Det verkar som om de flesta fyller 30 eller 40 just nu … och att de inte riktigt gillar det. De pratar om tidens gång, kalas eller intekalas och är lite ämliga.
– Det är bara att acceptera. Så är det. *tung suck*
Själv har jag haft en enda kraftig ålderskris i mitt liv. Jag kände att jag hade varit med om allt men ändå inte hunnit med ett enda dugg. Jag tyckte att alla andra var klokare och duktigare och rikare och hade mer bollsinne än jag. Jag sneglade på hur andra hade det och fann att jag ville bli som de var.
Det var när jag fyllde 18 år.
Inte anade jag att det fanns saker kvar att uppleva. Till exempel mjölkstockning, körkort, bh, heltidsarbete, knäoperation, hårgelé, hålfotsinlägg och ett borttappat avgasrör. (Detta var förstås inte en kronologisk lista; jag köpte min första bh innan jag fick mjölkstockning.)
Det här gör förstås inte de nyblivna 30- och 40-åringarna gladare.
– Pah, vaddå gå omkring och skryta med att hon inte har någon åldersnoja.
– Ja, vem tror hon att hon är egentligen?
– Jädra … gå omkring där med näsan i vädret!
– Ja, med näsan i vädret syns ju inte rynkorna på halsen. Slår vad om att det är därför.
Men jag har andra kriser. Just nu är det till exempel garderobskris. Jag har inför fjorton personer igår svurit på att jag idag ska bygga en garderob.
{ 33 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
När jag fyllde 37 och insåg att jag inte längre var ”lite mer än trettio” utan snararare ”så gott som fyrtio” kände jag mig dyster i minst två veckor.
Att fylla fyrtio var det bästa jag någonsin gjort. Måste göra om det någon gång.
PS Mina liljevita öron har inte hört någon svära.
Skaffar man fem barn samtidigt som man trasslar med avgasrör, provar bh och känner den vinande smärtan av mjölkstockning………….lånar ut halva sitt hus till bästisen………lovar att bygga om dennes hus åt henne……………lovar att bygga en garderob över dagen……….
Och samtidigt besöker gruvan…sköter ett rimligt socialt liv……tränar….
Lotten – när i hela friden skulle du ha tid för åldersnoja. När den kommer till dig är en dag när du för första gången i vuxen ålder tittar dig omkring och säger…”och vad ska jag göra idag då?”
Då känner du en klapp på axeln. När du vänder dig om så ser du något stort som liknar X2000 komma emot dig. Längst fram på loket har man hängt upp blommor och blader. Det står välkommen Lotten. Sedan minns du inte mer av din obekymrade eviga ungdom.
Det är åldersnojan som kommit på besök.
Source är inne på något där! Hur ska man ha tid med åldersnoja?
Åh, jag känner igen 18-årskrisen. Jag befiner mig i den.
Hm. BH och hårgele har jag redan upplevt. Avgasrör och mjölkstockning är alltså vad jag ahr att vänta av framtiden…
Jag läste Ditt inlägg och tänkte skriva så här:
Är man några och 40 och 5-barnsmamma har man ju funnit ”meningen med livet” så riskerar inte i någon ålderskris!
Sedan läste jag source ´s inlägg – han är ju inne på samma sak – med med litet bitterhet i botten?
Ålderskris är inget man MÅSTE gå igenom som puberteten.
Take controll:
”AGERA genom att TA OCH BEHÅLLA INITIATIVET.
Ta de risker detta kräver.”
Armereglemente del 2 Taktik
Eller mao
Konsten att leva är att inse att varje ålder har sina behag, gilla läget och inse att underbart är kort!
blygis: Jag inser att lag lät bitter. Och jag kan erkänna att det finns en droppe av det. Men som medelålders man som levt som Lotten fastän det inte varit fem barn men 25 timmars dygn och 8 dagars veckor av andra anledningar, så känner jag ändå ärligt och utan ånger. Det är underbart att vara ung. Inte för att jag har något ogjort i mitt liv. I have been there ..done that…..seen that… och har fortfarande en privilligierad värld. Men ändå. Och jag har kontroll och jag agerar. Men jag mår bra just för att jag inte ens försöker inbilla mig att det är lika bra i alla åldrar. Bra – ja – men inte lika bra.
Garderobskris?
Oauch.
Är det nåt min make har nu kanske dårå.
source: (så mycket enklare nu när man slipper krångla med the; detta var inte bättre förr!)
Närheten till Gilleleje gör Dig tydligen mottaglig för Sören Kierkegaards approach to life -
”Som eksistentialismens grundlægger indtager Søren Kierkegaard i dag en fremstående plads i filosofiens historie. Men det kunne han ikke vide den dag i Gilleleje, hvor den 22-årige under et rekreationsophold efter længere tids bohemeliv med soldeture i lange baner i sin journal nedfælder de nu berømte ord om
at finde den Idee, for hvilken jeg vil leve
og døe (…) at finde en Sandhed, som er en
Sandhed for mig…
Det er i 1835. Han finder den. Og han behøver ikke at lede længe, for han har den lige ved hånden: Idéen er Søren Kierkegaard. Den enkelte. Den subjektive. Den personlige sandhed. Det første skridt er taget på den personlighedsfilosofiske vej, der 15 år senere skulle føre sin forfatter til helvedes forgård. ”
” …Men jag mår bra just för att jag inte ens försöker inbilla mig att det är lika bra i alla åldrar… ”
Det är ungefär som att fråga Lotten, eller vilken flerbarnsmor som helst, vem(eller ska det vara vilket?) av sina barn hon tycker bäst om!
Livet är inte så endimensionellt att det finns bättre och sämre – det gäller att plocka russinen ur kakan i varje ålder!
Hm, åldersnoja? Kanske… men, kanske mer åt hållet att ungarna växer upp och börjar kännas äldre i ålder än man själv känner sig. Ja, nu menar jag inte de där dagarna då man vaknar som en 80-åring. Men de dagarna har ju även de som är 18, som de som är just 80…
Frågan är om inte detta med att ha varit gift i 20år… samma karl i 29… och själv BARA vara 45, runt hörnet… DET känns nästan mer jobbig, hihihi.
Förresten… prova bikini och inse att man inte ÄR en modell, som de ju enbart verkar tillverka bikini till… DET är väl det som får mig att känna mig mer än gammal… och nej, jag är ingen jättetjockis… men, kanske kan man få ha cupstorlek över a eller b??? suck… och har man inte bröstinplantat så kan det faktiskt vara lite besvärlig att ha en trekantsbikini… eller om man är över 18 då vill säga…
Må så gott… en Sjöbackabo på irrvägar ute på nätet… kramis… åldersnoja??? nä, kan man väl inte tro, bara samhället som påminner mig om att man INTE är 18 ibland… HJÄLP, yngsta dotter – modedesigner – sy något omgående till mor som kan packas ner i resväskan ikväll, suck…
http://sjoebacka.hotserv.dk
Jag har alltid åldersnoja av någon anledning. Haft det enda sen jag var 15 år tror jag, och nu ska jag fylla 24. Inte blir det bättre av att fästmannen (jag ska gifta mig!!) är yngre och att alla jag umgås med är yngre. Fast man får se det positiva i det hela – jag kommer alltid att vara lite visare. ;]
… och det enda jag, som fd (?) strykbräda med svåra tonårstankar, tänker när jag läser är ”var människan över 18 när hon köpte sin första bh?” och vet inte om jag ska tycka synd om (som man kände då) eller vara avundsjuk på (som man känner nu). Jasi, livet..
den blyga: Du är alltid uppfriskande påläst. Du har alldeles rätt i din koppling till Kirkrgaard. Jag tror på den subjektiva sanningen, men just därför har jag tagit mig friheten att acceptera att det också är olika bra. Att en mor skulle tycka exakt lika bra om alla sina barn är lika orimligt (självklart är denna subjektiva sanning skamlig och pratas inte om) som att en fru skulle tycka lika bra om sin man varje dag. det finns olika bra….och det är underbart.
Det är det som skiljer människan från konservburken.
Här yrar man runt och försöker bygga garderober … och kommer ingen, ingen vart.
Emi: Lyckligt vandrade jag omkring behålös tills jag hamnade i USA där jag tydligen i och med just detta personifierade den svenska synden. Mamman i värdfamiljen köpte en beige, sladdrig sak som jag bar när de tittade.
Man kan också säga att jag med bravur och utan ansträngning klarar penntricket, men inte hade fått vara med i Big Boo… nej, Brother.
Jag har aldrig haft nån ålderskris! Å jag har tänkt fylla trettio om ett par månader. Känns onödigt att oroa sig för saker man inte kan påverka. Jag är den jag är och lever så. Jag köper lego på internet och sopsorterar typ.
Är väldans nyfiken på garderoben.
När mina flickor var elva-tolv hände det att de undrade när jag började med behå. Och jag svarade då alldeles sanningsenligt: ”När jag var trettioett.” Riktigt sant är det inte, men före trettioett använde jag bara detta plagg under graviditet och amning
…hm…själv är jag mest nyfiken på hur scenariot med de fjorton personerna hade sin upprinnelse? Hur hamnar man i en situation där man inför en grupp om fjorton personer svär på att bygga en ny garderob????
Varsågod, berätta…
Jag fyller 25 i år och det tänker jag fira med att inte fira alls. Tyvärr drabbas jag av ålderskris varje år och beklagar mig över att jag inte hunnit med något alls. Då klappar lyckligtvis någon mig på axeln och informerar mig om att jag har en son på sex år, är nästa färdigutbildad, har hunnit jobba och resa en del och allt detta på ynka (detta år) 25 år. Min syster fyller 30 om en månad och firar med att åka till Florens. Det är kanske det enda alternativet som skulle kunna konkurera ut icke-firandet. Men ja ä inte bitter. Dessutom har jag varit på ettårskalas idag där även hockeyspelaren Mikael Samuelsson närvarade. Fatta, han har vunnit os- och vm-guld i år. Hur häftigt är inte det?
(Dessvärre glömde jag att be om en autograf som jag kunde ge till Lotten som plåster på såren för garderobskrisen.)
Hej alla.
Känner mig ibland som när jag ställer till med kalas, och sedan sticker iväg och låter kalaset ha sin gång. Så kommer jag tillbaka och finner att nämen hallå, har ni haft såhär trevligt utan mig, vanudå?
Garderobsbygget kommer att bli en jäääääääämrans följetong. Men hjälp av bidragspeng som legat på is ett tag, har allt material inköpts. Jag har gjort mig ovän med två manliga män och illa mig i armbågen, tappat bort ett barn, satt fast en regel, hittat ett barn, fått överraskningsbesök med jordgubbar samt en ny dator, lagat köttfärslimpa till 13 personer och sedan druckit — av alla förvånande drycker — punsch.
Men fortfarande sitter det bara en enda regel där det ju skulle ha stått en färdig garderob. Skrrrnfff.
emi, har ingen koll på din ålder, men jag är ungefär jämnårig med med Lotten. På den tiden användes inte BH:ar av var och en av honkön över tolv år (som nu).
Då var det bara de som hade riktigt stora bröst som hade BH. Men de var bara formpressade tunna ”nylonpåsar”. Ingenting som dagens ungdom någonsin skulle komma på tanken att närma sin kropp.
Jag började inte med BH förrän jag flyttade hemifrån. Då tyckte jag att jag var tillräckligt vuxen för att kunna få använda ett sånt plagg.
Hur mycket köttfärs köper du till 13 personer och var tillagar du en sådan väldig pjäs?
Tror den tillagas i pizzaugn.
Här, Source kan du se hur du gör en jättelimpa. Fast när man är 13 runt bordet räcker det inte riktigt om man inte serverar en gigantisk sallad och en himla massa mandelpotatis till.
Antingen kan man pluppa ner klegget i vanliga, avlånga brödformar i aluminium, eller så kan man ta långpannan och avgränsa tre korvlimpor med folie eller bakplåtspapper.
Nej, Kicki, pizzaugn har vi inte än för du har ju inte byggt en sån till oss. (Än.)
Source alias kilden: Du gav mig credit:den blyga: Du är alltid uppfriskande påläst.
Men det är ju inte Du!
Medan jag letade efter receptet på köttfärslimpa på Lottens block – och kom fram till den 23 maj!- hade Lotten och Kicki redan hunnit före!
Då förstår jag att source prioriterat bloggandet framför Frankrikes match mot Spanien.
Nu får Du 2(två) fotbollsfria dagar, Lotten;
Mandelpotatis?
wv:yrgry
Efter 4 timmars fotboll och Allsång på Skansen kommer vi att vara yra i gryningen.
Åldersnoja hade jag några timmar morgonen efter det att jag hade fyllt trettio. Jag insåg att jag bodde i en etta, inte hade någon bil, ingen man, inga barn och inga husdjur (förutom silverfiskarna i skafferiet). Några timmar senare kom jag på allt som jag hade så nojan gick över. Den har fortfarande inte kommit tillbaka.
Livet blir ju faktiskt inte roligare än man gör det. Idag uppskattar jag att göra en grym köttfärslimpa tillsammans med kompisen. Det hade jag inte tyckt var ett dugg spännande för tjugo år sedan. Livet förändras och tur är väl det.
Tack lotten. Jag kommer att prova i en nedskalad variant. Dessutom kan jag som gammal matekvilibrist säga att ditt receptet nöjligen skulle kunna räcka till en inte alltför hunrig familjen Lotten. Lägger man till ytterligare en pluton, varav flera svartjobbande kroppsarbetare tror jag att det är direkt farligt att inte öka dosen. Om man vill undvika myteri dvs.
Till blygisen kan sägas att hennes uppsträckande påminnelser om mina tillkortakommanden får mig att tänka på Ceasars slav vars enda uppgift var att varje dag viska till sin herre: ”Du är mänsklig”
För övrigt förklaras mina mentala defekter ganska tydligt av dagens inlägg på egna bloggen.
Glömde: köttfärslimpan passar jättejättebra till Brown Brothers. Eller om det är Brown Brothers som passar bra till köttfärslimpan, kanske.
Word verification: vgnbl — intressant kombinationsfordon med motor för spädbarn?
Känner inte till dessa bröder. Kan du ge mig några koordinater?
Jahadå, här övade sig bland andra hakke på att länka till brunbröderna.
Oj. Jag visste inte att det var jag som vann ”bygg-en-pizzaugn-hos-Lotten”-tävlingen. Hinner inte börja innan semestern men vecks 29 kan passa mitt schema.
Hej.
Jag ska fylla 40 om fyra dagar. Och av någon märklig anledning känns det väldigt laddat. Jag vet inte varför. Jag njöt av att fylla 30 och jag har inget emot 40 som ett begrepp, inget emot att åldras. Det är bara det att… jag inte hänger med. Det går så jävla fort! Åren, alltså. Trots att jag sedan jag fyllde 30 har fått 2 barn, gift mig, flyttat till en ny stad, startat eget företag och köpt hus känns det som om ingen tid har gått… på något märkligt vis. Åren mellan 15 och 25 var som en evighet, som en livslängd, åren mellan 30 och 40 har bara… hänt.
Jag vet inte om det är en kris, jag tycker bara det känns väldigt märkligt.
Ha en bra kväll.
Andreas
Andreas, jag håller helt med.
15–30 en evighet när nästan inget händer förutom att man i tur och ordning har problem med finnar, mode, frisyr, utbildning och karriär samt skor som klämmer.
30–40 en racingbana där allt händer på en gång och många skaffar villa, valp, vinställ, Volvokombi, vaaaagn och skavsår trots att skorna inte klämmer längre.
När jag tänker tillbaka var jag som allra olyckligast (fast ändå inte särskilt) när jag var bara 19 … kanske 20. När jag inte visste vem jag var.
Jag har idag inga pengar, ingen vidare karriär, jag har ett läckande hus och föräldramöten varje vecka. Låter sådär lagom kul.
Men är toppen.
(Någon 20-åring kommer snart att kalla mig patetisk. Det är mer accepterat att vara en melankolisk vuxen än en glad dito.)
jag fyllde 24 för två veckor sen. det är jobbich
Jag fyller 23år i år och har världens ålderskris. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Skulle vilja starta eget, men om de inte funkar vill jag nog bli mäklare eller något inom ekonomi.. Men samtidigt längtar jag hem, till en stad där jag inte kan läsa till dom yrkena som är min plan B. Min sambo kan tänka sig att plugga i min hemstad, då skulle jag kunna jobba och försöka starta eget, men om det inte funkar. Då kommer jag inte kunna börja läsa innan jag är 27år! När jag är klar så är jag 30-31år. Känns som att då borde man ha gift sig skaffat hus, vara en bit in i karriären osv. Kan börja plugga nu och starta eget sen, men är ändå inte säker på om det är det jag vill. Har en sådan sjuk ålderskris! Tick tack tick tack…