Blond och blåögd

Jag måste ha vaknat på fel sida eller lida av hybris och missunsamhet på en gång. Kanske beror allt bara på att jag har sträckt mig i rumpmuskulaturen och måste sitta på en värmekudde som en annan höna.

För det här klippet som jag har hittat, visar vilken duktig intervjuare Stina Lundberg Dabrowski var då. Not! Stackars, stackars Dolph Lundgren. (År 1986 skrev jag en artikel om honom i det vittomsjungna Pålsjö Ängsblad och granskade under researchen hans fullständigt lysande KTH-betyg. Jag har sedan dess haft ett gott öga till honom.)

Dolph intervjuas av Stina i november 1988. (Klippet inleds med röster från gatan.)

En av tjejerna som inledningsvis får säga vad de vet om Dolph säger att han är ”en sån som har smutsiga tubsockor”. Det gör att Stina inleder intervjun med att säga:

– Hör du vad de säger? Att du har svettiga strumpor! Känner inte det i alla fall!

Och så böjer hon sig mot Dolphs fötter och sniffar lite. Vad Dolph tänker kan vi inte ens ana, eftersom han sitter med ryggen mot kameran. (En som 1988 hade ”smutsiga tubsockor” var av en viss typ, inte en person som nödvändigtvis luktade illa.)

Lite senare tar Stina upp hans feminina sida. Eller nåt.

– Det där att du är korkad. Dum blondin ... står det i alla klippen nästan.
– Ja ... säger Dolph och tvekar. En del avrom i alla fall ... Ah vaddå ..?
– Har du nån kommentar? Stämmer det? Blir du glad av att läsa det? Hur reagerar du?

Dolph (som fyller 31 år just denna dag) är synnerligen obekväm i soffan och kommer inte på att han ska säga ”hur känns det själv ... du vet?”. Stämningen måste förstås lättas upp – och in i studion kommer av alla människor Kenny Rogers med en egenhändigt bakad, liten svensk sockerkaka! Stina bläddrar frenetiskt i sina häftade frågepapper i jätteformat medan Dolph (mycket mer bekväm nu när han får prata engelska) och Kenny pratar om den saknade grädden och så säger Stina till slut:

– Det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat, det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat!
– Next year we’ll maybe, it’s a ...
– Så, ni kan gå ut och äta eran kaka. Under tiden ska vi ... *klipp*

Det fiktiva redaktionsmötet som utvärderade showen efteråt:

– Men vad bra det blev med det ovanliga sockerkaksgreppet!
– Ja, male bonding with a twist!
– Jag gillade tjejerna i början, det var verkligen coolt att de vågade säga det där om strumporna och snuskiga skämten.
– Ja, och att vi valde ut just dem som inledning var ju bra.
– För det kunde ju du, Stina, då inleda med så att Dolph öppnade upp å så.
– Tyst! Jag sitter i telefon med Margaret Thatcher. Hon vill inte bli intervjuad. Än.
– Men hörni, vad säger ni om Dolph som programledare i Melodifestivalen nästa år? Tillsammans med Yvonne Ryding kanske?

Ah well. Förmodligen är jag bara avundsjuk på både Dolph och Stina. Och Kenny Rogers som får åka ända till Sverige och baka en mesig liten sockerkaka.

Sånt man gör när ingen ser ...

... och dessutom kanske gör det mot bättre vetande? Vad tänker ni på då?

Ja, det kan vara näspetning medelst kråkätning. Det kan också vara stölder och mord samt smäll av bildörr mot annan bildörr på undanskymd parkeringsplats. Men det kan vara sådant som irriterar en fembarnsfamilj i ett gult, fult hus också:

Kissning på brevlåda, nej förlåt, postlåda. (Heter det ju. Men det känns fel. Postlådan känns gul och brevlådan känns som om den står vid tomtgränsen – och så är det precis tvärtom.)

Hundarna i grannskapet har i alla år kissat på vår brevlåda eller på (den i och för sig fula) cementgrindstolpen intill. När jag förra gången skrev om problemet fick jag i kommentatorsbåset tips om

• hagelbössa
• tabasco
• hundskrämma
• taggtråd
• elstängsel
• vattenspruta. 

En gång stod jag av en slump med en kamera i handen i fönstret och tittade ut, när en herre med hund kom och kisspausade på stolpen. (För säkerhets skull: jag såg endast hunden lyfta på benet.) Då smällde jag av en fotoblixt för att skrämma dem. Detta är i och för sig helt ointressant eftersom jag inte har den blekaste aning om just dessa slutade kissa på oss eller ens blev skrämda; av uppföljningskontrollen och bilden blev intet.

Men nu verkar vi ha kommit på hur man ska hantera hundarna. Detta funkar!

 

Man är vänlig! (Brevlåda? Njaeh, vi orkar bara inte vara korrekta språkpoliser i kontakt med den kissande pöbeln.)

Melodifestivalen 2010, del 1 (uppdat.)

Kom tillbaka, Karin Falck! Du må ha varit stel och konstigt klädd, men det finns ingen anledning att det ska vara så igen, år 2010.

Karin Falck 1975 – på engelska eftersom det var finalen (ABBA vann ju i Brighton 1974).

Nu är det så att jag gillar sådana som karlar som Patrik Sjöberg, Frank Andersson, Paolo Roberto och Dolph Lundgren fastän de får skäll och gnäll för nästan allt de gör och säger. (Så nu ska vi inte gnälla på Dolph.) Men vem har skrivit det erbarmliga manuset till årets Melodifestival? Dolph, Måns Zelmerlöv och jag Christine Meltzer delar på repliker som får en melodifestivalsgalning att agera som under skräckfilmer.

– Iiiiiih, men varför frågar hon Ola gång på gång vem som är ”Unstoppable”?
– Nej, nu frågar hon låtkompositörerna vem som är ”Unstoppable”!
– Jag ska skriva en låt som heter ”Snömos”. Vad tror ni hon frågar då?
– Skriv en låt som heter ”Vinnare”, då kommer fyndigheterna att hagla.

Jaså, ni undrar över låtarna? Ptja, i varje deltävling får ju de troligaste vinnarna underligt nog startnummer 1 och 8. Det som är intressant är sedan om det är en bra låt eller en fin kändis som går vidare. Jag är själaglad över att Pain of Salvation inte åkte ut omedelbart eftersom jag har jobbat med sångarens frusambo och pappa. Och den dagen jag inte hejar på en karl som sjunger barfota i trasiga jeans och vitt linne, ja då har jag förmodligen glömt att sätta på tv:n.

Gildenlöw. Barfota, jeans, linne I.

Willis. Barfota, jeans, linne II.

 I övrigt var ju det väldigt, väldigt kjollöst; utstyrslarna på Jenny Silver, Linda Pritchard, Charlotte Perelli, Nanne Grönwall och Sonja Aldén såg lite halvfärdiga ut.

Det där öppningsnumret, förresten. Var det någon som prioriterade röken framför (de inringade) dansarna?

Uppdatering
Ha-hihi, Cecilia N har kommit på en sak i kommentatorsbåset:

”För övrigt anar jag att Vägverket sponsrat tillställningen: nån kan inte stannas, då drar man fram med vägsalt och grus (singel) och så kan man bara fortsätta gå efter det.”

Det här med att bestämma själv

Om man skulle ta och ge sig in i hetluften, hörni?

För er som bara bryr er om mögel, basket och tåg serverar jag här en liten sammanfattning: det finns en riksdagsledamot (som tydligen är smal, vad det nu har med saken att göra) som heter Birgitta Ohlsson Klamberg (även om det sista namnet väldigt ofta utelämnas, är inte riktigt säker på hur man ska kalla henne) och som är gravid (vilket har med saken att göra och är fakta som aldrig utelämnas).

Nu går diskussionens vågor höga, för hon har bestämt sig för att ta det nya jobbet som EU-minister och kombinera det med att vara en då nybliven mamma. Och det ska förstås diskuteras offentligt. (När till och med tramsbloggare som jag har en åsikt, har det gått långt.) Eva Sternberg och Hanne Kjöller tycker till och tusen och åter tusen bloggare tycker till.

Anna Kinberg Batra, som sitter några stolar från Birgitta i riksdagens kammare, gick omvägen om Newsmill för att ge henne råd om lekplatser, flygplansamning och bekväma kläder. Dessutom skriver hon om sig själv:

”Jag skulle aldrig gratulera en tjej som börjar bli tjock men inte har sagt något om varför, klappa en främmande kvinna på magen ens om den sticker ut. Inte heller skulle jag berätta för någon jag inte känner hur hon, eller han, ska ta hand om sin familj och kombinera den med livet i övrigt.”

Nu kan man väl visst ha åsikter och tala om för folk hur de ska ta hand om sin familj om man ser att mamman med klädnypor hänger upp sitt barn i kristallkronan eller om pappan trycker ner knark i barnets morgongröt – men jag förstår ju vad Anna Kinberg Batra menar.

Fast nu kommer vi till detta som jag inte begriper. Birgitta Ohlsson Klamberg förespråkar kvotering av föräldraförsäkringen – alltså att föräldrarna inte ska få bestämma själva över hur de vill fördela mamma/pappaledigheten. Men sin egen föräldraledighet vill hon bestämma över?

Nämen tillbaka till mig själv och min åsikt: låt tjejen göra som hon vill så länge inte (det ännu ofödda) barnet tar skada! Dock (men, fast och dock är inte helt ovanliga ord i dessa sammanhang) måste jag berätta hur jag själv tänkte som blivande förstagångsmamma.

(Ni som har orkat läsa ända hit: jag ska nu berätta nu om mig. Jag berättar inte hur Birgitta Ohlsson Klamberg tänker eller är, för det kan jag inte på några villkor veta. [Hon har förresten en blogg.] Jag berättar nedan om mig och mina känslor och är fullt medveten om att alla människor tack och lov inte  är funtade som jag.)

Det var 1992 och jag var 28 år och jobbade 60–70 timmar i veckan på Nationalencyklopedin med ansvar för bl.a. ämnena geografi och litteratur. Den 4 mars var dagen då barnet skulle födas, sa de på BVC. Jag beslutade mig då för att fortsätta att jobba 60–70 timmar i veckan till den 3 mars. Inte för ett ögonblick trodde jag att redaktionen skulle klara sig utan mig – och min stackars, stackars ersättare måste ha trott att jag var galen som till punkt och pricka skulle bestämma hur han skulle sköta sitt jobb under min s.k. ledighet. Jag var otrevlig, ogin, sur och vansinnigt irriterad på att tvingas stanna hemma och inte få ta hand om alla artiklar som inte skulle kunna skapas utan mitt skarpa intellekt.

Så föddes då gossen som nu är 17 år. Tyvärr är jag den sortens kvinna som totalt tappar hjärnfunktionen av amning: jag kunde inte ens läsa tidningen och struntade plötsligt totalt i Nationalencyklopedin. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn begriper jag mig inte på. Tio år senare föddes vårt femte barn. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn, det är ju livet.

Vissa saker i ens liv förändras inte, andra gör det. Låt Birgitta Ohlsson Klamberg vara gravid och föda barn ifred. Och låt oss alla bestämma själva hur vi vill dela upp den s.k. lediga tiden efter födseln – så länge vårt agerande inte skadar barnet.

Vad skriver man nu i kommentatorsbåset när jag har gått utanför ramarna på detta vis? Ptja, man kan ju dela med sig av sina egna åsikter om blod och föräldraförsäkring eller erfarenheter om amning och förlossningar – men vad man inte får göra är att kasta politiska pajer. Vi är snälla här.

______
Bonuslänk: Jag intervjuas i Aftonbladet år 2000. Med bild!

Tåg, taxi och trassel

Det finns modebloggare som bara skriver om mode och så finns det teknikbloggare som bara skriver om teknik och så finns det pyttipannabloggare som borde skriva om allt mellan himmel och jord men som i perioder känner ett obetvingligt behov av att blott och enbart skriva om tågresor.

Så ha nu bara tålamod, för det här är inte ens irriterande utan bara intressant. Hinner ni inte läsa klart nu, så finns det säkert en stund till bloggläsning om ett par timmar igen. Eller hoppa över de andra, trista bloggarna som bara skriver om sina golfrundor och bokutgivningar.

Jag åkte till Malmö i tisdags. Må så vara att jag av medpassagerarna fick höra alltför ingående historier om lavemangpreferenser och att tåget var försenat och att taxin aldrig kom och att snön i Skåne är kallare vid 1 minusgrad än den är vid minus 30 på kalfjällstoppar. Det var ändå på det hela taget en bra resa; jag åker till mina föreläsningar i första klass och får dricka te en gång var femte minut om jag så önskar. Det finns både el och internet samt benutrymme. Ditresan var ok, hemresan var ... lite mindre ok.

Taxiåkning i Malmö är en fantastiskt bisarr upplevelse, förresten. Jag förstår att ni hoppar av iver och vill höra allt om hemresan, men jag måste få berätta om taxibilarna i Malmö först.

Man har som utböling inte en aning om vilka bolag som är pålitliga. Och väljer man det som man ska kunna lita på (enligt lokalbefolkningen 97 97 97) och de utlovar fast pris (58 kr), så är det ändå fullt naturligt att chauffören säger:

– Det blir inte fast pris idag på grund av vädret.
– Vilket väder? säger man eftersom det är asfalt på gatorna och ingen nederbörd.
– Snö! säger chauffören och pekar på snödrivorna bredvid vägen.
– Ok. Vad kommer det att kosta nu när det ligger snödrivor vid sidan av vägen?
– 87 kr. Men jag tar inte kort.
– Du tar inte kort?
– Jo fast då kostar det 102 kr.

Om man eventuellt skulle få för sig att ta en taxi in till stan eller någonstans som bara ligger 15 minuter från stationen, säger alla malmöchaufförer nej. Nu är det ju kanske så att de – precis som jag – har rätt att som egenföretagare tacka nej till jobb som de inte vill ha. Men när man vandrar längs 20 taxichaufförer som alla skakar på huvudet och säger att de bara vill köra till Sturup, då börjar man undra över tingens beskaffelse. När jag till slut hittade en taxi, var chauffören besatt av numerologi.

– Du är en två-trea.
– Jaha, vad betyder det?
– Du är romantisk.
– Nej, hihi, nej.
– Skratta du, det här är en vetenskap – du är noggrann och avslutar alla påbörjade projekt!
– Neeej ...
– Du har hund!
– Nej, jag är allergisk.
– Men du hade haft en hund om du inte hade varit allergisk!

– Eh. Ok.
– När fyller du år?
– Den 2/2.
– Aha! Då är du ju väldigt pysslig och konstnärlig, har ett vackert inrett hem som kans…
– Sorry, men nej. Inte pysslig alls.
– Andar. Du tror på spöken och andar!
– Nähedu. Inte ett dugg.
– Det kommer du att få ångra.

Hoppsan hoppsan. Ska jag nu anmäla henne för hot?

Resan hem började med 45 minuters försening från Malmös station, som håller på att byggas om och påminner om Östtyskland.

Malmö Hauptbahnhof.

Sedan åkte vi i godan ro med bara några ytterliga förseningar ända fram till Linköping. Jag satt med en temugg, med datorn uppslagen, med hörlurar, med nätsladden inploppad och med tårna viftande utanför skorna. Då flåstjoade en röst i plingplongapparaten följande:

– Vi är i Linköping, men har ingen lokförare. (Huh?) Ni som ska till Norrköping, Katrineholm, Göteborg, Hallsberg, Vingåker, Eskilstuna och Västerås kan om ni skyndar er ta lokaltåget som kommer in på spår 4 nu, men skynda er! Det här tåget kommer att stå här ett bra tag!

Vilken tur att jag inte sov och litade på en geografisk väckarklocka (som Jardenberg önskar sig här). Jag trasslade raskt loss mig från alla sladdar, ryckte och drog i alla som satt fast i uttag och fastnade i bordet när jag fällde upp det, tog på mig skorna samtidigt som jag försökte stoppa ner den motsträviga iPhonen i bakfickan, knölade ner allt i ryggsäcken vars fjorton fack alla var vidöppna. Jackan tog jag i handen och skutt! så hoppade jag av tåget och hann springa 20 meter innan jag kom på att (håll i er) jag hade lämnat rullväskan på tåget. Inte samma väska som ju Bagport håller som gisslan, utan en helt annan med nya nördböcker och uppslagsverk. Skutt! hoppade jag på tåget igen, älgade bakåt, genom tåget och hann ta min rullväska. Skutt! så hoppade jag av tåget igen och sprang nerför trapporna mot en annan perrong. Här någonstans kom jag på att mitt plommonstop var borta. (Hej igen Bagport.)

Tack, tack, trappkonstruktören som på alla dessa tågstationer har fattat beslut om att klinker utan friktion är det bästa underlaget i Sverige, där vi ibland drabbas av nederbörd. (Jag landade med höger axel på rullväskan, vilket kändes bekant.)

Väl på mjölkapallståget, stängdes dörrarna och tåget åkte iväg – men innan alla som hade blivit ombedda att kliva av X2000 hade hunnit på. Det var som att se en tragedi, en noir-film, där de kvarlämnade sprang längs med det rullande tåget och knackade på fönstren, medan vi på insidan frenetiskt tryckte på dörröppningsknapparna. (I filmen hade någon säkert trillat omkull på perrongen, strykninförgiftad och bedragen medan musik spelade i bakgrunden och röken puffade från … någonstans.)

Tåget mellan Linköping och Norrköping kröp fram och tog en dryg timme på sig. Istället för att sitta i en förstaklassfåtölj, stod jag i snöslask som en packad sill. I Norrköping inväntade vi sedan ett visst X2000 från Linköping. Ja, samma tåg som vi hade blivit ombedda att kliva av.

 Perrongen i Norrköping.

Vi blev till slut hänvisade till ett litet tufftufftåg, som först inte kunde åka pga. personalbrist och sedan fick rött ljus och sedan fick tre tågmöten.

Lattjo.

Men jag kom hem till slut. Och banne mig: inte en enda sur människa stötte jag på under hela denna långa resa. Resenärerna var glada, tågvärdarna var glada, men gladast av dem alla var nog jag.

För jag fick anledning att skriva världens längsta blogginlägg.

Folk pratar

Under de långa, långa timmarna på tåg igår, lyssnade jag förstås på vad folket runtomkring mig sa. Påfallande ofta är det en pappersbläddrare med uppslagen dator som högt och tydligt i mobilen berättar om det senaste mötet och vad alla runt bordet hade tyckt och hur de nu ska gå vidare. Allt ska implementeras i pipeline hela tiden.

Lite mer ovanligt var det med den prydliga damen som på lundaskånska talade med sig själv. Så himla konstig är ju inte den synen nu när alla har telefoner och trådar ur öronen. Jag letade och letade – men hon talade verkligen bara med sina egna röster.

– Ja, näe, det kan jag ente ta opp här, då roar vi hela kupén.
– Jodu, det skulle Nesse gilla, du. Så är det.
– Jamen man blir så fårbannad. Jaja.

Mot slutet av resan lyssnade vi alla på ett omaka, mycket skånskt och högljutt par:

1) en kvinna i 60-årsåldern, med guldkeps och fotsid päls och blingbling från en tömd skattkista i en nordisk folksaga
2) en kille i 25-årsåldern, jeansklädd och insvept i fodsid kappa med pälsbräm.

De hörde ihop, men talade förbi varandra. En historia handlade om en hästgård, en annan om en galopperande sjukdom ”så han har nog ente långt kvar han, näe” och en tredje kan jag faktiskt inte gå in på, men den innehöll orden ”lavemang” och ”ansiktsmask”. De två är tydligen celebriteter i en för mig obekant bransch, insåg jag när jag fascinerat googlade namnen som de upprepade oftast.

Vad folk hörde mig säga igår?

– Hej, tack, nej, tack. Ja, jo, jaså.
– Hej, tack, ja. Svensk grammatik på engelska? Vänta ska jag kolla.
– Hej, va, nä, det hade jag glömt. Presentation på bara 50 ord? Ok, när är deadline?
– En jättestor tekopp.
– Hej! Mmmm, fast jag glömde champagnen.
– Hej, tack, tack.
– Nä, min diet består sedan 7 januari av bröd, smör och socker.
– Hej, tack, tack. Bara 89 lådor och sju bufféer.
– Skrivkurs.
– Ursäkta, kan du ta ner din väska, snön droppar ner i mitt tangentbord.

Och här stod jag i en dryg halvtimme och väntade på en förbeställd tågtaxi. Den glade mannen till vänster var en SJ-anställd som höll mig på gott humör – även han väntandes på en förbeställd taxi.

Hallå hela världen: jag fyller år idag (uppdat.)

Redan för en månad sedan skickade jag en önskelista till familjen så att alla skulle kunna förbereda sig i lugn och ro. Särskilt min djefla man, som i alla år i kvällningen den 1 februari har drabbats av hjärtklappning och kastat sig iväg till nattöppna bensinstationer för att till sin ljuva hustru köpa ... torkarblad, motorolja, Harlequinromaner och en och annan tulpan. Och vad hände igår, strax efter kvällsmaten?

– Öh, eh, jag må... ska ba... åka på ett ... ett ärende ... kommer strax!

Nu  är jag vederbörligen uppvaktad och gratulerad och ska bara förbereda mig för en *gulp* tågresa ner till Malmö för morgondagens föreläsning. Födelsedagen kommer alltså att spenderas på

• tåg som kommer att bli försenat eftersom snön fyker och alla rälsar försvinner som i kvicksand
• hotellrum, alldeles ensam. *)

(Många i min ålder låter bittra när de[t] kommer till åldern och kritan. Jag övar alltså på den tidsålder som komma skall: bitterdomen.)

Mamma, pappa, och jag. (Nämen det är jättekul att få barn. Vi är inte trötta alls. Inte ett dugg.)

Uppdatering:
*) Nu har jag fått ett ståtligt erbjudande om vin, kvinnor och säng samt en och annan karl som sällskap ikväll i Lund. Och eftersom jag har tackat nej till det erbjudande (för att det är något fel på lufttrycket i i huset; efter varje fest övernattning just där, får man en rasande huvudvärk), har jag enligt den alldeles förtjusande (helt korrekta) värden ingen som helst rätt att gnälla och låta påskina att det är synd om mig.

Uppdatering i kvällningen, när jag egentligen skulle ha varit framme i Malmö:
Jag, som aldrig har kommit igång med twittrandet, har nu kommit igång med twittrandet. Och det som skrivs där kan man ju inte upprepa här ... förutom det som är riktigt, riktigt intressant. Som när det nyss knastrade till i högtalaren (jag sitter fast på X2000 i norra Skåne):

Pling plong. ”Trafikmeddelande. Det är fullt snökaos i Lund. Det finns inga bussar och inga tåg och inga besked. Återkommer om det klarnar.”

Glöm ingenting på tåget! (uppdat.)

Jo, så säger de ofta i högtalarna vid stationsuppehållen. Dumt av mig då att i onsdags inte lyda och faktiskt glömma kvar en hel rullväska som dessutom var full med de böcker som jag släpar med mig på föreläsningarna, bl.a.:

• Svenska skrivregler
• SAOL
• 7 st Skriv för webben
• Grallimatik 
• Språkläran
• Bevingade ord
• Att skriva i tjänsten
• TNC:s skrivregler
• nya Ordboken utg. av Svenska Akademien 
• 15 skavda ex av min egen kåserisamling från 2001.

Tåget och väskan åkte mot Arboga och vände, så en stund efter att jag gick av stod jag i full snöstorm på stationen igen och inväntade tåget för att hoppa på och eventuellt norpa åt mig väskan. Tyvärr var  tåget då en timme försenat ... och ingen väska syntes till.

Jag har ringt till stationernas caféer eftersom SJ rådde mig att göra det. Sedan kan SJ inte göra mycket mer eftersom det inte är SJ:s ansvar längre, detta med förvirrade, halvsovande passagerare, som störtar av tågen utan sina persedlar. Då ska man vända sig till Bagport (coolt namn, mindre coolt vad gäller funktionalitet) – det företag som hanterar kvarglömda effekter. Och så ska man söka bland glasögonfodral och köttsågar och handskar hääääär. Hittar man något som låter bra (travel effects bag kabin) så klickar man på den raden och får upp ...

... väskans färg. Men inte mer. Jo, öppettider och telefonnummer. Men vad händer när man klickar på den röda rutan som heter ”request info”? Nada. Nothing. Ingenting. (Klicka om ni vill se hur lite det finns att se.)

När man ringer till Bagport under de fantastiska öppettiderna, säger en automatisk röst att det är så många som ringer och att jag måste försöka senare. (Det är faktiskt inte så konstigt att många ringer om man bara får ringa 08-501 255 90 mellan 12 och 16 må–fr.)

När man mejlar till Bagport, får man per automatik veta att de snart (inom 48 timmar) ska svara. Vilket de inte har gjort på *räkna räkna* snart 120 timmar.

 

”Vi avvaktar därför något med att svara på frågor om förlorat gods med det i åtanke.” En e-post. Jaså minsann. (Klicka för mer läsbar storlek.)

Jag har med ett fantastiskt tålamod pratat lugnt och försiktigt med SJ:s kundtjänst och påtalat bristerna i detta system och jag har pejlat läget via SJ_AB på Twitter och jag har fått tips och hjälp av Twitterfolket, men faktum kvarstår: det är svårt att komma i kontakt med Bagport. Och det är ett sanslöst dumt system som gör att ingen vet

• om min väska är upphittad någonstans
• när SJ (se, där har de i alla fall ansvar!) skickar väskan till Bagport
• hur lång tid det tar innan jag och Bagport upprättar kontakt när väskan väl är hos Bagport.

Väskan är inte låst och det finns kontaktuppgifter lite här och där i den och innehållet är inte stöldbegärligt annat än för lingvistnördar och envisa språkpoliser. Jag är ju dessutom beredd att köra flera timmar i snöstorm (hinner inte ta tåget) för att plocka upp väskan! Ge mig ett telefonnummer bara!

______
Puh. Nu har jag pratat med Bagport. De har inte fått in någon väska med böcker, säger datorn. Men en väska som är full med kryddor och böcker av Paolo Roberto, vill jag kanske ha den istället?

Computer says no.

Uppdatering:
Plötsligt får jag ett svar på ett mejl som jag skickade idag. Det mejl som jag skickade för fem dagar sedan har jag inte fått svar på. Jag blir väähäääldigt Niad:

”Hej!
Med anledning av Er förfrågan vill vi härmed meddela att vi tyvärr inte har fått in den väska Ni söker hit till hittegodsavdelningen.

Det kan ta ca två veckor innan vi får in allt hittegods. Om Ni önskar upprepa Er förfrågan angående ovannämnda gods om ca en vecka eller liknande, så ber vi er bifoga tidigare korrespondens (dvs nedanstående e-mail)! För att underlätta vid en förnyad förfrågan, vänligen komplettera med: vilket märke det är på väskan, namn på böckerna, finns det någonting annat i väskan än böcker, finns Era namn/adressuppgifter på eller i väskan.

Med vänlig hälsning
Carina Leek”

Jag svarar väl med en länk hit?
____
Uppdatering 2/2:
Jag svarade igår med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan. Nu kom detta från Bagport:

”Hej!
 För att kunna konstatera om vi fått in väskan Ni söker, skulle det underlätta om Ni kunde återkomma med kompletterande uppgifter.
Vad är det för slags böcker i den?
Bifoga även gärna tidigare korrespondens (dvs. nedanstående e-post)!

Med vänlig hälsning
Maria Nyhlén”

Jag svarar väl med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan ... igen?

Gamla och nya ord

Lingvistbloggens (som jag alltid fel-läser som om det är en ”Lindqvist som bloggar”) Mikael Parkvall var häromdagen i österled och rapporterade om en finlandism – ord eller uttryck som används av finlandssvenskar, men inte av svenskar. Undrar jag om han var där med den ständigt upprörde Göran Skytte, som skrev så här igår:

”I förrgår var jag på en restaurang i centrala Vasa, tilltalades ’Var önskar min herre sitta? Skulle det passa med en förrätt eller föredrar ni endast huvudrätt?’

Igår åt jag lunch i centrala Malmö. Servitrisen glodde på mig utan att hälsa, och när jag sedan genom tystnad tvingade henne att tala fick hon till slut fram: ’Vaa vill du hau?’.”

För ett par år sedan fick jag ett brev från en drygt 80-årig kvinna i USA. Hon utvandrade som femåring, men läste så mycket tidningar hon kunde på svenska – och hade förstått att jag led av disktraseinkompetens. Därför virkade hon ett gäng och skickade till mig. Men mer än disktrasorna njöt jag faktiskt av hennes omoderna språk. (Men jag erfar nästan samma känsla när jag läser vilka ord som har strukits ur SAOL: förbrytarfysionomi, hugnelig, dandyelegans. Njuter ni också? Läs mer häääär.)


Tillbaka till Mikael Parkvall i Finland och ordet han lärde sig: stegring. Att ”lida av stegring” är inte något potensrelaterat syndrom utan bara lite lätt feber. Men vilket fantastiskt ord! När man har lite lätt feber är man ju bedrövligt ynklig och känner ofta:

– Uhuuu. Det här kommer att eskalera till ännu okända sjukdomshöjder och jag kommer aldrig någonsin att bli frisk igen. Ynk.

Signaturen ”qwerty” gav sedan i kommentarerna några fler exempel – som jag vill börja använda.

råddig – rörig, virrig, stökig (Råddjuret i Mumin heter alltså ”Rådd-djuret”)
bränna propparna – bli förbannad
med långa tänder – motvilligt
så det understa ruttnar – i överflöd, i parti och minut
menföre – is som varken bär eller brister
snålsoppa – redd grönsakssoppa

– Men kolla på den där fotbollsspelaren! Han vaggtrippar som när man går på menföre!
– Droger?
– Nej, på is som varken bär eller brister, pucko.
– Mmhm, och Tommy Söderberg går som Zeb Macahan.
– Vad har det med menföre att göra?
– Öh.

 

Motsatsen till att gå som på menföre är alltså att ”zebba” eller ”tommyvanka”.

Vilket jävla väder? (uppdat.)

 

”Tågtid” är ett fint nyord som kan betyda ”tid som man inte vet något om och som slukar all annan tid”.

Ur led är tiden.


– PLINGPLONG! På grund av den rådande väderleken råder stora förseningar. Vi ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Jag är på väg till bloggträff i detta nu. Jag befinner mig i Mälardalen och det är –12 °C, men det har inte snöat på mer än ett dygn. Nu undrar jag:

Vilken väderlek är det som försvårar tågens framfart? Snön som föll i fjol? (=Igår.) Hala spår? Solkurvor? Motvind?

Jag kollar skyltningen extra noga för att vara en lydig medborgare. Där står det att tåget som vi klev på endast är för avstigande. Och att det skulle ha gått för fem minuter sedan. Jag hittar en tågvärd och pekar mot skylten och ska precis säga något, när hon skakar på huvudet och säger:

– Nejnej, strunta i skyltarna. De visar aldrig rätt.

I bakgrunden hörs den inspelade rösten i högtalarna:

– ... ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Ni undrar förstås om Micke och Lennart sitter bredvid mig idag? Nej, men nästan:

Mannen som hinkar öl ska tillaga lövbiff med lök ikväll och har nyss flyttat och ska laga lövbiff med lök ikväll och lövbiff smakar bäst med lök och nyss flyttade han och lök och lövbiff passar jättebra ihop när man nyss har flyttat.

Uppdateringsbild

Pseudonajas musslor till vänster, min metallsmakande, inte särskilt varma soppa till höger. 

Världens minsta bloggträff (jag överdriver alltid) med Pseudonaja, Mrs Li, Kista Chic och jag närvarande. Men AB var nästan där eftersom hon ringde och sa hej, medan Anna inte alls var där utan hemma och gjorde någonting med choklad, tydligen iklädd nattlinne och förkläde. Jonas Gardell pratade inne på toan (jag överdriver alltid; han talade inne på Folkoperans scen, men det var hål i väggen in till damernas toa – man kunde höra honom där man satt) och musiken vrålade i högtalarna (jag överdriver inte alltid) medan jag hela kvällen lade krokben för en av servitörerna.

Jag rapar fortfarande glutamat sedan igår. Och så glömde vi att göra bloggservett!

En natt på sjukhus

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare ... Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:


Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men ... men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren. 
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han. 
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

På tåget med Lennart och Micke

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte ... de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr...
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

• utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
• intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
  
• ställningar i vågrätt läge
• bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka...
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla ...  Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

Dagen E – som i efternamn

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund fick veta att eftersom det redan fanns en Elisabet (som kallades Lisa), så fick hon faktiskt kallas något annat.

– Vad heter du i andranamn? sa fröken.
– Tündi, sa Elisabet som hade ungerska föräldrar.
– Gott så. Då heter du Tündi från och med nu, sa fröken.

Tündi längst fram i mitten.

Jag glömde även att berätta om min klasskompis i gymnasiet, som var döpt efter kängurun i Nalle Puh: Ru. Eftersom hon hette Puide i efternamn, fick hon stava, upprepa, artikulera och förklara varje gång vi hade vikarie. Vilket vi hade ofta. (Hej PUL – jag kan radera detta om det bryter mot några lagar.)

Men sedan kommer jag inte på fler efternamn som är minnesvärda. Ex-kollegan Jonte Hansson heter Hansson eftersom hans anfader bytte från Persson, som var ett alldeles för vanligt namn, medan min släkt på pappas sida hette Harnesk och bytte till Olsson för att inte stå ut bland mängden. På mammas sida heter vi Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius – men det har jag ju skrivit om tidigare.

Hej dagbok! Nu ska jag åka till Stockholm för att äta lunch med en journalist som vill ha mig som bollplank när hon nu ska starta eget företag. Stackars  journalist, jag kommer bara att prata om mögel, basket och roliga namn – och det med mat i munnen. Sedan ska jag lyssna när Patrik Hadenius i Bild- & Ordakademins regi pratar om intressanta ting. (Ni vet den där mest irriterande eleven som sitter längst fram och ideligen räcker upp handen och knäpper med fingrarna? Hon är jag. Stackars Patrik Hadenius.)

Konst... nej ... ovanliga namn (uppdat.)

Nu måste jag lyfta upp det som under helgen skrevs i kommentatorsbåset. Bafatt det är kul och det verkar som om sordin lägger sig som en hantel i nacken över bloggvärlden på måndagar, när det mest skrivs om snor, oförrätter, ångest, vintertröttma och ilska.

(Varning nu, alla fonetikpurister: jag kommer att gödsla med inte alltid korrekta, men läsvänliga ljudbeskrivningar nedan.) 

Det började med att Cecilia N frågade om inte Chatarina borde uttalas som Charlotte. (I alla fall första stavelsen.) Och vad Claës signalerar egentligen – det känns lite som om man borde säga [kla-es]. Så fortsatte det med att Jack berättade att hans ulmerdogg också hette Jack. (Hundar som heter som människor skapar roliga situationer när det barskt ska ges order om att sitta och gå fot.) Naturligtvis måste man i sådana sammanhang nämna Cewin [kevin], Qlaez [klas] och Miqkael [mikael] – hundar eller inte hundar.

Pärlbesatt kom då på att det fanns en man som hade döpts till Clark efter Clark Gable. Men att det skulle uttalas [slark]. Snabbt kontrade då Howdy Sailor med:

– Mamma kände för övrigt Slark innan han blev överkörd av en spårvagn.

(Visst vill man få veta lite mer om detta?)

Clark Gable. Alltså [slark ga:ble]?

Howdy hade fler exempel från sitt geografiska område: Glenn-Gunnar, Doriana, Wales [vale:s] och Kent [schent]. Så ... Chatarina ska uttalas med k-ljud, men Kent med ch-ljud? Det är ju snårigare än franska, detta!

Agneta mindes att det fanns någon som hette Vivien-Leigh Pettersson, där Leigh skulle uttalas ungefär som det stavades. Jag undrar om hon var släkt med det nyfödda barnet Amadeus Pettersson som jag träffade 1992.

Vivien Leigh. 

Luna och Helena kom på varsin brödraskara som hette Markus, Matteus, Lukas och Anders respektive Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Helena visste också att berätta att det i Värmland visst fanns två bröder som hette Steve och James - uttalat på värmländska: [steve å james].

I en artikel som Helena (jag vet inte om alla Helena:or är samma eller olika, se där nyttan av att heta Gunlög eller Bartolomeus)) tipsade om, står några av de underli... f’låt ... ovanligaste namnen jag har sett. Tydligen är det vanligt att man just i Västerbottens inland är ofantligt nyskapande vad gäller namn.

– Klosetta! Har du varit på toa?
– Pimpa-Stina, men lilla stumpan, ska du ha alla de där smyckena?
– Ja, Frank-Otto, kan du svara på vad pappan till den judiska flickan Anne som skrev dagbok hette?
– Trogott är alltid så optimistisk och glad.
– Jisses, Guttaperka hoppar verkligen omkring som en studsboll!

Jag måste säga att det här är innovativt och roligt. Ofta hör man ju att det är olämpligt med ovanliga namn med tanke på mobbningsrisken. Men hur kommer det sig då att även en och annan Henrik, en Erik, en Maria och en Malin blir mobbade?

Nej, låtom oss glädjas åt dessa roliga namn. Själv har jag lyckats med konststycket att tro att jag hittade på relativt normala men inte så vanliga namn till våra barn. Och så ligger de år efter år bland de tio första på namntopplistorna.

Jag – som heter Charlotte Lilly Elisabeth – kunde ju ha döpt mina barn till ...

Cary! Eller Grant! Eller ...

... Gary! Eller Cooper!

Eller bara helt enkelt Hildedrott Tenola Vildegard.

Uppdat.
Det är inte bara jag som skriver om namn idag.

Uppmaningsuppdatering
Ni som inte brukar läsa kommentarer och inte heller skriva några: klicka här och gå in i kommentatorsbåset bara idag. Det är helt fantastiska namnhistorier som berättas!

Idag ägnar vi oss åt frågor och svar

Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag:

– Men hjälp. Var jag på studentskiva igår?

Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna stoppar in i munnen, fast bakom ögonen. Och den gjorde sig påmind som en lårkaka så fort jag blinkade. Eftersom jag inte alls var på baluns igår utan snarare helt i balans, spelandes basket (fick jag en hjärnskakning?), släpade jag mig ur sängen och meddelade omgivningen att jag inte bara lider av pine mouth och snorklegg samt heshet utan även huvudvärk som kräver tystnad och mörker.

Meeeen så intressant var det ju inte alls. Nu, två timmar senare, mår jag som en prinskorv och tänker städa ur källaren. Och svara på frågor här i bloggen. (Jobbar människan aldrig? Jodå, men januari är ingen vidare föreläsningsmånad.)

Det är ju alltid tillåtet att ställa (språk)frågor i kommentatorsbåset, men idag är det extra tillåtet. Jag har nämligen frågor till er också. Det är jättekul – när Suvi häromdagen bad om pluralformer på diverse hundar, svarade Luna helt sjävklart:

En terrier, flera terrarier.
En dalmatiner, flera dalmatinéer.
En papillon, flera papilotter.
En pomeranian, flera pomeranelider.
En chow chow, flera chow chow chow … (beroende på hur många de är).

Howdy Sailor (som har glömt hur man bloggar) går i bryderier när det gäller vissa termer som det inte finns svenska för. Ett kommunalt och ett idrottsbegrepp ska härmed med er hjälp få svenska namn:

Cultural planning är ”en metod om hur man använder kulturella resurser för en samordnad utveckling av städer, regioner och länder”. (Det är inte mina ord i definitionen.) Man kan av förklarliga skäl inte kalla det CP och kulturplanering stämmer inte ”eftersom cultural ju är ett adverb adjektiv”. (Alla som nu drabbades av grammatikaversion och termfobi kan ta det lugnt. Det blir inte fler svåra ord idag.)

Uppdatering! Översättarhelena vrålar i kommentatorsbåset:

”Vad i hela fridens namn har det med saken att göra? Det är ju ytterst vanligt att en tvåordig fras på engelska översätts med ett sammansatt ord på svenska. ”

Heja, heja! Och så föreslår hon ”kulturbaserad stads- och regionutveckling”. Som jag tycker funkar jättebra! (Slut på uppdateringen.)

Kanske kulturell planering eller samhällskulturplanering funkar bättre – men innan begreppet är etablerat fattar man ju ändå inte vad det innebär. Och förlåt, vad är egentligen en kulturell resurs? Handlar det inte bara om att städer, regioner och länder ska utvecklas, oavsett om det sker samordnat eller kulturellt? Alltså va, kommunpolitiker och deras påhitt.

Synchronized skating, som på ”svenska” kallas teamåkning och är konståkningens lagsport. (Teamåkning låter som en kick off-aktivitet eller bara samåkning till jobbet.) Skridskoförbundet har spolat (höhö) förslag som lagåkning (jättebra namn, väl?) och synkroniserad åkning – och lagkonståkning låter ju nästan som en juridisk undanmanöver.

Uppdatering: Olsson berättar att det heter ”synkronhoppning” när man teamhoppar på studsmatta.  

Kom med förslag och frågor!

The Hockettes 1956 – världens första formationskonståkningslag.