På basketträningen igår var jag arg. Två gånger vred jag till armbågen olämpligt och smärtan satte sig på något sätt på balans- och siktsinnet så att jag spelade som en påse videoband. Kantigt, omständligt och kostsamt för laget.
Plötsligt skulle jag in och bröta under korgen, slafs, klatjofs, hit med bolluschlingen, flytta på er, jag ska, nej, du ska inte, nu jädr…
– AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAJ.
Jag hade då hoppat upp mot bollen (och missat den förstås), gjort en piruettvändning och landat på någons fot. Antagligen för att skona denna någons fot, vek sig min fot dubbel så att fotknölen vilade mot golvet. Piruetten var snygg, lite Michael Jordan-lik när han imponerar med sina piruettdunkar.
Michael Jordan i mitt baskethjärta.
Jag föll som Tonya Harding, som inte på några villkor någonsin aldrig ever är Michael Jordan-lik.
Tonya Harding under OS i Lillehammer.
– Muääääääääääääääh hääääääääääää! vrålade jag av mina lungors fulla kraft.
– Ska jag klämma här? sa Bästisgrannen, som höll upp foten.
– Ta av henne skon! Klämmer du? sa någon.
– Jag lindar. Lotten, ska jag linda nu? sa någon.
– Uäääääääääääääh hääääääääääääääääärrk huäääääääää! vrålade jag.
– Det här påminner mig om när min dotter föddes, sa någon.
– Hon har ju inte rakat benen, sa någon.
– Släpp mig, Lotten. Vad har du i armhålan? sa någon.
– Haaaaaaaaaaarm huääääääääääää ååååååååååååå heeelveeee saaaaaaaataaaaaaaan!
Nu är jag ju rent allmänt vrickad; fötterna är vana vid att stukas och jag med dem. Men den överjordiska smärta jag kände var inte av denna värld. Och ingen lustgas fick jag.
Efter en stunds huhuuuande och stönande, var krystvärkarna över. Jag var ohyggligt snyggt lindad och alla sprang och gav mig överdragskläder, vatten, en mjuk handduk att vila huvudet på och kom dessutom med goda råd. En tillfällighetscoach på besök gav elitråd (eftersom vi är elitspelare) och sade att jag nog till och med skulle kunna spela matchen på lördag. Well.
– Så fort du kommer hem ska du göra så här:
- kyl foten med isvatten i sju minuter
- värm foten med hett vatten i sju minuter (växlingen gör helvetiskt ont)
- kyl foten med isvatten i sju minuter
- värm foten med hett vatten i sju minuter (gör inte lika ont, du är liksom omtöcknad)
- kyl foten med isvatten i sju minuter.
– Är du helt säker? sade jag.
– Japp, sa han.
– Lotten. Vad … vad … har du i armhålan? sa Bästisgrannen.
– Verkligen – 28 minuter under vatten? svarade jag tvekande.
Den ytterst sociala VBK stöttade mig mentalt genom att gå bredvid mig väldigt långsamt när jag kröp mot omklädningsrummet … på rumpan … med foten i vädret … som en seg krabba. Medicinkvinnan som hade lindat foten, hivade upp två Citodon ur sitt apotek, så nu är jag lullig. Lulligheten tilltog när jag hemma lydde elitcoachen och utsatte foten för vattentortyr.
Jag förbannar mitt öde i diskhon.
Fjortonåringen och Tolvåringen gjorde te, som jag drack när jag spolade kallvatten. När jag spolade varmvatten passade jag på att torka av diskbänken.
Sådana här stukningar sker för övrigt bara under dessa premisser:
- det är match om ett par dagar
- jag har glömt att raka benen (det blir kanske kardborreeffekt mot de andras ben?)
- jag är gräsänka
- jag ska resa bort och föreläsa
- jag har under dagen haft på mig en helt ny, blå, otvättad, ullig tröja som har släppt ifrån sig ludd som fastnat i svetten i armhålan.
Läckert.
{ 39 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Men attans! Det e ba` och bita ihop tills på lördag
Sköt om din fossing. Ta en virre på fredag kväll, vetja. Det ska ju hjälpa….lr? Jaja, roligare blir det iaf med en stukad fot. //Bell
Lite lustigt att samma träning innehöll både Scottie Pippen OCH Michael Jordan på samma lag. Ska nog ifrågasätta lagindelningen nästa gång….
Bell: Jag ligger i sängen och lider. Och så har jag läst biverkningarna av Citodon. Min lever är tydligen i fara. Särskilt om jag blandar den med en virre.
Kicki (alias VBK): ditt lag hade ju dig (=Shaquille O’Neal) samt Carl Lewis och Michael Johnson!
Har ni inga baljor som man kan ställa på golvet? Eller ett badkar eller nåt? Det verkar så vingligt att stå med foten i diskhon i 28 minuter när man dessutom är hög (låg?) på Citodon.
Oj, glömde: Stackars, stackars dig!
Det är katastrofläge hos dig ser jag, jag börjar lipa av medlidande. Var har karln tagit vägen? Ute och jaga hem inkomster till hushållet misstänker jag. Kvinnan reder sig som alltid. Skickar strykedroppar till dig.
Jag är lite stepisk till växelström nej växelvatten nej växelklimat eller varann värmes. Aldrig hört det.
Det var Sven-Erik ”Svenne” Malmström som tränade laget. Jag tror det var i Alvik han spelade i.. Bodde där i alla fall. Gick skolan där också.
Huvvaligen
Översättarhelena, Mja, det gick ganska bra — trots högheten. Fjorton- och Tolvåringen cirkulerade runt mig och servade än det ena, än det andra.
Anne-Maj: Min djefla man är ute på föreläsningsturné i Skåne. Jag hoppas att han tjänar säckvis med pengar, för jag måste nog köpa en ny fot.
Desperate Housewife: Ah. Det ska jag kalla mig idag.
Introducing: Desperate Housewife (with a vengence, but bedridden).
Servade? Barnen cirkulerade och servade? Hm. Jag skriver ju som om vi spelade rundpingis.
Serverade.
Nu kom jag på en grej till: Det jobbigaste med att träna basket (okej, det näst jobbigaste efter stukade fötter) tycker jag verkar vara att man förväntas raka benen! På vintern! När lurvet värmer som bäst.
vengence?
vengeance perhaps?
Oh får jag leka språkpolis idag? Snälla? Får jag, får jag??
Shaq? Du måtte va blind. Carl och Michael vet jag inte riktigt vilka de är. Eller bara en av dem, fast inte vilken.
Iiiiih! Vengeance! Det lärde jag mig ju redan här..
D.H.©: Här om någonstans är det väldigt, väldigt tillåtet att agera språkpolis, i alla fall om målet för attacken är blogginnehaverskan.
Jag får skylla på Citodonet. (Som jag tyvärr måste fortsätta att skriva med versal eftersom det är ett namn och som jag egeeentligen ska sätta ditt ett ® på också.)
När det gäller de rakade benen så var det just det som var felet: de var orakade. D åvrickar jag foten så att alla som klämmer och lindar och hjälper ska kunna kommentera detta faktum.
Kvinnorakning är för övrigt ett ämne som jag har glömt att blogga om. Men för sju år sedan skrev jag detta: ”Hårfrihet.”.
Men stackars. Jordan och förlossningsråmande under samma tid måste varit traumatiskt. Det där rådet låter dock hemskt. Det sa min skolsköterska åt mig att göra när jag inte hade någon blodcirkulation i händerna under högstadiet(för det kunde ju inte bero på, och sådeles förändras, pga nåt annat). Högläge och vila.
Ska jag behöva bära dig till Stockholm nu?
Vänta, måste ni raka benen som basketspelare? Ni har ju shorts som räcker ner till dojorna.
Appropå länken ”Hårfrihet”
Jag liksom du stoltserar med en blond kalufs och således innehar jag inte mycket kroppshår. Dock kör även jag med ”nedanför-knäna-metoden”
Som ung (yngre!) startade jag med stinkande, kladdiga och oeffektiva krämer för att så småningom införskaffa en s.k. epilator (skördetröska?).
Åh fasa. Hemska minnen. ”Man vänjer sig efter ett tag” lovade tillverkaren. Det gör man inte alls det! Ren och skär tortyr är vad det är! Små hjul som suger tag i hårstråna några i taget och sliter upp dem med rötterna. Vedervärdigt!
Vax har jag aldrig vågat mig på. Låter kladdigt och smärtsamt även det.
För några år sedan upptäckte jag den ultimata metoden. Rakhyvel! Så enkelt trots allt. Varför ska vi kvinnor alltid krångla till det?
Ops. Sorry för att jag stal tråden.
Stackars dig, det varkar vara himla besvärligt. Jag röstar också på en balja på golvet, om inte annat för att skydda det ben som ännu är helt.
Servade säger vi jämt i vår familj. Det betyder hos oss inte alls samma sak som serverade utan att bistå någon med service. Inte bara av mat och dryck, utan böcker, fotbaljor, handdukar och annat bra.
Ica: Blodcirkulationsproblem i händerna är himla vanligt främst bland unga kvinnor. Jag fick t.o.m. nitroglycerinkräm för att vidga kärlen när det var som värst. Man fick inte överdosera, då fick man huvudvärk…
Raynauds fenomen heter det.
Men stackars Lotten, hur känns det nu då?
Förresten gjorde vatentortyren någon skillnad eller kunde du lika gärna avstått men då undanhållit oss det roliga i att läsa om det?
Jag, väldigt lekmannamässigt, tror nog inte att du borde spela i helgen, ens på Citodon. Klassas inte det som doping förresten?
Krya!
Men stackars gumman! och inte kan du inta ”ack o ve!”-positionen heller. (Förlåt att jag skrattar!) Stackars dig!
Men vem håller i kameran? Antingen är det Långa Mannen eller Karlsson på taket.
AB: Jag kan säga posera ”ack ooo ve” sängliggandes! Inte ett dugg imponerande, men hu och fy vad uttråkad jag är.
Elitcoachen läser era kommentarer här och gillar inte er amatörinställning till kalltåvarmtmetoden. Faktum är att foten är ovanligt lite svullen, och ju mindre svullnad, desto effektivare läkningsprocess, eller? Den extremt positiva elitcoachen hälsar också att jag helt klart umgås i fel kretsar och att jag säkert kan spela på lördag. (Jag håller med honom och skakar sedan på huvudet: inte en chans. Fast om Björn Borg kunde vinna med kylsprej på magen kanske jag … nej.)
Matildas fikarum: Det var Fjortonåringen som fotograferade, ståendes på köksbänken.
- Du måste blogga om det här, mamma!
- Ja, annars hade jag aldrig stått ut med tortyren.
(Så ja, C, jag hade nog inte gjort det om jag inte hade fått skryta om det efteråt.)
I morse gick Fjortonåringen upp i ottan trots att han hade sovmorgon och såg till att de tre minsta fick frukost och antibiotika. Tolvåringen serverade mig frukost på sängen och Bästisgrannen tog Fyraåringen till dagis.
Oj, jag är inte oumbärlig!
Kan man umgås i andra kretsar än såna som sysslar med basket, text-tv och fiske?
Du är extremt oumbärlig Lotten.
Och outbytbar.
Sen är det bra att du har schysst back-up som fyller i när det behövs och du inte riktigt når upp i par (om vi nu ska tala sportspråk).
Ja Lotten i korus, YNK!
Aha – 7 minuter på varje! Då är det därför det inte funkar, jag brukar köra 30 sek av varje…
Fast… jag spelar inte basket.
På förekommen anledning och den desperata huskvinnans kommentar utnämner jag härmed morgondagen (fredagen den 26/1) till
Den stora raknings- och pincettningsbestyrsdagen!
Detta gäller alltså alla bloggande män, karlar och fruntimmer! De som inte har bloggar kan delge sina erfarenheter i kommentarerna! (Men skriv inte förrän i morgon – inte tjuvstarta!)
Tack till Desperate Housewife, som inspirerade.
Tiila: Nu har jag en balja på golvet bredvid mig.
Dock är den fylld av lego. Och den står mellan mig och kryckorna. Det här kan bara sluta fel.
Hoppas han kommer hem pigg och kan serva den handikappade frun. Jo nu vet jag en orsak till jag var rädd för basket, att stuka fot. Gjorde det en gång. Men vid ett annat tillfälle halkade jag med mina modestövlar inne i korridorren. Jag fick behandla foten med snö som fanns under sulorna.
Kollar in till dig och ska i väg till ridskolan igen för flickornas lektion. Idag på förmiddagen hade jag RAMLAT av hästen. Saaaakta men säääkert!
Stackars dig! Krya på dig! Det lät förfärligt …
Men var inte orolig för Citodonen. Jag knaprade Citodon av och till under två av mina graviditeter utan några som helst bieffekter´. Det räknas som ”klass A-läkemedel”, eftersom gravida får ta det. Dock ska du nog undvika virren när du är som mest drogad.
Som innehavare av bruten arm (uppe i axelkulan) sedan tre veckor förstååår jag hur ont du har.
Visst är det bra med tonåringar som ”kajsakavatar” (nytt verb) när verkställande är värkliggande.
Hinner verkligen foten kvickna till tills på lördag? Förlåt mig elitcoachen, men det låter otroligt i mina öron. Dock har jag bara spelat basket under tvång (= gympalektioner) ety det är närkamp.
Volleyboll är mer civiliserat. Då har man var sin sida och nåde den som trampar över! Desssutom en trevligare boll. Mjukare på nåt vis. Jag associserar den till jordnötsskal av en anledning jag inte riktigt kan komma underfund med.
Krya på dig och testa med olika baljor nästa gång eller sätt dig i badkaret/duschen. Det såg väl vingligt ut det där i köket.
What a day woman!……
http://blogg.expressen.se/undersolenicinci/
Lego kanske har undergörande krafter?
För övrigt tok-stukade jag foten dagen innan jag åkte på en fjällsemester en gång. Det skulle jag inte ha gjort.
Krya!
Men… fem gånger sju är väl inte 28? *försöker väcka den amningsomtöcknade hjärnan till liv igen*
- Äntligen!
Emi: Det är just sådana här kommentarer jag sitter och väntar på hela dagarna! Jag tyckte i smärtans dimmor att 5×7 var 28. Och sade det. Och skrev det. Men ingen vågade rätta mig.
Dagens hammock går alltså till EMI!
Känner väldigt väl igen de där premisserna på slutet. Skarpt analyserat o rätt.
Jag har kör elitråden o tycker det funkar rätt bra?
vilken liga spelar ni i?
Man vill ju inte att du ska sluta kyla sju minuter för tidigt, och på grund av det inte kunna spela på lördag *mena på*. Fast lite osäker är jag på om dagens hammock är en bra eller dålig utmärkelse att sätta på prishyllan, bredvid Årets Besserwisser 2005 och Årets Gnälllärring i Förtid 2006.
Nu har jag funderat ett tag: varför kyl-värmer du 30 sekunder åt gången, stackars Bloggblad? Det låter ju förfärligt, man får en känsla av åskväder på foten liksom.
Eller — hu, ve och ack — är det 30 sekunder av hela kroppen och knoppen? Det har jag ju läst ska vara nyttigt, men inte provat.
Kalla avrivningar … ishavsdopp … direkt från bastun till sjön … det finns så mycket jag inte längtar efter …
Så där ser det ut i damrummen på hotell och restauranger när det drar ihop sej till bönedags här i Öknen. Fullt med damer som klänger på samma gymnastiska sätt i tvättställen för att tvaga fötterna innan det bär av till hotellets bönenisch eller närmsta moské.Pittoreskt.
Jag spelade handboll när jag var yngre och stukade fötterna lite då och då, liksom fingrarna. Mitt högra lillfinger är fortfarande krokigt. Värsta fotstukningen med kryckor som följd inträffade när jag varit och tittat på golf, och jag tycker inte ens golf är kul!
Hoppas varm- och kallbaden gör att foten kryar på sig!
Men!
En propp gick nyss. Alla barn sover. Jag hoppade till proppskåpet, och där var det slut på reservproppar. Jag hoppade ner 20 trappsteg till bottenplanet, och insåg då att jag måste nerför den superhala källartrappan med kryckorna om jag ska ha tag på en propp.
(Hal källartrappa? Jomen, det var ju där jag massakrerade armbågarna i april.)
Jag vände tillbaka upp (20 trappsteg, ja) och skrev denna kommentar. Ah. Nu känns det bättre. Propa mig hhit, proppa mig dit, den kan vänta till i morgon!
Oh… lilla jag som inspirationskälla? Jag som nästan raderade ”mitt svamlande” istället för att posta inlägget.
*rodnar vackert*