maj 2007

– Ett skepp kommer lastat!

Många som brukar sova över hemma hos oss, kommer med mat. Vissa har kylväskor med

• torkade räkor
• fisksås
• lövtunna köttbitar
• grönsaker med fruktnamn.

Andra kommer med plastpåsar med

• öppnade filpaket
• mögliga citronhalvor
• gårdagens stekta kassler
• ett par svettiga mackor.

Vi har visserligen två kylskåp (ett extra i källaren för fil- och mjölklagret), men det brukar ändå bli svårt att klämma in gästernas håvor. Plötsligt vinglar en tallrik med överbliven paella på en ketchupflaska så att öppnandet av kylskåpsdörren är med stor risk förenat. Plötsligt hamnar jästen i frysen för att bereda plats för gästernas salami. Plötsligt är jag inte herre i mitt eget kylskåp.

Lovely. Proppa gärna mitt kylskåp fullt!

I lördags dök lillasyster Orangeluvan upp med sitt följe, bestående av sambo, två små barn och en jättestor kyckling. Kycklingen var tydligen en ung tupp som hade fått växa fyra veckor längre än vanliga 1,2-kiloskycklingar. Hans syrror hade blivit ägghönor, medan brorsorna med honom hade döden dött i fyrakilosåldern.

Let me tell you: fyra kilo kyckling är en jättefågel! Jag döpte honom förstås till Archaeopteryx. Sedan åt vi (tolv personer) upp den delikate, unge mannen med rotsakslåda och tzatziki samt Farnese Montepulciano d’Abruzzo Coline Teramane (89 kr).

Nu är frågan för en icke-matnörd, för en icke-kockutbildad, för en sybarit med banal smak men gott hjärta:

Varför får inte alla delikata kycklinggrabbar växa en månad till – så att de har lite mer kött på benen än en grabbhalva på drygt ett kilo?

———
Psssst. Jag har läst att matbloggarna har bloggträff på torsdag.

Lämplig när man ska dubbla receptet?

{ 24 kommentarer }

Ledsen att jag upprepar mig (det här har jag berättat om tidigare).

Mina syskon, en svåger, en svägerska och min djefla man sitter i köket och vrålar frågor till varandra. Det hade ju varit helt ok så här:

– Vad ska vi köpa?
– Vem lagar till den jättestora kycklingen?
– Tycker ni om takfärgen?
– Vem anser ni är världens bästa brottare?
– Hur ofta tvättar ni bilen?
– Minns ni sommarn 1998?

Men det är inte alls så det låter. Släkten skriker frågor till varandra om terrorister, om Foucault, om politik, om regeringars oförrätter, om hämnd och dödsstraff. Egentligen är de relativt överens om att alla ska vara humana och snälla och att ingen ska döda någon annan. Men så här låter det:

– Så då menar du att alla som kör för fort ska skjutas?
– Nej, men du tycker väl att alla som är amerikaner ska skjutas?
– Precis som du, som säger att alla museer ska stängas?
– Har jag aldrig sagt, men du tycker väl att alla ska få kriga bäst de vill i världen?
– Ja just det, det gick ju så bra i Vietnam, eller hur?
– Men är du helt från vettet, vem tycker det?
– Men vad vet ni egentligen om den portugisiska örlogsmannen?

Det där sista var jag som försökte byta samtalsämne.

{ 26 kommentarer }

En mig närstående basketkompis (VBK) är en festfixare av klass. Eftersom jag har ett (stort, halvmålat, stökigt) hus (med blommiga plastmattor, knottriga mintgröna väggar men nästan inga lister), har vi den årliga lagfesten hos mig. Och idag är dagen B som i basketfest.

Vi övriga i festkommittén lyder tjifen blint. Årets tema är ”Sällskapsresan”, och VBK har tillverkat inbjudningar som ser ut som flygbiljetter och Sun Trip-skyltar, vi har fixat diplom och presenter till alla, en sångtävling, bordsplacering … och en hel del annat som ju är hemligt än så länge.

Jag säger bara en sak: papjemaché. (Som otroligt nog kan stavas just så.)

Röda mattan som vi lägger ut ända till busshållplatsen.

Jag ska laga Sällskapsresemat till 18 personer idag och dessutom (iiiih!) hitta kläder att klä ut mig i. När vi häromåret hade tema ”bröllop” tog jag bara på mig klänningen jag gifte mig i. När vi hade tema ”moviestar” hittade jag perfekta Charlie Chaplinkläder i källaren och förra året var jag utklädd till en bok.

Det står Ö på rumpan, ja.

Men jag har ju aldrig varit på charterresa. Därför var det tur att VBK redan i februari tvingade oss alla att se alla Sällskapsresefilmerna.

Harrkl. Kvalitet? Betyg? Say no more. (Men det är roligt när Stig-Helmer tror att juice kommer ur flygplanstaket och Staffan Lings ”Hedlund” är en trevlig filur.)

Så. På med munskyddet, hårnätet och plasthandskarna! Här ska lagas bacillfri mat! Snyyyyyt.

{ 11 kommentarer }

Det är i mellansverige bedrövligt regn och kalla moln samt gråa ansikten idag. En annan har drabbats av rivjärn i halsen och slemfabrik i näsregionen. Eftersom det är synd om mig, haltar jag även lite grann för att förstärka omgivningens beskyddarinstinkter. Men inte hjälper det. Jag säger som Homer Simpson:Helt utan en smidig övergång, måste jag nu få visa upp hur vacker jag är. Ni ser väl framför er hur jag värdigt skrider fram mellan mina rum i mina ylleklänningar och nätta hattar? Jag är färgmatchad och stilren, snyggt mejkad (ett sedan 1998 svenskt ord) och allmänt behaglig.
Bevis:

Gammalt klipp från lokaltidningen.

Allvarligt talat: åh, så skönt att det regnar småspik. Jag sitter här i sängen iklädd morgonrock och Birkenstocktofflor (förlåt mig, sängen, jag ska snart ta av dem) och fickorna fulla av snorpapper. Maskrosorna lyser så vackert på gräsmattan.

{ 12 kommentarer }

Jag måste vara inne i en kris. En hoodiekostymskris. Huvtröjskris.

Där står jag och stirrar in i garderoben på morgonen. Kläder, kläder. Massor att ta på mig. Femtonårige sonen kommer springande.

– Mamma, jag är sen! Har du något jag kan ha på mig?
– Javisst! Blå, svart, röd, grön eller vit? säger jag och håller upp några huvtröjor.
– Blå! Tack! säger han, och rusar vidare i livet med mammas kläder på kroppen.

En liten stund senare kommer tolvåriga dottern insläntrande (hon är aldrig sen).

– Mamma, kan du hjää…. åååh, den där vill jag ha, kan jag inte få den? säger hon och pekar på den vita huvtröjan som har lite chict glitter vid muddarna.
– Visst, ta du den bara, den är lite stäckig i armhålorna.

Men vänta nu. Barn ska vara barn och vuxna vuxna. Vi vuxna ska vara föredömen och sätta gränser och inte vara bara kompisföräldrar, det tycker jag verkligen.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en klasskompis som hette Ingela. Hennes pappa såg ut som Clintan. Hennes mamma var det absolut coolaste som fanns; Ingela behövde inte ens köpa cigaretterna hon ville ha. Det gjorde coola mamman till henne. Coola mamman hade tuperat, blonderat hår och ljusrosa läppstift och högklackade skor. Jag tänkte förvirrat att en sådan mamma, en sådan mamma skulle man ha. Och vara. Jag skulle ha läppstift. Och röka!

Hm. (Jag kliar mig vuxet på hakan.) Jag äger inget läppstift och har inte rökt sedan den där gången när vi blev rökförgiftade i en snögrotta i sexan.

Dagens kris tvingar mig till bokhyllorna.

Klicka på bilden för att läsa: ” … problemet med klädval för skilda tillfällen”, håhå jaja.

Svenskt Husmoderslexikon från 1957 har massor att lära när man plötsligt tror att man inte kan gå se likadan ut som barnen i hoodiekostym (jeans, gympaskor och huvtröja) resten av livet. Små nätta basklänningar som med de rätta accessoarerna kan bli ”teatereleganta”. Strikt ylleklänning för liten lunch, finare ylleklänning för större lunch. Herrarna ska tydligen alltid ha mörk kostym – utom när de har smoking utan ordnar.

Ur ”Modets historia” (2000). Tre moderiktiga herrar vid en hästkapplöpning i England 1926. Jag tycker att de två på kanterna är klädda som Anderssonskans Kalle.

Tillbaka till Clintan, den gamle mannen. Reagerar någon med rynkad näsa om han dyker upp i jeans och vit t-shirt (det snyggaste en karl kan ha på sig)? Måste han ha bruna gabardinbyxor och en rutig slipover eftersom han föddes redan 1930. Nej.

Mor och dotter stirrade förvånat på varandra i morse.

Det är dags att göra något drastiskt. Så här kan det inte fortsätta.

– Kära tolvåring. Du blir tretton om ett par dagar. Nu ska vi ut och handla. Du ska få en strikt ylleklänning, en visitklänning i organza, en hatt, handskar, en eftermiddagsklänning samt en elegant kappa.

{ 30 kommentarer }

Västerbottens Folkblad har en ovanligt rolig läsarombudsman vid namn Elin Olsson. Häromveckan fick hon mejl från en ”Sur gammal gubbe” som tycker att tidningen använder för många förkortningar.

En kommentar från språkpolismästar’n Per Stenson:

”Jag tycker kritiken är orättvis. DN och SvD (vedertagna förkortningar?) saknar praktiskt taget förkortningar. Jag roade mig med att kolla i dagens DN (inte sportsidorna) och hittade egentligen inte en enda.

I själva verket är dagstidningar föregångare när det gäller att slopa förkortningar. Och det är nog inte så konstigt. I och med att dessa tidninga har läsare av alla kategorier så kan man inte veta vilka förkortningar en viss läsare accepterar.

Heder åt dagstidningarna!”

{ 1 kommentar }

• Ett intyg ska ju ha dokumentnamnet INTYG på det vanliga stället, inte centrerat, som ofta är fallet. Rakt under dokumentnamnet står datumet (se annat förslag nedan).

• Om man jämför med andra dokument så är skillnaden att man som regel inte har någon mottagare (adressat, närvarande osv) att vända sig till. Därför får man hoppa över den delen.

• En ärendemening i fet stil och 14 punkter (om brödtexten är i 12 p) ska förstås inte innehålla ordet ”intyg”, eftersom dokumentnamnet redan talat om att det är ett intyg. Normalt skriver man t.ex. ”Tjänst som …” eller om det är ett läkarintyg (vilket väl är mer aktuellt här) så nämner man sjukdomens namn.

• Ibland lägger man in personens namn i ärendemeningen, men det går också att sätta det i början av brödtexten.

• Brödtexten inleds ofta med ”Härmed intygar undertecknad …”. Mitt förslag är ”Jag intygar …”. Mer ärligt och rakt på sak.

• Den avslutande hälsningsfrasen får man också hoppa över, eftersom man inte har någon att hälsa till. Att bara underteckna kan se torftigt ut och därför flyttar man ibland datumet hit och avrundar då med t.ex.

Stockholm 14 maj 2007

Om man är verksam inom sjukvården bör man känna till innehållet i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m. Här finns också direktlänkar till de intygsblanketter som ska användas i ”särskilda fall”, bl.a. i samband med anordnande av godmanskap eller vid psykiatrisk tvångsvård.

/Per S. & Olle B.

{ 0 kommentarer }

Stationsvakt har inget att skriva om, skriver han. Alla skribenter (och numera även bloggare) skriver förr eller senare om hur det är att inte ha något att skriva om.

För en evighet sedan skrev jag hur man avhjälper detta kramptillstånd som vi kan kalla fantasiöken eller påhittsransonering. Nu kommer jag med nya tips! Välj ett förhållningssätt av följande:

• Jag tror att man behöver dessa stunder. Se på dem som sömn – ett nödvändigt ont. När man inte har något att skriva om kan man alltid skriva om strumpor, för det engagerar alla läsare (se gårdagens kommentarer).
• Jag tror att man behöver sova på saken när inspirationen tryter.
• Jag tror att man behöver äta choklad, för choklad innehåller ett viktigt ämne som kallas ”varbalinspiratio multum”.
• Jag tror att mina andar inte har fått tillräckligt mycket magisk strålning från turkosa stenar som hämmar slaggprodukter i kroppen, varför jag tänker hålla i några turkosa stenar en stund.
• Jag tror att man behöver springa en mil innan man kan skriva en bokstav.

Har ni valt nu då?

Ok, i så fall fick jag er att göra något komplett onödigt, för det spelar ju ingen roll. Skrivämnena dyker ju inte upp bara för att man väljer i en dum lista!

Däremot kan jag rabbla saker som man kan skriva om. (Klipp ut och spara.)

• Det allra första minnet. (Men då måste man oftast hitta på och ljuga lite eftersom det första minnet brukar vara både ointressant och konstigt … lika intressant som det är att höra om andras drömmar.)
• En elak människa. (Gräv i barndomen. Ledtrådar: busschaufför, gympalärare, mormor, granne, lekplats.)
• Obekväma skon. (Stort ämne. Skon kan ersättas av vad som helst, t.ex. ”åsikten”.)
• Ett oralt erkännande. (”Jag äter gärna snorkråkor, jag äter sårskorpor, jag gillar att suga på topsen när jag har petat öronen, jag använder begagnad tandtråd som påsförslutare.”)
• Ett analt erkännande. (Beskriv toalettbestyren ingående.)
• Ett kriminellt erkännande. (Se till att det är preskriberat eller himlarns oskyldigt.)
• Idrottsliga bedrifter. (Egna eller andras – gärna med Busterfeeling eller den-fula-ankungen-syndromet närvarande.)

Hjälpte det inte? Då är det bara att slänga in handduken och ta en whisky. Hm … Ah! Jag har det!

• Alkotest. Skriv under the influence of och deklarera tydligt att det är ett försök och ett bevis för att … (fyll i själv).

{ 24 kommentarer }

Vad jag än ber Blogger om, svarar Bludder bara som i rubriken. Jag kan inte ändra i inlägget här nere och kommentarer kan man varken skriva eller se. Synd, för Sandra, Emi och C berättar om strumpor och sand. Och jag berättar om ett misslyckat kursupplägg.

Aha! Jag återskapar kommentarerna här!

{ 29 kommentarer }