oktober 2007

Igår kväll, på Charing Cross Road, försvann min djefla man ner i en källarlokal full med saker som jag inte bryr mig om. Istället för att stå där och sucka, titta i taket och demonstrera mitt ointresse (nej, jag fejkar inte intresse, det gjorde jag bara när vi var unga), ställde jag mig ute på gatan och tittade.

London påminner i mångt och mycket om Köpenhamn. Den som är skarpögd kan se Sir Ian McKellen på Gielgud-teaterns skylt, två Bobby-poliser – men bara en med hjälmen på – samt en s.k. glädjeflicka. (Som för övrigt var just det: jätteglad.)

Rättning i ledet!
Det är alls inte Ian McKellen som spelar MacBeth på The Gielgud Theatre. Jag har gjort detta misstag förut: blandat ihop Ian med Patrick Stewart. Visst är det lätt hänt?

Prick klockan 20:45 gick alla affärsinnehavare ut på gatan med dagens soppåsar. De dumpade dem så här (se den gråa på bilden) och jag tänkte:

– Men hur går detta slarv ihop med att det ser så rent ut överallt, och tänk om man planterar en bomb i en pås…”

PANG! Klockan 20:50 dundrade sopbilen in med små orangeklädda män utan förslitningsskador. Klockan 20:53 var gatan soppåsefri igen.

Har du testat den här, Stellan?

Vi intog som äkta sybariter efter den indiska maten en sådan här oreo-glass. Den var fantastisk – krämig, knastrig, smaklig och kall!

Till det ljuva ljudet av en duschfläkt sov vi sedan sött i en säng som var mjuk som granit.

Upstairs, downstairs. ”Herrskap och tjänstefolk” var den mycket svenska titeln.

Dagens frukost på källarplanet går inte att jämföra med sådana som jag har rapporterat om från USA och mina tjänsteresor. Det var roligt att få komma ner i lokalerna där Mrs Bridges körde med Mr Hudson – jag anade trots renoveringar hur det såg ut förr i tiden. Att alla hus på detta sätt har källare har jag för mig beror på att man efter en brand inte fick bygga med fler än tre våningar – så då byggde man neråt istället. (Har någon av er en länk där jag kan läsa på?)

Aha! Här kom via mejl två! Läs och förundras!
A New London Underground
Basement Extensions are turning London to Swiss cheese

Visst blänker den gula duken fint?

Bröd, smör, marmelad, inplastad hamburgerost och juice. That’s it. Vi längtade efter det engelska teet i kanna, men så kom jag på att det är ju inte så de dricker här! Tepåsarnas förlovade land!

Den där saltströaren med ett enda hål ströar inte salt. Den humpar ut salt i en stor hög och är mycket olämplig, så det så.

Efter att ha bett om te, kom Mrs Bridges in med plåtkannor som var lika stora som kopparna. En förskrämd tepåse guppade på insidan, tillsammans med försvarliga mängder garvsyra. Men tebehovet är tillfredsställt, så jag är så nöjd så.

Här kommer min djefla man nu och säger på engelska ”I dropped the door”. (Han talar med den indiska hotellpersonalen.)

– You did what?
– I dropped the door.
– Where?
– Number 25. Room 25. So I need help to open it.
– Why did you drop the door?
– I was thinking of … well, I just need help to open it.
– How, what, why … drop the door?

{ 11 kommentarer }

Gud måste ha blivit förvånad när han klockan fyra i morse fick höra en helt okänd röst mumla:

”… som haver barnen kär … om vi överlever flygresan lovar jag att aldrig mer lämna barnen hemma, jag ska äta grönsaker varje dag och lära mig rätt fingersättning på tangentbordet … låt oss bara överleva flygresan!”

Det var ren och skär dödsångest. Jag såg framför mig hur planet sprängdes i småbitar och våra fem föräldralösa barn hamnade på barnhem eftersom ju varken min djefla mans eller mina släktingar kan hysa alla fem barnen på en gång. Bästisgrannen och Skotten tar hand om dem i vårt hus i detta nu, men det är ju en himla skillnad på att vara helgvakt och attt adoptera fem oregerliga bergmän. Jag måste skriva testamente, det måste jag.

Vi har redan hunnit ooooa och aaaahaa på The Globe, ätit sushi, fotografera sånt som alla andra fotograferar in absurdum och vandra över The Millenium Bridge. (Allt detta i väntan på att få checka in på hotellet Lord Jim.)

Sushin for som i en omloppsbana runt kockarna i små färgglada skålar. Man högg en skål och åt, tog en ny och åt och betalade sedan en miljard kronor.

När ett stort, vitt husschabrak dök upp bland de moderna kontorshusen, sa jag som den bimbo jag tydligen är:

– Oj, vilket stort hus mitt i alltihopa!
– Mmm. Det är S:t Paul’s Cathedral.

Jag ska nu leta efter bättre internetvågor, de här är så skakiga och tillåter inga bilduppvisningar. (Sitter alltså på en trottoarkant mitt i London.)

Uppdatering

I jämförelse med japanska sovlådor är hotellrummet riktigt rymligt! (Jag står alltså i dörröppningen – som till skillnad från allt annat är ganska bred.)

Vi har installerat oss nu. Åttiotalsöverkast och dito gardiner och en säkerligen näringsrik heltäckningsmatta gör vistelsen perfekt. Nu ska vi bara slå en stekpanna i huvudet på hotellvärden om han inte erkänner att det är fel på duschfläkten som låter som en flygplansmotor. Hela tiden.

Apropå det!

Sedan när ser flygplansvingar ut som åttiotalsfrisyrer?

{ 12 kommentarer }

Studiomannen sabbar mina planer att här berätta en läckande hotelldusch, analysera Kim Källströms konstiga andhämtning (även när han inte är andfådd, är han liksom andfådd) och berätta att min högra hand ser alldeles gammal ut samt yra om människor man sedan barndomen inte riktigt har förlåtit fastän man bara borde vända andra kinden till så att man inte faller själv däri.

Ok. Åtta saker som jag har försökt ge mig på, men som jag inte tänker ge en chans igen:

1. Artonårig whisky
’Nuff said.

2. Trippa
Also known as komage. Jag och min djefla man åt denna bajssmakande rätt i Italien 1991. Pölsa, haggis eller tunga har jag inga problem med. Underligt nog gillar jag inte kassler.

3. Läppstift
Jag ser ut som Scarlett Johansson då. Och det är inte en komplimang.

4. Höga klackar
Men jag undviker dem endast på mina egna fötter. På hyllor, i skåp och på andra människor undviker jag dem inte alls utan ger dem hur många chanser som helst. (Skorna på bilden står i kronologisk ordning, från 1882 till 1976.)

5. MSN
Jag vill inte slösa mina synnerligen välformulerade tankar och meningar på ett medium som bara pfoff inte sparar allt i stora arkiv i källarlokaler.

6. Dry Martini
Jag är överkänslig mot beska; draja och t.ex. lila salladsblad smakar så att det gör ont i hela munnen. Rom & cola, däremot, den slinker ner som en nål i en höstack.

7. Pelargoner
Irrrk. Ni andra och Lasse Anrell får gärna älska dem, men jag tycker att de är fula, obehagliga att ta i och att de luktar illa. (Redan innan de dör.)

8. Dokusåpor och datorspel
Likställer jag dem? Ja, som tidsödande knark i alla fall. Jag är den absolut enda i min bekantskapskrets som aktivt undviker bägge. (Det är kanske därför jag har tid med de tre b:na – blogg, basket och barn?)

{ 24 kommentarer }

Nämen, så han skriver:

”Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor, vet inte ens om de behövs, tycker mest de skickar små ointressanta vykort som folk förr adresserade mera privat till varann.”

Nåmen, inte ska jag göra honom besviken, inte. (Fast egentligen svär jag så det osar. Över min egen dumhet. En gång i tiden – när jag var skåning – tyckte jag att han var en av de klokare på den sydsvenska tidningen.)

Så här kommer sladdertacksvykortet!

PP vid pilen.

På väg hit till Göteborg var det byte i Katrineholm. Jag gick till tavlan som visar var i tåget just min vagn skulle vara, och ställde mig vid punkt B och började fantisera om Sänka skepp. Tänk om man på biljetten kunde läsa positioner som ”B2” som då betyder att man ska stå två meter till höger från punkten B och … ja.

Då kom perrongpersonalen i lysgul väst och skrek med högst omyndig stämma:

– Alla som har plats i vagn tolv till sexton ska gå till punkt E och F däääärborta [i fjärran]!

Det underliga var att då lösgjorde sig majoriteten i den klunga som vi stod i och började vandra bortåt. Ungefär elva personer som hade musik eller mobiltelefon i öronen attackerade perrongpersonalen och skrek med ena lyssnaproppen uttagen:

– Va?
– Va?
– Är tåget sent?
– Är vi på fel perrong?
– Va?
– Ända dit bort? Men för i helvete!

Min förvånade fråga är: kollar inte alla på den där ”var-ska-jag-stå-tavlan”?

Hotellets ännu orörda barskåp.

Men vänta nu, jag skulle ju sladdra som på vykort. Så här: ”Vi har supit varenda dag och solen lyser. Hälsa alla där hemma!” Var det ok?

Hotellets ännu ostulna morgonrock och fina produktsortiment.

Nu undrar jag: får man bättre rum och mera godis och sprit och hudkrämer när man bor två nätter i rad på hotell? Förra gången jag sov här hade jag ett puttesekruttrum och utgångna snacks. Nu kan jag inte ens hitta mögel i duschen.

Hej på dej, tv:n.

Fast internetsladden är för kort och på tv:n höll jag nästan på att kladda korrekturtecken när jag kom in.

{ 27 kommentarer }

När man loggar in på internet på tåget är SJ:s slogan för lösenordssidan ”En användbar stund”.

Ok, men för att kunna använda stunden måste man först gå barfota i kolasås upp på Kebnekajse, sedan dyka utan syrgas ner i Marianergraven och slutligen bakbunden som Houdini skriva på ett uppånervänt tangentbord.

Det är alltså såååååååå seeeeeeeegt. Tåget är dubbelt så långt som det brukar vara (elva vagnar och två lok), kanske är internetvågorna bara sympatilånga.

Bortskämd? Va? Jag?

Okejrå.

(Nu måste jag istället läsa en, vahettere, b-o-k. Knirk, säger det i mina ovana sidbläddringsfingrar.)

{ 5 kommentarer }

Jag har (via Anne-Maj) fått ta del av ett pressmeddelande som jag undrar vad ni tycker om. Men först en rekapitulation. Känsliga läsare varnas, här kommer ord som kan skära i både öron och ögon. Observera: jag vill inget illa, jag bara berättar om språkhistoria.

Jag skulle vilja äta upp Michael Jordan.

Det fanns en tid när man kunde säga neger och äta negerboll. Man kunde även säga rullstolsbunden och prata om städerskor samt kalhyggen utan att få på tafsen.

För det var så det hette.

Men kalhygge skulle plötsligt kallas ”föryngringsyta”, medan städerskorna genomgick en metamorfos som idag bara är … skrbnfff (fyll i själva).

Nu är det ju jättekul för mig när sådant här händer, för då kan jag prata och blogga om det. Men hur funkar det egentligen? Kan man styra språket, kan man lagstifta bort missklädsamma ord, ökar man respekten för yrket/personen/företeelsen genom att man byter bort ord? Eller är syftet ett helt annat, har jag missat något?

Många frågor blire.

Eftersom handbollen är så stor och tung och svår att greppa, kletar man in händerna med klister. Av bilden att döma kanske hela spelarna är klisterinkletade?

Jag hittar nu på att vi inte ska kalla handbollsspelare för handbollsspelare eftersom jag av det ordet får dåliga vibbar och tänker på det klister som de lämnar efter sig som sedan hamnar under mina fina basketskor och så vill jag kalla handbollsspelare för ”klisterspelare” i fortsättningen. Ordet ”handbollsspelare” utgår alltså. Lyd!

(Ni skakar på huvudet och undrar vad jag menar. Ok, här kommer nu pressmeddelandet. Ni som inte orkar läsa, kanske ska göra det i alla fall. Ni som verkligen inte orkar läsa ändå, kan koncentrera er på kursiveringarna i rött, som jag har markerat.)

Bort med termen handikapp
Socialstyrelsens terminologiråd har tagit beslut om revidering av termerna funktionsnedsättning och handikapp. Funktionsnedsättning och funktionshinder är inte längre synonymer, funktionshinder blir en egen term och handikapp utgår.

I och med detta definieras begreppet funktionsnedsättning: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Begreppet funktionshinder definieras: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. För båda termerna avråds handikapp som synonym.

En viktig konsekvens är att funktionshinder inte är något som en person har utan det är miljön som är funktionshindrande.

Så nu vet ni det. Tycker ni något?

I en skrivelse stod en gång att det var viktigt att tänka på ”rekreationsareor för erfarenhetshandikappade”. Detta betydde ”lekplatser”. Vad betyder i så fall mitt nyordsuttryck ”rekreationsarea för tidsfunktionsnedsättningsbekämpning”?

——
Förresten:
Idag åker jag till Göteborg för att jobba hårt och ber alla släktingar och vänner om ursäkt för att jag inte hinner fraternisera och pokulera utan bara ligga och mysa på hotellrummet.

{ 43 kommentarer }

Hur farao kan man vara ”älskvärd och fräck”? Det vore ju ungefär som att vara ”ömsint och skabrös” eller ”lyhörd och brutal”; det går liksom inte ihop. Men enligt Lovefilm är det precis vad Greta Gris är.

Vi blev nyfikna, letade upp originaltexten och konstaterade att ”Peppa Pig is a loveable, cheeky little piggy”. Det förklarar saken!

{ 0 kommentarer }

Tänk om SJ skulle bli lite mer goodwill-inriktade. Bli som en gammal vän som man tycker om och vill hälsa på på ålderdomshemmet? Bli som en ideellt arbetande vän som gör alla glada? Eller … bli som en god vän som man utnyttjar när det passar sig … är kanske en mer träffande beskrivning?

Här har jag nu en idé: sponsra landets idrottsklubbar med något slags lag-pass för resor till bortamatcher. Som det är nu, fylls vägarna från norr till söder med trötta föräldrar som kör mil etter mil med sina avgasbilar.

Själv är jag den störste boven av dem alla; jag kör basketspelare fram och tillbaka genom halva Mellansverige i en bil av 1987 års årgång. (Ja, nittonhundraåttiosju.) Alltid annars åker jag tåg – men med dagens tågpriser kan jag inte tvinga andra människor (och basketspelare) att göra detsamma.

• Istället för att tvinga bortalaget att köra bil till matcherna skulle man starta traditionen att hemmalaget hämtar det gästande laget på tågstationen.
• Istället för att slumpen styr matchstart, är det tågens ankomst som bestämmer tiderna.
• Istället för att tre–fyra–fem föräldrar kör och kör i små pruttande bilar, åker de tåg och umgås med sina idrottande barn.

Vi (jag talar för alla nu, det brukar jag göra) lovar att uppföra oss och inte prata i den tysta vagnen eller förirra oss in i första klass och kommer dessutom att slänga allt skräp i därför avsedd behållare. När man väl har börjat få in vanan att åka i miljövänliga och kraftsparande tåg, kommer man inte att sluta bara för att man sedan blir vuxen och ickeidrottande, är min tanke.

Så här suddiga och glada skulle även seniorlag kunna bli av SJ-passet för idrottsklubbar.

Vafalls? Hör jag klagomål på att det är orättvist att bara idrottare skulle få dessa tågförmåner? Pah och fnys, så är det: livet är orättvist.

Gamle vän.

{ 23 kommentarer }

– Hhhhhhhh!
(Ljungberg gjorde mål.)

– Hhhhhhhhh!
(Femåringen har tatuerat sig över hela kroppen.)

– Hh.
(= Vad sade du? Jag hör så dåligt när jag inte har någon röst.)

– Hhhhhh hhhhh hhhhhh hhhhh hhhhhhhh!
(Bläcket i pennorna tog slut när jag satt och skrev protokoll på en match i Damligan samtidigt som alla gjorde poäng och foul och ingen förstod vad jag menade med min pantomim.)

– Hhh?
(= Vad? Ska jag gå och se på Fredrik Lindström? Nu? Va? På teatern? Här? Men herredujösses, jag ser ju på fotboll!)

Uppdatering
Ja, Fredrik Lindström var mycket bra – trots att han inte kallade upp mig på scenen. Jag är bara heligt förbannad för att han kom före mig och nu använder flanellografen som ju jag skulle slå världen med häpnad med. Dessutom funkade ju videoinspelningen så att jag fick se både 2-0 och 3-0.

{ 8 kommentarer }