk), viftade och flyttade på ananas (nämen har vi ananas) samt viftade och skyfflade undan fyra burkar kanel (nämen där var de ju).
Och så äntligen. Fyndet jag gjorde ser bakifrån ut så här och är vanligtvis inte sådant man har i skafferiet:
Vad kan det vara? Jag tycker att det liknar en koskinnsfäll. (När såg jag egentligen en sådan?)
Jag bar ut fyndet till verandan eftersom bananflugorna skulle hinna hänga på. Där ligger den på bordet och kan inte annat. Visst vill man klappa lite på den?
Mjukt och mysigt ser det ju ut att vara där i mitten.
Ja, ni ser rätt. (Alla kaffedrickare tar sig åt hjärtat och hyperventilerar.) Det är kaffefilter med sump. Orsaken att det kan bli på detta vis är att vi i den djefla familjen sällan gör kaffe och att kaffekokaren därför står i skafferiet för att tas fram endast när vi får besvärliga gäster på besök. (Men det är inte jag som har ställt in kokaren med melittan kvar; någon måtta får det ju vara.)
Med detta inlägg gör jag faktiskt en viss kategori människor väldigt glad. Tre gånger har jag idag fått beröm av tre vitt skilda människor för att jag inte är
Jag är gift med en djefla man som kan många konster men som är gräsmatteblind. Eller klippdyslektiker. Kanske till och med lite arbetsblyg? Han klipper nämligen inte gräset. Han skriver däremot poesi och sjunger och spelar gitarr och ger beröm, vilket ju är väldigt trevligt. Men gräsmattan rör han inte.
Då får ju någon annan göra det – till exempel gräsallergikern som heter Lotten. Eftersom jag har varit bortrest i en hel vecka, ligger jag efter med klippningen. Inte kul. Inte ett dugg roligt. För att göra det hela lite mindre plågsamt, satte jag på både musik i öronen och RunKeeper i Iphonen – en GPS-mojäng som mäter hur (långt) man rör sig.
Oh dear. Jag har tydligen varit inne på grannens tomt och klippt deras bilar.
För att dessutom få lite medlidande, filmade jag mitt slit och skickade till min djefla bortresta man. I mitt huvud tänkte jag att man på filmen skulle kunna se att
gräset var jättehögt
gräsklipparens handtag wobblar trots att jag har lagat det med nya bultar och muttrar
jag trots allt är en hejans quinna med spelande muskler.
Tyvärr går det inte fram. Inte alls. Jag och gräsklipparen är hur mesiga som helst. Men ljudet är bra!
Och ja, det är tungt när man måste klippa med en hand för att den andra är upptagen med filmningen. Men det var verkligen förfärligt eftersom gräset var 15–20 cm högt på sina ställen och jag kämpade i en dryg timme med en inte alls särskilt stor tomt.
Ni hör snörvlet och den lätt astmatiska andhämtningen? Tydligen låter jag alltid så. För när jag häromdagen klättrade upp på Omberg, lät det inte mycket bättre trots att jag kände mig som en kung on top of the world, på platsen som heter ”Hjässan”. Inte nog med detta. (Det måste vara syrebrist eller annat som ställer till det.)
Eh. Hrrm. Fin film. Öh. Jag
påstår att man kan se till Skåne och låtsas som ingenting när min geografiska allmänbildning sänder varningssignaler till munnen
kallar regnbågen för väderkvarn eftersom jag ser flera vindkraftverk i ögonvrån och munnen inte frågar formuleringsförmågan om lov innan den bara häver ur sig saker.
Så klättrade jag ner från utkikstornet och började min vandring neråt. Och föll pladask. En medeltida byggjobbare anade inte att han år 2010 skulle kunna få mig att stå på huvudet, där på Hjässan.
– Aj! Jag föll! Kameran! Nämen kolla, vad är det där?
(Det är helt normalt att ta en bild när man har trillat och att se till att foten syns i nederkanten så att publiken kan ana fallets överraskningsmoment.)
Visst är den medeltida?
Hade jag nu varit driftig så hade jag sett till att blodvite uppstått – kanske bankat huvudet i järnpluppen som satt fast i berget – och stämt någon på en miljard kronor. Men icke. Jag reste mig upp, borstade av knäna, satte på min RunKeeper och gick visslande ner för berget medan jag funderade på om jag skulle köra över Örebro eller Linköping. (Jag måste ha varit i mitt livs form eftersom jag körde in i Vadstena och sedan tvärändrade mig och körde mot Linköping. Som att gå över ån efter vatten eller åka till från Stockholm till Malmö via Eastbourne.)
I denna sista rapport om två skrattfyllda festivaldagar ska jag blicka tillbaka och analysera utfallet samt komma med funderingar om humorns position i samhället.
(Not.)
—–
Under pluggeåren i Lund, var AF-borgen mitt andra hem. (I alla fall under perioderna när jag hade ett första hem.) Att få komma in i Stora salen igen kändes bekant och … alldeles uppånervänt. För själva scenen, som liksom är poängen med lokalen, skulle inte användas – allt var ställt på ända genom att en annan scen hade placerats på långsidan. Ungefär som att sova under sängen, dra på sig skorna över öronen och dammsuga med en hårtork.
Bilden är tagen uppe på den RIKTIGA scenen. (Den inringade killen var rökskötare. Vilka gillar egentligen rök som sprutas på publiken i en hel halvtimme innan föreställningen börjar? Host.)
Medan vi satt i röken och inväntade improvisatörerna från Direktsänt, såg jag en alldeles underbar tjej som personifierar Lund: boknörden (här i gubbkeps).
– Utmärkt. När alla andra dricker öl och pratar, hinner jag ju läsa.
Så kom Lars Arrhed ut på scenen för att dra igång improvisationerna. Han är en teatertok som har sadlat om till en helt annan skådespelarbransch och numera försörjer sig som jurist.
Typisk advokattyp?
Han pratade och berättade och jag antecknade att ”saxofonisten i bandet påminner på ett konstigt sätt om Olof Mellberg” när jag upptäckte att jag hade strålkastarljus på mig. Ack, en så bekant och trevlig värme, hann jag tänka när Arrhed med sin mick ville veta om jag var journalist eftersom jag satt där och antecknade så frenetiskt.
Här hann jag – innan jag svarade – tänka på diverse alternativa svar som
nej, jag skrev en sak om saxofonisten, fast det stämmer inte riktigt
ja, nu jädrar ska här recenseras
förlåt, vem är du?
ja, fast egentligen inte för jag är föreläsare i ämnet svenska skrivregler och om någon här i lokalen vill att jag kommer och både roar och utbildar, så är telefonnumret 070-888 55 42
ja.
Så jag sa:
– Nej.
Konferencieren bad mig då om ett ämne som han skulle använda för att sjunga en improviserad sång. Självklart:
– Basketbollar.
– Öh. Bask…et…boll…ar. Och kan du säga tre saker som har med basketbollar att göra?
– Gummi och kärlek!
Hahahahaaaaaa, tänkte jag för mig själv och skapade raskt en story om jättebröst i kombination med gummifetischister och huruvida det skulle kunna vara kärlek inblandat i dessa två begrepp. Men jag skulle ju komma på en tredje ”sak” också. Blodpudding för att göra det läskigt? Skavsår för associationernas skull? Hårklämma för att det bara är absurt? Juridik för att få ett skratt? Nej, säg något normalt, sa jag till mig själv. Och ur min mun kom:
– Glädje.
Meeeeeeeeees! sa jag sedan till mig själv, medan Lars Arrhed äntrade scenen och sjöng. Slutet lät så här:
Så kom då teatersportsimprovisatörsskådespelarna in på scenen och fick svara på frågor tre och tre med en mun – de tittar på varandra och försöker prata i korus utan att veta riktigt vad som kommer att sägas. (Svårt att beskriva.)
– Feeeeel pååååå tääändstiiiiiifteeeeeeeen!
Jag vet inte hur jag ska få tid, men jag måste uppsöka Teatersportevenemang minst ett par gånger per år resten av mitt liv. Det är otroligt imponerande insatser – och så gillar jag ju det där med pepping och själva tävlingsmomentet.
————-
Det allra sista som hände under Lunds Humorfestival 2010 var för mig en intervju som Kristian Luuk gjorde med Sally Phillips. Men först höll jag inte på att släppas in i Stadsteatern eftersom jag hade tappat min biljett. När ni ser folk som förtvivlat klappar sig på alla fickor, tömmer väskan tre gånger, återvänder till fickan där det där som saknas ju nyss inte fanns, och letar på absurda ställen som i kamerafodralet och under skosulan – gå då fram till dem och säg åt dem att andas och att det säkert ordnar sig. För då hittar man det man letar efter. (Jodå, det är en av fysikens fem grundlagar.)
Sally Phillips var liksom Dom Joly (som intervjuades i fredags) extremt blygsam om sin egen roll som varande ”rolig”. Nej, ingen av dem var egentligen rolig. Nej, de hade inte längtat efter att få vara på tv. Och nej, de var inte roliga, de hade bara haft tur. Ideligen dyker den upp, denna förbaskade tur som gör britterna så roliga fastän de inte alls är roliga egentligen.
Sally (oj vad jag lägger bort titlarna snabbt när jag är på det humöret) berättade att vi har det så bra här i Sverige, ja i hela Norden. ”People are nice. The streets are clean and calm!” Hon och hennes man hade varit på svensexa i Norge och maken hade tagits in på sjukhus pga. alkoholens kraftiga effekt och där hade hon slagits av att hon kände sig som i en av sina Smack the Pony-sketcher eftersom alla som jobbade på sjukhuset var kvinnor. ”I Storbritannien är alla läkare män!” sa Sally och fortsatte med att vi här i Sverige har kommit så himla mycket längre när det gäller jämlikheten män och kvinnor emellan. Kristian Luuk hmmade och höll med och publiken skrattade lite försiktigt, medan jag funderade på att hoppa upp på scenen och sno Luuks mick och vråla:
– VAD SA DU ATT DIN MAN HADE DRABBATS AV FÖR NÅGOT SA DU???
I Smack the Pony hade de medvetet fattat ett beslut om att inte ha återkommande rollkaraktärer, inga dialekter och inga catch phrases (vad det nu heter på svenska – som ”ring mej sen” och ”jag har en plaaan”). Alltså precis som HippHipp-gänget inte jobbar.
Ett tag fick Luuk problem med sin intervjuteknik.
– Hur gick det till när ni filmade den här lilla sketchen som vi nyss såg?
– Jag minns inte.
– Det verkar improviserat. Var det det?
– Jag minns faktiskt inte.
– Hade ni ko…
– Jag minns verkligen inte!
Sally Phillips berättade vidare (precis som Dom Joly gjorde) att de inte har tjänat en massa pengar på sina succéer eftersom tv-bolagen får all vinst och att komedi-skaparklimatet har hårdnat betydligt på senare tid. Förr kunde de planera ett enda avsnitt i åtta månader utan att någon klagade. Sally skrev i ett manus ”de står i en affär som har toalettrengöringsmedel på alla hyllor” och vips, hade ett gäng scenarbetare ägnat tre dagar åt att bygga upp just denna affär. (Se här.)
Jag-som-alltid-fokuserar-på-väsentligheter var under hela samtalet fascinerad av Sallys fötter.
Vilka synnerligen diskreta, beigefärgade skor!
Hon förde sig världsvant där på den hööööga pallen på den hööööga scenen med sin inte alltför långa kjol utan att visa trosorna en enda gång. (Jag hade sagt ”nejnej, sätt mig i en vettig fåtölj istället!”) Men hur var det egentligen med skorna?
Jättestora ju!
Och vet ni vad? Ricky Gervais (som säkert också går omkring i för stora skor och tror att han är tråkig) skickade in en massa sketchförslag till Smack the Pony, men blev refuserad varje gång. ”Complete rubbish!” sa Sally. Däremot spelades många inskickade amatörmanus in – ”because they were funny”.
Slutligen ett citat från Sally Phillips:
– As soon as you realize that you are funny, you stop being funny.
Ojojoj, vad jag inte håller med om det.
_____
(Sydsvenskan recenserar också upplevelser på Lunds Humorfestival – från helt andra uppträdanden än ”mina”.)
Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)
Det finns två saker som inte roar mig särskilt:
folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).
(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.
Läskigt, va? Eller?
För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:
– Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!
En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:
– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)
Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:
– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!
Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.
—–
Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)
Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:
– Limericksteasern, det är elak humor det! sa Kringlan. (Än en gång: jag tar tydligen bara bilder samtidigt som jag skrattar och skapar då den här softade oskärpan.)
En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra
berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
skoja om Sverigedemokraterna
jämföra tomten med Gud
berätta om sina GI-erfarenheter
säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.
Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:
pi kontra Fi
gäss som inte är ankor
rullgardinernas snören
snorkråkor respektive öronvax
semikolon.
Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.
—–
Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:
– Se så blött mitt papper är! Eh.
Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Wester och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.) Uppdatering: Jag har fått namnen på Ad lib-medlemmarna på bilden: Niklas Strandqvist, Kari Hamfors Wernolf, Lina Särning, Per Wernolf och Calle Stenlund.
Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:
– Här är en bild som ... togs strax innan vi ... klev på ... båten mellan Travemünde och Ro...st...ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt, den där båt...resan ...
—-
När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?
(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)
Men vi börjar med frukosten. Man ska ju äta en rejäl frukost, eller hur? Och man ska ta god tid på sig och se till att få i sig något från alla kostcirkelns delar. Men hur var det nu den såg ut, kostcirkeln?
Grönsaker
Frukt och bär
Rotfrukter & potatis
Mejeriprodukter (fast inte smör)
Kött, fisk & ägg
Bröd & spannmål & pasta
Matfett
Champagne
Obanteatern spelade upp en pjäs i regi av Ika Nord. Ika i rutan! (Hon med skelettet Åke!) Innan föreställningen började, sprang en av skådespelarna omkring och pratade om ditten och datten och var fantastisk i både kroppsspråk och tal. Barnen skrattade och svarade högljutt på retoriska frågor. Jag njöt – den här killen visste verkligen hur man talar med och för barn!
Men sedan började pjäsen, som handlade om en flicka som var dels en kartongbild, dels den skådespelaren som nyss pratade med barnen, dels ännu en skådespelare som var klädd exakt som den förste. Och kartongbiten. De hade väldigt konstiga mössor på sig, som jag tyckte såg ut som stiliserade kanelbullar. (Men som föreställde hår.) Se klipp häääär.
Se särskilt den underbara skumgummicykeln!
Pjäsen baseras på en barnbok av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge och ställer frågor som:
Kan man klättra i träd utan att hålla i sig?
Kan man peta näsan med en vass kniv?
Kan man locka håret med en borrmaskin?
Kan man cykla rakt nerför ett berg utan att styra?
Kan man gå över gatan utan att se sig för?
Jag är helt klart vuxen och alls inte målgrupp … men jag blev faktiskt förvirrad. Mest förvirrad blev jag kanske å barnens vägnar. Tänk er nu att det är Ika i rutan som med enorma ögon och pantomin-miner ställer frågorna och sedan testar om det funkar. Och som kommer fram till att ja, det kan man ju men man ska det kanske inte.
Mmmmmmhm, tänker jag och njuter.
Men. Skådespelaren som var så fantastisk i det spontana pratet i början, blev helt annorlunda och krystad när han fick repliker i munnen. Fast barnen hade kul och jag äääääär ju inte målgruppen, så egentligen borde jag bara dra något gammalt över mig. Analyserande gamla surkärringen, det är jag det.
Men KOLLA vilka fina pressklipp som sitter i foajén på Lilla Teatern i Lund!
—–
Direkt från barnteatern gick jag till en av sex testfilmsföreställningar med HippHipp-material som ska sändas i vår. Vissa pålagda ljud var inte pålagda ännu, vissa repliker som skulle höras, hördes inte och vissa klipp var inte klippta som de skulle klippas och det blev så fullsatt att visningen försenades en kvart för att sittplatserna inte räckte och folk verkligen vägrade att lämna lokalen. (Nej, varför skulle de det?) Vi fick dessutom veta att PUBLIKEN filmades för att HippHipparna sedan skulle höra var vi skrattade och var vi inte gjorde det.
Sedan satte visningen igång och jag kunde inte sluta skratta.
Jajaja, det går nästan inte att se. Men det är faktiskt mörkt inne på bio! (Just här är det de två bergsklättrarna som pratar om BMI.)
Ibland skrattade jag innan jag ens hade känt skrattet bubbla upp – ungefär som en överraskningsnysning. Samtidigt var jag lite orolig över att jag ibland bara satt och fnissade fastän det var skitkul. Tänk om de klipper bort det där som var så roligt för att just jag inte skrattade tillräckligt högt just då och där.
Dessutom fick jag tillfälle att erbjuda min plats till Kim Sulocki (med den fina ryggsäcken), så detta var på det hela taget en alldeles förtjusande tillställning! Persongalleriet har utökats med bl.a. en skolpsykolog och en man som har svårt att hitta fokus samt en postanställd. Knut Knutsson gör en oförglömlig insats och ser ut som ett diminutiv bredvid bjässarna som heter Anders Jansson och Johan Wester.
Se bara hur stora Johan Westers skor är. (Jag hann inte placera en tändsticksask bredvid dem.)
Mer om stora stor kommer i nästa rapport från Lunds Humorfestival, bl.a. såg jag ståuppare, improvisatörer, Sally Phelps och minst två clownnäsor. Samt hörde en sång om basketbollar.
Det kan ju inte vara kul att fel inställd. Eller felprogrammerad. Eller att ställa in sig i en garderob. Men det var inte det jag skulle säga utan:
Babben Larssons föreställning på Lunds Humorfestival ikväll är inställd. Men (tadaaa) istället kommer Johan Glans och Claes Malmberg att ställa sig på scenen. Nu råder viss förvirring här eftersom jag har hört minst tre personer säga att det är Adde Malmberg som gör Johan Glans sällskap. Men det är nog fel. Tror jag.
I detta ämne finns bara en sak att tillägga: bilder från min kompis Hasse, som påpekar att han har problem med sin diskmaskin. Som heter Intuition.
Ni ser att man även får en hänvisning till AAA? (Som i "ahaa!".)
Här nedan ses hela frontens alla knappar och vred. Men hur sätter man på?
Naturligtvis genom att trycka på cancel. För maskinen heter ju Intuition.
Jag har skådat ljuset. Jag har nämligen sett Shima Niavarani. Som när Beatlesgrabbarna vindögda tittade in i Maharishis rökdimmor, drunknade jag idag i Shima Nievaranis ögon. (Min association till Maharishi beror bara på att jag fick för mig att det var det Shima hette.)
Se, just den där ögonfransen är på väg söderut.
Nu kanske man kan protestera mot logiken där ovan eftersom jag borde ha kunnat rädda mig genom att hänga i de lianer som var Shimas lösögonfransar, men jag lovar: man dör lite när man ser henne på scen.
Hon är 25 år och så dunderbegåvad att man inte ens har vett att fundera på gener eller miljö. Hon sjunger, dansar, imiterar Leijonborg, drar ett par operaarior, härmar Björk, agerar man, kvinna, barn, clown och så har hon en lösning på det hätska, politiska klimatet: alla går bara med i sociodemopaterna, som ju tänker sära på alla.
Nu kommer jag att avslöja något som hon gör. Det kanske man inte får. Men se det som reklam, Shima!
Först höjer hon armen som i en Hitler-hälsning.
Och så ändrar hon handflatan till en knuten näve, som Svarta Pantrarna gjorde under OS 1968.
Slutligen öppnar hon handen och gör ett V-tecken som Churchill.
Och så tittar hon på sin hand och säger lite i förbifarten:
– Ah. Som sten, sax, påse.
Sten-sax-påse. (Eller som vi sa i Luleå: ”klunscha”. Men då blir bildserien obegriplig.)
När applåderna, busvisslingarna och hurraropen efter föreställningen hade klingat ut kastade jag mig upp på scenen och upp i hennes famn för att be om ursäkt för att jag aldrig har sett henne förut.
– Äsch, sa hon, jag har bara uppträtt på Riksteatern, Dramaten, Orionteatern, Uppsala stadsteater och Sveriges Radio och min föreställning ska visas i SVT i oktober och så är jag med i julkalendern i december och så har jag varit med i några filmer, men det är inte mycket mer.
Vi enades om att man faktiskt inte kan gå omkring och vänta på sitt genombrott. Man måste göra genombrottet och skapa sin karriär själv. Shima ville stå på scen, så hon skickade sitt material och talade sig varm om sig själv och vips, ville Riksteatern nästan äta upp hela henne. Då var hon 19 år.
——–
... och då ville jag strypa henne ...
Claes Virdeborn är en helt normal tandläkare, som inte gör annat än gräver i folks tänder hela dagarna. Borra, borra, fila, fila, skrapa skrapa. Eller nej. Han sjunger, spelar, berättar ur sitt liv och tankar om den annalkande ålderdomen och den flyende ungdomen samt svettas floder på scen också – när han inte jobbar alltså. Det är lite Cornelislikt, lite Bellmanskt, lite Adolphsonskt och väldigt roligt. När han hade sjungit och pratat färdigt var vi i publiken alldeles matta och faktiskt lite förälskade i honom. Jag hörde några tanter i publiken säga ”tänk en sån begåvning” och ”snygg rumpa” samt ”sa han att han var singel eller?” och dessutom ”den du med sirap på, men lite mager är han väl?”. Jag vände mig om för att le mot tanterna och säga något om barnarov, men stirrade då fullständigt perplex in i ögonen på några med mig alldeles jämnåriga tjejer.
Vilket var precis vad Claes Virdeborn pratade om. (Hur blev jag en medelålders tant som vill nypa 51-åriga grabbar i baken?)
—–
På Lunds Stadsteater samlades alla skrattsugna för att lyssna på vindars sus, Kristian Luuk och brittiske komikern Dom Joly. Det där med vindarna som susade under första halvtimmen var för mig (men kanske bara för mig?) vansinnigt irriterande. Kristian Luuks mick hade tappat puffen och funktionen och inte vet jag … men jag hade inte stått ut en sekund på scenen med ett fras, knaster pffffuuuuuhhhf och doff så fort Luuk sa något, rörde på huvudet eller drog efter andan.
Dom Joly berättade att han inte alls hade tänkt bli rolig. Eller komiker. Eller ens underhållare. Det bara blev så! Hoppsan hejsan, alla tv-bolag i världen vill ha mig, men jag som inte kan något, sa han flera gånger och kryddade det lite med ”jag har haft tur”.
Det är ju sympatiskt med alla skådespelare som bara råkar halka in på skådebanan via bananskal eller författare som bara råkar få sina böcker utgivna utan att de ens visste om de kunde stava. Men när man själv är en bitter oskådespelerska som vill stå på scen och egentligen skriva böcker på heltid, så blir man säkert irriterad av denna blygsamhet från de kända, stora och efterfrågade. (Äh, who am I kidding – det är ju mig jag talar om. Jag vill också halka in på roliga, lönsamma banor!)
Luuk och Joly (och alla vi i publiken) tittar på Trigger Happy TV. Fast Luuk läser i sina papper vad han ska kunna fråga om härnäst.
Den väldigt magre Luuk och den ständigt viftande Joly var ett udda par.
Jag måste säga att även Dom Joly fick mina känslor i svallning. Han var ytterst sympatisk och hade säkert kunnat prata om humor i flera timmar till. Däremot undrar jag lite över Luuks research: han frågade vad Doms föräldrar hade för yrken (”what does your parents do?”) och fick till svar att pappan var en döende skeppsredare (”a week from his death”) som hade förskjutit sin son (alltså Dom) medan mamman var hemmafru.
Det var ju inte så kul, tänkte Luuk och lämnade raskt ämnet.
(Vad jag menar är att även detta kan man ju få in i en diskussion om humor om man nu ändå har dragit upp det – och om det nu inte går att skoja eller ställa följdfrågor om döende fäder och mamma-hemmafruar, så får man ju kolla upp det i förväg. Ni hööör vem som egentligen borde ha gjort intervjun?)
—–
Och så dagens fjärde glada överraskning: Lars-Göran Bengtsson, kommunpolitiker i Svinarp.
Politiskt laddade citattecken. (Anders Jansson är Lars-Göran.)
Ni kommer att gilla den serien, det kan jag faktiskt lova. Tänk er en svettblank, dryg kommunpolitiker som fu… äh. Ni får kolla själva!
Invigningen är precis slut och vi är alla lite skakis och skrattet har fastnat i halsen. Helt utanför manus drabbades nämligen en i Stadshallens publikhav av ett förmodat epileptiskt anfall.
Och får man skoja om sådant? Får jag dra till med ”en skakande upplevelse”? Jag har gubevars en son med diagnosticerad barnepilepsi, men ändå … får man?
För det är ju den frågan som alla komiker någon gång möts av:
– Får man skoja om allt?
Även jag var sådan när jag intervjuade lustigkurrar i långa banor på radion. Så här lät det alltid:
– Så … (här lade jag in en konstpaus för att den inövade frågan skulle låta spontan och kommen out of the blue) … jag har funderat på det här med, med, med … tabun. Får man skoja om allt?
– Ptjaaaaa … (konstpaus även från den roliga personen, som verkligen gjorde sitt yttersta för att det bekanta svaret skulle låta spontant och kommet out of the blue). Men. Ja … Ja, det kan man.
Det gick nog bra med den insjuknade i Stadshallen – ambulansen tillkallades och vi kunde börja skratta igen. För invigningen var riktigt, riktigt rolig. Johan Glans kallades ”lokal förmåga” och det vi såg var misstänkt likt ett studentspex – men de är ju också roliga. Anders Jansson intervjuade Dom Joly på engelska så att jag rös av välbehag: Anders skulle lätt kunna vara Morgan Pålsson, fast duktig och på riktigt. Smarta frågor, kloka följdfrågor och till synes improviserade skämt. Johan Wester klädde samtidigt om till Kung Arthur, vars följeslagare såg ut som Kim Sulocki – med världens finaste ryggsäck. Jag tittade faktiskt bra mycket mer på ryggsäcken än på Kim, som inte bara såg ut som Kim utan verkligen var det.
– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom kulisserna, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare!
När jag sedan fick chansen att fråga Johan Glans om visslingarna, ryckte han bara på axlarna och sa att han bara tänkte att han skulle hjälpa till lite. Så var det inte mer med det. Gah.
Jag har faktiskt också visslat på scen, men då var det mina berömda busvisslingar som ju slår lock för alla öron och inte kan misslyckas.
In på scenen klev även en skönsjungande Lady in the Lake. Än en gång försökte jag spana efter scoop eftersom hon hade få fasligt långa ben.
Lady in the Lake, Anders Jansson, Kim Sulocki, Johan Wester, Adde Malmberg, kille i snygg hatt och Johan Glans.
– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom klänningen, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare! Jag tror att hon kommer att slita av sig klänningen och i sången rimma på ”styltor” eftersom hon nog står på styltor. Aha …
Normalhög klack.
Icke då. Hon hade nog bara ovanligt långa ben och ett par normalhöga klackar. Tji fick jag.
————–
Lite senare:
Nästa punkt på programmet var en dinosaurie som heter ”Helt apropå”. Och det, barn, är Hipp Hipp fast för länge sedan. Löständer och återkommande karaktärer, många peruker och karikatyrkaraktärer. Många tv-priser och till och med en Emmy-nominering krafsade de ihop – och nu stod de på scen igen. Vad många inte vet är att det är jag som är orsaken till att de faktiskt kunde stå på scenen, alla de tre överlevande. (Stellan Sundahl dog 1999.) Så här var det:
Fem minuter före entrén på scenen, skulle Kryddan bara gå från ett omklädningsrum till en scendörr. Det var en sträcka på sju meter – men med ett stort hinder på vägen: en fladdrande människa i mystisk hatt. Kryddan satte iväg mot dörren samtidigt som jag böjde mig ner för att fånga min ur handen flygande mobiltelefon. I denna rörelse lyckades jag sprätta loss en femkrona ur min egen väska. Ser ni nu fladdret, mössan, mobiltelefonen, femkronan och Kryddan på kollisionskurs? (Tänk också på att Kryddan ser ut som Tommy Lee Jones.)
Och det var då det fantastiska skedde: jag parerade.
Tack vare min parering kunde allt fortsätta som planerat. Kryddan föll inte och bröt nacken utan kunde gå vidare mot scenen med bara ett litet ”hoppsan” i min riktning. Han, Lotta Thorell och Fritte Friberg spelade upp gamla dialoger och sjöng sånger med nya texter och hann till och med bli intervjuade av gamla Blom-Bertil Svensson, som ställde en mycket intressant fråga. (Återkommer till den strax.)
Bertil Svensson, Lotta Thorell, Fritte Friberg och Kryddan Peterson (som undrar vem den där bruden med hatten är och nog tänker att det är en stalker).
Det allra mest absurda var att vi även fick se de gamla Helt apropå-tv-programmen på den stora filmduken på scenen. Tänk er den absolut sämsta Youtube-pixeleringen och det burkigaste ljudet sedan 1963 års walkie talkie. Orsaken är att Helt Apropå-gänget inte har fått loss originalfilmerna från SVT utan blivit tvungna att använda sina egna gamla VHS-kopior. Denna föreställnings scoop är förresten enligt dem själva att de ska ha ett 25-årsjubileum på julafton och faktiskt ersätta Kalle Anka kl 15.
Och nu till Bertil Svenssons intressanta fråga:
– Får man skämta om allt?
(De svarade ja. Alla i salongen nästan dog av chocken.)
För eventuellt nytillkomna läsare: jag är liksom Michael Palin just nu. Eller, nja, fast utan tv-kamera. Och utan manus. Utan budget och utan den blekaste aning om vad som kommer att hända snart. Men annars är Michael Palin och jag precis likadana.
Så, vad har jag med mig när jag nu ska hinna skratta åt så många som möjligt på runt 20 timmar? Jo,
en av kompisen Hasse utlånad cykel
två kameror (en stor och imponerande, en mindre som kan filma)
visitkort (”guuuu va du är fantastisk, Lotten, haru någe visitkort så att jag kan ge dig guld och gröna skogar?”)
papper och penna i ett snöre om halsen
väldigt fånig och uppseendeväckande hatt
biljetter till 14 föreställningar (hur jag än klonar mig, missar jag de andra 26 evenemangen)
ögonbrynspenna (fåfängan har slagit klorna i mig)
termosmugg för eventuellt te.
Nu kommer ju ingen att lägga märke till mina målade ögonbryn eftersom hatten är så fånig.
I hatten på Humorfestivalens redaktion.
Programmet finns även hääääär, men jag går efter inringnings- och krysstekniken:
Alltså va. Släng en bomb på Lund imorrn, så blir det rätt oroligt i landet.
Det är jag som fluorescerar på kartan. Den där utstickaren till Grand Hotel(l) kommer jag trots cykeln inte att hinna med, ser jag nu när jag granskar programmet.
Nu är det ju svårt för alla er att på distans delta i min iver inför projektet. Men det brukar ju inte hindra tokarna i kommentatorsbåset från att spinna vidare på helt andra ämnen. Ni kan ju dra Monty Pythonskämt och berätta vad ni har i era ryggsäckar, till exempel.
Ännu en gång har jag fallit på eget grepp och tagit mig till en plats som jag inte har kollat upp i förväg och därför fått vända tillbaka utan andra intryck än låsta dörrars brutala skönhet. (Ekenäs slott.) Man skulle kunna säga att ”stängt idag” is my middle name.
Om gårdagen hade varit en film, hade just denna del av synopsiset gått så här:
Väl framme vid den stora slottsporten, visade det sig att hon inte hade rätt nyckel.
Jagad av hundratals arga bybor, såg hon slutligen sitt öde.
Dock kunde hon med hjälp av de antika, välbevarade flaskorna med originalinnehåll muta Marlon Brando, som borgmästaren kallades.
När hon äntligen fann sitt nattkvarter, hade någon nästan placerat ett hästhuvud i sängen.
Nu ska jag på lånad springare ta mig till Humorfestivalens huvudkontor. Sedan ska jag blogga om hur roliga alla humoristerna är och se till att ni som inte kan vara på plats blir gröna av avund roade ändå. Så … vem är den roligaste ståupparen i Sverige? Hm.
Jag tänkte att det hade varit bra att stoppa ner ett par schysta (man kan stava det justa och sjysta också, men allt ser lika knäppt ut) förolämpningar i lämplig hjärnvindling. Så jag har läst på. (Egentligen gillar jag Kapten Haddocks blötdjur och pottsorkar bäst, men ibland måste man vara lite mer verserad.)
Nu gäller det att inte bli specialist på förolämpningar, eftersom man genom att förolämpa på fel sätt eller fel plats kan slängas i fängelse i sex månader. (Brottsbalkens 5 kap. 3 §.) Det handlar om kränkande tillmäle och skymfligt beteende. Åh, tänk vad jag hade varit stolt över att kunna bete mig lite lagom skymfligt! Istället blir det när jag riktigt anstränger mig så här kraftfullt:
– Eh. Ska du säga! Eh.
Om man befinner sig mitt i ett häftigt meningsutbyte men inte finner sig och sin i förväg uttänkta förolämpning, kan man förstås bara lyssna, och i den talande/skrikande/vrålande kontrahentens första bästa paus eller andhämtning rycka till och säga:
– Oj, förlåt, jag satt i tankar. Vad sa du att du sa, sa du?
Om man däremot är som fyndigast i skrift, kan man formulera sig som William Faulkner gjorde om Ernest Hemingway:
– Hemingway has never been known to use a word that might send a reader to the dictionary.
För läsarna ska förstås inte begripa det man skriver. Nu var ju inte Hemingway tappad bakom något annat än ett whiskyglas, så han svarade rappt:
– Poor Faulkner. Does he really think big emotions come from big words?
Hm. Pah. Tsst. De var bara avundsjuka på varandras begåvning. (De brevväxlade och hade sig och Faulkner lär senare ha bett om ursäkt.) Intellektuella förolämpningar som kräver bildning och uppslagsverk verkar inte vara sådana som skickar folk i fängelse i ett halvår.
– Mesar! säger jag härmed så skymfligt jag någonsin kan.
Groucho Marx är en citatmaskin i klass med Oscar Wilde, men kanske roligare – även om det oftast inte var han, utan hans rollkaraktär som fick vara så här slagfärdig:
– I’ve had a perfectly wonderful evening. But this wasn’t it.
Eller som musikern Stephen Bishop fick till det:
– I feel so miserable without you; it’s almost like having you here.
Men hur jag än vrider och vänder på den där senaste förolämpningen kan jag inte få till situationen när någon säger så till någon annan. Eftersom det ju är en rolig mening, blir man väl inte förolämpad utan bara alldeles glad och suktande av åtrå, varpå man förlåter alla oförrätter och kastar sig i famnen på honom, Stephen. Då är det roligare när man får tala illa om en inte närvarande person, som Mae West gör:
– His mother should have thrown him away and kept the stork.
Nu ska jag försöka försätta mig i en situation där jag får tillfälle att eftertänksamt luta mig tillbaka i en fåtölj, puffa lite på en pipa och verserat muttra som Oscar Wilde:
– Some cause happiness wherever they go; others, whenever they go.
Jag gick vilse på internet och istället för att tjäna mitt levebröd, satt jag plötsligt och kollade på en förvånansvärt ung Lill-Babs som 1994 låg på Svensktoppen med en förvånansvärt gammaldags låt.
Analysera detta!
[---]
Dina spelande muskler fick mig att sukta av åtrå och av törst
[---]
Hur kan en enda människa få allt och ännu mer
Allt manligt, muskligt är på plats, det är fantastiskt det man ser
Och musklerna i din fasta stjärt får mitt blod att strömma till
Ditt hår är vilt som ett pinat hav, jag kan inte sitta still
[---]
Och smittande leende, längtande läppar och en djup och manlig röst
Känsliga fingrar, famlande armar och ett djuriskt hårigt bröst
[---]
Är vi månne lite mer begränsade i vår poetiska frihet idag, 16 år senare?
Apropå både muskler, törst och 90-tal – men kanske inte så mycket suktande åtrå – så tränar jag min ”fasta stjärt” (se ovan) på ett gym som har stått stilla i tiden. Eller, nej, tiden har ju gått, men redskapen bestått.
Hemmasnickade, mjukt formade trädetaljer kontrasterar effektivt mot stålets skarpa kanter.
Allt är välanvänt, allt är tungt och brutalt, men smekt av valkiga händer. (Som sagt, jag utövar min poetiska frihet.)
På väggarna sitter inspirerande muskelknuttar som ska få oss hårt kämpande, moderna människor att ha något att se fram emot.
Framför allt längtar jag till forna tiders gympakläder. (Not.)
Jag trivs alls inte med att styrketräna, ska kanske påpekas. Men jag har förstått att muskelträning precis som fibrer, vitaminer, frisk luft och en massa vin samt mörk choklad gör gott för själ och kropp. Däremot trivs jag ypperligt i den här motsägelsefulla lokalen: gamla, slitna, skamfilade maskiner och dito människor blandas hej vilt med galen nostalgi. (Fyll gärna på med lämplig diktrad här.)
Faktum är att historierna som skapas när man är klantig och glömmer saker (eller uppgifter, deadline:ar och blåa påsar på fötterna eller förvirrat stoppar kammen i smöret och lägger nycklarna bland besticken) nästan alltid blir roliga. Jag tror inte att jag håller på att förlora förståndet eller ens tappa minnet – jag vet att jag är disträ sedan 20-årsåldern och eftersom jag gillar att ”hålla många bollar i luften” (floskelvarning), fyller jag på med fler och fler bollar. Självklart måste man glömma en och annan liten boll här och där.
1.
I måndags var jag på sjukhuset för att röntga min väldigt intressanta vänsterfot. Jag valde att betala parkeringen genom att stoppa in betalkortet och låta det ticka på. Problemet var bara att mina rubbar cirklades (förlåt, jag säger verkligen så – hör nästan inte att det är fel längre) när det visade sig att jag hade fått kallelse till fel dag och fick åka hem igen.
Naturligtvis funderade jag då på ineffektiviteten, foten, vårdcentralerna och på hur hungrig jag var och glömde totalt bort att jag skulle ”checka ut” genom att stoppa in betalkortet igen. Så det tickade på i 24 timmar. När jag berättade om detta på Facebook fick jag tröst – det finns många som har gjort likadant, så det så! Men det finns även människor som tycker om incheckningssystemet och inte för sitt liv skulle kunna glömma som jag – antagligen är det okänsliga snåljåpar som har för lite att tänka på och dessutom badar i pengar. (Det bär mig emot att vara övertydlig – men ja, jag bara skojade i förra meningen.)
2.
Jag och barnen åkte igår med min pappa ut i en liten eka för att fiska. Vi hade flytvästar på oss och maskar som bete. Men det var något som saknades.
Fiskedon.
– Men har du inte spöna med? sa min pappa.
– Va? Näe.
– Men vi kan ta en pinne i skogen, sa han obekymrat och nynnade på en Beatleslåt.
– Och den där gamla snörstumpen kan vi ta! sa jag.
– Va? Har ni inte … Har du glömt allt?
– Japp.
– Har du … krok ..?
– Näpp!
Sjuåringen och masken. (Ni vet precis hur det känns? Masken kämpar för sitt liv och man bara ... ja.)
Tamp och tjock ståltråd som hittades i en f.d. lägereld samt masken: fastknuten runt sig själv.
3.
Jag åkte till det stora varuhuset med många möbler. Eftersom jag visste att jag skulle få en lugn stund och läsa och dricka lite kaffe, packade jag ner allt som numera behövs för en lässtund: telefon, rödpenna och glasögon.
Men. När jag hade installerat mig och packade upp, visade det sig att glasögonen i sitt fina fodral inte var med. Inte ens fodralet utan glasögon i var med (det har ju också hänt).
Men en fin fjärrkontroll hade jag packat ner!
Nu är jag på väg mot Uppsala och ett kusinkalas. Något har jag förstås glömt, men jag minns inte vad.
Jag är faktiskt lite orolig för männen i den dagsfärska Ikea-katalogen. Jag läser den inte som fan läser bibeln utan som en normalkund läser Ikeakatalogen: med förstoringsglas och rödpenna.
(Protester mot denna beskrivning av en normalkund emottages i tre exemplar endast på torsdagar mellan 13 och 14. Att jag utan att fråga har snott alla bilder utan att fråga skäms jag inte ett dugg för.)
Here we go! Vi börjar med tre skrivregelspåpekanden.
1.
Jag hade nästan vant mig vid alla mellanslag efter namn skrivna med versaler – som ”IKEA Katalogen”. Då dök det upp andra saker:
Jädrar anåda! Det fattas mellanslag!
2.
Jag hade nästan vant mig vid det skippade mellanslaget efter tusental när jag plötsligt insåg att mellanslaget dyker upp igen – när det handlar om tvåsiffriga tusental:
Saknat mellanslag kontra korrekt instoppat mellanslag.
3.
Jag hade nästan vant mig vid enstaka siffror och bokstäver som försvinner bland kuddar och bakom stolsben, när jag hittade ett kamouflerat varumärke:
Men nu förstår jag. Man ska tänka på forna tiders skrivmaskiner när man läser Whirlp - - l.
Men hur var det då med männen i Ikeas nya katalog? Jo, jag anar dolda budskap, förstår ni. Jag läser Ikeakatalogen som en Harlequinroman!
– Jag älskar dig inte längre, sa Lena menande till Anders. Maria Mutola trodde inte sina öron. Äntligen skulle det ske!
Anders låg naturligtvis vaken och vred sig i ångestplågor hela natten.
Maria sov å andra sidan som vanligt gott, obekymrad om allt hon hade ställt till med.
Nöjd med sitt raka besked somnade även Lena snabbt. Anders låg däremot vaken och kände hur livsglädjen rann ur honom. Hade han inget att säga till om?
Han tvekade, eftersom han hade sett hur det kunde gå när olyckan var framme, t.ex. för hans jämnåriga, unga kompisar ...
Jag brukar inte göra det enkelt för mig här i mitt lilla hörn. Oftast måste jag leta efter fakta eller hitta en speciell bild eller … ja. Krångla lite. Men inte idag!
Men nu måste jag dela med mig av en video som jag inte har sett förut. Niklas i kommentatorsbåset tipsade om den apropå bloggtofsar och bloggb(l)åsorkestern som vi ska uppträda med i halvtidsvilan under Sveriges nästa landskamp.
(Min favoritdel är när paraplyerna faller.) Gruppen kommer från Chicago och heter OK Go, och är samma gäng som gjorde den här – som AB tipsade om:
Så, nu fick ni nästan lite fredagsfeeling, va?
Uppdatering Anna hittade en noggrann beskrivning av hur det gick till när videon gjordes hääääär. Kolla:
(När jag skrev det på Twitter häromveckan, fick jag en kommentar som handlade om att Lund minsann inte var en så himla rolig stad som alla tror. Men gah, bah, pah och fnys! Samt fnitter.)
Hipp-Hipp-grabbarna Anders Jansson (den med rött hår) och Johan Wester (den med mörkt hår) är inte bara roliga, utan imponerande vad gäller längd (och kanske, numera, bredd). Nu påstås det ju i alla möjliga sammanhang att längden inte har någon betydelse, men som basketspelare måste jag lägga in en kraftfull protest. Jag tycker om att prata med folk som är så långa att de tittar djupt in i mina näsborrar.
(Jajajajaaaaaaa. Även de som är pyttekorta måste ju stirra upp i näsborrar hela tiden. I konsekvensens namn borde folk i allmänhet lägga ner mer tid på att ansa och rensa samt putsa även dessa kaviteter och inte bara sådana som vanligtvis göms under kläder.)
Nu ska vi se här vad som bjuds under dessa två dagar – 28 och 29 augusti.
– Himla makter vad många, och så jädra långt ner i Sverige och hur skulle man någonsin ha tid och råd att, näe, jag gillar bara Eddie Izzard!
Nej, naturligtvis tjoar ni:
– Himla makter vilket hästjobb Lotten har lagt på alla de där länkarna och på att ställa alla i bokstavsordning efter förnamnet! Förresten kan jag hjälpa henne att fylla på kuriosaparenteserna! Men vad betyder asteriskerna?
Ja, vad förenar dem med asterisk?
En annan gång ska jag berätta om när jag storligen irriterade Kryddans bror eller när jag fastnade i Tornrummet med Johan Wester eller när jag såg Claes Virdeborn förvandlas till noshörning.
Min favoritbildtext i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsord ”parning”. (Lär vara skriven av Jan-Öyvind Swahn.)
