Igår på träningen var vi 16 tjejer. Det är många – så många att man tänker ”äsch, nu måste vi ha många avbytare och får inte spela så mycket”. (Detta kallas egoism.)
Med jämna mellanrum måste jag faktiskt skriva lite om basket. Lay up, screen, hook, uppe på high, bredda spelet, snabba pass, break, ner på base, reverse. Sexton spelare samlas sent en onsdagskväll! Det är ju helt fantastiskt!
Såja. Min basket funkar som gladpiller. Man kan jämföra det med ett sjusärdeles lyckat genomfört schackparti, en perfekt saltomortal eller en färdigstickad tröja. (Alla tre exemplen är tagna från verkligheter långt ifrån min egen verklighet. Jag lärde mig inte att spela schack som liten, är inte särskilt vig och stickade fyra tröjor 1982–83 och ingen sedan dess.)
När vi tränar är det flax, fladder och flams från början till slut – mitt i explosiva ruscher, pass som går perfekt från ena planhalvan till den andra, klockrena trepoängare och brutala blockar. Vi kör så det ryker och svetten stänker, och hela tiden med breda leenden. Laget består av tjejer och kärringar (födda 1960–85) och vi har egentligen bara basketen gemensamt. I pauserna kan det låta så här – spridda repliker i ett surrande sammelsurium:
– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Jag har inte ätit sedan lunch.
– Här, ta en banan. Inga protester, öppna munnen.
– Min bästa kompis har plötsligt drabbats av svår diabetes.
– Men min mamma också! Hör här …
– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Kolla här vad ditt knäskydd gjorde!
– Men du blöder ju! Vad coolt! Kom ska jag …
– Jag har bestämt mig för att bli lärare.
– Öh, ni fyra som är lärare, kom och applådera!
– Hallå! Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Och i mitt sår! Kom! Ska vi spela eller ska vi spela?
Och så sätter det igång igen. Jag gillar att spela försvar på dem som är störst, knuffigast och brötigast under korgen. Ibland påminner det lite om handbollsbrottning. Andra tycker bäst om att springa runt, runt och irra omkr… nej, det är visst jag som gör så också. Åter andra tycker bäst om att vråla och skri… ja, nej, det där är också jag. (Springa snabbt, hoppa högt, skjuta snyggt och tänka ut snillrika anfallssystem överlåter jag åt de andra.)
livselixir [lif`s-] subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: livs–elix-ir-et
• ngt som ger livskraft och livslust: att lura myndigheterna var för honom ett ~
HIST.: sedan 1835; jfr ty. Lebenselixier med samma bet.
Men NE! Vilket dumt och negativt exempel! Att lura myndigheterna! Kom igen, kommentatörer och kommentatöser: vad är er ”basket”?
Uppdatering:
Hej Nationalencyklopedin.
Här kommer ur kommentarerna ett fåtal förslag på livselixir som man kan ha som exempel istället för det som står idag:
Att höra ens egna sånger sjungas av andra, att komma på den perfekta kombinationen av ord, bild och lite humor, att laga invecklad mat till musik, att ligga sked, att mysa mops, att sniffa bäbis, skogspromenader, att simma långt i kallt vatten, att springa, bad, barnen, basketspel, bloggning, dans, ett paket böcker, familjen, fiske vid en norrländsk älv en sen sommarkväll, fotografering, hästar och ridning, hemma-uppvisning i dans, kallsim, konserter, körsång, läsning, långa promenader alldeles ensam längs havet, legobygge, maken och pussar på honom, mellansvensk tallskog med finskuren topografi och en bra kartasamt lätta fötter och doften av ett lätt regn, promenad med kamera, scrapbooking, stickning, tonåringar, träningsvärk, tv-spel och slutligen vindrickning med galna grannar.
I ena sekunden föreläser man i en sanslöst häftig lokal i ett hus från 1915, fyllt av sammet och parkett och historia.
I nästa sekund äter man en delikat supé på tåg och stör medpassagerarna med doften och kladdet.
För att slutligen komma hem till den normala världen där dinosaurier vaktar toaletterna. (Det är Olle som har satt upp lappen.)
