Det var så himla enkelt att svara i telefon förr i tiden. Rrrrrring, ringde det, och då gick man till hallen, lyfte på luren och sade sitt namn. (Vissa svarade med sitt telefonnummer, vilket jag aldrig förstod – ville de vara lite inkognito?)
För att inte tala om att titta på tv förr. Man gick fram till tv:n, satte på den och valde mellan två knappar eller kanske till och med ett litet vred. Om det inte blev någon bild, betydde det helt enkelt att det inte var något på tv.
Ur Expressen, 1976. (Klicka på bilden om ni vill läsa och minnas.)
Om tv:n idag inte visar någon bild, måste jag klättra upp på den och gräva bland sladdarna och stänga av och sätta på videon, digitalboxen och dvd:n. I april 2005 sade jag upp ett Viasatabonnemang eftersom vi hade gett bort boxen till Myrorna och köpt en Boxerbox. Dumt av oss. Vi skulle nämligen ha skickat in programkortet till Viasat först. Vi betalar och betalar och kan inte bevisa att vi inte har några Viasatkanaler. Kan man be om hembesök som en omvänd tv-licenskontroll?
Våra telefoner på ovanvåningen är utslagna sedan vi för två veckor sedan skaffade trådlösa, kromglänsande underverk till nedervåningen. De har nummerpresentation och kan stoltsera med olika signaler beroende på vem som ringer. Men vad har man för nytta av det när vi inte kan få nummerpresentation eftersom Telia och Glocalnet bråkar om vem som egentligen har oss som kund? Dessutom hittar vi aldrig telefonerna eftersom de inte sitter fast i sina sladdar. Om man för ovanlighetens skull hittar en ringande telefon, måste man trycka på en knapp och sedan vänta i ungefär en sekund. Annars hör den uppringande när jag svarar med mitt för- och efternamn endast:
– Man.
Lite reggae:iskt, liksom. Men nu till hemligheten.
Detta är vad jag har sparat på trots alla försök till utrensning. Jag kommer att kunna sälja dem dyrt på svarta marknaden när elen har tagit slut och mobilmasterna har trillat omkull.
Jag har exakt en sådan beige fingersnurratelefon med vit mittcirkel bakom den genomskinliga plasten. Vi har den i köket. Vi har även bärbara hi-tech-telefoner. Men jag är alergiskt mot de jobbiga signalerna som är i moderna telefoner. Vi har helt sonika stängt av ljudet från de bärbara och förlitar oss helt på det härliga ring-ring-ljudet som ljuder ur den gamla fingersnurratelefonen.
Mycket trevligt.
Dessutom letar jag efter en sådan röd hänga-på-väggen-variant av den där gamla telefonen. En sådan har jag planerat byta ut min vit-beiga-telefon mot under ganska lång tid. Men jag har inte hittat någon på de loppisar jag brukar frekventera.
Var glad för den och vårda din fina röda väggtelefon ömt!
Oj vilken trist tablå – och detta tittade man på? Man hade inget att välja på, när kanalerna var så få. Knappt nån skillnad på ett och två. Mycket svårt att förstå. Tycker jag, helt apropå.
alergiskt.
Jaja, vad är väl en bal på slottet?
Fingersnurrtelefonernas lurar är avgjort bäst om man ska prata länge i telefon! Inga vassa kanter mot örat.
När jag var liten på landet i Småland på 1800-talet så ansågs man som lite märkvärdig om man svarade med namnet i telefon. Det var väl möjligen prästen som gjorde det. Numera anses det väl väldigt märkligt att svara med numret. Två av mina barn envisas förresten med att svara med ”Hallå”, vilket jag tycker är väldigt ohyfsat. Möjligen är det därför de gör det.
Salt — vilket poetissa!
Oj vilken trist tablå
– och detta tittade man på?
Man hade inget att välja på,
när kanalerna var så få.
Knappt nån skillnad på ett och två.
Mycket svårt att förstå.
Tycker jag, helt apropå.
Min pappa var sådan… extremt dessutom. När han svarade i telefon svarade han 61 41 vilket var de sista fyra siffrorna i nummret. Helt obegripligt.
Själv är jag allergisk mot italienarnas PRONTO! som alla skriker i telefonen.
Vad jag själv svarar?
-”Ja?!” med mer eller mindre iriiterad stämma
eller möjligtvis:
-”Ja, det är C!”
PS Ingen har väl missat att det är kanelbullens dag idag?
Men fransmännen då: Ne quittez pas! Ne quittez pas! Varför skulle man lägga på när man just har ringt upp?
Har du ingen Kobra, Lotten? Den skulle jag i så fall gärna lägga ett bud på, av sentimentala skäl. I min lilla lilla första egna lägenhet var det så ont om utrymme att jag skaffade en kobratelefon, eftersom en vanlig telefon tog för stor plats! Det ni, det är trångbodddhet!
Hå. Det ser nästan ut som hemma hos farsan. Vi har testkört ALLA tillefonvarianter mellan -58 och -98 i villan, inklusive minitelsystem med snabbtelefoner i varje rum. ”KOMÅÄÄÄÄT” (mor med burkig stämma).
Men vadan alla dessa röda dialoger?
Vad kul att ni gillar mina telefoner! (Av normalt folk får jag bara skäll för att de tar plats.)
R: Den där som man hänger på väggen saknar vägghängningsplattan, tyvärr.
Översättarhelena: Jag svarar ALLTID med för- och efternamn, har fått för mig att det kan få folk att tro att jag då är väluppfostrad … vilket jag de facto inte är.
Tvillingmamman: Jovisst, men jag bakar ju inte bullar!
Ökenråttan: Visst har jag en Cobra! Men den, den står nära, nära mig när jag sover så att inga tjuvar och banditer ska kunna sno den.
(Den syns i vänsterkanten på trettonde bilden räknat uppifrån.)
Cruella: Jag gillar gamla telefoner … bara sådär. Eller ungefär som R Skriverier.
Jag har en sån röd, och tänk att den kom till användning alldeles nyligen! Min mobil var urladdad, elen hade gått. Jag fick inte tag på nån granne och var nervös.
Hur länge skulle elen vara borta egentligen?
Min trådlösa telefon funkade såklart inte utan el heller…
Då fick jag användning av min röda fingersnurrtelefon!
Tyvärr kunde jag inte komma fram till elbolaget…eftersom de har knappsystem.
Men då ringde jag en kompis istället, och blev lugn.
Senare kom elen tillbaka.
Spar Dialogerna, för allt vad som heligt är! (Fast lite el behöver man väl ändå för att ringa i dem också? Jag tror du menar att du ska ta fram dem när all S-T-R-Å-L-N-I-N-G har tagit slut.) Gör inte en Viasat till — det är ju faktiskt så att de där telefonerna är Televerkets egendom. Räck upp en hand, alla som hade glömt det! Jag har (märk att jag inte säger ”äger”) en röd Kobra införskaffad vid pass 1979; förmodligen en av de sista apparater som Lurverket fortfarande envisades med att kalla sina.
Jag har dock aldrig hört talas om nån som blivit avkrävd sin Televerkstelefon. Kanske är preskriptionstiden över nu, men visst darrar man lite i galoscherna vid tanken på ännu inte inspelade rysare som Den statliga myndigheten II och III: Återuppståndelsen respektive Vedergällningen för de försnillade telefonerna?
Lalanda: Ja, vi är fasligt sårbara mitt i allt det högteknologiska. Det är visserligen bra för dem som skriver deckare (för vad vore väl en mordhistoria om alla bilar skulle starta på första försöket och alla mobiltelefoner funka ute i mörka skogar), men mindre kul för oss.
(Jag kanske ska inrätta ett skyddsrum i källaren? Med fugerande telefoner? Täcken och kuddar och skor samt gamla jeans finns det ju redan.)
Molle: Ja just det — och dessutom har de livstidsgaranti. (Fast det där är ju en definitionsfråga, förstod jag när jag försökte få en Dialog lagad för tio år sedan.)
Om ni får för er att börja med utresningen vill jag gärna köpa en röd, för att matcha den gråa i bananlådan….
Visst är det bra att spara sina gamla telefoner. Det är nog också bra att spara sina gamla skrivmaskiner, för den dag allt går åt skogen och datorerna slocknar kommer de att vara guld värda, tror jag. Varför kastades alla (nästan) ut? Inte slutade vi använda pennor för att skrivmaskinen uppfanns.
Jag har mina rötter i en liten liten by i mitten av ingenstans, där de gamla urinnevånarna fortfarande svarar med det nummer de hade när en liten dam satt och flyttade sladdar i växeln. ”NIE!”, vrålar en man jag känner, i just en sån vägghängd telefon med snurrskiva. Mobiltelefon? Nä, det kan man bara använda om man samtidigt håller en hand på mikron i Niomannens kök. Ingen annanstans.
Jag har två kroppsvätskefärgade kobror: en blodröd och en snorgrön.
Har dessutom en hörapparatsbeige väggtelefon med fingerskiva.
Lotten: nästa projekt är att titta in i allas garderober och se ifall du hittar gamla galgar. De slits ju inte direkt och själv har jag sådana som heter ungefär: ”Bergmans mode eftr Telefon 1423”.
Kan säkert krängas på Blocket för stora pengar!
Studiomannen – Är det sant?
Då är jag typ…rik..
Jag tog alla morfars gamla trägalgar när vi rensade hans dödsbo.
De är breda, stadiga och svarvade med schyssta tryck typ
”Bergs Herrekip.”, Adhelson & Son eftr” och ”Ullmans Herrmode”.
Måste kika om det står gamla telefonnummer på dem också.
WV = clocqcow – En klockko, jag trodde det hette skällko.
Men hallå, stopp och belägg — varifrån kommer alla galggalningar? Översättarhelena är ju också galgkonnässör.
Oj, jag vet en som samlar på telefoner och har ett helt telefonmuseum. Det kanske är det du siktar på?
Förresten skickar jag vidare en lista till dig om du har tid och lust.
Hupp!
Eftersom det var ett skämt antar jag att man kan samla på det mesta…
Jag sparar bubbelplast till min mormor så vi kan sitta och smätta ikapp på julafton.
Oj, titta på alla Cobror – och med C, no less! Jag skrev det helt bondskt med K. Nåja. Min Cooobra var vit. Vit telefon på den här tiden gav lite Hollywood-feeling mitt i det lilla hemmet, där för övrigt allting var ”mitt i”, så litet som det var.
Jag kan också sälla mig till hopen cobraägare. Den jag har är blågrå. Dock är den sedan kanske tio år trasig, sedan den föll i golvet. Något med elektroniken trode vara fel och jag har tänkt ”snart tar jag den till någon el-nisse som kan laga den”.
Det var som sagt 10 år sedan.
Men imorgon kanske?
Alla samlar på olika saker.
Väldigt olika saker.
Se på Lotten, hon samlar tydligen på telefoner.
Jag ser mig inte som en samlare av galgar, jag bara HATAR plastgalgar eller ännu värre (ryyyyys) ståltrådsgalgar från kemtvätten.
Nä det ska vara riktiga galgar av trä.
Jag kan ibland bli ganska häpen när man ser ett flashigt hemma-hos-repotage hos någon mega stjärna med hur på många hundra kvadrat, egen bio, minst tio vräkiga bilar, öppen spis i badrummet etc och så har de fula ståltrådsgalgar i garderoben. HUR snål får man bli?
Har faktiskt en cobra telefon undanstoppad, en grå som jag är osäker på om den ens fungerar och jag är så ohipp att jag både tycker att den är ful OCH opraktisk…
För att inte nån ska tro att jag är ohyfsad så får jag väl påpeka att jag nuförtiden givetvis också svarar i telefon med namn!
Studiomannen: Galgar är inget att skoja om! Här kan ni läsa om min galgsamling om ni vill. Det är det absolut mest uppmärksammade blogginlägg jag någonsin har gjort. Antalet kommentarer på bloggen är väl inget rekord, men ni skulle höra alla IRL-kommentarer! Varenda människa jag träffar vill berätta om och visa sina galgar. Så nog är det något som ligger folk varmt om hjärtat. (Däremot är det inte så många som ger mig några av sina galgar. Därtill är de alltför fästa vid dem.)
Men vet ni vad Jaques Brel svarar i telefon då?
Oj, jag som trodde att telefonerna marscherat till något telefonmuseum någonstans.
PS Jag ska aldrig mer stava Jacques utan ”c”!
he he…galghumor.
Aha! Viasat svarar ÄNTLIGEN på mejl:
Eftersom parabolkortet har förlorats debiteras du 1000 kronor i ersättningsavgift. Avvakta ny faktura.
Vi hoppas du haft glädje av vårt utbud och önskar dig välkommen åter som kund i framtiden.
Suck.
ahh…och jag minns dessutom den lilla söta vita trekanten som blippade i ena hörnet så att man skulle förstå att ett program i detta nu började på Den Andra Kanalen…
oooh. när jag har letat material till diverse uppsatser uppe i microfilmsläsesalen på carolina (universitetsbiblioteket i uppsala för de som inte vet) har jag ofta istället fastnat för gamla tv-tablåer. och fascinerats över att programmen började så sent och slutade så tidigt och var så, ja, få!
jag menar, tråkiga är de ju nu också 😉
r: det finns en sån där röd upphängartelefon hos mina föräldrar! lite dåligt ljud i den dock, den sitter i gillestugan (förstås). om man ger mig rätt anledning så KANSKE jag kan tänka mig att stjäla den nästa gång jag är hemma. 😉
Jag har en telefonsparare här hemma. Han började spara på telefoner när jag kastade ut alla hans sparade dammsugare.
Vi hade en röd Cobratelefon när jag var liten. Men sen flyttade vi och då bytte vi telefon. Var det så att telefonerna hörde till nån sorts riktnummerförråd? Bytte man riktnummer så måste man byta telefon?
Och belgaren Brel svarade väl Ne me quitte pas, eller?
Malmsjö i andra änden, svarade han du får inte gå, eller lägg inte på? (vilket vore mer troligt)
Cruellas snabbtelefon… sån såg jag hos en kompis kompis 1970 eller nåt. Men de hade lika stort hus som vi har nu: två våningar och källare. (Då hade vi lägenhet och inget sådant behov.)
Här kör vi dock någon sorts djungeltelegraf för ”kom och ät”: man hoppar ”Hälsan för halsen, Bronzol” i köksgolvet.
Hittills har vi inte fått sällskap av någon tecknad kanin…
Hemma från basketträningen: Jag försökte för laget berätta om gubben som i telefon svarar ”NIE”, men varje gång började jag fnittra som en tolvåring. Nästa gång ska jag berätta om män som samlar dammsugare och Hälsan för halsen i köksgolvet samt Stina som stämmer möte med R på t.ex. Sergels torg för att smussla över en stulen väggtelefon.
Livet är underbart.
Lotten har erkänt en släng av telefonskräck …
Jag står som ett fullständigt fån
när det ringer i min telefon
för signalen ej förtälja
vilken av dom jag ska välja
så jag väljer att gå raskt därifrån
[…] Jag är glad att ni gillade tv-tablåerna och att ni (gamlingar) liksom jag blir alldeles nostalgiska och minns trekantsblinket när ett program började på andra kanalen – och att ni saknade vissa komponenter som hantverksprogram, Tekniskt magasin och Anita och Televinken. (Originalet är från 1976 finns i ett inlägg från 2006.) […]
[…] annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda … livet med). Denna agerar sedan två […]
[…] Jodå. Jag har dem kvar. […]