juni 2006

När Helena häromdagen påpekade att jag felaktigt hade skrivit ett racket när det ju heter en racket, utredde jag inte frågan eller protesterade som man ju plägar göra i diskussionen om en (rätt) eller ett (fel) apelsin (bappelsin!). Jag vet att jag har racketfel, och ändå fortsätter jag att – helt ofrivilligt – säga fel. Därför ska jag inte spela pingis.

Min pappa har alltid haft svårt att skilja på dill och persilja, men har kommit på att persilja ju är ett krusigare ord och därför kan han numera associera rätt. På samma sätt har han svårt att skilja på kjol och klänning – men klänning är ju ett längre ord och måste därför vara det längre plagget. Resonerar han.

En kompis till mig blev civilingenjör trots att han varje gång han stöter på siffrorna 4 respektive 7 måste tänka: ”1-2-3-4 … ah, fyra är det mindre talet”. Han har däremot inga svårigheter med 3, 8 eller fyra och sju.

En annan civilingenjör (jag gillar civilingenjörer) har svårt att skilja mellan de tre giganterna Dustin Hoffman , Robert De Niro och Al Pacino respektive de två snyggingarna Paul Newman och Robert Redford. Detta har förstås inte hindrat honom på något sätt alls i yrkesutövningen.

Spelar ju ingen roll, huvudsaken är att man kan skilja på rätt eller fel i livet. (En racket, en racket, en racket, en ra…)

Uppdatering!
Följande logiska resonemang från Cecilia N måste lyftas upp till inläggsnivå för att inte försvinna nere bland kommentarerna:

”Kvart i tre blir ju förstås … kvart i = 45, tre = 15. Ergo 15.45.”

Underbart! (Underbart är kort, underbart är kanske en kvart, som ju dessutom är tiden som man är berömd. Panta rhei.)

{ 36 kommentarer }

Den glömda buffén
Jag hade ju glömt den här stackars buffén i buffébloggen igår.
Det är minnesbuffén, som är fylld av till exempel Hej Matematik, snuttefiltar, matteprov med alla rätt, geografiprov med nästan inga rätt, snäckhalsband, lila stenciler med texter till ”We Shall Overcome” och ”Vad har du under blusen, Rut?”.

Här kan man till exempel utan att ens behöva leta nästan alls gräva fram en lapp med information om de brittiska öarna.
Jag verkar i elvaårsåldern inte ha tagit särskilt allvarligt på uppgiften när det gäller Wales.

Nu till något helt annat:

Bloggeländet
Är det bara jag som inte begriper detta slut på en tv-krönika? (Klicka på bilden eller läs hela här.)
Vaddå, vabaha … ”Man slipper ju i alla fall bloggeländet i tv …”, vad menar Jan Semneby?
Det är ju som att tacksamt sucka:

• Men man slipper ju i alla fall skoeländet i kylskåpet …
• Men man slipper ju i alla fall snöeländet runt ekvatorn …
• Men man slipper ju i alla fall karleländet i dambastun …
• Men man slipper ju i alla fall snoreländet i armhålorna …

Vad är det som är så eländigt?

Men nu till något helt annat:

Bygget
Att i ultrarapid tillverka en garderob är inte särskilt effektivt.
Man stökar till, hämtar hem sina verktyg från Bästisgrannens hus så att Skotten blir lika ineffektiv som sin granne, man väcker sovande maken med reglar som faller som plockepinn gång på gång och man glömmer totalt bort att man har ett yrke att sköta, en firma att driva och pengar att tjäna. I morgon ska jag banne mig spika i tre skruvar och skruva i tre spikar och det kommer att bli så fint så.

Och så förstås över till något helt annat:

Om ni tycker bättre om sammanhållna och fascinerande historier än sådan här mischmasch, rekommenderar jag Sources flygupplevelse nummer ett och två.

Uppdatering: Och vill ni skratta, då kollar ni på filmsnutten med Amy Sedaris hemma hos Salt. Eller om det var hos Letterman.

{ 18 kommentarer }

Det här inlägget försvann. Nåväl, det var ju inte Röda rummet eller Silverbibeln, så polisen tillkallades inte. Jag, som ju sparar på allt från jeans från 1975 till trasiga tekannor, har väl sparat på mina egna texter? Ack nej. ”De finns ju på bloggen, och där ligger de bra.” Däremot hittade jag ett textbehandlingsdokument som hette ”untitled” precis som alla burkarna i frysen. Commando Z, commando Z ungefär 143 gånger (vilket, förstår du mamma, betyder ”ångra knapptryckning”) gjorde att gårdagens bufféblogg plötsligt låg där som vore det igår.

Däremot kan jag inte återskapa kommentarerna. Kommentarerna som är som fina stenar som man hittar på stranden och som roliga historier som man samlar på och som de allra finaste skorna i storlek 36 som man sparar längst upp på finhyllan.

(Ni som minns, vet att jag inte gillar när saker går sönder och försvinner. Nåväl. Solen skiner. Här kommer gårdagens blogginlägg. Utan kommentarer.)

---

Snabb summering för dem som inte läser gamla inläggs kommentarer:

I förrgår när italienaren hade filmat till sig en straff blev jag så ilsken att jag out of the blue plötsligt ville bygga en garderob. Alla i närheten och ett kyssande par på busshållplatsen strax utanför huset fick veta var skåpet skulle stå. I källaren med tre andra sedan tidigare ratade. För nu ska vi inte ha klädskåp längre, nu ska här byggas garderob!

Jag vurmar lite underligt för bufféer. Egentligen är det forna köks- eller matsalsbufféer som har hamnat hemma hos oss och fått fungera som klädskåp. Loppisfynd, max en hundring styck. Inte alls praktiskt.

Här är den enda buffé som känner sig som hemma – i köket och full av farmors porslin och hemska vinglas i kristall med både etsade fjärilar och inbuktande rutsystem som prydnad samt ett gäng julservietter som aldrig tar slut.

Här har vi tv-buffén. Mina basketträningskläder, videoband och två löskokta hårddiskar gömmer sig på insidan.

Olles klädbuffé. Under ligger en dammig gitarr och ovanpå står en hink med skruvar. Denna buffé brukar spy ut kläder i mungiporna trots att dörrarna kniper igen så gott de kan.

Och så har vi då väggen där min klädbuffé står. Olle har en klädstol till vänster, jag har en till höger. Ingenting är på sin rätta plats någonsin. (Vad? Ligger där ett en badmintonracket? Ingen spelar ju racketsport här. Jo, min pappa, men han bor ju inte i vårt hus.) Här ska jag, styrkt av förstärkt självförtroende sedan skafferibygget, tillverka en vägg-garderob med måtten h: 2,40, l: 2,20, d: 0,50 (fast hyllplanen ska bara vara 0,40) och dörrarna ska jag banne mig göra av pärlspont med ett Z på baksidan, så det så.

Hör ni? Jag är fortfarande lite arg på den där filmande italienaren. Man skulle kunna vara lika arg på Thierry Henry som igår fick så ont i ansiktet när han inte kom förbi en spanjor, men nåja; Zidane får ju spela vidare nu, så jag är inte lika arg på fjant-Henry. (Uppdatering: R Skriverier påminde mig om att Rivaldo var inte mycket bättre han. Honom respekterar vi ju inte sedan han vid hörnflaggan 2002 trillade omkull i kraftiga ansiktssmärtor av en boll som touchade hans knä.) Tänk att det ska krävas larviga fotbollsspelare för att jag ska få upp snickarångan.

(Tssssst. Vilken ånga? Idag hann jag med min pysande ånga sätta upp en enda regel. Fast kraften kanske tog slut redan när jag flyttade på buffén och gjorde rivmärken i golvet och höll på att knäcka buffé-benen och från någonstans fick massa pennvässeskräp i håret eller när någon sedan påpekade att det läckte sågspån från insidan samtidigt som Bästisgrannens pappa kom och gav mig en skruv som han sade att jag nog hade tappat.)

{ 6 kommentarer }

Det verkar som om de flesta fyller 30 eller 40 just nu … och att de inte riktigt gillar det. De pratar om tidens gång, kalas eller intekalas och är lite ämliga.

– Det är bara att acceptera. Så är det. *tung suck*

Själv har jag haft en enda kraftig ålderskris i mitt liv. Jag kände att jag hade varit med om allt men ändå inte hunnit med ett enda dugg. Jag tyckte att alla andra var klokare och duktigare och rikare och hade mer bollsinne än jag. Jag sneglade på hur andra hade det och fann att jag ville bli som de var.

Det var när jag fyllde 18 år.

Inte anade jag att det fanns saker kvar att uppleva. Till exempel mjölkstockning, körkort, bh, heltidsarbete, knäoperation, hårgelé, hålfotsinlägg och ett borttappat avgasrör. (Detta var förstås inte en kronologisk lista; jag köpte min första bh innan jag fick mjölkstockning.)

Det här gör förstås inte de nyblivna 30- och 40-åringarna gladare.

– Pah, vaddå gå omkring och skryta med att hon inte har någon åldersnoja.
– Ja, vem tror hon att hon är egentligen?
– Jädra … gå omkring där med näsan i vädret!
– Ja, med näsan i vädret syns ju inte rynkorna på halsen. Slår vad om att det är därför.

Men jag har andra kriser. Just nu är det till exempel garderobskris. Jag har inför fjorton personer igår svurit på att jag idag ska bygga en garderob.

{ 33 kommentarer }

Här spelas det ju fortfarande VM. I Tyskland, ni vet. Jo, nej, Sverige eh, hrrrm, nej, jo, alltså … minns inte riktigt vad som hände.

Men så spelar Australien mot Italien. Jättebra. 0-0. Mmmmmm. Me like. Australien är mitt Sydkorea. Jag är inte inte inte en fotbollsgalning, bara en VM-galning. Jag ser inte alla matcher, måste ju göra andra saker. Lite tufft. Men idag.
Öl. Hamburgare. Myspys. Illvrål. Bra spel. Häftiga känslor.

Och så fiiiiilmar en italienare till sig en straff när det är fem sekunder kvar av tilläggstiden! Henke Larsson fick inte lägga den, så den gick in. (Jag beundrar Henke ändå – totalbeundrar. Men blev han en Staffan Tapper i förrgår?) Bollen går in och jag blir skitarg! Jag och hela Australien blir förbannade!

Nu ska jag banne mig bygga en garderob! (Tror att det kallas testosteronfrustration, detta.)

{ 11 kommentarer }

När skriver man som bäst? Sockerhög av geléhallon och punschpraliner eller lite på pickalurven? Eller strax före midnatt på grund av solens avstånd från månen och stjärnornas position i jämförelse med tingens beskaffenhet? Eller bara liggande såhär på rygg i den äktenskapliga sängen? Före frukost.

Efter en hård natt med mardrömmar om tapeter som trillar ner, blev jag bryskt väckt av treåringens glada drill:

– Den är trasig! Den är så trasig! Trasig och vattnet bara swooooosch!

Då tänkte jag först att han pratade om Bästisgrannens verandatak, som vi numera har lappat med silvertejp och häftmassa. Men som fortfarande läcker in vatten så där swooooosch.
Har jag nu smugit upp på morgonen och i kraft av skaparinspiration tagit en bild på verandrataket? Näppeligen.

Sedan tänkte jag att det nog var den där plastpoolen med sjutton småhål i, som jag åkte tillbaka med till Den Jättestora Affären igår. Den blev från att ha stått som en ståndaktig soldat platt som en pepparkaka så att vattnet bara … swooooosch.
Ett sådant välkomponerat, färgmatchat och rättvinklat fototillfälle – med fina kontraster mellan motivets runda former och bakgrundens skärpa – missar man ju inte i dessa bildkrävande tider.

Men si, det var det inte alls.

För det var ett rör i toan som hade sprungit läck så att det swooooosch läckte ut vatten och det ju såg ut som om någon hade kissat på sig och kanten.

Men det visste jag ju. Jag hade till och med igår kväll ställt en liten blå badkarsleksakshink under den droppande läckan. (Som alltså hade vuxit till sig.)
En installation. En happening. Ett foto.

Fjortonåringen karvade ett hål i ett blått skjutvapen, hämtade upp stora fruktskålen och ledde vattnet på avvägar. Men eftersom det då droppade plopp-plopp-plopp som skulle kunna väcka den kroppsarbetande modern, installerade han en ljuddämpande rutschbana av lego.

Skriva före frukost? Jo, titta, det går an. Fast liksom Hemingway efter ett par whisky känner jag mig lätt yr. Att vänta med frukosten är liksom döden på förmiddagen.

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

{ 29 kommentarer }

– Jahadu, Lotten, såg du matchen?
– Ja.
– … och …?
– (Mutter, mutter … bomber å granater.) Behövde de handikapp eller vaaaad?
– Du menar att de hade domaren på sin sida, två snabba mål i inledningen, en man mer på plan samt ett byte mitt i straffläggningen?
– Mhm!
– Något annat du tänker på?
– Ja. Den 16 augusti ska Sverige spela träningslandskamp. Inför EM-kvalet i september. Mot Tyskland.

Geben Sie bitte mir ein Bier.

Ni vet statyer som har slitmärken för att folk har gått förbi och nuddat lite lätt i hundra år? Margaretha Krooks näsa utanför Dramaten. Vildsvinet i Florens, var tryne är alldeles blankt. Petrus slitna tå i Peterskyrkan.

Till denna lista kan snart läggas vår kakelugn, som jag under matcherna ju i all framtid måste sparka på för att det ska gå vägen. Jag ber om ursäkt. Av hänsyn till gästerna satt jag under åttondelsfinalen så stilla jag kunde och lämnade kakelugnen ifred.

{ 23 kommentarer }

Inte vet jag hur det kommer sig, men jag minns banne mig inte många midsomrar. En gång i tjugoårsåldern trillade jag visst in i en taggbuske på midsommarafton och tvingades på midsommardagen vindsurfa. I saltvatten. Never more. Never more.

Vildare än så här blir det inte nuförtiden. Vi cyklade alla elva lagenligt iförda cykelhjälmar (utom Bästisgrannen, som borde föregå med gott exempel men är dotter till en polismästare och som därför revolterar och luftar sin propra frisyr) genom denna idyll, vilket är obegripligt eftersom vi bor i en mellansvensk f.d. industristad och alls inte ute på landet.

Jag tyckte plötsligt idag för första gången någonsin att nationaldräkterna var fascinerande vackra och avundades dem som kunde alla stegen utan att ens viskande mumla en-två-tre-fyr, en-två-tre-fyr … Håller jag på att glida in i en äldre generation? Tänk om jag plötsligt vill köpa knätofsar.
Varför valde jag Olle att dela livet med? Jo, för att han på midsommarafton utan knot tillsammans med främmande människor leker Prästens lilla kråka som precis här på bilden har kört ner i diket. Jag får stå bredvid och titta på sådär vuxet. (Och längta efter knätofsar?)
Sedan söp vi oss redlösa och somnade mellan filtarna, kaffetermosarna och Små grodorna.

När vi hade kvicknat till, dukade vi inomhus upp till fest med min farmors porslin från 1922. Bästisgrannen envisades som vanligt med att ställa fram blommor på bordet hela tiden. De tog upp så mycket plats att maten inte fick plats. Ett oskick med dessa eviga blommor, tycker jag. Knätofsar, däremot, de … förlåt, nu drömde jag mig bort.

I år blev det ingen midsommarstång med Godzilla i toppen – det regnade helt enkelt för mycket. En nioåring och en sexåring arrangerade däremot en ministång med pinnar och tejp samt hawaiikransar i krepp-papper från ett maskeradstrandbasketlagsparty.

Förra året frågade jag mig själv (vilket var dumt eftersom jag inte hade några svar):
Hur tänkte Shakespeare? Puck hällde förtrollad blomsaft i fel persons ögon och då blev denne kär i fel person som i sin tur redan var kär i fel person. Men borde de inte istället ha sovit på sju sorters blommor? Själv ska jag sova på knäckebröd, lego och tandborstar.

{ 9 kommentarer }