Intro
En gång i tiden – när vi gick i sexan – skulle Bästisgrannen ha party hemma hos sig. Jag tror att vi var tre eller fyra tjejer som var värdinnor, och vi var inte vana festplanerare. Vi var heller inte vana partypinglor och hade på sin höjd lekt Flaskan, Ryska posten och Sanning eller kånka … en gång. (Jag talar nog för mig själv här, de andra var lite mer världsvana.)
Vi listade killarna och tjejerna som skulle bjudas, planerade musiken (Dr. Hook, Tina Charles, ABBA), planerade maten (chips och ostkrokar) och drycken (saft och sockerdricka). När alla var inbjudna, kom ”det andra tjejgänget” och sade:
– Vi kommer inte på partyt om ni bjuder Niklas.
Niklas hette egentligen något annat, men historien är så sorglig att jag inte vill skriva hans riktiga namn. Niklas bodde granne med Bästisgrannen och var en helt vanlig kille. Fast han hade ju glasögon, det hade han, och räknades inte till de coola killarna. Stod vi upp för honom då? Slog vi näven i bordet och skrek att det faktiskt inte är ok att som gäst bestämma vilka som ska komma? Nej. Vi ringde.
– Hej Niklas! Eh. Öh. Nu är det så här. Partyt är tyvärr inställt. Ja. Mhm. Hejdå.
Sedan bjöd vi istället – på order av ”det andra tjejgänget” – Anders Jonsson som inte ens gick på vår skola. Men han spelade ju hockey.
Klimax
Partyt minns jag inte ett dugg av. Vi hade det, vi åt säkert, pussades lite … men i huset bredvid satt Niklas och såg att vi partajade på ett inte alls inställt party. Snipp snapp snut.
Association
Ett party som tvärtom alltid är öppet för alla är de ständiga bloggträffarna. De som var där i lördags kunde knappt göra sig hörda pga. varandra. Studiomannens myckna och väldigt snabba prat krockade i frekvens med hakkes synnerligen djupa basröst och Solusfeminas ständiga skratt så att jag, Bästisgrannen och Roadbend under långa stunder satt med händerna kupade bakom öronen för att vi skulle kunna höra oss själva gestikulera.
Alldeles ovanför mig och Gitta satt en fläkt av något slag. Jag vände upp huvudet för att se om jag kunde göra något åt akustiken, men förstod plötsligt varför jag hade svårt att höra vad Annika gestikulerade och vad Anna sade borta i andra änden av bordet.
Vi hade en ljudförvrängarapparat med inoljat akustikfilter ovanför oss!
Mycket intressant konstruktion. Fonologisk frekvensförstörare. Jag tror att den även suger upp alla Q.
Annika och jag hade normala skodon, medan Översättarhelena, Bästisgrannen och Trulsa är modeslavar och såg ut så här.
Alla om fyra år: huuuuur kunde vi stoppa in brallorna i stövlarna? Titta, blåa kryckor, hade alla det också?
Gitta övervakar hakkes alkoholintag.
Här smakar hakke på vår födelsedagschampagne, skänkt av Studiomannen och Gitta. (Jag tror att han fick i sig säkert 1 ml.) Observera skylten om lilla huvudet. Vi som hade stora huvuden borde ha burit dem under armen. Aj.
Avslutning och sensmoral
Bjud alltid alla. Stoppa inte in jeansen i stövlarna. Drick mer champagne. Gestikulera oftare med artikulation. Ha alltid hjälm.
{ 40 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Var var ni nånstans?
Vi var på Mersmak vid S:t Eriksplan – ett litet café. Jag åt en perfekt macka med tillhörande perfekt latte och på det te och två muffins.
(Egentligen åt jag bara en, men jag tycker inte om att skriva muffins i singular.)
Synd att de där bloggträffarna alltid verkar vara lokaliserade i de norra förorterna.
Oj, jag ser så vig ut på fotot så jag troligen kommer att få erbjudanden om att uppträda på cirkus. Ska jag tacka ja i så fall?
När jag läste texten, mindes jag min första bloggträff i augusti på Mosebacken. Jag hann inte vara talför för jag fick koncentrera mig på maten och titta på tolkarna. Sen försökte jag komma in någon samtal och det var inte lätt. Men lättare när någon kom till mig och vi kunde ha ett samtal. Nu på fredag ska jag inte äta något utan mingla mig runt så jag hinner prata med folk som jag aldrig träffat. Äta kan jag göra med akvariefiskarna och hoppas dom bjuder på sushi igen:-)
Jag blev rörd av bilden som du skickade till Elisabeth!
Naaaaaw! Vad sorgligt med Niklas. Det var ju i värsta En komikers uppväxt-anda, där Jenny inte blir bjuden till Juhas hippa.
Skulle vart med i lördags ju. Det låter som ni hade lika trevligt som sist, och jag hade ju ökat på statistiken i fotriktiga skor
Istället gick jag i Etuna och släpade runt på en i ickefotriktiga skor över isen.
Isch usch vilka bilder – är det det här som kallas fulblogg??
Tror aldrig jag varit på någon bloggträff där någon suttit opratad för sig själv. Så var inte blyga för att komma med!
Men brallor i stövlarna är väl snyggt..?
Klart du ska tacka ja, Helena!
Lotten: håller fullkomligt med om muffins, man måste äta mer än en om man ska kunna prata om dem på ett grammatiskt korrekt vis. Detsamma gäller för chips.
Översättarhelena: möjligen får du extraknäcka på cirkus på sommarlovet. Resten av tiden ska du fortsätta översätta böcker på ditt utmärkta vis tycker jag(grammatiskt korrekt är det också).
Hade gärna varit med i lördags! Bloggar inte själv men är ett slags hangaround-snyltbagge. I lördags var jag dock på annat håll där man också fick god fika. Och kändisbonus: den där filmstjärnesnygga finska violinisten Linda L dök upp, ett oväntat inslag i sammanhanget som var mer åt det intellektuellt-psykologiska än åt fiolstripp. Om ni förstår.
AB: Jag har som livsprincip att hänga på moderender på tok för sent. Alltså har jag inte vant mig vid jeansistövlarnagrejjen, men kommer säkert att göra det om fyra år.
Drottninggatan år 2011:
- Kolla, tanten har stövlar utanpå byxorna!
- Ssssccch, inte peka!
Ett vägande skäl att ha jeansen instoppade i stövlarna är att stövelskaften är av synnerligen mjuk och sladdrig mocka. Alla försök att dra jeansen över skaften straffar sig i form av en brun korv om fotlederna och det är möjligen moderiktigt i denna urledade tid MEN det är inte särskilt skönt.
Av Ökenråttans och Ingrids svar sluter jag mig till detta: Jag kommer att bli tidernas mest grammatiskt korrekta cirkusprinsessa!
Meeen… brallor i stövlarna fanns redan på sextitalet…eller så..
Nu går jag här och tänker på stackars Niklas. Fan vad grymt. Ring honom! (Om du inte redan gjort det för tjugo år sen).
Meh, de där stövlarna är ju precis de jag letar efter. Vem ska jag göra inbrott hos (och framförallt: hur många sockor måste jag ha i/hur många tår måste jag kapa av för att kunna ha dem?) ? Fast det där med jeansistövlarna har inte jag heller förstått mig på än, antagligen för att jag är så hopplös att jag fortfarande gillar bootcut på mina jeans. Och stövlar till kjol.
Stövlar till kjol är så rart. Påminner mig om min ungdom…känns tryggt.
AB: Niklas blev vi vänner med — men vi talade aldrig om Det Ohyggliga. (Faktum är att jag själv har dåligt minne av vad det var som hände — Bästisgrannen har fått påminna mig. Usch.)
Jag kallades av en (opedagogisk) lärare för ”Skalet” som parafras på Charlotte, vilket egentligen är mitt namn. Niklas tömde ett ägg på innehåll, ritade av mig på skalet, satte ner konstverket i en tömd bakpulverburk med bomull. Och gav mig. Det här hände i åttan.
Senast jag träffade honom var 1998. Då hade han en miljon barn i USA och pratade engelska med mig.
Verkligen en hemsk historia! Hoppas att Niklas blev bjuden på nästa fest och så uttråkad så han gick hem igen, annars kan jag inte somna ikväll
Här är lite fler bilder från Mersmak
Jeansen instoppade i stövlarna… hmm.. tror inte det modet har hunnit upp hit än, men ”alla” har det säkert så i Norrland nästa vinter
Med reservation för att jag kan ha missat detta fenomen, men det tvivlar jag på…
Kul med bilderna, Anna, så fina de blev.
De speglar det stillsamma sista skedet i träffen – tid för kontemplation…
Wv putwey? Liten engelsk ort?
Bilden med händerna på ska vi också se till att posta till den som bäst har nytta av det.
Annars är det märkligt att flera av oss som sågs i lördags såhär på förmiddagen själva har bloggat och läst andras bloggar om detta.
Det tyder på att andra har lika knasiga arbetstider som jag. Mina jobb tenderar att komma i klump.
Skönt att höra att Niklas lärde sig prata engelska och göra barn och att ni blev vänner! Jag var väldigt rädd att hans föräldrar skulle ha dött och han själv kraschat med en moped när han var sexton.
Peter, vi vill se alla era bilder! kan du inte posta dem hos dig?
Men fläkten sög upp så mycket mer! Mitt lokalsinne. Din tidsuppfattning. Min hårklämma. Helenas internetuppkoppling. Och kanske till och med lite hårväxt under armar och på magar??!
Vad gäller pekfingermatchen vann väl ändå jag! Vad gäller alkoholintag blev det för lite 
Vad gäller brallor nedstoppade i stövlar leder Översättarhelena stort
Jomen, Studiomannen, hon har redan fått den, skrivit om den och sedan skrivit lika mycket blogginlägg ovanpå detta som en annan hinner på en vecka! (Det var där Anne-Maj såg bilden, den finns bara där och ingen annanstans.)
AHA!
Luddet i den där äckliga mojängen är NAVELLUDD!
ab:
När Du säger att byxor i stövlarna fanns redanpå sextiotalet eller så – får jag en flashback:
(till 1970-tal trodde jag, men efter Wikipedakoll bör det ha varit 1980)
MAJ FANT hade blivit ordförande i RFSU.
Å yrkets vägnar inbjöds hon till en föreläsning. Jag minns hennes urtjusiga uppenbarelse: tweedkavaj och snäva byxor nedstoppade i knälånga högklackade stövlar. Hennes förflutna som fotomodell hade satt sina spår!
Det är första och enda gången jag upplevde henne live!
En beundransvärd kvinna!
Ja, hon var bra, Maj Fant.
Lotten: du var inte bara snabb med avtryckarfingret utan även med e-posten! Bravo!
Vi har faktiskt inte tittat på bilderna än, men jag lovar att se till dem imorgon. Idag hinner jag inte.
Men vafalls! Fanns det fler bilder??
Kan tillägga att den milliliter champagne jag inmundigade innehöll minst femton milliliter kolsyra. Jag hoppas inerligt att det inte är oartigt att rapa givaren av en present i ansiktet men för säkerhets ber jag alla möjliga människor om ursäkt.
Vilket osökt leder in på en fråga till dig Lotten. Bad ni Niklas om ursäkt någon gång? I så fall vem, när, hur?
Nej det gjorde ni ju inte ser jag när jag läser igenom kommentarerna. Ring och apologisera, som det heter på oren svenska. Eller ännu bättre, förmå Bästisgrannen att ringa så kan du lyssna och blogga om det efteråt.
Träffen har jag av naturliga skäl ingen direkt åsikt om (förutom den självklara: att det verkar varit hemskt trevligt), men Niklas-historien gör ont i magen. Tänker på serien Ebba och Didrik, och de otäcka flickorna som slängde med håret och utövade makt med partyinbjudningar (ett svårt ord i plural) (är det förresten någon som någonsin äter chips i singular?). De skulle väl motsvaras av det andra tjejgänget i Lottens historia.
Hakke och jag tycker lika där. Ring Niklas och tala om Det Ohyggliga och be om ursäkt.
På engelska, om så ska vara.
Bättre sent än aldrig!
Jakten På Niklas inleddes redan i morse. Men han bor inte i Sverige, så det kan ta ett tag.
Hoppas att ni hittar Niklas. Trist att det hände men ni var väldigt unga.
Den Blyga: Maj F:s i stövlar nedstoppade byxor på 80-talet. På den tiden var det nog knickers, dvs byxorna tog slut vid knät. Det var all the rage bland morsorna på Ö-malm minns jag.
*Asg* Navelludd i mojängen!
De enda bloggträffarna jag kommer iväg på är stickcafét i Sundsvall.
På onsdag kl 18.30 på Wayne’s coffee om någon är hågad. (Varannan vecka)
Niklas-historien må göra ont i magen men är bygones. I High Fidelity gör Rob, huvudpersonen, någon slags vägskälsbokslut över sitt liv och ringer bland annat upp en person som han varit taskig mot, i akt och mening att be om ursäkt och vara en fin människa samt bli förlåten och känna sig storsint. Den förfördelade är givetvis en framgångsrik person och visar sig med all önskvärd tydlighet ha glömt gamla futtiga oförrätter där han står i sitt strålglänsande karriärliv. Platt fall för Rob. (Eller var det Adrian Mole?)
Sensmoral: Vissa dumheter får man leva med hela livet eftersom ursäkten tappat all betydelse.
Ah, Cruella. Bygones. Lovely.
Jag har mest en nyfiken fråga till honom: minns han det? Jag gjorde ju inte det, utan blev bryskt påmind av Bästisgrannen. Sedan kan man förstås be om ursäkt för vad man gjorde som barn fast man inte minns det.
Vad har jag mer glömt?
Frågan är om det är värt att be om ursäkt huvudsakligen för att man vill ha bort det onda magpirret – tänk om Niklas faktiskt har glömt alltihop. Vill han verkligen bli påmind och avge förlåtelse i ett sådant fall?
Det är ingen slump att frågor om förlåtelse och botgöring sysselsätter teologer och filosofer ur och in i evigheten. Vi dödliga får toffla oss fram så anständigt vi kan och förlika oss med vissa knutar på livsgarnet.
Wv = juioal
Det låter somrigt, olympiskt och småtrevligt!
Var bara tvungen att kommentera det.
Nu ska jag läsa resten av kommentarerna.