oktober 2006

Någon sade att blogginlägg ska vara korta och snärtiga. I så fall: please bare bear with me, jag är lång och utdragen idag.

På lokaltåget igår, runt halvtiosnåret på kvällen, klev tre killar på. Enligt min uppskattning var de ungefär 15, och gick i ungefär nian. Det var en liten, en lång och en mittemellan. De satte sig bredvid mig och den lille frågade med taggtrådsraspig röst:

– Ursäkta. Går det bra om vi spelar musik?
– Javisst, bara det inte är [räpp].

Jag uttalade alltså ”rap” på engelska, vilket man ju inte gör. Tokfel lät det, det hörde jag direkt, och stålsatte mig för att få gliringar och höhöanden eftersom jag plötsligt trodde att jag också gick i nian. Men de sa inget, de bara log och satte på musiken. Läs och begrunda detta i lugn och ro: deras låtlista.

• Magnus Uggla (Varning på stan)
• Gyllene Tider (Sommartider)
• Style (Dover-Calais)
• Beatles (She Loves You)
• Gloria Gaynor (I Will Survive)
• City Boy (5-7-0-5)
• Olivia Newton-John (Let’s Get Physical)
• Carola (Fångad av en stormvind)

Jag, som ju hade datorn i knät, började anteckna. (Eftersom jag fortfarande inte har lärt mig att stenografera, sätter jag i sådana här fall teckenstorleken på åtta punkters storlek så att ingen kan sneglaläsa.) Varför i hela friden spelade killarna min nostalgimusik – låtar som man har på fester för att höja stämningen eller illustrera minneskavalkader? De lyssnade. De nynnade. De gillade och stampade takten. De fnissade och pratade. Mittemellankillen gick iväg för att ”pissa”.

– … fiiiisiiiköl, let’s get fiii … Jag får typ finnar här. Och hääär. Runt hääääär … och här, sa den lille.
– Där har du en jättestor, hjälpte den långe till och pekade på en sprickmogen.
– Amen va fan. Kommer du ihåg när jag inte kunde pissa i sjuan?
– Men du å jag var väl inte kompisar i sjuan? Eller i åttan.
– Jag tycker i alla fall om dej, sa den lille.
– Mmm. Men när du inte fick komma på min fest … sa den långe och tittade i taket.
– Nä, då hatade jag dej, å min morsa, hon sa att Anton får typ inte komma hit. Mer. Nu tycker jag om dej.

Mittemellankillen kom tillbaka.

– Fan jag hittar inte toan!
– Jamen där, serunte lampan? sa den lille.
– Nä, följ med mej och viisaaaaaaa! Snäääälla!
– Du är ju helt sjuk.

Efter en stund kom den lille vägvisaren tillbaka.

– Vad tycker du att det är för fel på mej då? sa han till den långe.
– Du kan inte prata med mej.
– Så du måste ha en kompis som kan prata med dej? Men du vet att alla är ju olika.
– Va fan.
– Men visst har jag blivit bättre? sa den lille, som kanske borde ha vässat känselspröten lite.
– Mmm.
– Men jag har ju andra kompisar … fast jag vill hellre vara med dej, sa den lille.
– Men man måste inte vara så as-snäll och asmesig och asduktig i plugget hela tiden! fräste den långe, och drog sedan fingrarna genom håret och tittade på sin spegelbild i fönstret.
– Har Winnerbäck gjort nån cover?
– På Beatles, jaa.

Va? Beatles och Winnerbäck? Snabba kast. Man lockar fram känslor, får utbrott och byter samtalsämne. Jag knattrade ner dialogen och ansträngde mig för att samtidigt se ut som en koncentrerad vuxen som alls inte var fascinerad av låtval och samtalsämne. Mittemellankillen kom tillbaka.

– Toan funkar junte!
– Nä jag sa ju det! En, två … sex, sju … Jag har bara nio cigg kvar! sa den lille med förtvivlan i rösten.
– Va fan, sa den långe.
– I will survaaaaaaajv … skrålade alla tre.

Det här stämde inte alls med mina minnen av femtonårsåldern. Eller för den delen med mina fördomar vad gäller femtonåringar. Den lille killen kom på ett nytt samtalsämne:

– Ni vet hur bra jag är? På toner? Jag kan trycka, vahettere, ba trycka fram låtar! sa han.
– Ja, han är ascool, han bara tröck fram låtar! verifierade mellankillen.
– Man kan planka gamla låtar som man laddar ner och göra om så att det låter som man har gjort dom själv, sa den lille och tittade på den långe.
– Va fan, svarade den långe.
– Gessle är så jäla skön! sa den lille omedelbart.

Aha. Jag började se ett mönster. Den långe signalerade för ämnesbyten och den lille var associationssnabb. Mittemellankillen var nog mest kissnödig.

– Sommartider hejhej trallalalaaalaaaaaa! trallade alla tre.
– Wilson Picket! sa den lille plötsligt. Winnerbäcks cover är på Wilson Picket!

Nu tappade den långe koncentrationen. Den lille och mellankillen mindes en musikkarriär. Tror jag.

– Kommer ni ihåg när vi lirade … vahetteren ”All Blues” … den spelade vi i mitten, sa den lille.
– ”All On Me” var sist, jag ljuger inte den här gången!
– Jamen vi hade ju bara två låtar.
– Ja. då kan ju ingen vara på mitten.
– Men den gick i alla fall i sextakt.
– Fan, man skulle ha en synt.
– Vänta det här är ju i fel tonart.
– Skitnere. Carola kan inte sjunga i fel tonart ens under pistolhot! … stoooormviiiind …

Aha! De citerade Bengt Palmers! Han sade en gång i tv att Elton John ”inte skulle kunna sjunga falskt ens under pistolhot”. Egentligen ville jag här höja ett finger och berätta för killarna om Michelangelo och om Björn Skifs väldigt lyckade år tillsammans med Palmers. Men jag vågade inte avbryta.

Har ni läst ända hit? Ok, är det jag som umgås för lite med femtonåriga killar eller lyssnar de med behållning på Olivia Newton-John? Vart tog knuffkontakten vägen och när började de – i nyktert tillstånd och inför andra tågpassagerare – berätta att de tycker om varandra?

Idag ångrar jag mig. Jag skulle inte ha spionerat! Jag skulle ju ha pratat med dem.

{ 32 kommentarer }

Man borde ju stå ute på fälten och skörda eller kanske handmala mjöl eller i alla fall ligga på knä och skura golv. Använda kroppen och bli lite trött. Få något gjort.

Men inte.

Idag sitter jag först på tåg i fyra timmar och producerar inget. (Det är jättekul: jag sitter i första klass och lyssnar på hemliga affärsuppgörelser i mobilerna runt omkring mig och får lukta på frisläppta kvinnofötter som ser ut som klenäter genom nylonstrumpornas maskor. Jag har internet i datorn, bekväma jeans, skön fleecekofta – som tyvärr inte matchar alls – och te i pappmugg. Alvesta nästa!)

Sedan frotterar jag mig med folk på föreläsningar i Malmö i sex timmar. (Mycket intressant blir det, bl.a. Marika Domanski-Lyfors och Jesper Fundberg ska prata. Jag ska anteckna hela tiden och lära mig hemskt mycket och få äta dammsugare i pauserna. Arrangören är f.d. kanotist och jag måste komma ihåg att fråga hur Susanne Gunnarsson kunde vinna VM två veckor efter sin förlossning. Även de som inte har fött barn vet att det sker distraherande saker med kropp och huvud under en graviditet. För att inte tala om det där störande momentet, vahettere, förlossning. Snacka om att bli störd under uppladdningen. Nej, inte alls, sade Susanne, och satte sig tillrätta med amningskuporna i kanoten och vann VM. Sug på den, alla fotbollslirare med diffusa smärtor i ljumsken.)

En liten stund ska jag på sluttampen säga jag goddag till slipsar och ber om ursäkt för min sjaviga klädsel. (Jag ler stort med utstående tänder och glittrar med knallblåa ögon och förvirrar dem med en jättestor, nästan lila finne mitt på näsan så blir det så bra så.)

Slutligen åker jag tåg i fyra timmar till. (Tågresor i kvällningen är av en helt annan karaktär. Alla sover, även männen går i strumplästen och alla ringer hem istället för till konkurrenter och kolleger. Vid midnatt kommer jag att somna sött i min egen säng – dödstrött av att inte ha gjort ett enda dugg egentligen.)

Spring, hjärncellerna, spring! Ni är de enda som rör på er idag!

{ 23 kommentarer }

- En rom & cola, tack.

(Smusslar över betalningen i en ihopvikt tidning.)

{ 30 kommentarer }

Vi var på föräldramöte nyligen, med inbjudna skolpolitiker och kommunala tjänstemän. Kvällens clou kunde dessvärre inte komma. Anledningen var

”ett avancerat elevärende”.

Vem kan inte låta bli att fundera över vad det där egentligen innebär?

• Spjutspetsteknik för sociala ingenjörer?
• Utsvävningar för offentliganställda libertiner, inkluderande minderårig?
• Lymmelaktighet i den högre skolan?

{ 0 kommentarer }

På våren i trean i gymnasiet försökte jag komma in på Scenskolan. (Den heter officiellt Teaterhögskolan i Stockholm, men har kallats allt möjligt … mest kanske Dramatens scenskola.) Helena Bergström (ser ut lite som jag) och Katarina Ewerlöf (ser ut lite som jag) kom in det året, men inte jag. Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag kom också in, men de två ser ju inte alls ut som jag. Denna kull fick ut sin examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin.

Jag trodde på fullt allvar att mitt öde var att bli skådespelerska. Fast jag trodde även på fullt allvar att jag skulle bli upptäckt. Upptäckt av Ingmar Bergman. Han skulle möta mig på en gata och skrika ”DÄR ÄR HON JU FÖR FAN” och så skulle jag dansa en sommar och slå världen med häpnad.

I flera år provade jag in till tv-serier och försökte bli statist på teatrar – men ingen ville ha mig. Jesperspexarna i Lund lät mig på nåder få en plats i deras ”sexmästeri” (alltså i gruppen som lagar mat till alla efter varje föreställning) och stundom vandra över scenen iklädd endast korsett.

På bilden står Tomas och Göran i köket och lagar mat med sina bringor. De var jättegamla, säkert 25 eller nåt.

På fullt allvar trodde jag förresten även då att jag skulle bli upptäckt. Av Ingmar Bergman.

Jag stod på scen i några av Lunds Nya Studentteaters uppsättningar och ett år satte jag och några kompisar upp den egenhändigt skrivna, fantastiskt roliga Lundarevyn. Den sågs av ungefär 46 personer, varav 15 var släktingar.

På bilden ses jag i en av succésketcherna i Lundarevyn 1988: ”På Pågatåget”. Jag tror att min rollfigur kallades ”Älgbiffen”.

(Äntligen är jag framme vid målet. Detta var ingressen. Nu ska jag berätta varför jag är arg.)

Lundarevyn spelades in på video, vilket var bra med tanke på de få vittnena. Denna video lånades ut till en viss kille. Denne kille slarvade bort videon … alltså det enda exemplaret. Denne kille har en bror som är tv-producent och som agerar i Coops reklamfilm för ”Shop Express” som visas non-stop på Coop. Med andra ord ser jag honom varje gång jag handlar, kommer därefter att tänka på hans bror, påminns sedan om bortslarvandet och handlar i vredesmod extra mycket lindrande godis, läkande ostar och lugnande chips.

Långsint? Vaddå, jag? Tssst, bara arg väldigt länge.

{ 17 kommentarer }

Tänkte bara tala om det. Nu är det slut på barmhärtighet och känslan för arternas överlevande. Survival of the fittest verkar ha fått rena nippran. De ska inte överleva denna gång. De kan helt enkelt inte vara de fittest.

Casus belli (krigsorsak) är bananflugornas ständiga återkomst. Vi är inne på ”Bananflugorna anfaller, del VI” nu. Men med tanke på att de är många och att varje höna, nej jag menar hona, lägger 500 (ja, fem hundra) ägg, är det inte så konstigt. De förökar sig inte som kaniner utan som bananflugor och lever dessutom i 20 dagar om de får hållas. Vi har helt enkelt inte sett till att effektivt förhindra kopulering utan ständigt matat dem med små vinslattar samt berett bostad och livsutrymme på bananer och de underligt nog väldigt populära (men näringsfattiga) hushållspappersrullarna.

– Arte et Marte! utropade Olle.

Detta betyder ”med id och krigisk bragd” och i retorikens och logikens namn borde jag nu ha höjt mitt svärd och förklarat krig med ett lika kraftfullt slagord.

– Rubus arcticus! var dock det enda jag kom på i hastigheten.

(Eftersom det betyder ‘åkerbär’ kanske jag fick en och annan fruktsugen bananfluga intresserad, men inte mer än så.) Följande åtgärder har vidtagits:

• slaskhinken står ute på verandan
• de sköljda mjölk- och filkartongerna står ute på verandan
• PET-flaskor för återvinning står ute på verandan
• öppnade vinkartonger (ja, plural) står ute på verandan
• diskhohålen har proppats igen
• bananerna bor i kylskåpet
• äpplena sitter kvar på träden
• diskmaskinen är alltid stängd
• dammsugaren ligger i bakhåll.

(Verandan ser ut som en soptipp.) En fälla med saft (= bete), ättikssprit (= bete) och diskmedel (= ytspänningsborttagare) har vi hällt i ett glas. Underligt nog vandrar bananflugorna en stund på glaskanten, umgås och talar om vädret innan de sedan kastar sig ner i den goa, goa dödsdrycken. Och drunkar.
Eftersom de små liven lär gilla gult, försöker vi även denna variant.

Tyvärr glömde någon sent igår kväll en banan framme. Det var en av de brunfläckiga som ingen ändå vill äta eftersom de grön-gula lite träiga, halvmogna är så mycket godare. Den övermogna bananen utsöndrade fruktsyra som lockade bananflugorna mer än saftättikan. Under natten valde de bananen. Inga drunknade. Bananflugorna har återkommit i miljarder.

Vi är med andra ord tillbaka till status quo ante bellum (samma tillstånd som före kriget).

Uppdatering!

Try it, you’ll like it?

{ 32 kommentarer }

Kanske började det med de där stunderna i skolan när vi fick se Stenmark fastän vi egentligen skulle ha matte. Jo, kanske var det också buttre Björn Borg som bara vann och vann som bidrog. Eller så var det Ralf Edströms enorma polisonger.

Hur som helst: jag tycker mycket om att kolla på sport på tv. Landskamper i fotboll och hockey, alla OS och VM, vissa EM – jag sitter där, klistrad. Förfärligt slöseri med tid egentligen, jag kunde ju istället ha putsat silvret eller tvättat bilen. Eller i alla fall se på idrott på riktigt. (Ser endast basket live, men blir gärna ivägdragen på mitt livs första fotbolls- eller hockeymatch, hörni.)

Igår råkade jag fastna i en tennismatch. John McEnroe spelade i par med Jonas Björkman mot några som jag inte brydde mig det minsta om. (Ok, de hette Aspelin och Perry. Gäsp.) McEnroe servade som förr trots att han såg mager ut i axelpartiet och stönade och såg ruskigt besviken ut hela tiden och jag var swooooosch ungefär 15 år igen. Fast publiken hejade helt klart på McEnroe, vad han än gjorde – och så var det ju inte förr. Tänk er nu en berättade, lite hes, dämpad dokumentärröst, återhållen av spänning:

Det är tie break. Mcenroe tar emot servereturen med foten. Publiken vet inte till sig av glädje trots att bollen är lika förlorad som när Olof Mellberg stoppar en boll med handen. De räddar två matchbollar. Björkmans serve hade fått böter på vilken motorväg som helst men går ut. Publiken hejar och jublar ändå. Kameramannen zoomar in f.d. dokusåpastjärnor som tydligen har drabbats av det stora tennisintresset, särskilt dubbel. Dessutom oldboy.

McEnroes enhandsbackhand är plötsligt lysande – den som alla alltid annars har föraktat till förmån för Borgs dubbelfattade. Björkman missar och missar men McEnroe sköter sig.

Tror jag. Kommentatorerna (som vet bättre) är kritiska mot att McEnroe inte lyckas döda sin boll. Stoppboll, ville de ha, en stoppboll! Sedan kommer strålande servereturer av den dumme Aspelin, som känner Björkman som sin egen ficka, tydligen. Fusk.

Aspelin? Vilken jävla Aspelin? Jag vill ha kvar McEnroe i turneringen! Jag vill hålla honom på bra humör så att han inte slår omkull vattenflaskor och skäller på domaren. Jag tycker att kommentatorn Janne Gunnarsson (som inte alls var en lattjo spelare på sin tid, så det så) är onödigt kritisk mot mina favoriter, men ”servrarna avgjorde en oerhört jämn match och nu ävar det sista gången vi fick se John McEnroe i Kungliga hallen”. McEnroe intervjuas två sekunder efter att han förlorat matchen:

– Jonas is a great player, but I need to inspire myself. I apologize, I didn’t play good enough.

(Borde det inte heta ”well enough”?)
Well, well. Raskt och utan övergång över till fotboll. Ica är en bloggande fotbollsmålvakt, och jag har bett henne om en analys av de stora svenska landslagsmålvakternas kvalitéer eftersom min egen är så här larvig:

• Ravelli var sprattlig och lajbans men ojämn.
• Shaaban är oerhört respektingivande pga. sitt coola utseende.
• Isaksson är Shaabans motsats. Skrämmer ingen och måste därför vara en bättre målvakt egentligen.
• Bengt Andersson är ett underskattat unikum.
• Ronnie Hellström hade mustasch.

{ 14 kommentarer }

Karl XI (pappa till Karl XII) var en redig karl trots att han brände och bar sig åt i Skåne – för han försökte faktiskt avskaffa tortyren på 1680-talet. Dock dröjde det faktiskt till 1772, på Gustav III:s tid (han med kulturen och de ödesdigra maskeraderna) innan det blev förbjudet på riktigt.

Inte för att på något sätt förringa sträckbänk och tumskruvar, men idag (hurra, fredagen den 13:e) har jag varit på mammografi. Alltså bröstbesiktning eller tutt-test.

Jag placeras en liten stund i ett väntrum, lite nervöst flackande med blicken med andra bröstförsedda människor. Vi sitter lite för nära varandra för att det ska kännas riktigt bekvämt. Sedan slussas jag på ett oerhört effektivt sätt mellan rum och sjuksköterskor som med varma röster och händer pratar, klämmer och känner.

Och plattar till.

Vi snackar inte tjockbottnade, amerikanska pizzor här, vi snackar tunnpannkakor. Tillplattningsmaskinen är ganska snygg med plexiglas och kromade lister. Man poserar som för en konstnär (”lite längre till vänster, lite mer till höger, sjunk ihop i axlarna, här ska man inte ha snygg hållning”) och tittar i taket för att slippa se det där som ligger i press. Plötsligt kommer jag att tänka på ett herbarium.

Stämningen är fantastiskt god. Alla tre sköterskorna tjoar och skojar och tar på min uppmaning bilder med min kamera.

– Är du en sådan där fotografiexpert? säger en sköterska.
– Nej, men jag ska skriva om … eh, blogga om det här, svarar jag, beredd på att få förklara.
– Blogga! Åh! Jag vill ha en blogg! säger en annan sköterskorna.

Det här är jag och en sköterskas varma, tillrättaläggande hand (med flotta snygga ringar) strax före tillplattningen.

Och här breder jag ut mig som den skånska slätten. Det mest fascinerande med bilden är för mig att man så tydligt ser att min högra armbåge ännu inte hämtat sig från källartrappsfallet i våras.

Uppdatering:
De gör inte alls så ont som det ser ut, det är faktiskt mest obehagligt.

{ 42 kommentarer }

Jag är stolt och nästan stum av beundran när det klockan 13.03 i NE står:

Pamuk, Orhan, f. 1952, turkisk författare, nobelpristagare i litteratur 2006. I sina två första romaner – Cevdet Bey ve olullarù (‘Cevdet Bey och hans söner’, 1982) och Sessiz ev (1983; ”Det tysta huset”) – följer P. den turkiska realistiska traditionen. Internationellt känd blev han dock som postmodernistisk författare med romanerna Beyaz kale (1985; ”Den vita borgen”), Kara kitap (1990; ”Den svarta boken”), Yeni hayat (1994; ”Det nya livet”) och Benim adùm kùrmùzù (‘Mitt namn är rött’, 1998). Huvudtemat i P:s romaner är identitetsfrågor – det handlar om den personliga identiteten eller turkarnas nationella identitet som under det senaste århundradet genomgått dramatiska förändringar. Hans intresse för den traditionella osmanska kulturen och dess möte med den västerländska civilisationen framgår tydligt. I essäboken Ýstanbul (2006; ”Istanbul: Minnen av en stad”) väver P. samman hemstadens historia med sin egen uppväxt.

Nu är frågan för mig bara: varför är jag så fascinerad av denna stund? Jag håller andan när Horace efter ett litet pling kommer ut genom jättestora dörren och när en radioreporter meddelar att det är så varmt att ”det rinner längs väggarna här” och när Horace börjar prata franska. Är det bara tävlingsmomentet? Ah, nu har någon gått i mål. Folket hurrade och sjöng och applåderade och svimmade av lycka.

Och jag har inte läst en bokstav av honom. Kalla mig gärna illitterat, men nu ska jag lägga honom till min långa lista över olästa nobelpristagare och längta efter nästa år.

(Genitiv av Horace är i skrift Horaces precis som Alices. Läs mer i förra inläggets kommentarer. Nu till jobbet!)

{ 20 kommentarer }