december 2007

Fast vid närmare eftertanke ska jag inte alls det. Det var då själva tusan vad svårt det var att stava till morgondagens meny här i huset. Så här är det. Jag och Bästisgrannen ska ställa till kalas med vit duk och vikta servetter samt … lite mer planering är vanligt.

Typisk dialog när vi planerar (och männen röker cigarr och slår små barn eller vad de nu gör):

– Hur många blir vi? säger jag.
– Bara nio. Fast sjutton inklusive barnen, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Äta här inne eller i stora salen?
– Stora salen?
– Ja, vardagsrummet!
– Sa du stora salen?
– Ja, men vi äter i köket va?
– Varför kallade du ditt vardagsrum för stora salen?
– Här, var tyst och ta en klunk vin.

Men nu har Bästisgrannen slutat snusa. Livet är inte som det brukar vara. Hon har inte snusat sedan hon somnade på julafton. Det är nästan 300 kronor snus, det! Dialogen nu:

– Hur många blir vi? säger jag.
– Har ingen aning, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Runt nitton? föreslår jag.
– Va?
– Vad ska vi äta?
– Äta? Nu?
– Nej, på nyårsafton!
– Varför pratar vi om nyårsafton?
– Här, var tyst och stoppa in den här papperstussen under läppen så kan du kanske tänka bättre.

Kolla nu på menyn och räkna alla konstiga stavningar och utrikiska fnuttar på bokstäverna och fatta hur lång tid det tar att skriva sådant som har tolv vokaler i rad staplade på varandra. Tacka vet jag pölsa och palt, dem vet man var man har.

FÖRRÄTT FAST FEL

Rosa champagne.
Löjromstoast – triangelmacka utan kanter men med majonnäs gräddfil, citron, dillvippa, hackad rödlök och crème fraîche
Löjromstoast utan löjrom för gäster som inte begriper att uppskatta detta guld. Ketchup finnes.

HUVUDRÄTT PÅ ETT FAT

Tjeckiskt öl och diverse viner.
Entrecôte med kantarellsås och fänkålsspäckad fransk potatisgratäng med amerikanska stänk.
Fläskfilé med champignonsås utan champignoner grönpepparsås för svampallergiker och till detta en potatisgratäng gjord på vatten och bröd för alla som går på diet.

DESSERTEN I ÖKNEN

Citronfromage med krossad ananas och Cointreau, ett hårigt citronmelissblad, en med kärlek utkarvad, snygg chokladflaga samt en klick äkta grädde.
Chåckelaaapudding à la poussière.
Kaffe och hinkvis med te.

Reservation för av trötthet orsakade ändringar och hårstrån i såsen.

—
Hur ska vi vika servetterna? Som doggy bags?

{ 39 kommentarer }

Jag gillar att ha professorer i sandaler på besök. Eller nyblivna föräldrar. En och annan döv gammal faster. Fjällvandrare på genomfart är också tacksamma. Ptja, bohemer i största allmänhet – de kliver in, pillar sig i naveln, somnar under bordet, kollar om lampknapparna funkar och utbrister i förvånade rop som:

– Men! En ren handduk på toa!
– Kolla! Alla krokar i hallen sitter fast!
– Diskmaskin! Har ni diskmaskin!

Men nu kommer snart gästerna. De är matskribenter och smakspecialister och köper bara kravodlat eller naturkarvat. Visserligen har de varit här förut, men nu har jag inte hunnit göra mig till och rensa bort hemskheter eller dammsuga upp gårdagens kebab från under bordet.

– Min djefla man! Upp och hoppa! Släng de slöa knivarna i smutstvätten och ställ det vita vinet på ett kallare ställe än ovanpå kylen!
– Barn! Plocka upp allt som kan göra ont i fötterna!
– Bästisgrannen! Kan någon ringa Bästisgrannen, hon har intressanta oliver i sin kyl, kan vi låna dem? Bara som prydnad?

Jag ska ta fram champagneglasen, de omaka champagneglasen som jag 1987 stal från en restaurang i Tyskland. Jag ska bjuda på champagne. Oj, det ska jag visst inte alls göra.

—
Uppdatering
En julklappshelikopter trillade bakom stora bokhyllan precis när gästerna anlände. Räddningsinsats med pannlampa räddade situationen och förpassade alla barn upp till helikopterhöjder.

Sedan hivades ingredienserna upp. (Gästerna kommer alltså med sitt kök hem till oss i en rullväska. Snacka om Dramaten.)

På bilden här ovan ser ni Lisa, den djefla mannen och Lisas make Johan och köksbänkarna som nyss var välstädade och tomma. Så här har de sprungit omkring i två timmar nu – hackihack, spillerill och pillerill inuti mystiska djurkroppsdelar. Pata Negrakorv äts med diverse gudomliga ostar. Broder Jakob på vinakuten konsulteras. Dyvelsträck (ergo djävulsbajs) lär vara en delikat krydda som min djefla man just spillde ut på golvet så att det överallt luktar kattkiss. Jättespännande!

Men nu är frågan: finn åtminstone ett fel på bilden. (Varför kan jag inte förmå mig att komponera bilder så att de blir vackrare genom att beskära dem?)
—
Avslöjat: Trälimmet! (Samt en hel del annat. Men framför allt limmet. Jisses.)

{ 35 kommentarer }

Kanske går man efter ett par blogg-år i cirklar och skriver samma sak som man skrev nyss. Men fastän det känns som igår, var det länge sedan jag berättade om saker man säger.

(Visserligen kanske det hade varit mer intressant att vända på tårtan och istället prata om sådant man inte säger som ”Du kör ju bil som min mamma” eller ”Nej tack, inte mer, du lagar ju helt smaklös mat”, men det får vi ta en annan gång.)

Hösten 2006 skrev jag om ”Hilfe” och ”Markeeera” och våren 2006 skrev jag om ”att vara i tvättkorgen”, då jag av R Skriverier lärde mig det så användbara uttrycket ”… och levande hjortar”.

—-
Nu ska ni får er ännu ett användbart uttryck, som jag började yra om redan för flera dagar sedan.

Den i våra moderna ögon väldigt teatraliske skådespelaren Anders de Wahl (1869–1956) är inte särskilt känd idag. Men på sin tid (bilden är från 1919) var han stormigare än Persbrandt, Malmsjö, Ramberg och Stormare tillsammans. Ett kort citat ur Nordisk Familjebok (Uggleupplagan, 1907):

”Han är en scenisk realist, som förstår att göra sina framställningar trovärdiga, men på samma gång stämningsfulla, hvarvid man för hans känslas omedelbara värme och djup gärna glömmer vissa öfverdrifter och små maner i det mimiska m.m. I alla händelser är han stadd i fortgående utveckling.”

Anders de Wahl var som man säger lite svår på spriten. Under en fest i de mer fashionabla kvarteren i Stockholm skulle han vingla ut på toa, men utan att han själv insåg det, hamnade han ute på balkongen. När han småhummande lättade på trycket så att det skvalade ner på gatan, råkade ett förbipasserande par få några stänk på sig. Naturligtvis började de skrika och hojta, hötta med näven och försöka skaka av sig de fasansfulla dropparna från hovaktören i ovan. Anders de Wahl sade då lugnt med sin kraftfulla tordönsstämma:

– Å fan. Det är folk i pottan.

—–
Därför säger jag stundom ”Det är fullt med folk i pottan” när jag blir förvånad av folksamlingar som borde ha annat för sig. Men mycket få förstår vad jag menar.

Jag har inte hittat denna historia nedskriven någonstans. Om jag har fel, får ni gärna rätta mig!

{ 27 kommentarer }

Jag kan inte sova, och inte hjälper det att jag ligger här och fnissar med datorn uppslagen.

Jag diskuterade nämligen igår bilhjälmar. Av vad jag minns, hade mina föräldrar runt 1970 bara säkerhetsbälte när vi åkte bil. Men både min djefla man och Bästisgrannen minns sina föräldrar iklädda bilhjälm. Rökandes.

Bilhjälm från 1969, hittad på Tradera.

Barnen var på denna tid osårbara, så de behövde varken bära huvudskydd eller sitta fastspända. Nu är frågan om vi inte ska införa hjälmtvång i bil bara för att det skulle se så roligt ut och skapa krigsstilsrubriker i tidningarna. (I filmen ”Benny & Joon” ser man väl en bilhjälm? )

Produkten ”gånghjälm” saknas ju helt ute på marknaden. För att inte tala om tandskydd för Fia-med-knuff-spelare. Var är alla driftiga människor ?

{ 27 kommentarer }

Nu kan ni som har gått ”cold turkey” och lider av hemlisbloggarabstinens kolla på DRT-facit.

Och så vill jag pissa på tallfället att tacka för alla tack. Och chokladen. De randiga gummistövlarna. Julkorten. Och livet.

Nu ska vi äta åtta kilo kalkon! (Hej Ehrenmark.) Det blir en knapp sjättedel per person men eftersom jag kräfver att få bröstköttet (hej Sun) får de andra nöja sig med lår-, rygg- och vingslamsor. Öl ska vi ha till (hej Steinbeck, Elton, Märta) och så ska vi till efterrätt äta alla de amerikanska pajmixerna som jag köpte i somras. Oreo-cookiepaj! Lemon meringue-paj! Pumpapaj! Plastmat, hurra!

{ 9 kommentarer }

Här står jag i min julaftonsklänning framför den granna granen.

(Gammalt trick att få julstämning är att ta en synnerligen suddig bild.) Klänningen är min svärmors gamla från 1971 (?) och det jag pussar är inte en buckla från Wimbledon utan en utsökt vacker liten porslinsbytta med trälock som jag tror att man kan ha skirat smör i. Eller kanske dyr senap. Eller kokain eftersom den har en liten, behändig pip.

Och detta, govänner, är Hemlisbloggarsoffan som har retat pedanter på besök till vansinne.

– Sitter du mitt i röran?
– Ja, i hörnet där.
– Men kan du över huvud taget tänka en vettig tanke i ”det där”?
– Nej, det kan jag inte påstå, men jag behöver inte vara vett…
– Men det där är väl fler än 24 böcker?
– Jo, men vissa måste jag suga in i fler än en bok och vissa måste jag försöka med flera gånger innan det lossnar och …
– Tar du verkligen allt på så stort allvar? Och varför städar du inte bort alla som du är färdig med?
– Jaemeeäää öh … och äh och d…
– Herregud! Plommonstopet är ju sprucket!

Till er med lupp: ja, fönsterbrädan är borta. Den var av imiterad marmor, och si det stod jag inte längre ut med.
—-
Ni som vill spåna om Den Röda Tråden i denna sena timma kan ju göra det i kommentatorsbåset. Eller inte. Man kan ju sova också. (Javisst, skratta ni.)

{ 26 kommentarer }

Gårdagens vinnare blev Christian, som vid frukostbordet igår var tvungen att tala allvar med rättgisserskan och profeten, tillika hustrun.

Julkalenderns programförklaring finns för de få som är nyfikna i den första luckan. Nu kommer den allra sista.

————

Jag har lidit av kalkon i 30 år. För så är det ju här – man letade länge efter den en lämplig julmat som skulle vara knastertorr och träsmakande och den skulle helst aldrig någonsin ta slut. Äntligen en matförpackning som uppfyller alla krav på torrlagt idisslande! utropade man med emfas när kalkonen hade uppfunnits. Det man stoppar upp i kalkonen är förresten sågspån av mahognyträ som till utseendet påminner om den korniga efterrättn som smakar som asfalt med brun farin i.

Julkalkon är helt enkelt mat för asketer och eftersom de flesta här anser att ätandet är en handling som man ska skämmas över, är ju kalkonen en mycket lämplig kulinarisk tagelskjorta. Tacka vet jag Pekinganka och pommes frites med en rejäl öl och DN. Därav min väldiga midja.

Jag vet faktiskt inte riktigt när jag blev tjock. Plötsligt en dag rann det bara över byxlinningen. Mina nyinköpta tröjor har apärmar, söndersmulade stolar kantar min väg och jag har svårt att knyta skorna. Men vad gör väl det när allt uppvägs av mitt rika inre liv (som ju vanns på rörlighetns bekostnad).

En gång var jag så opasslig att jag inte fick äta eller dricka på tre dagar. Entrecôterna låg som hägringar i horisontn och uppsvälld lutfisk lurade i vassen. Det var svårt, det var som om jag skulle slita blindtarmen ur kroppen med mina egna händer och jag fick lägga ögonbrynen i djupa veck … men jag klarade det. Helt i onödan skulle det visa sig, för fjärdedagen inföll på juldagen.

—————-
Jag tror faktiskt inte att jag behöver skriva något klurigt här idag. Förutom att ni ju idag väl löser Den Röda Tråden?
——
Facit.

{ 108 kommentarer }

Gårdagens vinnare blev två av de underligare namnen i hatten: Aequinoxia och Leopardia, som båda gissar mycket, ofta och bra.

Julkalenderns programförklaring finns för alla som kommer alldeles för sent i första luckan. Nu kommer den näst sista!

——————-

Jag blir alltmer irriterad på dem och deras nycker, vilket inte är riktigt rättvist. De ger mig jobb och jag behövs ju för att de ska få ihop det – och egentligen är det hela ett utmärkt kretslopp. Men alla vansinniga infall! Sådär utan skor? Baklänges? Varför inte göra allt uppochner också? Tur att jag skriver dagbok och får pysa ut min aversion för att orka. Så här lät det idag:

– Hur gör du det? sa nr 1 till mig i en paus.
– Jag tar tillvara på allt det råa från er … och liksom förfinar det, sa jag och log för att inte reta upp någon.
– Ok. Vi vet. När ska vi vara färdiga? sa nr 2.
– Igår, sa jag och suckade (men jag tror faktiskt inte att han brydde sig om mitt svar).
– Hjälp! sa nr 3. Hinner vi … hur ska vi … räcker pengarna till en pool om vi blir färdiga idag? Varför har du inte sagt något?
– Bara för att.
– Hehe, det är precis som vanligt då? sa nr 4 helt lugnt.
– Hörni, kom nu här allihop, sa jag och drog efter andan som för att hämta kraft ur den laddade atmosfären. Pengarna. Vi måste tala om pengarna. Ni ger mig aldri…
– Moahahaaa, sa nr 2 med tillgjord röst. Precis! Detta är sluuuhuuutet!

Sedan fortsatte nr 4 att yra om någon konstig historia om små grisar som äter andra små grisar med bestick – och nr 3 tyckte till på köpet att det lät jätteintressant! Usch.

Nej, nu ska jag inför kvällens övningar för säkerhets skull ta på mig en slips som de alla gillar.

—–
Det var det! Oj, nu har jag ju glömt att berätta om folket i pottan – återkommer i ämnet.

{ 86 kommentarer }

Gårdagens vinnare blev Bengt och Hans Persson, vilket ju passade bra eftersom det har kryllat av missnöjda genuspoliser i närheten av plommonstopet. (Ser ni, när jag skriver det så där, ser det ut som om Bengt och Hans är ett strävsamt gammalt par som heter Persson bägge två? Så tokigt.)

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare som har försovit sig här i första luckan. Den tjugoandra är den näst näst sista. Vad ska vi månne sedan göra hela dagarna?

—–

De grå kroppkakorna på Bondegatan 36 förvandlades förmodligen av kärleken till vita kalkonbröst. Vi åt svensk husmanskost, det enda de hade i matvaruaffären om hörnan. Det blev strömmingsflundror, rårakor med lingonsylt, sillbullar med korintsås, isterband, blodpudding och ärtsoppa med fläsk – utan att blinka svalde vi allt.

Vi hade mycket annat än mat att tänka på.
      Pär skulle fara till Pablo i Chile och jag ville under tiden ägna mig åt att förgylla toaletten i korridoren. Jag skulle vilja ha svart kakel med violfärgade väggar som jag hade sett i filmstjärnereportagen, men jag var helt enkelt tvungen att bara blunda för att den fanns.
      Den hade inte fönster, färgen på väggarna flagade och gamla stelnade spottloskor satt fast överallt. Den andades så mycket leda, äckel och hopplöshet, att jag försökte hålla mig till pottan i lägenheten, men det gick ju inte alltid och Pär och jag återkom alltid från våra toalettbesök med en djup känsla av förstämning. Alla har de lättat sig där precis som jag: Höök, Hedlund, Donner, Thulin och Lagercrantz.

——
Nu vill jag ha en tidsmaskin igen – en sådan toa full med gäster vill jag se. Vilket får mig att tänka på ”fullt med folk i pottan” – kan ni den historien? Fast det hör ju egentligen inte hit.

{ 91 kommentarer }