Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Nu undrar jag alltså vem detta är:

Han låg där på rygg. Hans döda ögon mötte mina med en skärpa som fick mig att rygga tillbaka, men i nästa ögonblick såg det ut som om han log. Jag försökte, men det gick inte att få ihop ögonen – de halvöppna läpparna hånlog åt mina försök.

Enligt sin vana kom unga fröken trippande in i rummet. ”Det var inte jag, det var inte jag!” snyftade hon som om hennes hjärta ville brista. ”Jag hade inte en tanke på att älska honom!” ”Älska!” utbrast jag i så hånfull ton jag förmådde. ”Älska!”

Jag fick en plötslig lust att uppsöka kära kusin och begära brevet tillbaka; det var vackert skrivet men mycket enfaldigt. Det var ännu tidigt på dagen och ingenting hindrade för övrigt att jag använde dagen till att göra upp affärerna med min värdinna så att jag besparades besväret att fara hit igen. Efter att ha vilat en stund gick jag ut och lade mig i försåt för brevbäraren; han hade inte ännu lämnat brevet. Dock försvarade han tappert det anförtrodda brevet men jag lyckades få tag på det. Jag hotade honom med både det ena och

”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt och sträckte ut handen efter det dyrbara brevet men jag höll det över huvudet. Hon bestormade mig med böner att jag skulle slänga det på elden eller förstora det på vilket sätt som helst. Och eftersom jag var nästan lika frestad att skratta som att gräla – jag betraktade nämligen det hela som tanklöshet – gav jag till slut med mig en smula. Då hon sträckte sig efter brevet tappade hon det mellan golvbrädorna och som källardörren var låst tänkte hon springa ner för att hämta det. Jag bad henne akta sig så att hon inte föll och hon hoppade vigt ner och försvann ur min åsyn. Jag tittade på den döde igen. ”Titta, så fult han grinar åt döden!” utbrast jag högt. Jag var alldeles bedövad av den fasansfulla händelsen, och även minnet av gamla tider, som oemotståndligt trängde sig fram, verkade beklämmande.

Nu kommer vi till något helt annorlunda. Facit kommer alls inte vid midnatt utan kanske så sent som på söndag kväll, eftersom jag ska resa i en tidsmaskin till början av 1900-talet. Om man är nyfiken och listig kan man via gamla hederliga Julkalenderplejset den 11 december lista ut vart jag ska.)

Kanske måste ni alltså sköta alla ledtrådar och villospår helt själva. Men kanske lyckas jag som Micheal J. Fox skapa en anakronistisk uppkoppling från dåtiden. Kanske kommer jag aldrig tillbaka utan går omkring i höghalsade klänningar resten av livet?

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Nu undrar jag alltså vem detta är:

Han låg där på rygg. Hans döda ögon mötte mina med en skärpa som fick mig att rygga tillbaka, men i nästa ögonblick såg det ut som om han log. Jag försökte, men det gick inte att få ihop ögonen – de halvöppna läpparna hånlog åt mina försök.

Enligt sin vana kom unga fröken trippande in i rummet. ”Det var inte jag, det var inte jag!” snyftade hon som om hennes hjärta ville brista. ”Jag hade inte en tanke på att älska honom!” ”Älska!” utbrast jag i så hånfull ton jag förmådde. ”Älska!”

Jag fick en plötslig lust att uppsöka kära kusin och begära brevet tillbaka; det var vackert skrivet men mycket enfaldigt. Det var ännu tidigt på dagen och ingenting hindrade för övrigt att jag använde dagen till att göra upp affärerna med min värdinna så att jag besparades besväret att fara hit igen. Efter att ha vilat en stund gick jag ut och lade mig i försåt för brevbäraren; han hade inte ännu lämnat brevet. Dock försvarade han tappert det anförtrodda brevet men jag lyckades få tag på det. Jag hotade honom med både det ena och