januari 2006

För 200 kr + frakt kan du sprätta omkring i en tröja med ett av dessa tryck.

Beställ via mejl till info@bergman.com. Ni som är blyga och eventuellt hemliga: vi jobbar på en ”butikslösning”, men det kan ta tid. Beställ hellre via en bulvan i så fall.

Tröjan är av samma sort som Julkalenderbloggtröjan – lite tajtare och coolare än vanliga tält-t-shirtar. Jag är 1,72 m och väger 65 kg och är sexig i en Small, men bekväm i en Medium. Alla är svarta

Olle (alltid sexig, tydligen) är 1,86 m och väger 86 kg. Han pendlar mellan Large och X-Large. (Vi har även XS och XXL, men kan special-ta-fram mindre eller större om det skulle behövas.)

NE-fotnot: bulvan är:
1 person som handlar i eget namn men i hemlighet företräder annan person.
2 konstgjord eller uppstoppad fågel som används som lockbete vid jakt på landfågel.

{ 12 kommentarer }

Nackdelen med att ha en blogg är att man inte längre vid roliga tillställningar kan resa sig upp och hålla ett spirituellt tal som innehåller en från det verkliga livet sann historia.

– Kära brudpar. Jag ska inleda med att berätta om när jag provade in på Scenskolan i Stockholm och Tomas Pontén satt i …
– Buuuu! Den har vi redan läst!
– Detta påminner mig om när jag som sjuåring blev såpass skrämd av en städerska att jag kissade p…
– Äh, dra en annan, den där läste vi för jättelänge sen! Schkål!
– Fyra bröllop och en begravning …
– … (förväntansfull tystnad) …
– … är en film utan Johnny Depp, som jag tr…
– Honom har du tjatat om sedan anno dazumal!

Jag får helt enkelt
a) sluta skriva sanna historier i bloggen
b) börja fabulera IRL
c) bara antyda hur intressant jag egentligen är, och aldrig berätta riktigt allt.

Sagt och gjort.

{ 5 kommentarer }

– Mamma, nu är det en sån där som vill prata med ”Charlotte” igen!

Elvaåringen räckte trådlösa telefonen till mig. Eftersom ingen utom Broder Jakob kallar mig Charlotte, vet vi alltid meddetsamma när det är en telefonförsäljare som har sluppit genom nix-nätet.

– Jaaa? sa jag, avmätt, ouppfostrat, slött, slappt och överdrivet likgiltigt eftersom jag visste vad som komma skulle.
– Ja, hejsan Charlotte, jag heter Mats och jag ringer från Stooora Daaaagstidniiingeeen …

(Han sade förstås namnet på tidningen när han pratade med mig, men jag vill inte göra reklam just nu.)

– … och här …

Iiiiiiih, de vill ha mig!

– … sitter vi och …

Iiiiiih, de vill att jag åker till OS och rapporterar sådär som kåsörer och tecknare fick göra förr i tiden – de skrev roliga betraktelser som de ringde in precis på deadline och som alla prenumeranter uppskattade!

– … gläder …

Iiiiih, ja, jag är jätteglad, tack, tack, jag gör det gärna gratis, ni tycker att jag är en ovanligt begåvad skribent och att jag har fem barn och inte bor i Stockholm gör alls ingenting, Sverige är runt och alla får precis lika stor chans, bara de är kompetenta och lydiga!

– … er med ett extra fint erbjudande …

Ii… ih… hi… erbjudande, nä, så trevligt, jag känner mig hedr… Er …? Erbjudande?

– … på en tremånadersprenumeration till extra förmånligt pris.
– Jaha, men vi prenumererar redan på Stora Dagstidningen.
– Jaså, Charlotte, det måste stå i din mans namn då, ja. Så är det ju ibland.
– Jaa du, Mats. Så är det nog ibland.

Lite senare:

– Mamma, telefonen ligger på golvet och alla batterierna har trillat ut!

{ 10 kommentarer }

Det är så enkelt att vara elak och cynisk, vilket jag tycker att många skribenter är. Det är lätt att skriva att någon är pantad och ful. Hade jag varit en sådan (nej, inte pantad och ful), hade jag kunnat skriva att det är patetiskt med gamla gubbar som struttar omkring i urtvättade tröjor och kortkorta shorts. Vilket det alltså inte är.

SM-deltagarna kunde knappt gå; de stapplade uppför trapporna i Sporthallen. Åderbråck, mystiska bulingar, knotor, pigmentfläckar och rynkiga knän samsades med samtal om senaste operationen och dem som inte klarat sig till detta år. Men sätt ett pingisracket i handen på en sådan här, led honom sedan till ett bord med nät på mitten och som genom ett trollslag kan han slänga sig som Ravelli, tänja sig som Comaneci och hoppa som Grodan Boll.

Jag är uppriktigt ledsen att jag spelar basket, som ännu inte har infört veterandivisioner.

{ 6 kommentarer }

… även känd som Hemlisbloggaren X, finns på gamla Julkalendernbloggen. Ja, det är helt ologiskt och kommer att åtgärdas. Julen varar inte ända till påska. Ni som inte hann fredagsgissa kan göra det nedan ändå om ni vill. Fast priset (en hammock, eller hur?) är redan skickat till Aequinoxia.

{ 7 kommentarer }

Ni som vill svänga till det lite på kaffepausen nu i eftermiddag kan säga till exempel:

– Oboestämman i tredje satsen i Mozarts oboekvartett i F dur … jag har för mig att det är köchelnummer 370 … den går minsann inte av för hackor! Skicka mjölken.

{ 5 kommentarer }

Nu måste Julkalendern Revival få ett nytt namn. Hjälp mig att hitta på ett!

Vi tar produktbeskrivningen ännu en gång:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill! Någon vinner något.

”Jag var nyligen och köpte en ny ögonbrynsring i Helsingborg, eftersom någon har snott min gamla av guld, köpt i Orleans, och som jag har missbrukat en natt – reporna syns än i bordsskivan på Rydbergs restaurang.

För att pierca som jag planerar, måste jag ha kraft. När jag är trött på mitt vanliga tråkiga själv så vill jag så gärna göra det, men har inte styrka eller mod att genomföra det. Men när jag är utvilad och mätt tror jag det går. Du ska få mina tankar och intryck om allt går som planerat.

Nu funderar jag mest på var jag ska pierca mig – i underläppen är det mer estetiskt, men osäkert eftersom den kan slå i tänderna. Dessutom är ju läpparna så känsliga – jag har hört att män som blivit piercade i läppen fått infektioner för att smycket rivit hål. Att sätta en i ögonbrynet säkert — om tatueraren håller håltagaren rakt – men snuskigt. Då kommer dessutom mina barn att klaga. De ska ju se mig piercad, inte misshandlad!

Om jag vore rik, skulle jag utbilda mig till tänkare, för det har jag anlag för. Här förstör jag ungdomen, och sedlighetsligan i Sverige är bara eunucker som vill hindra mig att upptäcka flera bedrägerier. Jag tror att tiden är inne för prygelstraffets återinförande.”

Jag har blivit ombedd att hemlisblogga enklare. Helt riktigt. Man ser det inte direkt, men denna dag är det faktiskt enklare. Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt vaken då.

{ 28 kommentarer }

… funkar bra, kan jag meddela. Jourhavande kompis på vaktbolaget hette denna morgon Markus. Jag sade till allas förvåning helt rätt lösenord så att de stoppade utryckningen.

Det var äldste sonen som gick upp i ottan för att hämta tidningen, äta frukost och hinna se gårdagens inspelade Lost-avsnitt. Hela huset tjöt och tjoade, telefonen ringde omedelbart, jag rusade ner, snubblade i trappan och kommer att få ett blåmärke i hålfoten. Sonen stod med ögon stora som kastrullock i hallen.

– Jag bara … jag … jag … dörren … ropade han.
– Det är lugnt! ropade jag tillbaka, och tänkte för en sekund ”vad ska grannarna tro?”.

Olle? Nej, han tror ingenting, han sover.

{ 8 kommentarer }

Mitt allra första minne är från när jag var ungefär tre år, när vi bodde på Vildanden i Lund. Minnet är enkelt: högt uppe i ett fönster satt en tjej i rött hår och tittade ner på mig. Jag vände bort blicken från henne och tittade ner på mina rutiga galonbyxor och adresslappen som mina föräldrar hade satt fast på dem. (Charlotte Stenson, Vildanden, hus K stod det eftersom jag hade tappats bort eller rymt ett par dagar tidigare.)

Från åren därefter har jag mer dramatiska minnen som när jag spräckte ögonbrynet första gången, när min bror tre gånger på fyra år slog ut en massa framtänder och när jag tappade min nyfödda lillasyster i golvet för att jag var så koncentrerad på Dora och Steve på Follyfoot (tv-program baserat på böcker som skrevs av Monica Dickens, barnbarnsbarn till Charles).

Vad mina barn kommer att minnas av sin barndom vet jag inte, men den 25 januari 2006 var en son sämst i klassen på att åka skridskor, en dotter skälld på av en hund, en annan son arg som ett bi på grund av datortrassel, en dotter förtjust över en bokhylla som föll över henne som husgaveln på Buster Keaton och den minste sonen bekymrad över bajs i den ena strumpan.

Tänk om man kunde välja sina minnen. (Finns det inte en film på det temat?)

{ 11 kommentarer }

Det känns lite som att ha gummiband runt en tom plånbok eller hänglås på en opackad resväska. Vi har alltså installerat tjuvlarm i huset.

Två larmande män som hette Ola och Dan klev mitt i morgonrusningen in i hallen med enormt imponerande verktygsbälten. Leverpastejmackor och varm choklad ven genom luften – pulkdag för ett barn, skridskodag för två andra barn och utflyktsdag för två av de minsta gjorde morgonen lite extra spännande. Ola och Dan bara log.

– Decken ska vara i rummet med värden, sa Ola lugnt.
– Däck? Världen? sa jag.
– Skalskyddet kan vara på fastän ni är hemma, förklarade Dan
– Skal? (Skalman?)
– Om väktarna åker på ryck …
– Ryck vaddå?

Nu har vi rörelsedeck och IR-deck och magneter och kodbrickor. Det hela kommer att sluta med att vaktbolaget får flytta in och bo hos oss för att avhjälpa alla ”handhavandefel” (alltså falsklarm).

Hörnu alla tjuvar! Här har ni inget att hämta. Däremot är ni välkomna att komma hit och lära mig lite tjuvlingo, jag är mycket fascinerad av fackspråk.

{ 7 kommentarer }

Aktierna i vårt företag (Bergmans Bokstäver) har på ett år gått upp 150 %. Vad synd att vi inte är börsnoterade.

Detta är ett exempel på tillåtet skryt. Jag talar på en gång om att jag är jättesmart och superduktig samtidigt som jag säger att jag är helt tappad bakom en vagn och inte har den minsta (penga)glädje av denna duktighet.

När jag gick i högstadiet var det coolast att skryta om att man inte hade gjort läxan.

– Har du pluggat till provet?
– Men är du helt sinnes? Majjen sa inte vilka sidor det var, int’ iddes jag kolla det. Skit samma.

Idrottsligt skryt är nästan alltid ok, men å andra sidan är det oftast tillåtet att lite ogint ifrågasätta bragden.

– Jag gjorde 38 poäng!
– Inget bra motstånd alltså? Men tog du några returer då?

… eller …

– Jag kom tvåa! Jag kom tvåa!
– I direktstart, ja, inte så många som deltog, va?

Alldeles för ofta finner jag mig själv skrytandes om hur stökig och slarvig jag är, bara för att jag tror att detta skryt ska räknas till kategorin ”idrott” och därför ifrågasättas. Önskescenario:

– Jag har så stökigt hemma, jag hittar nycklarna i kylskåpet och fjärrkontrollen i diskmaskinen!
– Inte då, äh, så farligt är det inte.

Realitets-scenario:

– Jag har inte dammtorkat på tre år och kan inte hitta mina kontokort och kolla, det där är ju julgardinerna som jag hängde upp för tre år sedan!
– Mmm. Ni skulle verkligen behöva en hemhjälp.

(Märk väl: jag har i denna text fått skryta om vårt företag, om att jag en gång i tiden var en duktig elev, om att jag har gjort 38 poäng i en basketmatch, om att jag i en orienteringstävling kom tvåa och att jag är en icke-streber när det gäller ordning.)

Vad skryter andra om?

{ 26 kommentarer }

När jag emellanåt inser att jag har tillkortakommanden – och accepterar dem – hemfaller jag en stund senare alltid åt bortförklaringar.

Jag är till exempel inte en Anja Pärson eftersom jag fick ärva min farmors knän, och de gör ont. Jag är inte en Katherine Hepburn eftersom jag föddes i fel tid och fel land och förresten är Spencer Tracy inte min typ. Att jag inte är en Jan Guillou beror på att han har lagt rabarber på alla lyckobringande skrivmaskiner som heter Adler. Att jag inte är en Astrid Lindgren beror blott och enbart förstås på att jag inte kan stenografera.

”Den snabba skriften”, utgiven av Melinska Stenografförbundet 1962.

Ok. Ska nog ta mig i kragen och lära mig att stenografera i alla fall.

{ 19 kommentarer }

Förra söndagen tappade jag bort både Ica-kortet och Coop-kortet. Ingen större skandal; på dem finns det inga pengar insatta – men det är vansinnigt irriterande att handla utan att få fem öres medlemsrabatt på bananer.

I onsdags kom glassbilen, där jag köpte Mormors godaste och Glassbåtar. Smidigt är det att även där nuförtiden kunna betala med kort, så det gjorde jag. Glassbilskillen tog emot betalkortet, men sa att han inte behövde legitimationen eftersom vi nu har handlat av honom i fem år och han ju litar på oss. Jag lade ner korten i plånboken. Tror jag.

I torsdags anmälde jag Coopkortet försvunnet, men hittade Ica-kortet på ”ett bra ställe” (besticklådan). Fast då upptäckte jag att betalkortet och legitimationen var borta. Jag tror i alla fall att det var då jag upptäckte det.

Nu måste jag snart agera. Legitimationen och betalkortet är alltså på rymmen tillsammans. Jag har inte spärrat dem, eftersom det till 99 % säkerhet är jag själv och inte en tjuv som har dem i sin närhet. Tror jag.

Himla tur att vi inte har en massa pengar på banken!

{ 10 kommentarer }

Ni som vill ha facit till hemlisbloggaren här nere, får pallra er till Julkalendern.Det är för att de som inte var med idag, ska kunna gissa och inte trilla in på ett facit innan de ens fått en chans att gissa. (Om jag hade kunna blogga bokstäver uppochner, hade jag gjort det här istället, kanske.)

{ 5 kommentarer }

För varandra okända bloggare träffades:

Bengt
Tommy Jensen, Pappablogg
Anna Toss & Co + Stockholmsbloggen
Rosemari, Kulturbloggen
Steffanie Müller, Nästa: Bandhagen
Johnny Söderberg, Stationsvakt
Annica Tiger
Angela Müller
Annika Bryn
Gustaf Gustafsson
KA – Centrifugen
Carina
Björn, Bitis bilderbok

/Lotten via SMS & maken Olle
Uppdatering kl. 19.47: Nu förvandlas jag snart till en pumpa, så jag åker hem.

{ 9 kommentarer }

Detta är alltså Julkalendern Revival. Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

”Jag bryr mig inte längre om vad som händer. Jag är intill döden trött och den enda tanke jag har är att få sluta ögonen och vila.

Uppdatering.
Vaken igen. Jag har hittat ett rum längst in i lägenheten som inte är större än fem–sex kvadratmeter.

Där placerade jag min röda laptop på golvet, drog fram mobilen ur fickan och lade den ovanpå datorn. Sedan tog jag av mig klockan och stoppade den i fickan. Därefter tog jan av mig alla kläderna, öppnade fönstret och slängde ner alltihop. Sedan lade jag mig ner mitt på golvet och somnade.

Jag vet inte hur lång tid som har gått – om det är gårdagens natt eller nästa dags natt. Kanske är det inte alls natt. Det kanske bara är här i rummet som det är mörkt medan solen skiner där utanför. Ska jag gå upp och titta ut genom fönstret? Fast det har ju ingen betydelse – om det inte är natt nu, blir det ju det ändå förr eller senare. Om det är natt just nu så skiner ju solen någon annanstans. I Kiribati är det till exempel mitt på eftermiddagen nu.

Jag måste sluta oroa mig över saker som saknar betydelse.”

Kan man vinna något? Javisst, en vinnare lottas ut. Priset är hemligt, men det är inte en hammock eller en biocheck.

{ 35 kommentarer }

Utan att först kolla i Imdb eller bläddra bland sparade biobiljetter, gör jag nu en filmlista. Har förstått att listor är poppis.

Filmer som jag med behållning ser om och om igen

The Big Chill
All the President’s Men
Benny & Joon
Groundhog Day
Die Hard
Singin’ in the Rain
High Fidelity
Capricorn One
The Big Lebowski
Hair

Sedan finns det ju filmer som är bra en gång, men som jag inte orkar se med för täta mellanrum, till exempel Gökboet och Memento. Tyvärr finns det även måste-se-filmer som jag inte ens kommit i närheten av. Braveheart är bara en i raden. Skäms på mig!

{ 10 kommentarer }

Jag ser aldrig på morgon-tv, men nu när det analoga nätet ska släckas ner har jag satt en tv ovanpå kylskåpet. Den kommer att funka i drygt en månad till. Strunt samma.

I Gomorron Sverige i morse pratade Nöjespanelen med varandra. Fredrik Strage (som Ingela Agardh presenterade som ”Peter”) och Susanne Ljung tyckte inte att idrottsfolket passar på galor eftersom man inte känner igen dem med kläder på. Precis som på porrfilmsgalor, sa de. ”Idrottare är för mycket renlevnadsmänniskor”, det krävs mer sprit för att det ska bli lika intressant som när Moodysson fick Guldbaggar för ”Fucking Åmål” 1999. Sade de.

Den tredje i panelen – Frida Boisen – berättade hur det verkligen är superkul att få köpa superdyra designerjeans till sin ettåring eftersom det väl är naturligt att man lägger pengar på det man älskar. (Inte ordagrant citat.) Det verkar för panelen också helt naturligt att köpa dvd-boxar och ”bränna ett par avsnitt varje kväll”. (”Bränna” i betydelsen titta på, alltså.) Ingela Agardh kommenterade deras diskussion med en fråga om hur de hinner med sitt nöjesliv, att vara ute och dessutom ha tid att titta på tv.

– Jomen, vi har ju inga egentliga jobb att tala om, hihi.

Stillsamt får jag ännu en gång bekräftelse på min vanliga insikt att jag är fasligt fascinerad av kompetens och talang och att det på sina ställen behövs mer av den varan. Kolla själv.

{ 5 kommentarer }