januari 2007

(Varning: detta inlägg innehåller många länkar. Man måste dock inte klicka på en enda av dem.)

Det finns ett uppdämt behov att att berätta om ”generande hårväxt”, igenkloggade hårsäckar och killigt skäggstubb. (Jojo, finfin ordvits där.)

Nu ska vi häva ur oss, allihop!

(Protester emottages icke. Jo, förresten men bara på hela klockslag. I kommentarerna. På i-spriket.)

Somliga dagar stoppar jag in en nagelsax i näsan och klipper lite på måfå. Sedan snyter jag mig och tittar om något kom ut. Oftast är det faktiskt bara lite snor. Ibland går jag vilse med saxen och klipper även luggen, vilket mina barn faktiskt har noterat och sedan praktiserat på sig själva (kåseri från 2000).

Ibland ber jag min syster Orangeluvan att gallra uppe vid mina ögonbryn. Dock är jag ju blond, så för att det smärtsamma plockandet sedan ska synas, måste jag färga de kvarvarande stråna. Dessutom har jag ju så lång och ostyrig lugg, så det vackra syns ändå inte. Jag är ju liksom inte som min djefla man, som ser ut som Branting (kåseri från 2000).

Bikinilinjen trodde jag inte var så himla viktig, vilket var helt fel (kåseri från 2002). Numera har jag bikinibyxor som går ner en bit på benet. Benen, ja, får sig en halvvägs rakning då och då, men med väldigt ojämna mellanrum. Apropå mellanrum, så är det under vintern nästan bara när jag har nätstrumpor som jag känner stort rakbehov för att slippa se den ludna kasslern som är min vad. Benrakning är liksom tandtrådsrensning och knipövningar så himla enkelt att skjuta upp ett par månader i taget.

När det gäller mustascher, så har jag bara haft problem med sådana en gång (kåseri från 2003). Jag känner helt enkelt inte några mustascher. Pappa samlade en gång ihop till en spretig liten sak under näsan. Det tog ett drygt halvår eftersom han inte är av den håriga sorten.
Pappa solar mustaschen 1968.

När han efter några dagars njutning av busken fick marmelad i densamma, rakades den av. Nej, man kan ju inte gå omkring med en marmeladfälla i ansiktet. Som ett perfekt elektrakomplex gifte jag mig sedan med en karl utan hår på bröstet, som aldrig skulle kunna få ihop till ens en halv mustasch. (Han har ju dessutom två mustascher strax ovanför ögonen redan.)

Och nu till en favorit i repris: Lena Ph:s lurv.

Stafettpinnen är härmed kastad! Nej, eh … tärningen? Eller, jag menar, skriv nu om lite hår ni också. (Berätta gärna om ni gör det!)

{ 54 kommentarer }

På basketträningen igår var jag arg. Två gånger vred jag till armbågen olämpligt och smärtan satte sig på något sätt på balans- och siktsinnet så att jag spelade som en påse videoband. Kantigt, omständligt och kostsamt för laget.

Plötsligt skulle jag in och bröta under korgen, slafs, klatjofs, hit med bolluschlingen, flytta på er, jag ska, nej, du ska inte, nu jädr…

– AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAJ.

Jag hade då hoppat upp mot bollen (och missat den förstås), gjort en piruettvändning och landat på någons fot. Antagligen för att skona denna någons fot, vek sig min fot dubbel så att fotknölen vilade mot golvet. Piruetten var snygg, lite Michael Jordan-lik när han imponerar med sina piruettdunkar.
Michael Jordan i mitt baskethjärta.

Jag föll som Tonya Harding, som inte på några villkor någonsin aldrig ever är Michael Jordan-lik.
Tonya Harding under OS i Lillehammer.

– Muääääääääääääääh hääääääääääää! vrålade jag av mina lungors fulla kraft.
– Ska jag klämma här? sa Bästisgrannen, som höll upp foten.
– Ta av henne skon! Klämmer du? sa någon.
– Jag lindar. Lotten, ska jag linda nu? sa någon.
– Uäääääääääääääh hääääääääääääääääärrk huäääääääää! vrålade jag.
– Det här påminner mig om när min dotter föddes, sa någon.
– Hon har ju inte rakat benen, sa någon.
– Släpp mig, Lotten. Vad har du i armhålan? sa någon.
– Haaaaaaaaaaarm huääääääääääää ååååååååååååå heeelveeee saaaaaaaataaaaaaaan!

Nu är jag ju rent allmänt vrickad; fötterna är vana vid att stukas och jag med dem. Men den överjordiska smärta jag kände var inte av denna värld. Och ingen lustgas fick jag.

Efter en stunds huhuuuande och stönande, var krystvärkarna över. Jag var ohyggligt snyggt lindad och alla sprang och gav mig överdragskläder, vatten, en mjuk handduk att vila huvudet på och kom dessutom med goda råd. En tillfällighetscoach på besök gav elitråd (eftersom vi är elitspelare) och sade att jag nog till och med skulle kunna spela matchen på lördag. Well.

– Så fort du kommer hem ska du göra så här:

1. kyl foten med isvatten i sju minuter
2. värm foten med hett vatten i sju minuter (växlingen gör helvetiskt ont)
3. kyl foten med isvatten i sju minuter
4. värm foten med hett vatten i sju minuter (gör inte lika ont, du är liksom omtöcknad)
5. kyl foten med isvatten i sju minuter.

– Är du helt säker? sade jag.
– Japp, sa han.
– Lotten. Vad … vad … har du i armhålan? sa Bästisgrannen.
– Verkligen – 28 minuter under vatten? svarade jag tvekande.

Den ytterst sociala VBK stöttade mig mentalt genom att gå bredvid mig väldigt långsamt när jag kröp mot omklädningsrummet … på rumpan … med foten i vädret … som en seg krabba. Medicinkvinnan som hade lindat foten, hivade upp två Citodon ur sitt apotek, så nu är jag lullig. Lulligheten tilltog när jag hemma lydde elitcoachen och utsatte foten för vattentortyr.
Jag förbannar mitt öde i diskhon.

Fjortonåringen och Tolvåringen gjorde te, som jag drack när jag spolade kallvatten. När jag spolade varmvatten passade jag på att torka av diskbänken.

Sådana här stukningar sker för övrigt bara under dessa premisser:

• det är match om ett par dagar
• jag har glömt att raka benen (det blir kanske kardborreeffekt mot de andras ben?)
• jag är gräsänka
• jag ska resa bort och föreläsa
• jag har under dagen haft på mig en helt ny, blå, otvättad, ullig tröja som har släppt ifrån sig ludd som fastnat i svetten i armhålan.

Läckert.

{ 40 kommentarer }

Den gode hakke har lyckats skapa en kilometerlång lista på orsaker till bloggandet. Jag envisas med att påstå att jag bloggar för att det ger skrivträning, skrivträning och åter skrivträning.

Men inte idag. Idag skriver jag för att få tröst av mina läsare. Frågan som ni ska svara på lyder: vad ska jag göra nu och visst är ni väl ibland så här ni också?

Så här skulle det hela egentligen gå till:
Jag fick i onsdags en säck med videofilmer (tecknade barnfilmer) av en på Söder boende familj som hade tröttnat på dem. Jag låste in dem i en förvaringsbox på Centralen för att se cool och videobandslös ut på Tjuvlyssnatfesten. Sedan sov jag på en madrass, vaknade på torsdagsmorgonen, åkte hem via Centralen – där jag i förbifarten plockade ut säcken ur förvaringsboxen.

Detta var vad som hände:
Allt gick enligt planerna tills jag på torsdagsmorgonen på Centralen fick ett oväntat telefonsamtal. Det distraherade mig såpass att jag spillde te, snubblade på en gratistidningsutdelare, gick till fel perrong, sprang till rätt perrong och … och … och glömde säcken. Inlåst i boxen.

Lösningen, den självklara lösningen:
Väl hemma tog jag förvaringsboxnyckeln och – efter konfererande med släktingar och vänner i Stockholm – skickade i ett papperskuvert till min svågers arbetsplats. Han skulle på fredagen rusa till Centralen, för en hutlös lösensumma få loss videobanden och föra dem i säkerhet. Av ”posten” fick jag en försäkran om att brev än idag kan komma fram nästa vardag. Pfuih.

Men vad händer?
Nyckeln kommer inte fram under fredagen och min svåger åker hem för att fira helg. Man kommer inte in på hans arbetsplats under helgerna. Så blev han sjuk i måndags och var fortfarande sjuk igår och nu har banden dött av syrebrist i sin nedgrävda kista och CSI är inte ens inkopplade på fallet.

Jag skrev 998 tecken (gränsen var 1 000 tecken) till SJ idag, med andemeningen:

Kan jag donera filmerna till Centralens personal och slippa betala för att få ut dem?

Sådant här kan man sortera in under:

• Alla kålrötter jag har köpt som sedan möglat och slängts.
• Alla skor jag har köpt som var för små och aldrig kunnat användas.
• Bilen som vi sålde för 1 kr.
• Aktierna Olle köpte för 20 000 kr (som hans föräldrar hade sparat ihop av barnbidraget under 16 år) och som ett halvår senare var värda 40 000 för att ytterligare en månad senare vara värda 0 kr.
• Alla böcker jag betalar skyhöga slarvförseningsböter för på biblioteket.

Såja. I just needed to get it off my chest.

{ 23 kommentarer }

Av mina fem barn är en tonåring, vilket inte kan botas för tillfället.

Men de andra fyra ser ut ungefär så här.
Uncle Fester.

Bleka och med mörka ringar under ögonen hostar de sig genom dagarna. Igår djupandades jag tills det började flimra eldflugor framför ögonen, sedan ringde jag till vårdcentralen. Vårdcentralerna. Sjukvårdsupplysningen. Och ännu en vårdcentral. Det är nämligen så fiffigt ordnat att vi sju personer i hushållet är utspridda på olika vårdcentraler.

– Varför vill ni ha det så? sa människan jag talade med på ett ställe.
– Vi. Vill. Inte. Ha Det. Så.

(Stilistiskt sett tycker jag att det här med att skriva ett ord per mening är ett perfekt sätt att illustrera ”jag pratar sammanbitet och försöker att inte vråla oanständigheter och dunka en kastrull i huvudet på dig just nu”.)

– Men om ni inte vill ha det så, varför har ni begärt det?
– Vi har inte begärt det! Flytta oss allihop till en vårdcentral, snälla rara!
– Jahaja. Det är tusen personer före i flytta-vårdcentral-kön. Hur var namnet?
– Jamen du sitter ju där med alla våra namn framför dig på skärmen!
– Nej, flytta-vårdcentral-kön har vi i ett annat system och man kan inte köra båda systemen samtidigt. Hur var namnet?

Bästisgrannen har även hon familjemedlemmarna på olika vårdcentraler. Genom en smärtfri rockad där hennes kung byter plats med vårt torn hade nästan allt utom hostan ordnats upp. Men nej.

– Hur skulle det se ut om alla bara bytte vårdcentraler med varandra? Vi har faktiskt ett kösystem.
– Ok. När kan jag komma med de tre barnen som hör till din vårdcentral?
– Klockan nio.

Nytt telefonsamtal, ny telefonkö, nya automatiserade röster och nya telefonvalstryckningar.

– Jamen, sa den förstående kvinnan. Det är helt klart så att din dotter ska läkarundersökas. Klockan nio?
– Nej, då är jag ju på en annan vårdcentral med tre av mina andra barn!
– Varför har du dina barn utspridda? Varför har du begärt det? Det är den enda tid vi har kvar är klockan nio. Jahahaaa. Då får du komma i morgon istället.
– Ok. Det går bra. Vilken tid?
– Man kan bara få akuttid den dag man ringer. Alltså måste du ringa i morgon för att få tid i morgon.
– Fastän du vet att jag ska ha en tid, så måste jag göra om allt detta och ringa och knapptrycka och invänta er uppringning? Kan du inte bara stoppa in mig?
– Nej, det går inte med det systemet vi har.

Det var väldigt svårt att inte slänga luren i örat på den de facto inte alls systemansvariga.

– Ok. Tack. Så. Mycket. (Andas lugnt.) Då hörs vi imorrn!

Uncle Fester här ovan hette på riktigt Jackie Coogan (1914–84), och det går ju inte att nämna honom utan att berätta om hans tredje filmroll: med Charlie Chaplin.

Charlie Chaplin och Jackie Coogan i ”The Kid” (1921).

Alla ska vi den vägen vandra. I ena stunden är vi storögda och rosenkindade, om än i trasiga kläder och omaka strumpor. I nästa ser vi ut som Uncle Fester i Familjen Addams.

Fotnot. En läkare undersökte de tre minsta barnen, som även tömdes på blod så att de blev ännu blekare. Sedan fick jag en föreläsning om antibiotikans fördärv och nyttan av att dricka vatten. Slutligen fick jag antibiotika till alla barnen eftersom de led av allt från luftrörskatarr till mykoplasmapneumoni och attacker av mördarsnor samt vaxproppar i kombination med trumhinnesvullnad.

{ 27 kommentarer }

Solusfemina sparkade igång en utmaning i lördags. För en gång skull tänkte jag inte ”nääää” utan direkt ”jamen jaha”. Uppgiften löd:

Du får möjligheten att träffa fyra personer – numera alltså döda, icke i livet – och ställa din fråga …

1. Skkrrrnf, Hitl… nej, Maril… nej. Men Churchi… nej.

Jag började resonera precis som Salt, som fick samma utmaning; jag kunde inte komma på någon fråga!

Antingen blir man lite bitter och vill fråga sin gamla elaka släkting varför hon sa si eller så, eller den där fotbollstränaren varför ha … men han är säkert inte ens död. Eller så frågar man bara gamla krigsherrar varför de inte kunde skona några liv här och där eller så frågar man Jesus vad som hände egentligen. Here we go!

1. Hej, farmors bror (tror jag), som sägs ha dött av ett kobett men som nog led av syfilis: Vad var det roligaste du … näe … tråkigt. Gäsp.

Och väl där i mitt resonerande började jag komma på en massa frågor till nu levande personer som borde ställas till svars … fast när jag väl hade ställt fantasi-frågan, var jag inte det minsta intresserad av svaret! Därför gör jag helt fräckt om uppgiften! (Felåt.)

Du får möjligheten att resa i tiden och säga vad du vill till fyra personer.

1. Jag träffar Goldie Hawn 1966 och säger till henne att we in Sweden have a very nice and väldigt rolig actress som heter Birgitta Andersson och att jag tror att de skulle kunna göra en sanslöst rolig film ihop om de bara kunde hålla sams.

2. Jag träffar Aristofanes år 411 f.Kr. och hjälper honom med att skriva komedin Lysistrate. (Visserligen peppar jag honom bara, men vill förstås gärna ta åt mig äran av verkets tillblivelse. Kanske en cool karaktär uppkallad efter mig? Eller bara ett litet tack i förordet?) När jag ändå håller på, rekommenderar jag att han skaffar sig en kopieringsmaskin eller ett bankfack. (Bara elva av hans fyrtio verk finns bevarade.)

3. Jag träffar Francis Crick och James Watson 1953 och tipsar dem om att inte kalla DNA för *pfft* DNA utan för AGCT istället. Argument om logik och haltande vetenskap biter inte på mig – jag övertalar dem. De blir lite sura men tinar upp när jag lyckas övertala rätt personer att redan året efter ge dem Nobelpriset, inte drygt ett decennium senare.

4. Jag träffar Tommy Svensson på våren 1994 och läser Karin Boye för honom. Naturligtvis får jag honom att inse att jag måste följa med – som moraliskt stöd – till USA ett par månader senare.

5. Jag träffar mig själv för en halvtimme sedan och beordrar mig att på något sätt i denna uppgift få fram önskningar om världsfred, stopp för miljöförstöringen och slut på dödliga sjukdomar och därmed inte framstå som så himla egocentrerad.

Oj, det blev fem. Felåt igen. Jag kan inte ens följa en simpel order … som jag har formulerat själv.

Någon som hänger på uppgiften? Välj själva om ni vill ställa frågor till döda eller snacka med vem som helst! (Ibland är det skönt att slippa tänka ut bloggvirke själv.)

{ 21 kommentarer }

Jag längtar så till helgen varje vecka fastän den ju är sju resor jobbigare än vardagarna.

– Mamma, mamma, vaaaakna, vi ska spela minigolf om en halvtimme!
– Skkxxznffkrr … Vi ska vadå? Minigolf? Klockan är ju bara halv tio!

Flera av er reagerar säkert inte ens med ett höjt ögonbryn inför minigolfspelandet utan står nu upp framför datorn och vrålar MEN VAD GÖR MÄNNISKAN SOVANDES KLOCKAN HALV TIO???

Jamen jomen, jag hade trots allt faktiskt sovit bara ett par timmar då. Tillbaka ett par steg nu: minigolf klockan tio en lördag? Ja, det var en sådan där trevlig klassammankomst då alla föräldrar och syskon till alla i en klass träffas och t.ex. åker skridskor, bowlar, går på utflykt, spelar brännboll, åker pulka och umgås. Det är klassföräldrarna som är arrangörer och de ska ha allt tack i världen.

Men varje gång tittar jag och min djefla man på varandra … och så på barnen … och så suckar vi. Vi sitter hellre hemma under vår korkek på helgerna. (Mellan basketmatcher, orienteringstävlingar, biobesök, Bästisgrannemiddagar och födelsedagskalas.) Men så rycker vi upp oss … och ger oss iväg. Korkeken står ju kvar. Minigolfäventyret kombinerades med matglad tvåtusenkronorshandling och skjuts till järnvägsstationen; nu är jag gräsänka och ska passa på att … att … att … Om katten (den djefla mannen) är borta borde ju vi kvarvarande råttor göra något?

– Kom alla barn! Nu ska vi dansa på bordet!
– Nejtack, mamma, jag har ju redan sagt att jag hellre dansar med mina jämnåriga kamrater.

Fast det var ju inte detta jag skulle berätta egentligen! Det är bloggträff bestämd den 3 februari kl 13 någonstans i Stockholm! Eller om det blir på kvällen den 1 februari. Eller om det rentav blir både och. Hur som helst vill jag rekommendera att ni inte sitter kvar under korkeken just då.

{ 16 kommentarer }