(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en bloggläsare!)
I onsdags lade jag ner min ena fotknöl på en basketplan och fick krystvärkar i vristen. (Oj, jag är så anglifierad att jag tvekar på var vristen sitter på svenska, aha, vrist = fotled, wrist = handled. Såja.) Förr i tiden skedde sådant här som t.ex. plötsliga idrottsskador rent slumpmässigt; numera är det vetenskapligt bevisat att det händer dem som behöver lite bloggvirke. Den fullständigt naturliga följden är att bloggare råkar ut för mer än andra. (Jaja, alla statistiker – kanske bloggare tar sig för mer saker än andra, hönan eller ägget, trallala.)
I fredags stod jag inte ut med smärtan eller värktabletterna längre. Alla runt mig blir så himla tråkiga när jag äter triangeltabletter … prat, praat, praaat … å sen … å han bara … praaaat. Gäsp. Därför tog jag en gräsänketaxi upp till akuten. I entrén koncentrerade jag mig i Citodonångorna på skylten-med-jättemånga-bokstäver.
Medan jag satt i väntrummet redigerade jag skylten eftersom man vid akuta problem har lite svårt att ta in komplicerade budskap. Det blir liksom:
– Hjäääl… välkiiii oh… mottag… iiii *stöhn* … nummerla… ooooh … akuuut… bröst …? Aaandn… DUNS.
Bättre så här?
(Nu är jag ju varken skylt- eller typografigalning så ni får gärna komma med åsikter.)
Jag placerades med mitt (nyrakade) ben på en säng där jag höll en monolog:
– Ååååå vad jag fryser om fötterna, ååååå, var jag har kalla tår, jag måste tänka på något annat. Bastu. Te. Nordpo… nej. Ah, kameran!
– Förkläden? Fingerfärg? Sadelgjord? Gipsrockar.
– De har silvertejpat ihop golvet på akuten! Tänk om det inte håller och jag trillar ner i en djup spricka!
– Se där. Lustgas. Lustgas, jag vill ha lustgas. Jag gillar lustgas. Luhuhustgahahas!
Foten röntgades och läkarna gav mig beröm för att jag hade stått ut med smärtan och beröm för att jag spelade basket vid min ålder och beröm för att jag hade lindat och beröm för att jag hade fixat egna kryckor och inte med ett ord nämnde jag värme- och köldbehandlingen i diskhon.
Se där, nu har jag dokumentärbloggat, liksom … hm … nästan alla som jag har här ute i högermarginalen. Alvas pappa dokumenterar bebisliv, Anne-Maj dokumenterar ett dövblint liv, medan Milda Matilda dokumenterar australiensiskt liv . Från dem hittar ni en miljard andra länkar. Men varför stressa? Enjoy!
Varning. Klicka inte på mammografidokumentationsinlägget om ni är blyga.
Uppdatering. Även man är bloggarblyg och nästan anonym kan man som Tvillingmamma C – i morgon – ändå dokumentärblogga om sin plastikoperation. (Det där blev ju nästan en cliffhanger! Visserligen på en annan blogg, men i alla fall!)
Var den bruten då?
Jag tar och tipsar lite idag också, nämligen om Saring i mammaland, som dokumentärbloggar mycket roligt bland annat om hur surrealistiskt det känns att börja jobba efter föräldraledigheten.
JA PRECIS! Det var en ytterst underhållande dokumentärbloggning (varför är det så underhållande att läsa om komiskt vinklade olyckor?) MEN sen då… ah nu kom jag på mig… cliffhanger, var det ju. Jag lovade ju själv att jag skulle jobba med det. Kan man läsa någonstans om fler tekniker för att skriva bättre Lotten? Kanske inte specifikt blogging men gärna det också.
(mäkta stolt över att ha fått 10 sekunder kändisskap hos Lotten, tackar!)
Skyltrevideringsomdöme:
Glimrande
med ETT undantag:
GÅ direkt till receptionen…
Människor med dessa besvär kan ju ofta inte GÅ (hur lång sträcka kan det röra sig om!?)
Bättre ord:
ANMÄL ER direkt i Receptionen
(i bästa fall har de en anhörig med sig – annars kommer de nog i ambulans!)
Oj, moster Mjölgumpa, det glömde jag ju: den var inte bruten — den var bara den mest vrickstukade fot man kan tänka sig.
(Fast när man utelämnar något i sitt inlägg, får man ju en kommentar som påpekar just detta, vilket är trevligt.)
Aha, Alvas pappa: morgondagens blogginläggstema har du just bestämt.
Den blyga: Jag håller med, fast ”anmäl” blev så långt på en redan lång rad. Anmäla är ju dessutom precis vad man ska göra, man ska ju inte bara gå till receptionen och stå där och andas … och föra handen till hjärttrakten …
Du är ju dokumentärbloggarnas obestridde drottning Lotten.
Du har alltid så bra bildbevis.
Idag ska jag till en plastikkirurg, men eftersom jag är lagd åt det blygare hållet vet jag inte om jag vågar gå lika fullt ut som du i din mammografiblogg. Vi får se resultatet imorgon.
Ah! Det här blir bara värre och värre ju. Frukost.
C: Plastikoperationer kräva dokumentation! Nu ska du ha en länk! (Man kan ju dokumentera jättediskret och superhemligt.)
Men Lotten…åååå vilken press!
Jag ska ju bara dit och visa upp mina ärr idag.
Opreationen är om tre veckor. Men jag LOVAR att dokumentare båda besöken.
JAG MÅSTE JU NU!
Moooahaaaahaaaa, jag är den stora bloggångestskaparen med trippla prestationskrav i saltomortalspiruett!
Och nu åker jag med mina egna prestationskrav till Sveriges Radio och läser in roliga texter.
(En sådan här kommentar, govänner, är ett trick för att få läsarna att återkomma under dagen. Eller inte. Det händer ju faktiskt inte något på radion. Man bara läser. *suck*)
Tack för länken! När du skrev om dokumentärbloggning började jag tänka direkt på mammografibesöket! Jag ska nog dokumentera min vardag i bilder någon dag, men inte idag. Jag hostar, snörvlar och går i flanellbyxor. Telefonsamtalet med biståndshandläggaren var ju ett exempel.
Hjälp! Vilken rubrik. Jag var tvungen att dyka ner under bordet i den plötsliga skräck som drabbade. Nu har jag kommit fram och insett att jag är en dag efter alla. Idag vore en utmärkt dag att matblogga. Attans.
Själv spenderade jag tiden mellan 04.01 och 07.37 på akuten UTAN kamera. Däremot med en bångstyrig och utslagstäckt femåring. Samme femåring vill nu inte alls sova utan bara spela tv-spel.
Skylten är ju vansinnig! Alltså inte din utan originalet. Det är inte mycket dokumentär hos mig … och dagen känns inte särskilt dokumentär heller. Det räckte med sunkdagen jag hade igår. Men det är väl dokumentärt? Eller??
Så, en dokumenterande blogg är klar… tror jag…
Kanske ska skriva en till. Upptaget.
Att Kicki åker till akuten helt ickedokumenterande är dumt, men förståeligt: vi damer utan handväska får sällan med oss det vi behöver för att överleva storstadsdjungeln.
Christinas/Solusfeminas dag (som man läser om här) inbegrep det irriterande faktum att bli tvungen att ha två vänsterhandskar fastän ena handen alltid har varit högervriden.
Ica! Detta är regel nr 1 i bloggvärvarveckan: Skriv vad du vill vilken dag du vill, bara du värvar en läsare till!
Regel nr 2 har jag inte tänkt ut än. Jo:
Flanellbyxornas största vän (A-M) ska flanellbyxeblogga oftare!
Förlåt mig, att jag är helt off topic nu. Men eftersom jag vet att du är captca-freak, så måste jag visa upp en lätt snuskig captcha som Vanja fick skriva in när hon kommenterade hos mig.
Tack, Johnny! Den passade finfint med Elisabets!
Lotten: Det värsta är att jag hade med min nya handväska/påse. Fast den var fylld med: ombyte, vattenflaska, nalle, docka, vindruvor, två mössor, tre vantar och en hög med grus.
Ah, vilket tårdrypande scenario du bygger på i min blogg. Jag tror banne mig jag ska bygga vidare på det.
Men vad GJORDE doktorn då? frågar jag helt gnetigt.
Jag spann vidare på idéen, men denna dokumentation ska helst läsas upp av Arne Weise. Shit! Ica sen till volleybollen!
Inte ens på dagens andra besök på akuten fick jag med mig kameran..
Nämen AB, vad kul att du är sjukvårdsfrossare!
(Min egen tolkning. Jag läste sjukvårdsböcker i koltåldern.)
Jag blev först tittad på. Doktorn rynkade pannan.
Akt 1
– Den var svullen. Och kall. Kan du vicka på tårna? Jaha. Och uppåt? Åt sidorna. Jaha. *anteckna, anteckna* Jag ska bara. Ja. Du har i alla fall en puls. Det blir röntgen.
Akt 2.
– Se där, du har ju stukat foten rejält. Lägg dig så. Och så. Oj, förlåt. Och så. Siiiidan. En till. Och en till. Jahaja, vi tar en till, kan du … ja.
Akt 3.
– Nej, på plåtarna kan vi inte se brott eller spricka. Grattis! Försök att gå på den så mycket som möjligt. Det var en av de trevligaste vrickningarna jag har mött.
(Jag har utelämnat alla mina repliker och 50 % av deras av utrymmesskäl.)
Jag hastade till vårdcentralen akut med mitt armbrott och hade inte med mig kameran. Å andra sidan är min blogg dokumentär om andra saker. När jag gjort(= stickat) något, i alla fall.