juli 2007

– Vad vill ni göra idag? Zoo? Museum? Se på vackra utsikter?
– Mataffären!

Nästa sevärdhet är alltså the grocery store. Vi lämnade den ljuvliga 40-gradiga värmen och den vackra solen och snubblade in i en affär stor som en flyghangar. (Tror jag, jag har ju faktiskt inte varit inne i en flyghangar. Men det är ett roligt ord att skriva. Flyghangar.)

Inne i affärn välkomnades vi av en enorm salladsbar – all you can eat för 50 kronor.

Så då gjorde vi det. Raaap. Personalen frågade förstås varför jag tog bilder, varför jag förklarade att jag var från Sverige. Då konstaterade hon snabbt beklagande:

– Ooooh. So you don’t have vegetables down there.

Det här fascineras jag storligen av: 100 meter pizzakartonger. Say no more.

Mjölk i långa rader. Till varje gallon räcker fem paket Oreo cookies. På andra sidan finns lika mycket smaksatt mjölk. Choklad och jordgubb, men ingen surströmming.

Jordnötssmörsavdelningen är stor som en etta på Söder.

Här har vi färdiginguckade och ugnsbakade potatisar som man bara stoppar in i mikron en liten stund. Den där orange cheddarosten funkar faktiskt väldigt bra både riven i sallad och smält på … allt annat.

Extremt färgglada tårtor. I USA har man alltså inte gräddtårtor utan glasyrtårtor – det färgglada är glasyr, som heter ”frosting”. Den här bilden visar upp 1/10 av tårtutbudet i denna butik, som förresten heter Hy-Vee. Nu till det mest annorlunda jämfört med svenska tårtor: här har man ingen sylt eller fyllning i dem. Om det är två bottnar, är det glasyr mellan lagren. Alltså sockerkaka plus glasyr. (Vet inte om detta gäller för tårtor hela USA.)

Nu vet jag inte riktigt vad det sockerkaksliknande heter, för det kallas ibland angel cake och ibland sponge cake och är lika studsigt som skumgummi. I min familj i Dallas var the sponge cake 15 –20 cm hög och kunde bara skäras med en elektrisk kniv om den skulle behålla sin stuns.

Nästan all ost är färdigskivad. Eftersom jag som present hade med mig en osthyvel, ska jag nu leta reda på en för nästan alla helt okänd ostklump från Schweiz.

Så nu vet vi det. Vi är kända för den ursprungliga fisken.

Amerikansk, liten, händig burk majonnäs. Jag har frågat varför deras majonnäs är vit och vår är gul, men ingen vet. Fast en sak sade de alla klart och tydligt: de skulle inte vilja äta gul majonnäs. ”Yuk” var ett ord som ofta sades med emfas när vi majonnäspratade. Nu recept på en god smörgås!

Lottens amerkanska macka
Två fyrkantiga brödskivor. Senap och majonnäs – snåla inte. En skiva sallad. En tjock skiva kalkon eller skinka eller både och. En tjock skiva ost. Lite pepparrot. Lite söndersmulade chips. Lägg ihop skivorna och skär dubbelmackan på diagonalen. Yum. (Vilket är motsatsen till yuk.)

Och när man är färdig och betalar med kort ska man skriva sitt namn på en liten skärm. Detta har jag ju gjort även hemma en eller annan gång, men här gör vi det hela tiden. Varje gång jag sätter plastpennan mot skärmen får jag en tvångstanke att jag istället för mitt namn plötsligt skriver ”pitt snopp” eller ”portionssnus” eller kanske Zeb Macahan. Hittills har jag varje gång lyckats krafsa dit ”Loskan Burjnos”. Ungefär.

(På bilden är det Bästisgrannens hand.)

—-
Häromdagen undrade jag över de frekventa snorpapperen (tissues) som finns överallt. Matildas fikarum har en australiensisk förkaring här.

{ 18 kommentarer }

Nu är vi i Alton, Iowa, i källaren hemma hos stadens borgmästare. Det är precis en sådan där källare som man slänger ner kidnappningsoffer i, en sådan där källare med säng och grejer och tv och soffa och saker och 127 julnallebjörnar och en brant trappa upp till kidnapparna som smider planer i köket.

Borgmästaren tog oss med storm.

Enligt en lista jag såg får man inte äta igen förrän på måndag efter en sådan här måltid.

Först åt vi en hamburgare utan grönsaker, men med mesig Milleröl på The Country Club. Detta följdes av en hundrameterspromenad till Ron’s Liquor Store, alltså stadens Systembolag. Som borgmästaren sedan 70-talet äger och driver.

(Intressant är att när det gäller spritsorterna så får man till Iowa bara importera vissa märken, som finns på en speciell, statlig lista. Om man jämför med South Dakota är förhållandena helt annorlunda. Där får butikerna köpa in vad sjutton för sprit de vill och man har ingen inkomstskatt … men man får köra bil som 14-åring. Darwin hade sagt ”well well” och väntat på det naturliga urvalet.)

Nu var ju klockan halv elva på kvällen när vi anlände till spritaffären, så borgmästaren halade upp stadens nycklar ur fickan, öppnade butiken och vrålade:

– Take whatever you want!

Borgmästaren i vinröd tröja.

Så då högg jag ett sexpack tyskt öl för att tvätta bort Millersmaken. En av stadens få uppkopplade datorer stod i ett hörn och flämtade, döende av ouppmärksamheten. Så jag klev fram och tryckte lite på tangenterna. Klappade datorn och längtade efter internet. Ruskade på mig, återfann fattningen och kom tillbaka till verkligheten. Öl.

Bästisgrannen blev samtidigt plötsligt 17 år och blyg eftersom det för 25 år sedan (när hon var utbytesstudent här) var synnerligen förbjudet att ens närma sig spritaffären. Ute på gatan igen, blev hon blek av längtan och motstridiga känslor. Baren – puben – det mest förbjudna stället när hon var här som 17-åring, låg tvärs över den ack så tomma gatan.

– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … började borgmästarn.
– YES! avbröt Bästisgrannen.

Så då gick vi … helt tvärtom till Alton’s Veteran Memorial – ett nybyggt monument över alla Altons män och kvinnor som har deltagit i the American Civil War, WW1, WW2, Vietnam och Irak. Bästisgrannen trängtade till puben som levande hjortar trängtar till vatten.

– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … sa borgmästarn.
– Ye … yes …? sa Bästisgrannen.

Och då hamnade vi på puben!

Utanför bild står en modern jukebox med bildskärm som man touchar för att välja låtar på. Enormt coolt. (Ja, jag är alltid kusinen från landet.)

Från en dödstyst, svart och tom gata gick vi alltså in i ett rockmusikskakande, fullt upplyst, rökigt rum med uppspelta Altonbor och biljardbord. Jag blev erbjuden både ”Sex on the Beach” och ”A Redheaded Slut” samt ”Tequila Rose”. Delikata alla tre. Borgmästaren spelade Hotel California för oss på jukeboxen och livet var en enda flower power-stund.

Sedan tog borgmästaren oss på en biltur runt omgivningarna, rabblandes allsköns information om majs, bönor, grishandel och om hur kor borde äta majs och inget annat.

Dagens bästa!

Det senaste tillskottet till stans servicefunktioner: lastbils- och husdjurstvätten. Här tvättar de både lastbilar, hundar, katter och får inför ”The County Fair.” Som vi ska till en annan dag.

——
Sorry, ingen grocery store-rapport idag. Den kommer senare.

{ 15 kommentarer }

Die dumme Schweden var det någon som sade. Jomen, här är vi.

Vi gick in i en drug store (med pharmacy inuti för receptbelagda grejer) och gapade och tjoade och pekade och skrattade åt det enorma, imponerande sortimentet. Vi kände plötsligt ett stort behov av att klistra på ögonfransar och måla benen och bleka tänderna och rycka loss pormaskar.
Nu var det ju inte meningen att vi skulle falla för det … ehum … ansträngda skönhetsidealet utan bara koncentrera oss på det medicinska. Alltså kan vi numera skryta med antiklimedel för hårbotten, antirödmedel för ögonvitorna, antisnormedicin samt antisnarkplåster till min djefla man.

Mouthwash (gurgelmint i min översättning) är en synnerligen viktig produkt för detta folk. Återigen – precis som med tissues – vet jag inte varför. Luktar de sämre och mer pga. mathållningen eller är de bra rädda för att lukta? (Flaskorna på bilden rymmer uppåt 2,5 liter.)

Och så gratulationskort, sorgkort, hejkort, barnkort, älsklingskort, systerkort, broderkort, mammakort, fasterkort … De flesta är fula, men många är överraskande roliga.

Törstsläckande tuggummi som gör att spottet sprutar så att man inte är törstig saknar vi ju i Sverige.

Näst kapitel i denna spännande produktsaga: ett besök i mataffären! (Men först ska vi till Iowa, där affärerna har stängt på söndagarna, man inte kryddar maten och rakar benen två gånger per dag.

{ 14 kommentarer }

Jag är en knarkare. Mitt knark kostar mig massvis. Jag har alldeles nyss slösat bort fem hundralappar på min lilla knarkfunktion ”internet överallt”. Förlåt, plånboken! Tack Telenor! Morr. (Fast inte hade jag någon aning om att min lilla fix kostade 17 kronor i minuten.) Min djefla man blev så nervös av mitt misstag att han omedelbart spärrade någon fantastisk utlandsfunktion så att jag nu inte kan använda mobilen över huvud taget. Tack igen, Telenor. Ingen täckning i det innersta av Norrland och världens dyraste mejlkontroll en dag i Minnesota.

Nåväl. Vi har nu rest genom majsland från Minneapolis till Sioux Falls, där Bästisgrannens kompis bor. Överallt ser det ut som i filmerna.

Mest som i North by Northwest, där jag anar Cary Grant i majsfälten. Alfred Hitchcock hade haft en del att klaga på när det gäller symboliken i fotografiet eftersom jag inte utnyttjar vägens och stoppskyltens inbördes vinklar tillräckligt.

Men det ser även ut som i slutet av Cast Away och Walk the Line.

För att inte tala om att det ser ut som The Last Picture Show, där Cybill Shepard debuterar väldigt avklädd. Affärerna ligger längs breda gator med stora skyltar och alla kör bil även om det bara är tio meter till nästa affär.

Det är kokande hett ute (35–40 °C), men eftersom vi inte är ute, utan i de kylskåp som heter bilar, affärer och AC-blåsande hus, längtar jag till marken, till stenarna jag lekt: utomhusluft! Jag vänder upp blicken mot solen, kisar och njuter av heta vindar. Våra värdar ropar:

– Oh, dear, she’s doing it again! She’s gone out again! Why does she do that? Do you do that in Sweden?

Denna installation kallar jag anti GI.

Taco Bell har man ju hört talas om, om inte annat i Demolition Man, där man som svensk tittare blev helsnurrig eftersom de i filmen visade skyltar med ”Pizza Hut” men det i den svenska texten stod ”Taco Bell”. Orsaken var att något ljushuvud kom på att européerna nog inte skulle gilla filmen med Taco Bell i, eftersom vi inte har den kedjan här. Däremot har vi ju Pizza Hut, så då ändrade de alla skyltar digitalt i filmen. Att det ändå stod Taco Bell i texten, verkar vara ett … automatöversättningsfel?

South Dakota har alltså en lokal Taco Bell-variant, som heter Taco John’s. Det var slabbigt, slafsigt, skitigt och fettkladdigt överallt. En baconsås som skulle hällas över salladsblad smakade julskinka och allt var bara helt underbart spännande.

Bästisgrannen ligger här på en annan restaurang och stretchar magen. Det hjälpte, sedan kunde hon klämma ner lite mer mat.

{ 20 kommentarer }

Avdelning uppvaknande
I morse vaknade jag av kramp i vaderna och sms från MQ. Nämen så trevligt.

En affär hemma i Sverige har luskat reda på mitt mobilnummer trots att jag aaaaaahaaaaaldrig handlar där och skickar först ett meddelande om att de har rea på hela sortimentet och sedan ett meddelande om att det var fel för att det gällde ju bara sommarsortimentet. Kuckeliku liksom.

Livet på en pinne: dator och fjärrkontroll samt temugg.

Avdelning tv
Nu ska vi snart checka ut från Holiday Inn i Minneapolis. Vi har sett på tv hela morgonen:

• Lindsey Lindsay Lohan har en intressant roll här. När hon kör för fort och åker fast och ertappas med kokain, skickar hon ett sms till en skvallertidning om att hon är oskyldig. Skvallertidningen kontaktar tv och visar upp sms:et. Hennes pappa uttalar sig inför kamera och säger att familjen skulle ha hållit ihop mer. Gäsp. Jag vet inte ens vad Lindsay har för yrke. (Men nu vet jag mer, se kommentarerna.)
• Det råder bevattningsförbud, och på nyheterna kommer bilder från bevakningshelikoptrar som filmar fuskare – hus där någon ändå vattnar gräsmattan. De kommer att få böta, moahahaa, skrattar tv-reportern.
• Och så kommer rapporter om presumtiva flygplansbombare som testar om röntgenkamerorna kan se t.ex. ost med instuckna metalltrådar. Himla slöseri på bra ost. Och ost- bomb- och knarkhundarna – som till alla allergikers fasa nosar omkring bland resenärerna – hittar ju särskilt osten. För det har jag sett på Wallace & Gromit.

Avdelning intelligenstest
Hur fort förstår du att man ställer in värmen och sätter på vattnet med ett och samma vred? Mitt resultat konverterat till IQ: 23.

Avdelning lättimponerad, blond brutta

Lotten:
– Tidning! Det ligger en tidning utanför hotellrumsdörren! Kolla! En tidning! Hurra!
Bästisgrannen:
– Va … *gäääsp* Va …?
Lotten:
– Jag måste fotografera, var är din kamera? Jag måååste ta en bild. Kolla, alla har fått varsin tidning! Wow!
Bästisgrannen:
– Tänk vilket pappersslöseri, synd på alla träd.
Lotten (nu inne på toa):
– Nämen åååå, kolla, inbyggda snorpapper, wow, så cooooolt!

Ni ser? Det är ”tissues” … snorpapper alltså. Vad är det med amerikaner och dessa eviga näsdukar i kartong som man erbjuds överallt? Är det för snornäsor eller för gråtattacker framför tv:n eller för det ständigt flyende läppstiftet?

Avdelning krubb
Dagens ljuvliga frukost. Den kostade $9, vilket är drygt 60 kronor. Tydligen är denna omelett ”low carb” och jättenyttig – gjord på tre ägg som kom ur en höna som behandlades synnerligen väl.

Avdelning klädsel
Ser ni minikjolen som jag nämnde igår? Jag har kompletterat den med ett par pepitarutiga tajts med små distraherande rosetter i sidan. Tadaa! Plötsligt är jag tydligen inte alls en pinsam svensk. Däremot kallas detta ”loitering” – när man utan anledning befinner sig utomhus. Sådant förargelseväckande beteende kan man bli arresterad för.

Snart ska vi i bil bege oss mot Sioux Falls i South Dakota.

{ 26 kommentarer }

Här sitter jag i Philadelphia och dricker öl på flygplatsen.

Bästisgrannen har varken spillt, snubblat eller tappat bort något. Jag har redan hunnit vara en elefant i en porslinsfabrik (klirr), välta en kaffekopp över min tröja och tappa bort min kamera. Jag har i och med kameraborttappningen dock hunnit bekanta mig med hela flygplatspersonalen, som nu säger ”Hi Charlotte, sorry – still no camera”.

Note to self:
Lägg inte kameran ifrån dig på toa och gå inte sedan därifrån utan kameran.

Ah well. Vi har ju Bästisgrannens kamera. (Än så länge.)

På planet var goth-raggar-hippisarna med nitar och ZZ-Top-skägg föredömligt duktiga på att massera vader och jogga fram och tillbaka mellan säte och toa. Vår flygvärdinna var på ett rasande dåligt humör och bannade oss för slarvigt uttal, tespill, läskbyte och långbenen uti gången. (Mina basketknän kräver utsträckning var femte minut.) Vi bad om ursäkt säkert 27 gånger för vårt syndiga passagerarleverne.

Kolla vilka snygga motorer US Airways har! (Philadelphias förorter syns där nere.)

När toapapperet på planet var slut och vi hade rensat hela jordnötsförrådet intygade vi skriftligen tillsammans med alla andra svenskar att vi inte

• har varit involverade inom spionage-, sabotage- eller terroristaktiviteter
• har deltagit i folkmord
• mellan 1933 och 1945 på något sätt varit involverade i förföljelser som har med Nazityskland eller deras allierade att göra.

Hupp. Insåg nyss att jag är helt felklädd. Jag har en 40-årskrisig, kortkort kjol på mig. Ingen här har det. Ingen. Jo, vänta. Pfuuh. Där är en. Visserligen sitter hon i barnvagn, men det är väl ok?

Omedelbar uppdatering
Bästisgrannen har tappat sin armbandsklocka!

Ännu en snabbisuppdatering
Dialogen mellan mig och en tjej med enormt afrohår i informationsdisken (disken? desken? hjälp!) lät alldeles nyss ungefär så här:

– ‘Scuse me. I’ve lost my camera. It’s big and black.
– Ok. See that small white phone over there? Call ”Lost and Found” and tell them.
– I see. Small white phone. Big black camera.
– Exactly. Like … real life. (Stort skratt.)

{ 22 kommentarer }

Inte nog med att tåget mot Arlanda kommer att krocka och jag kommer att fastna i alla tullar och vapenkontroller och att planet mot USA i morgon förmiddag kommer att krascha. Jag kommer dessutom ju att drabbas av djup ventrombos som vandrar till lungorna och kväver mig eftersom jag inte har vett att motionera i flygplansstolen.

Den här oron hanterar jag med ett stoiskt lugn på utsidan. Bästisgrannen är tvärtom som en liten iff-iffande trasselsudd till chihuahua på både in- och utsidan. Och apropå det:

En spilkum, spilkumen, flera spilkumar. (Sedan 1733; av det lågtyska spölkumme med samma av spulen ‘spola’ och kum(me) ‘skål; fat’.)

Skålen på bilden kallas spilkum och är från runt 1898. Man hällde mjölk i den, och satte ner den i källaren över natten. På morgonen hade grädden stigit upp tll ytan, så den slevade man av och gjorde gräddtårtor och semlor av. (Förlåt, I got carried away. Man gjorde kanske bara smör av grädden?) Sedan ställde man ner spilkumen i källaren igen, för att dagen efter hade mjölken surnat och förvandlats till en filbunke.

Den åt man till kvällsmat, för på morgonen åt man inlagd fisk och andra, mer matiga rätter. På kvällen vispades filbunken så att den inte klumpklatjofsade ut ut spilkumen utan var mer som vanlig fil. Knäckebröd kunde man smula över. Kalaspuffar var sällsynta.

Jag är lugn som en filbunke i en spilkum. Jag är blek som en filbunke i en spilkum. Hellre en filbunke i en spilkum än ett slagsmål i omklädningsrummet. (Nya ordstäv funderade vi på här och här.)

——
Allmänbildningsakuten
Gräs som kor äter, innehåller gula färgämnen som heter betakarotenoider. Detta färgämne syns tydligt ju mindre utspädd (alltså ju fetare) produkten är. Sommarsmör är gulare än vintersmör för att kossorna ju på vintern äter hö, och sådant gammelgräs har inte lika mycket betakarotenoider. Coolt va?

Uppdatering i en kö
Vi står i vår sjunde kö på Arlanda.

Så här står jag i detta nu.

Vi har fått berätta för snokande personal om att jag packade vår resväska (som är stor som en ponny) på vardagsrumsgolvet och att tandkrämstuben inte rymmer 100 ml vätska. Vi är fruktansvärt fnittriga. Alla är förtjusande trevliga och verserade. En mindre trevlig, svettig, högljudd man reser med sin mikrofru och mikromamma (i 100-årsåldern) och skäller på dem som vore de hundar på agilitydressyr.

– Nej! Gå dit! Sitt där! Tyst mamma! Stora väskan sa jag! Tyst! Nej! Hör du inte?

I röntgenapparaturen fastnade jag för första gången inte – kan ha att göra med att nitbältet glömdes hemma. Tur var väl det, för en liten stund senare kom ett hårdrocksband/hippiekollektiv/MC-gäng med fler än ett nitbälte. (Det där handlar inte om fördomar, jag vet verkligen inte vad de var – men de hade långt hår, svarta skinnstövlar och kläder lager på lager.)

Boarding!

{ 22 kommentarer }

Språkpoliserna tycker om Lexikala Luckor – en sommarlätt och semiseriös artikelserie i Svenska Dagbladet. Här presenterar kulturredaktionens medarbetare ord som saknas i det befintliga ordförrådet, t.ex. bortlängtan, dracularisera och blygskryt.

Vår favorit hittills är snarkofag, ”plats varifrån tonåringen – som från de döda – återvänder till de levande någon gång när solen står i zenit.”

{ 0 kommentarer }

Kl. 11:50.

Bästisgrannen och jag ska ju dra över till USA på tisdag, men värmer upp med att cruisa genom halva Sverige idag.

Igår var vi på bröllop i radioskugga. De telefoner som funkade hade sladdar och nummerskivor och min medsläpade dator låg och flämtade, våglös och dammig.

– Nåmen är du heilt sinnes? Schka du på datorn när herrskapet gift säj?
– Jåå.
– Nåmen ta’n öl till å var som ei männscha.
– Snyft.

Nu har vi lämnat vägskyltar med Bastuträsk, Bure älv, Hjoggböle, Gunsmark, Lövånger och Mjödvattnet bakom oss. I denna sekund kör vi in i Robertsfors.

Uppdatering 13:49

När man är ute på en roadtrip så är det mysigt att packa en kylväska med mat, fika, och frukt och en termos med kaffe. Men det inbegriper ett visst mått av planering.

Det är ju också trevligt att gå in på en mack och köpa fiberrik kost.

På en naturskön plats kan man lyssna till naturens ljud och njuta av stillheten medan man äter hemlagad sallad.

Gumbodahamn, Sikeå, Rickleå, Djäkneboda, Tväråmark, Norrmjöle, Sörmjöleån, Håknäs och Brattfors är namn som har swischat förbi. Nu väntar kaffefikapaus hos Bästisgrannens moster runtikring Övik. Bästisgrannen berättar:

– Här regnade det när vi körde upp. Här brukar jag tanka. Här brukade pappa berätta att han hade en studiekamrat. Här köpte vi en hund. Här kissade jag en gång. Här har de fixat vägen. Men husvagnsskrälle! Kör av! De borde betala högre vägskatt!!!

Men nu kör vi in i Nordmaling.

Uppdatering 17:49

I Sundsvall Örnsköldsvik har de hoppbacken mitt i centrum. (Hade den legat i Sundsvall, som jag nyss påstod i hungerdimmorna, hade de nästan inte behövt tillverka en hoppbacke, hela Sundsvall är ju två väldigt breda hoppbackar.)

Fikakaffe. De godaste bullarna i bygden.

– Men de är ju så fuuula, säger Bästisgrannens rara moster om sina bullar. Jag har inget tålamod.
– Jamen jag trodde tills för några år sedan att man rullade ut små korvar, bredde smör och kanel på dem och sedan försiktigt snurrade ihop dem till kanelbullar, förklarar jag i min bullobildning (och med erkänt dåligt tålamod). De här är ju underbara!
– Ta du en bulle till.

Flärke, Öden, Önska, Banafjäl, Tävra, Täfteå, Mjäla, Skulnäs, Träsk, Gallsäter, Gräta, Häggdånger , Gumböle och Mörsal är vägskyltar med många prickar. Jag vill köpa alla stora, vackra hus och starta konstnärskollektiv och halsa rötjut vid öppen eld omedelbart.

Plötsligt blev vi tvungna att inspektera en läckande container.

Ni ser att vi hamnar på avvägar och hittar ljuvliga projekt? Det här huset kostar visst uppåt 70 000 kronor. Fast det är ju långt till närmaste baskethall.

Nu kör vi in i Sundsvall!

Uppdatering 19:00
Det luktar utedass i Iggesund!

Uppdatering 20:12
Nu har vi ätit på McD i Söderhamn. Alltid lika slafsigt och gott. Men vi har drabbats av körsjuka!

1. Bästisgrannen har en nerv i rumpan, som emellanåt kräver denna sittställning.

2. Själv har jag kramp på baksidan av låren. Är det detta som är lotusställning på passagerarplats?

Uppdatering 21:55
Sverige är en skog. Sedan vi såg Gävle i fjärran, har vi kört i skog. Barrskog. Lövskog. Barrskog med lite löv. Lövskog med lite barr. Ingen radiokanal hittar fram. Vi har så tråkigt att vi vid minsta lilla gupp i vägen skriker:

– Flumeride!!!

I Sala ska vi nog stretcha lite.

Uppdatering 23:50
Nu har vi varit hemma så länge att vi har hunnit hinka varsin potta te och visa bilder och snubbla på legobitar. Vi susade förbi Sala och Västerås på nolltid, men eftersom det var mörkt som i ett plommonstop knorrade kameran så att inga bevis finns.

Hemma. Om 1,5 dygn är vi på väg mot Amerikat.

{ 30 kommentarer }

Hammock eller plaststolar? Vilket är snyggast?

Här vid samma stuga sitter Bästisgrannen 1978 och 2007. Då arg som ett bi pga. tonårshormoner och skor som var ”fel”, idag glad med kaffe och foppakopior på fötterna.

– Jävla bananskor! säger hon nu när jag visar henne (och jag trodde helt felaktigt att hon menade nya bilden).

Vi pratar i dessa dagar om Normans lägda, kaffepåsättning, snål-Nisse, kaffe på sump, musfällor, dricka kaffe på bit, palla upp komposten, dricka kaffe med sju sorters kakor, åka på schtaaaan … ni förstår att vi befinner oss i himmelriket och att himmelriket är fullt av kaffe?

Vi äter från hela kostcirkeln mellan kaffestunderna.

”På affärn” får man inte snus i kassan, där man betalar – utan i en maskin några meter bort. (Den rutiga dramaten där är inte vår, även om den hade passat bra till snuset.)

Här luktar det skit.

Dasset heter ”komposten”, medan avfallskomposten heter ”komposten”. Det skiljer tydligen på en grav och akut accent i uttalet, men jag är tammetusan inte männscha att höra skillnaden. (Granska gärna finsnickeriet inne på dass.)

Inne i schtaaan har de givit plats åt konstnärer med humor.

– Men du … sa konstnären fundersamt till sin konstnärsassistent. Det fattas något. Jag känner inte in den rätta känslan.
– Du, det ser lite naket ut på toppen, svarade konstnärsassistenten.
– Naket schmaket, sa konstnären. Ah … Du tror inte att vi kan leja några fåglar till att fixa det? De bajsar ju vitt?
– Lysande. Får min minifallos plats nertill ändå?

{ 24 kommentarer }

Sent igår kväll regnade det inte under en liten stund. Vi stirrade förundrat mot himlen och tänkte allihop att detta faktum ju måste utnyttjas till något vettigt.

Så alla utom Femtonåringen hoppade hopprep på trottaren.

Att hoppa hopprep är tydligen som att cykla, eftersom till och med min djefla man kom in rätt i hoppet, fixade rätta snitsen med små extrahopp och lyckades springa ut igen utan att fastna.

– Men tallyhoo, tallyhoo, jag har blivit skjuten i foten! fann jag mig tvungen att tjoa när hopporken tröt.

Fast det var bara en glasbit. Jag har nu gröpt ur och karvat loss stora skinnflikar och hällt i rysk nubbe, men glasbiten sitter kvar. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag går med en kudde under ena armen och huvudet under den andra, en sko på ena foten och en glasbit i den andra samt en trött Trettonåring i släptåg på tåget mot Arlanda.

———
Om jag hittar äckliga toaletter eller råkar kliva på fel plan eller börjar gräla med kaptenen, kommer detta inlägg att uppdateras.

Uppdatering
På Arlanda bygger de om, så jag känner mig som hemma med jättestora trasselsuddar till sladdhärvor, sågspån, provisoriska trappor och sovande människor överallt. Hört i incheckningen:

– Luleå.
– Umeå?
– Luleå!
– Ok, Umeå.
– Nej LLLuLLLeå!
– Jajaja, lugn. Lumeå.

Uppdatering 2
Ni vet hur alla svenskar är blonda och alla på Hawaii har bastkjol och alla tyskar är rödfnasiga, ständigt drickandes öl? Alla lulebor har sedan jag var här sist skaffat foppatofflor och börjat röka cigaretter.

Nu är vi i bil på väg till Byske by the sea.

Uppdatering 3
Operation glasbit ur fot är påbörjad. Dokumentärfilmer om fyrlingar som föds med hjälp av kejsarsnitt är inget mot detta. Schlitt! Slafs! Knak!

{ 23 kommentarer }

Nej, jag menar inte henne, hon på bilden – Florence Griffith-Joyner (1959–98) och heller inte hennes svägerska Jackie Joyner-Kersee.

Inte heller ska jag berätta om Florence Nightingale även om hennes efternamn kan sägas ha med ämnet att göra. För att inte tala om Farrah Fawcett-Majors, som har lika lite med detta att göra som t.ex. Jodie Foster.

Det finns många lexikon och uppslagsböcker. Jag vill äga dem alla och kunna allt som står i dem. Men det går ju inte. Den enda person som jag vill minnas i Sohlmans musiklexikon brukar jag dessutom glömma bort namnet på, vilket komplicerar när jag vill briljera med kunskap.

– Jomen i Sohlmans finns ju en rolig, den handlar om vahettere, vahette hon, det börjar på J … J … Jonsson?
– Jönsson?
– Nej, hon var britt. Eller amerikan.
– Jones?
– Åh, kommer du ihåg Alias Smith & Jones?

Och så har man tappat bort henne igen.

Ben Murphy & Pete Duel, alias Kid Curry & Hannibal Heyes, alias Joshua Smith & Thaddeus Jones.

Men nu ska jag en gång för alla memorera hennes namn. Jag citerar ur Wikipedia:

”Florence Foster Jenkins (1868–1944) was an American soprano who became famous for her complete lack of rhythm, pitch, tone, and overall singing ability.”

Klicka här om ni vill lyssna på henne.

Se på skivomslaget: ”Mord på de höga C:na”! (Vilket påminner mig om Melodifestivalen 1985.)

Nu är Florence Foster Jenkins ju inte den enda som är känd för sin omusikalitet, men hon är den som har den roligaste artikeln i Sohlmans musiklexikon. Om jag får tag i texten, kommer den här nedan.

(Har jag skrivit ett helt blogginlägg om en text som jag inte har tillgång till? Jahapp.)

Äntligen uppdatering!
Jag har varit på biblioteket:

Jenkins, Florence Foster, amerikansk sångerska (1870–1944). Genom ett stort fädernearv kunde J. framträda som mecenat, främst åt en av henne grundad Verdiklubb. Fullt utlopp för sin konstnärliga kallelse fick J. dock först när hon började ge privata konserter, där de av henne själv högst personligt designade dräkterna alltid utgjorde ett viktigt inslag.

J. hade blott erhållit rudimentär sångutbildning, men hade ändå en ovanligt välegaliserad röst: den klingade lika förskräckligt över hela det begränsade omfånget. Härtill kom J:s eminenta förmåga att intonera varje ton felaktigt, att sjunga helt egna intervall och hennes originella rytmuppfattning, som blott undantagsvis sammanföll med ackompanjörens (vilken dessutom fick vara beredd på överhoppade takter och plötsliga tonartsbyten). Som den koloratursopran hon ansåg sig vara, gav hon sig i kast med de mest krävande verk, såsom Nattens drottnings aria ur Trollflöjten, om vilken hon sade att ”Tetrazzini behövde tre antedag, men jag klarar av den i ett”. (—)

Produktidé: man samlar alla roliga uppslagsverksartiklar i en bok. En kanske ganska tunn bok.

{ 30 kommentarer }

Snarkpoesi:

I natt låg jag och lyssnade på min djefla man. Artikuleringen var det si och så med.

– Skrxxxxxxxxxzzzzzzzxxkkkkkk [paus] pfffffffssssccccccchhhh.

Vad kan han ha menat med det? Jag tolkade honom fritt som när jag läser Frödings ’Gråbergssång’ (Stå, grå, stå, grå, ni vet?), men bytte strax till Elmer Diktonius ’Maskinsång’ (Orlodoffa doschkoff, ni vet?) för att sekunden senare associera till felhörningar, ej att förväxla med månghörningar och polygoner. Jag hörde tokfel igår när vi var och badade, nämligen.

Lång utvikning:
Att tänka mitt i natten är som en lindrig LSD-tripp, tycker jag mig ana – jag som inte har sett knark annat än på tv. Häromkvällen tvingade jag tonåringarna att se på ”Ett anständigt liv” (del 2, där Stoffe dör) för att jag tyckte mig minnas att den var bra och nyttig. Ni som inte har sett den på ett tag: gör det och förundras.

1. Man hör knappt vad de säger.
2. När man hör orden, måste man översätta dem för dagens ungdom som inte hajar klyket (horse, braja, bast, stritan, Hinsan, kolat, möka, gaddar, tjacka, tjacket, torsken, bylingen).
3. Kronologin går inte ihop – när Kenta och Stoffe säger att de inte har setts på ”ett par år” sitter Kenta ändå och snackar om ett av Stoffes sår som inte har läkt sedan han såg det för flera veckor sedan.
4. Stoffe ”hittas död på Centralen”, men vi får ändå se hur han i sjukhusskjorta och med droppslangar ligger död i en säng på sjukhuset.

Visst, det är en pseudodokumentär med hjärtekrossande mänsklig misär. Men regin är – när jag granskar filmen med vuxna ögon – väldigt tydlig.

Felhörningen då?
Jo. Nioåringen här hemma är en intellektuell man som dagligen plöjer två litterära verk från pärm till pärm och årgång till årgång:

• KP (det vi kallade Kamratposten)
• Illustrerad Vetenskap.

Han kan därför allt om t.ex. kroppsöppningar, vulkaner, tonårsproblem, infrusna mammutherdar, jeansmode och framtida hjärn-chip. Ute i badsjön igår vrålade han i ett plötsligt klarsynt ögonblick:

– Jag kan se långt bort!

Jag hörde helt fel, men tyckte ändå inte att det var ett dugg konstigt att han i mina öron istället vrålade:

– Jag kan se en dront!

En dront. (Ur Nordisk Familjebok.)

Jag skrattade och kikade mot molnformationer som såg ut som en sedan länge utdöd, klumpig fågel och pekade mot himlen och undrade var dronten var. (Barnen såg bara Storbritannien-moln och lussebulle-moln.)

Men när jag på grund av timmerstockarna den sistlidna natten inte kunde sova, fick jag för mig att dronten var en skvader – ett runt 1915 påhittat djur som är en korsning av hare och tjäder. (Den uppstoppade på bilden finns i Sundsvall.)

Sensmoral:
Så barn: knarka inte. Nej, jag menar: snarka inte.

Extramaterial:
’Gubbdrunkning’ av Bengt Emil Johnson. Trots titeln inte alls en snarkning.

{ 30 kommentarer }

Jag känner blott tre aktiva golfare. Och de är (liksom t.ex. kattägare) inte särskilt diskreta med sitt intresse. Liksom bara:

– Nej, jag hinner inte, måste ta en runda.
– Den kom out of bounds så jag fick droppa bollen och pegga upp den med en järnfemma.
– Efter tionde hålet chippade jag hela vägen in till fairway.
– Bättre två birdie i golfhandsken och korven den har två.

(Som redaktör för bl.a. ämnet idrott i Nationalencyklopedin ser ni att jag faktiskt tog till mig lingot?)

Nä, nu ska jag hitta på en rolig historia.

Det var en gång en golfare, en kattägare och Bellman som tävlade om vem som var mest intresserad av sitt intresse.

– Jag går gärna upp klockan fem för att hinna med 36 hål före frukost! sa golfaren.
– Det var väl inget! sa kattägaren. Jag kan sova i kattlådan om Misse säger att hon vill att jag ska det.

Bellman, han sade ingenting. Men han bloggade om det.

Häpp! (Var ska jag sätta © på den?)

Nyss hemkommen från bloggöl i Stockholm, sätter jag härmed stämpeln ”fanatisk bloggextremist som freakar ut och gärna umgås med liknande nördar” på mig själv. Men visst påminner vi om golfare och kattägare? Omgivningen är trött på mig och mitt bloggprat och mina syskon inleder alla meningar med ”men det här får du inte heller skriva om” och i ryggsäcken har jag ett helt fack med bloggattiraljer.

Vi går i frontlinjen, ska ni veta. Beatlesgrabbarna var först med sina frisyrer. Ottesen-Jensen och Captain Kirk var också först, fast på andra sätt. Jan Wictor var en föregångare till bloggarna.

Spioner, pioner och pionjärer i all ära, men vi bloggare är nog spionjärer^©.

——–
Ur NE:
selot el. zelot [-o´t el. -å´t] subst. ~en ~er
ORDLED: selot-en, zelot-en
• fanatisk trosivrare urspr. om judisk nationalist under första århundradet e.Kr.: Simon ~en
HIST.: sedan 1680; till grek. z\los ‘iver’; jfr jalu.
——
De andra som var på bloggölen: Björn, Stationsvakt, Solusfemina, Annika, KistaChic, Josefine, Blind höna, Kulturbloggen, Magnus och Gökboet.

{ 28 kommentarer }

Jag tycker att det är dags att se över våra försäkringar, jag känner mig inte riktigt trygg i mitt eget hem.

Jo, det är ju så här att jag målar huset halvvägs hängande huvudstupa ut genom fönstret. Gäller min livförsäkring då?

Om barnen bryter armarna av sig när de hoppar isbitsdans på studsmattan, räknas det som något speciell naturkatastrof då?

Sedan undrar jag om det verkligen är ok att jag inte kan hitta lampknapparna som satt här för ett par månader sedan. Jag borde beläggas med böter.

Någon i familjen kan inte hantera havregryn, det måste ju vara ett riskmoment med tanke på brandfaran.

Fast det gör ju inget, kom jag på nu! Vi har ju i köpt en brandspruta!

Eller om det var den här vi köpte. Oj, vad kan ha hänt med väggkontakten? Mer böter!

Nu är jag lite trött och förvirrad. Ska de här stå bredvid varandra i köket? Vilken är vilken? Om jag matar motorgräsklippargrannarna med fel sort, räknas det som dråp då? Kan man försäkra sig mot villervallamord?

Nyss åt jag kantareller som min djefla man och orienterare hade stoppat i kartan. Enligt mina svampkunskaper kunde de ju lika gärna ha varit bolmörtskivling eller gifthätting. Plasten de låg i var säkert både hälso- och miljöfarlig. För att inte tala om smöööret, kantarellerna stektes ju i smör, jag måste meddela att jag är en försäkringrisk! Jag äter smör flera gånger om dagen!

Fotnot:
Inspiration? Ena bilen (men inte sekruttbilen) har tappat handbromsen och Femtonåringens cykel är nystulen (låst – i trädgården) samtidigt som den djefla mannens finkamera har förlagts på allmän plats.

{ 17 kommentarer }

Det här med att läsa bloggar roar mig storligen. Innan jag lärde mig vad ett RSS-flöde var, använde jag mina länkar i högermarginalen till att klicka mig fram och öppna dem alla i olika flikar. Eftersom jag lider av bloggus elefantiasis (mångläsare), blev det bökigt att hålla koll på dem alla.

I på scenen klev då RSS-tekniken. (Varning: Wikipedias artikel är svårläst.) Det finns nu RSS-program som funkar som bloggsekreterare.

– Gomorrn, frun. Här har vi favoritbloggarna, jag har markerat vilka som är uppdaterade sedan sist. Ska vi fortsätta ha dem i bokstavsordning?

Med RSS-sekreterarna följer två aber:

1. De bloggare som räknar sina besökare som Joakim von Anka räknar sina guldpengar, kan snart lägga besöksstatistiken i soptunnan eftersom man som RSS:are inte ens kliver in i farstun hos bloggaren; man står ute på gatan och läser över axeln genom fönstret. (Man klickar sig alltså inte ut på nätet, man befinner sig ju i ett annat program.)
2. Väldigt många gånger struntar man i att läsa kommentarerna eller att kommentera själv.

Det är nu vi kommer till dagens pudelns kärna.

• Gårdagens kommentatorsbås om hemkunskap innehåller allt från äggkastning och tonårstrams till forna tiders strikta skolkök och mätning av ylletröjor. Allmänbildande och roligt! Jag rekommenderar läsning – även ni som bara läser i RSS-apparaterna.
• I mars skrev jag om Per Oscarsson och hans tv-stripp. För ett par veckor sedan dök en sentillkommen kommentar upp. Jag har ingen aning om sanningshalten, men trippa gärna dit och läs om Bosse Högberg, Frank Sinatra, Sven-Bertil Taube, Ernst-Hugo Järegård, Sonja Hedenbratt, Lennart Hyland, Benny Andersson och Chris Barber.

Här skulle jag vilja länka till en bra beskrivning av hur man skaffar sig en RSS-slav och för- och nackdelarna med de olika programmen, men jag hittar banne mig ingen! (Fiffigt va? Nu ska ni hjälpa till och kanske till och med rätta mig i kommentarerna. Ställ frågor!)

—-
Citat ur dagens kommentarer:
”Jag använder IE 7.”
”Vi använder ett program som heter NetNewsWire.”
”Jag använder Google Reader.”
”Annars luktar det där senkomna om Per O lite mytomani, väl?”
”Jag tror inte att den anonyme kommentatorn hittar på.”
”Här är ju kommentarerna halva roligheten.”
”Ingen RSS, inga flikar ingenting mer än en avdelning benämnd Blog i Safaris bokmärkesrad.”
”Ja, så här i eftertankens kranka blekhet kan man se, att där satt Ö-helena och diskuterade uttalet i klassik grekiska, if you please, medan Ö-råttan fullkomligt dreglade över hur läckra de besvärliga gossarna Per respektive Totte var när de (och Ö-råttan) var unga.”
”Jag konstaterar att jag inte visste vad jag talade om *rodnar*.”
”Man kan också använda e-postprogrammet Thunderbird till att läsa RSS-flöden.”

”Vad gäller statistik så är det inte helt rätt heller: Google Analytics plockar upp RSS-läsningen. Och WordPress har ett antal statistikpluggar som också räknar RSS-flödet eftersom varje RSS-läsare har en individuell watermark.”

Den där sista rödmarkerade jag eftersom den var synnerligen viktig och för mig okänd. Nu ska vi se, ska jag slänga ut ett par melodifestivallåtar för att få plats med denna nya kunskap?

Fortsättning, fler citat:
”Konsten att leva är att använda moderna redskap för gammeldags savoir vivre. (—) Det är inte mängden utan mångfalden som är surfandet värt!”
”Jag klickar på mina länkar, klickar bakåt, klickar nästa, klickar bakåt.”
”NEJ! För guds skull, behåll alla melodifestivallåtar …”
”… pratat för mycket i nattmössan …”
”Bohuslän haft en riktigt härlig dag med mestadels soligt väder.”
”Det är ju bara för att jag vill verka intellektuell när jag egentligen också bara är intresserad av att dregla över läckra gossar.”
”När jag plonkade in origami i feed demon så fick jag VÄLDIGT många resultat.”
”Med Netvibes kan man välja att få se kommentarerna också. Muy bien!”
”Jag har FeedBurner som RSS-flöde på min blogg, loggar jag in mig där ser jag hur många prenemuranter jag har på flödet även besöksstatistik där.”

Ännu fler citat:
”[T]ill Firefox finns en plugin som heter Sage. (—) Sage is the shit, för mig.”
”Om man då har tur så har bloggen man kommenterar ett speciellt RSS-flöde för kommentarerna för just det inlägget, och då kan man prenumerera på det också, och följa diskussionen om det på samma sätt som bloggen. Skitsmidigt.”
”När det gäller att kolla kommentarer så är CoComments utmärkt på att hålla koll på om man får svar (fungerar självklart inte på Blogg.se-bloggar —)”

Ni ska bara veta att jag i citaten helt regelvidrigt hugger av och stympar kommentarerna, som egentligen är mycket längre och intressantare än de korta snuttarna ni ser här …

{ 27 kommentarer }

Vi hittade ett kul program med vilket man kan konstruera interaktiva kunskapstest. Klur, klick, knep samt knåp!

Här kommer vårt första försök. Ge gärna återkoppling på hur tekniken funkar och på det sätt frågorna är utformade.

Knepiga uttryck

PS Programmet samlar in resultaten, inklusive det namn man uppgett. Om du vill vara anonym är det bara att välja ett nom de plume, t.ex. Kalle Anka, Simone de Beauvoir eller Otto von Bismarck … eller vem man nu har som själsfrände.

{ 0 kommentarer }

… prprprprprprprprprprrrrr … trumvirveln har pågått oavbrutet i snart ett dygn, men nu är det dags och i vår ohejdade entusiasm och stora beundran så dubblerar vi antalet priser.

Vinnare av språkpolis-tröjor är … (*blundar och drar två lotter ur plommonstopet*)

• ÅttiseX
• Kristina af Knusselbo.

Mejla postadress + storlek till info@bergman.com (full diskretion utlovas naturligtvis).

Angående själva sakinnehållet i vår tävling så håller vi på att jaga språkpolismästare Per Stenson, svensk mästare i skiljetecken, för en kommentar. Så här i sommartider är styrkan en aning desorganiserad!

{ 0 kommentarer }

Jag har förut skrivit om Hembygdsboken, som jag hade i början av 70-talet. (Ulf Löfgren ritade och många texter skrevs av Lennart Hellsing.)

Rekommendationerna till lilla, lilla Lotten inför sommarlovet var bl.a.

1. Du hjälper väl till på sommaren också? De vuxna måste ha sin fritid.
2. Det är mycket man kan göra när det regnar. Tänk på att ta hand om mindre barn.

”De vuxna måste få ha sin fritid”?

Nåväl. Nu har jag hittat Hemkunskap 1 från slutet av 70-talet. Förvånansvärt många sidor handlar om ljussättning, kalorier och vitaminer och jag måste hejda mig för att inte skanna in varenda bild i hela boken. (Klicka på dem om de känns för små.)

Av undervisningen minns jag blott och enbart diskmedelsfajterna, pyttesmå stekpannor och att lärarinnan vid fler än ett tillfälle satte sig att gråta vid katedern.

Den här karlen illustrerar näppeligen dagens hemkunskapsböcker.

När vi träffades hemma hos varandra, brukade vi spontant ställa oss och dansa även om andra hellre spelade sällskapsspel. Not.

På just denna sida (som heter ”Möblera för ljud”) lär vi oss att en ”stereobänk bör vara 40 cm djup och 60–75 cm hög så att man inte behöver ligga på knä för att sätta på en skiva”. (Jag pillar nu lite förstrött på min Ipod som sitter fast i tröjan.)

Ser ni vad som står på bordet? Vad var det jag skrev häromdagen: det är dags för en fondue-revelj! Bilden på köket här ovan är tydligen ett exempel på hur ett fungerande kök ser ut, står det. Därefter följer ett stycke förakt för … kommersialism? Status? Elegans?

”Vi har idag både kunskaper och resurser för att kunna bygga kök som fungerar perfekt. Ändå ser man ofta exempel på motsatsen. Det finns köksinredningar vars viktigaste funktion är att vara ’statusmässiga’, ’eleganta’, ’rustika’ osv – allt enligt kökskataloger och tidningar.”

Jag bläddrar vidare och hittar ett kapitel om hur man kan förstöra potatis genom att tillverka chips och brännvin och lär mig en massa om hur man ska göra för att inte barnen ska komma åt cigaretter och får lust att kopiera tvättanvisningarna och sätta upp någonstans.

VDN-fakta kryddar varje sida och ett hårstrå kryllar minsann av bakterier, varför man bör ha hårnät. Och vet ni, att en bra ”bädd” ska vara tillräckligt lång och bred, hygienisk, lätt att sköta och inte kosta för mycket.

Bildtexten förklarar att personen i blå tröja är kortare än personen i röd tröja.

Förvånansvärt få recept förgyller hemkunskapsboken. Men mackan längst till vänster måste ni alla göra: banan och hamburgerkött.

Ordet ”hamburgerkött” kunde killarna i min klass kasta i ansiktet på hästtjejerna, som omedelbart bröt ut i gråt. Det betyder ”rökt hästkött” – men säger man så idag?

Nu frågar jag Trettonåringen och Femtonåringen om deras hemkunskapslektioner. Vad fick ni göra?

– Bre mackor! (Stort stön.)
– Kleta smör i håret!
– Diska!
– Låtsasköpa saker i en affär!

Ah, well. På frågan om vad hamburgerkött är, svarar de ”rått kött” och fnissar sedan ihjäl sig åt associationen till råttor. Det ska fan vara hemkunskapslärare.

{ 57 kommentarer }