Den lärobok i svenska som främmande språk från 1959, som nämns inledningsvis, använde en tysk ung man som besökte oss om somrarna. Herr Lundberg arbetade på bank och hans öden och äventyr omsatt i praktiserad svenska av vår unge gäst föranledde många skratt. Och gör så än idag eftersom vi fortfarande efter femtio år håller kontakt.

Hade du varit i enrum med din mormor, kunde du slopat det första mormor. Eller om det var från din mamma du väntat svar:
”Mamma, har mormor ont i höften fortfarande?”

Jag har funderat lite på det du skrev om ni-reformen på 1800-talet. Undrar just om det inte är den som egentligen ställt till det med svenskans knepiga tillstalformer. Att det var den som medförde aversionen mot att bli niad.

- Har mormor ont i höften fortfarande?

Då svarade båda mamma och mormor:

- Nej, det har hon inte, sa mamma som trodde att jag ställde frågan till henne.
- Nej, det har jag inte, svarade mormor.

Den här var också vanlig:

- Ska det has mera kaffe?

”Ni ska inte tro att det är så lätt att bli gravid” sa hon strängt till mej, där jag låg där men benen, ja ni vet, och hade varit gift i 8 år men frivilligt ännu inte hade några barn, utan tänkte vänta.

Moster Mjölgumpa: Den räliga gubben Max Mortimer Malling spelades av Mikael Segerström. Och sedan minns jag inget mer.

Agneta, Den blyga och AB satte fingret på pudelns kärna med ”missriktad artighet”, önskan om ”vardagshövlighet mellan folk” och ”behovet av ett hövligt bemötande”.

Servitören behandlade mig som en slusk (kul syftning, vad jag menade var ”som om jag var en slusk”), men visade mig respekt genom att säga Ni?

Nej, det går inte ihop.

En annan scen:

En kassörska i en mataffär plipp-plippar mina varor som komma åkande på bandet. Hon tuggar tuggummi som Lena Nyman och tittar ibland i taket, ibland ut genom dörren och ibland på kunderna bakom mig. Om pip-maskinen inte godkänner en vara säger hon ”amen jäla skitmaskin” och så himlar hon med ögonen. När alla mina varor är färdigblippade fäster hon blicken på kassaapparaten och säger smackande.

- Ska Ni ha en påse ‘rå?

Respect, man …

Emanicipation?

Varför kan förresten inga bloggträffar ske ännu längre norrut? Jag vill ju också vara med.
(Enda bloggträffar jag har här är stickcafét. Inget fel med stickcafé, men ni är ju många som inte skulle komma på ett sånt.)

3D-glasögonen kommer jag också ihåg.

Kommer ni ihåg den där tv-serien som sändes samtidigt i svt1 och svt2? Samma scen samtidigt, fast ur olika personers vinklar.
*På tal om tv-innovationer.*

Jag tror oftast att det står någon bakom mej som expediten i butiken (där detta oftast händer) tror att jag är i sällskap med.

Ett ställe där det nias frenetiskt är i det danska sängklädsvaruhuset på J, alltså inte i någon ”fina butiken”. Känns lite fånigt när man står där med famnen full av plastbackar att ha i förrådet eller någon annan lyxartikel…Undrar om det är ett påbud från högre instans?

Hoppas det blir konsensus igen, som det har varit efter dureformen. I min barndom var tilltal ett veritabelt minfält, och inte blev det bättre av att ingen talade ur skägget och sa vad hur de ville ha det. Blickar och tankeläsning gällde!

Vad jag också efterlyser är någon sorts vardagshövlighet mellan folk.

Du-reformen hade klara fördelar, kanske mest därför att ni-tilltalet i många sammanhang hade eller kunde ha en nedsättande undermening. Franska vous-andet och tyska Sie-andet är mycket mer konsekvent än vad svenska niandet var före du-reformen. Är man uppvuxen före du-reformen har man i allmänhet lite svårt för det niande som dagens unga använder. Det blir lätt en sorts missriktad artighet i gamla öron. Lotten sällar sig tydligen till den skaran!

Efter ett sommarlovs lantvistelse på femtiotalet då jag vuxit till lång fjortonåring, blev jag om hösten i stadens mjölkaffären plötsligt tilltalad med ”Fröken + efternamn” i stället för Agneta som de alltid sagt innan. Det kändes alldeles förskräckligt!

För övrigt var det mycket vanligt att tilltal undveks: ”Är det till att vara ledig från skolan”, kunde närmsta infödda grannne på landet säga om vi dök upp där på något konstig tid.

Tant och farbror benämde man alla vuxna med i min barndom. Tanter och farbröder i bekantskapskretsen kallades tant eller farbror + förnamn. De man inte kände så väl var tant eller farbror + efternamn. De man inte kände alls var rätt och slätt tant eller farbror. Släktingar som mostrar, fastrar etc. kallades alltid med släktbegreppet + förnamn. När jag själv var vuxen och någon av mina sju mostrar ville att jag skulle kalla dem för bara förnamn klarade jag svårligen av det. Än i dag tänker jag på dem med epitetet moster framför.

Ett inte ovanligt språkligt tilltal av barn kunde låta så här: Kan tant säga mig hur mycket tants klocka är?

Under hela min gymnasietid kallades vi flickor i klassen för förnamn utan tilltalsord. ”Agneta, skulle Agneta vilja förklara … ”. Pojkarna kallades däremot för enbart efternamn. ”Kan Lindquist redogöra för … ”.

Så sent som på sjuttio- och åttiotalet hade en av våra söner en bästis (född -69) som aldrig sade du till sina föräldrar, ”Mor, skulle mor vilja hjälpa mig … ” och inte heller till mig eller min man. Han använde enbart våra förnamn på samma sätt.

Det tar säkert ett antal decennier till innan det har utkristalliserats ett svenskt tilltalssätt som det råder konsensus om.

Numera har i alla fall tilltal som Mamsell och junker eller hövlighetsfraser som »Edhers welborna manhaftigheter och fromheter« försvunnit ur vårt vardagligt tal.