Mer!

Kurserna jag håller har på fullaste allvar förändrats folk liv. En kvinna, som är svårt lungsjuk, åker till våra studiecirkelträffar bokstavligen med sitt eget liv som insats. ”Det är värt varje sekund”, sa hon igår, med tårar i ögonen och syrgas i näsan, när hon berättade att hon riskerar att dö om vi smittar henne med något slags virus. (Ja jag sa ju att det här var snyfthistorier)

En annan kvinna frågade en dag, högst oväntat, om jag trodde på Gud. ”Mja…”, svarade jag tveksamt (med en lång förklarande utläggning som jag skippar här).
”Tack”, sa hon. ”annars hade själv helt förlorat hoppet. Du har något i din blick som är helt oförklarbart, och är det närmaste en ängel jag har kommit.”

Det slår mig nu att jag helt hade förträngt den historien. Alla utskällningar och jobbiga kommentarer minns man minsann otroligt starkt.

Lille Lasse sitter och gråter.
Borta är hans fiskarebåt.

Gråt inte LASSE LILLA
Båten ligger i vassen STILLA
full med gäddor och braxen.

Åtminstone var det det som jag, till vemodig folkvisemelodi sjöng för DIG i dina späda år.

Min sångröst ökade väl inte välbefinnandet, men:

Jag bidraga till ”beröm”-rapportering med denna i dag i inträffade EPISOD:
…att en visa sjungen för 40 år sedan till lille-Olle, präglat den vuxne mannens associationer!

Mamma – dina bröst är som Globen, fast två.

(Måste ta en liten lycklig suck-paus här. Screenskräck. Åh.)

För det första gläder det mig att du spelar och spelar med killar. Jag gjorde också det i fem år, och jädrar i min låda vad man fick buffas. Lite handbollsstuk.

För det andra: de som går på fel sida är klantiga. Blinda också kanske. Eller så tänker de:
”Oj, nu sätter hon en screen där, men om jag går på rätt sida kommer det där jättestora enorma muskelberget till försvarare att knuffa omkull den lilla väna, värnlösa kvinnan, och då blir det ju i förlängningen faktiskt mitt fel och … ja.”

Vissa förstår inte syftet med – och logiken i – en screen. Och med vissa menar jag män. Efter 10 års spel med och mot flickor/kvinnor har jag nu spelat 10 år med och mot pojkar/män (nej, jag har inte bytt kön) och så småningom har jag gett upp! Screenandet, vill säga. Sätter jag en högerscreen, går killen med 90% säkerhet till vänster. Jo, det är sant! Han ser min screen – vi kanske t o m har ögonkontakt – och sen sätter han fart mot den motsatta sidan… Det är nästan som om han tänkte ”Där står det redan nån i mitt lag, så det är bäst jag går hitåt”. Detta har hänt mig hundratals gånger – snälla terapeuten, säg att du känner igen fenomenet! Är det screenskräck? Jag har verkligen undrat över detta i flera år.

Usch, detta blev inget vidare berömmande…om man inte ser det som indirekt beröm till alla kvinnliga spelare, som aldrig undrat varför jag står som hemligt klistrad till en motspelare!