april 2007

Vi är inte hemma. (Hej alla tjuvar.)

Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.

Kostymväskan var kvar hemma.

I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:

– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!

Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?

måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna

Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.

Gitarren har hål som vore den maskäten.

Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.

– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.

Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.

Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.

———–
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?

{ 22 kommentarer }

I gårdagens kommentarer började vi på ”Historien om någon”, fortsatte via Adolf Fredriks kyrka och hamnade slutligen i Nördbyn, som kommentators-Ingela kände till.

Nördbyn ligger nära Nordbyn, men Nördbyn uttalas inte med ett sammansmält [rd] utan med ett tjockt L med tungspetsen mot gomtaket. (Kakuminalt?) Hur Nordbyn uttalas vågar jag inte chansa på.

Detta får mig osökt att tänka på när jag häromdagen fick lära mig att det finns folk som kallar Apoteket för Aboteket. [abbote:ket] Jag – som borde känna till sådant här – häpnade, gapade, sa Va? och Nähe? flera gånger.

Nu måste jag börja samla på sådana här uttalsavvikelser, eller hur? Som varande norrländsk skåning, bosatt i Sörmland, pratar jag en hemskt tråkig ickedialekt med underliga diftonginslag och intonationssvängningar på fel plats. Ett exempel:

Om det är så dimmigt att man inte ser molnen, så är det dolda moln där uppe, eller hur? Detta måste ju kommenteras, och då uttalar jag det så här:

[dållda målln]

Ibland hör jag mig säga ett inåtandat joooh istället för ja och mer än en gång har jag sagt kjol på skånska [çiol]. Däremot säger jag sällan [jah blöööööhr] på eskilstunska. (Det betyder ”jag behöver ett plåster”.)

Nu ska vi se om kommentarerna idag börjar med nördar och fonetik och slutar med … gummistövlar? Jeansminnen? Miniräknarhölster? Amerikakoffert?

—–
Ordet nörd finns i svenskan sedan sedan 1991 och kommer av engelskans nerd (eller nurd). Jag gillar både nördar och stavningen med ö.

{ 55 kommentarer }

Vi är lite larviga, är vi inte det?

Här är ett exempel:
Man köper en motorgräsklippare för att det ska gå snabbare (och vara lättare) att klippa gräsmattan så att man hinner åka och styrketräna.

Jag tar gärna ett annat exempel:
Man tar bilen även om det bara är tre kilometer till tågstationen och får leta parkeringsplats i tio minuter bara för att man sedan ska komma hem snabbare för att hinna cykla lite på motionscykeln.

Gör istället som jag: ta en lunchjogg!

Igår eftermiddag föreläste jag på Olof Palmes gata 31. När det var 35 minuter kvar innan jag skulle börja och jag precis hade konstaterat att adaptern, datorn och kanonen kom överens och OH-apparaten inte var helt nerdammad, suckade jag lyckligt och tänkte ”aaah, 35 minuter mitt i livet, kanske en kopp te?”.

I samma sekund insåg jag att jag faktiskt hade glömt nätsladden hemma. Om jag hade haft en pc, hade jag bara lånat en någonstans. Om jag hade varit beredd, hade batteriet varit uppladdat. Men jag hade ju bara en urladdad iBook med magnetkontakt.

In i handlingen kliver nu datorföretaget Provectum som har kontor på Holländargatan 27. ”För de har ju en sladd!”, ropade Min djefla man i telefonen när jag beklagade mig. Och så fortsatte han med att vråla:

– Spriiiiing!

Så då gjorde jag det.
Den röda garntråden var ungefär 600 meter lång på ditvägen, men i nerförsbacken på väg tillbaka inte mer än 550. Eller så var det upploppskänslan som gjorde att hemvägen gick en hel minut snabbare. (Tog jag tid? Jahadå. Föreläser jag i högklackat och tajt kjol? Nehejdå.)

De fyra minuter jag sedan hade tillgodo före föreläsningen, ägnade jag mig åt att torka armhålorna med baksidan av händerna och att badda pannan med ryggsäckens vadderade axelremmar.

Det enda jag nu grämer mig över, är att jag glömde berätta om min hjälteinsats för auditoriet. De såg mig svettas som Rocky, men visste inte varför eftersom jag bara yrade om stavningar, formuleringar, citattecken och moderna skrivregler.

Men nu vet ju ni.

{ 28 kommentarer }

Den här väggen har jag nyligen målat vit eftersom den knallgula färgen från 1984 var förfärligt … gul.
Fotona ligger fortfarande i en hög på golvet eftersom jag inte kan bestämma mig för hur de ska sättas upp.

Fotouppsättningsfunderingar

• Ska de sitta som förut? (Det var därför jag tog bilden.)
• Ska Min djefla mans släkt sitta på ena sidan och min på den andra?
• Ska jag sätta upp dem i åldersordning?
• Ska jag räkna så att det är millimeterrättvisa eller helt enkelt ta de bilder som är bäst?
• Ska de sitta som i ett släktträd?
• Ska jag släpa in en gren från skogen, måla den med silverfärg, banka upp den och sedan hänga fotona på grenarna?

Ser ni de tre stora fotona på rad neråt? Det är jag och mina syskon 1979. Ibland stannar jag framför väggen och bara tittar. Min farmor. Åh, min favoritkusin. Titta vad farfar var stilig. Tänk, Anders Skärlund i Lundarevyn, vart tog han vägen? Åååå, mamma och hennes två svägerskor, alla tre sura som ättika. Kolla, hela tre nakenbilder. Vilken pälsmössa! Min djefla man i långt hår …

Långt hår. Suck.

Nioåringen klippte när han var tre år av sig håret mitt uppe på huvudet. Fyraåringen klippte i lördags av sig allt hår på höger sida.

– Det fanns ju så mycket! förklarade han.

Jag klippte av håret på en av mina Barbiesar, säger de som minns. Men jag tror inte på dem – jag gillar ju stort, långt, yvigt och flygigt hår. (Beatleskomplex?) När barnen har för långa frisyrer med spretande testar som skymmer öronen, då njuter jag. Alla andra säger barskt att det minsann är ”dags att gå till frisören”.

Aha. Kristallklart! Jag tror att jag ska sätta upp bilderna i frisyrordning!

{ 28 kommentarer }

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo …
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på … 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna … rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu … för 12 000 kr.

{ 30 kommentarer }

Lördagarna de senaste veckorna har varit tjocksmockt fullsprängda med uppdrag som omöjliggör bevakning av den Tamagotchi som bloggen ju är. Idag är lördagen värre än någonsin. Jag har utrustat mig med matsäck och tetermos och öronproppar och tålamod.

För nu slavas det på basketturnering. IT-mammans son Magic inspekterade jag igår. (Han skötte sig.) Lördagen kommer att spenderas vid protokollskrivning, telefonerande, omplåstrande och guvetallt.

Men det var ju inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju berätta om hur man i den tid man lever, står, går och klär på sig utan att inse hur fu… eller i alla fall konstig man ser ut. Med byxorna nere på halva rumpan, t.ex.

Det är sådana här grabbar jag antastar med byxuppdragning.

För bara två år sedan visade alla magen och inga t-shirtar var långa nog för oss som behåller våra vackra navlar för oss själva. Runt 2000 hade alla klumpfotsskor och balkong-bh. Och år 2007 ska vi alla vara så här snygga …

Blottare i illasittande poplinrock.

Basket och mode i en enda bild. (Eskilstuna Basket i mitten av 1970-talet.)

Salt skrev häromdagen om sådant man bara ser på film numera, vilket är lika fascinerande.

Alltså: vad ter sig helt normalt idag, men barockt om ett par år?

{ 29 kommentarer }

En torsdag mitt i livet gjorde jag detta:

Dammsög, redigerade, skrev, bloggade, handlade mat för 1 763:-, lagade en kvällsmat som jag inte skulle äta, gick på kvartssamtal, röntgade käken, åkte till Stockholm, drack öl, stickade på en halsduk, skickade 17 sms, köpte ”Svinalängorna”, gick i snöglopp, träffade en klasskompis från gymnasiet och tog ett gäng förfärligt missvisande bilder.
Det här är den enda av mina bilder som jag godkänner. Vi är på alla de andra rödglansiga i hyn, har svullna, röda ögon och enorma dubbelhakor samt stripigt hår. Som julgrisar. Sorry. I själva verket är vi ju pudrade och stajlade och uppsnofsade.

På bloggölen var:
Anna
Bengt och hans kompis
Shamanen
hakke
KistaChic
Coola morsan
jag Lotten
Lotta
Chadie/RS/CV
Annika Bryn
Blind Höna-Jonas

Vi diskuterade förstås träskor och dess snedslitna sulor, musiksmak, tv-serien Arvingarna (som inte har ett dugg med dansband att göra), Forsytesagan, älskade Mafalda, Herrskap och tjänstefolk, matematiska listigheter, basket (mittåt!), jazz, galna släktingar, dåliga gener och oförmågan att ta betalt. Mitt i allt detta glömde jag dricka te. Eftersom jag vanliga torsdagar dricker te mest hela tiden, drabbades jag nyss – runt midnatt – av teabstinens och blev tvungen att med darrande händer och dunkande huvud koka mig en kopp. Jag är fast i teträsket.

——-
Käkröntgen var förresten mycket spännande. Jag blev upphängd i öronen, övervakad av tre snälla läkare och omslingrad av en röntgenapparat som påminde om en Star Trek-mojäng. Om de inte ser någon fraktur, ska jag få en silikonspr… nej, nu blev det fel igen. Varje gång jag ska skriva ”cortison” blir det silikon. Tänk om jag kommer ut från tandläkaren med jättestora bröst!

{ 26 kommentarer }

Redan för fem år sedan började jag längta till pensionen. Jag, som inte ens jobbar i en gruva i England eller har utslitna leder, har mage att klaga?

– Jamen om det är så jobbigt skulle du inte ha skaffat fem barn!
– Jaha, och hur har du tid att blogga, va? Va? Va?
– Och varifrån tror du pengarna till pensionen kommer?
– Buhuuuu, stackars, stackars välfärdsmänniska.
– Dagens i-landspr…

Nej, jag ska verkligen inte klaga. Men på samma sätt som jag längtar till att få göra en resa till New York eller bara bada i Borsöknasjön, längtar jag efter att få vara lite mindre splittrad.

Idag ska jag

• röntga den krånglande käken
• gå på kvartssamtal
• skriva två kåserier
• dammsuga i alla fall undervåningen
• sätta nytt blixtlås i ett par favoritjeans (jädrar, måste hämta symaskinen som varit på lagning i flera veckor)
• våga köra Bilen Utan Bensin till macken
• redigera tre försäkringsbolagstexter
• handla mat (15 liter mjölk och 10 liter fil och sånt, ni vet)
• ragga deltagare till våra kurser i maj (kom, alla bloggläsare, kom!)
• förbereda kvällsmaten (varken min djefla man eller jag är hemma ikväll)
• (faan) hänga den där tvätten som var klar redan igår morse.

Men plötsligt slog det mig! Jag blev röd om öronen, slog handen för munnen (så stoppar man olämpliga tankar, ja), knep ihop ögonen, stönade (nu börjar det bli absurt) och kved. En sådan skam. En sådan förnedring. Jag borde bli katolik så att jag kunde bikta mig och få denna förfärliga synds förlåtelse.

Håll andan och i er nu.

Det jag ju egentligen längtar efter … är ju att få vara hemmafru. Förlåt.

En lanthusmor. Ur Hemmet och vi – en bok om liv och arbete (1953).

Så var det sagt. Jag vill bli hemmafru när jag blir stor. Jag vill ta hand om hus och hem. Kedja fast mig vid en skampåle, häng ut mig och låt JämO kasta ruttna ägg på mig.

——————-
Bloggöl ikväll!

– Jahadu, så du har tid att förlöpa hemmet och lämna dina barn vind för våg för att gå på puben?
– Ja, precis som gruvarbetarna i England gjorde. Mormor tar hand om barnen.
– Just det, du utnyttjar den äldre generationen som svart arbetskraft!
– Jajamensan! Skål!

{ 28 kommentarer }