februari 2008

Jag är ju som bekant en sann slarver och stökmaja. Jag vräker ner saker i alla proppfulla väskor och häller sedan ut allt på olämpliga platser och fyller både fickor och källare till max … åh, nu får jag illustrera med min favoritbild!

Förutom att stöka till i verkligheten, stökar jag även till i datorer. Mappar har konstiga och ologiska namn (”Valborg var trasig” och ”köp bananer”), skrivbordet är fullt av foton på Johnny Depp, bilder är feldaterade och mejlens papperskorg töms aldrig.

Men: jag kan hålla tider. Jag kommer helt enkelt alltid i tid. Oftast kommer jag inte ens fem eller tre minuter före, utan verkligen prick på sekunden när det är dags.

Och nu till dagens fråga: när man inte kan hålla tider – hur tänker man då? (Förklara gärna.) Min djefla man tror att almanackan är full av små hemliga utrymmen där han kan stoppa in roliga stunder … och han kommer alltid för sent. Senkommandet föregås dessutom alltid av

• hjärtklappning
• svettstress
• vilda ruscher upp och ner i trappan i jakt på glasögon eller plånbok eller nycklar eller jacka eller innersula till de bekvämaste skorna eller bara den där goda mackan som skulle kunna vara blodsockerhöjande och som ju skulle kunna göra att glasögonplatsen uppdagas som av ett mirakel.

– Men planera, människa! säger jag och ser ut som min bistra mormor.
– Ska du säga! säger den omkringrusande med kisande ögon och pekar på mina skräphögar.

Nu ska jag försöka hålla bättre ordning. Var sak på sin plats och kammen i smöret. Men kommer min djefla man att kunna planera tiden och respektera klockans framfart?

Sann bild ur verkligheten: min djefla man har jättejättebråttom och ingen marginal och skulle nu-nu-nu ha varit tre mil härifrån när han tappar allt viktigt i golvet och batteriet hoppar ur mobilen samtidigt som bilnyckeln har lagt sig att sova i en barnstövel.

{ 36 kommentarer }

I förmiddags fick jag i mitt radioyrke anledning att ringa till Broder Jakob, vinexeperten. Klockan var nästan halv tio, och naturligtvis låg karln och sov.

– Hrff. Hrrrrnnnff. H … *host*… Hallå?
– Snabbt nu, jag är i direktsändning om 20 sekunder!
– Hrrf. Öh?
– Rabbla allt du vet om det här isvinet som ska börja säljas på Systemet i april!

(Ordet ”vin” fungerar som GIIIIIIIIVAAAAAAAKT!)

– Gott, men dyrt! Honung, mandel, citrus, fin balans.
– Tack, gonatt, sov vidare!
– Zzzzz.

Isvin är vin som görs på frusna druvor och alls inte vin som man dumpar massa is i, har jag nu lärt mig. I lördags öppnade jag på samma tema en flaska mjöd som jag köpte på The Globe i London i höstas. Alltså sötsliskig alkohol som … inte är särskilt upphetsande.

Men punsch! Varför dricker jag så sällan punsch? Och varför äter jag så sällan ärtsoppa? Och bakar sju sorters kakor? Eller hoppar jenka?

Men så till den viktigaste frågan av alla: vad heter den där leken där man trär ett snöre runt båda händerna (spretande med tumme och lillfinger) och sedan genom att trixa snöret fram och tillbaka formerar t.ex. Tekoppen och Eiffeltornet?

Uppdatering
Jag fick förslag på trixa och knåpa samt ta (”ska vi ta?”) men det verkar som om det trist nog heter ”snörleken”. På engelska ”cat’s cradle”. Att ”hoppa twist” var också kul, men liksom en större variant …

Om det inte finns ett bättre namn (hjälp!) får vi tammefan hitta på ett. (Och leka leken lite flitigare.)

Uppdatering 2
Om ingen kommer på ett bättre namn (eller till och med ett riktigt namn), kommer vi nu att kalla snörleken för fissla! (Cred: Ö-helena.)

Mitt förslag till NE:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

(Protester emottages motvilligt i kommentatorsbåset. De som inte har lust att t.ex. sprida sin vildhavre kan ju sprida detta ord istället! Mejla alla era fisslingskompisar. Tänk om alla barn i alla skolor lär sig att fissla de kommande veckorna …)

{ 42 kommentarer }

Någon gång i min barndom lekte pappa kurragömma med mig och min Broder Jakob. (Orangeluvan var nog lite för liten för att delta.) Att leka kurragömma på tre är ingen utdragen historia, och som jag minns det satt pappa bara hopkrupen i matkällaren.

(Matkällaren var alls inte en matkällare utan bara ett litet utrymme i tvättstugan. Men det hade en konstig ventilation i golvet som gjorde att det var svinkallt där inne, varför det fick vara lagringsutrymme för pappas hemgjorda åkerbärslikör och annat som inte kunde mögla – och som egentligen inte alls behövde stå kallt. Fast en gång ställde någon in en odiskad fonduegryta där så att hela huset invaderades av små mystiska fondueflugor.)

Hur som helst, så lekte pappa kurragömma med oss denna enda gång. Och ok, kanske en gång till. Men sedan aldrig mer. Minnet av pappas kurragömmalek förgylldes och förstärktes och växte till något oerhört och ofantligt. När jag häromdagen var hemma hos pappa och rotade bland gamla foton och minnen, lät det så här:

– Åh! Vem är detta?
– Vår anfader, fotot är från 1840.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Skön-Ingeborg, vackraste släktingen.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Akta, du har din armbåge i äppelpajen.

Plötsligt hittade jag ett gulnat dokument. Äh, inte alls gulnat egentligen, jag tror faktiskt att papperet var gult redan från början. Här nedan kan ni läsa min önskelista från julen när jag var sex år. (Klicka på den så blir den större.) 1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.

Oj, vad man kan analysera det här.
Språkligt: Jag använder ”skall” och inte ”ska”, särskriver och har inte upptäckt ck.
Fysiskt: Tänk att jag som är vig som en elvisp har dansat balett.
Uppfostrande: Vem var väl jag att ställa krav på godismängden?
Humoristiskt: Se där, punkt 8.
Nostalgiskt: Ingen färg-tv! Stycken är bokmärken på skånska – jag pratade skånska! Gnuggbilder!

{ 32 kommentarer }

As Good as it gets har ovetande om min utmaningsaversion bett mig rapportera om denna dag. Men varför ska jag rapportera om mitt t.ex. väder här och nu? Om det hade varit ett intressant väder eller norrsken hade det ju varit ok, men en gråmulen februarikväll ..? Nej, kan vi inte hellre filofera om hur man som man idag bör se ut för att gå hem i stugorna?

Björn Andresen, Martin Rolinski och Björn Gustafsson.

Men ok. Jag ska sluta gnälla. Hoppas nu att någon är uppe mitt i natten och läser så att jag inte har skrivit i onödan!

1. Vädret utanför mitt fönster:
Grått, mörkt och några mesiga plusgrader. Den blåst som skakade södra Sverige igår har vi inte ens känt som ett vinddrag.

2. Lyssnar på just nu:
Min mamma som ber mig ta fram ett fotoalbum som jag tappade bort den 24 december. En basketkompis som diskuterar hemspråksundervisning med Bästisgrannen och Åttaåringens yl med trolldeg i munnen. Sju andra barns skratt och min djefla man som sjunger The Cure medan han hänger tvätt i källaren. Full rulle.

3. I går gick jag och lade mig:
I en säng långt ifrån den snarkande djefla mannen.

4. I dag vaknade jag:
Av en mardröm. (Alla jag kände hade fått halsen avskuren. Såg jag Sweeney Todd häromdagen? Ja.)

5. Jag har på mig:
Gympadojjor, omaka strumpor, Levi’s 501, M*A*S*H-t-shirt (himla svårt ord att skriva snabbt), en hoodie, en glittrig tofs i luggen och ett plommonstop.

6. Senaste person som ringde mig:
Morgan Pålssons agent.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Min djefla man. Ställ den frågan en gång i timmen och jag kommer att svara likadant. Jag ringer sällan upp andra personer.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Min kollega Zoni på radion. Nej, vänta, det var ju ett meddelande från telefonsvararen. Och väl där fick jag av den höra en inspelad tant som berättade att det minsann var lugnare på radion innan ”den där kvinnan Lotten” började. Oj, vänta, nu kom ett från Studiomannen.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Basketklubbens kanslist eftersom dagens match mot Motala blev inställd. Stor bokstav, punkt, rätt ordföljd och ett semikolon gjorde att det tog ett par timmar. Nej, vänta, nu svarade jag ju Studiomannen.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Adda? Addade? Vän?

11. Som addade dig:
Addade? Addingen är väl mutual? Simultanadding!

12. Senaste person som mejlade mig:
Anna Toss på K(C)uba.

13. Sista sajt som jag kollade på:
Sista? Tog internet slut? Hjäääääääääälp. Den senaste sajten jag kollade på var Imdb.

14. Ska göra idag:
Med fem minuter kvar till midnatt? Nada. Adda. Adda nada. Det svenska språket utvecklas i en rasande fart.

15. Bra eller dålig dag idag?
Jättebra. I morgon lika bra. I övermorgon ännu bättre. Dåliga dagar bortträngs effektivt genom primalskrik, basketspel och bloggning.

—
Dessa frågor måste förstås Ica, Crrly, Anna, Studiomannen, Atahari, Hans, Miss Gilette, Ö-helena, Heléne, Jovanna, hakke, AB, Cessi, Dieva, Lotta, Erikapik, Huskorset, R, Petra, Ingela, IT-mamman, Görel, Alvas pappa, Anne-Maj, Kristina af Knusselbo, Baloo, Marianne, Soledude, Aequinoxia, Ullah, Humlan, Lisa, Matilda, Malinka, Vajlan, Staffan, Sandra, VBK, Erik, Loppran, Bim, Stationsvakt, Sanna, Lady Stalker, Jessika, Moster Mjölgumpa och Dick Cavett samt alla onämnda (t.ex. Bengt & Rigg) men inte glömda svara på. Eller inte.

{ 42 kommentarer }

I tonåren hade vi MUM hemma. En deodorant som alla delade på. Svetten forsade ur armhålorna så att jag uvecklade en återkommande, nervös rörelse (eng. tic) att underifrån stoppa in högerhanden upp i vänster armhåla och liksom torka lite grann. Vänsterhanden då? Nejdå, höger armhåla fick plaska fritt.

Numera är vi ju bättre utrustade. (Reprisbild.)

Men hur är det egentligen med tvättmedlen av idag? Varför stinker jag här när jag står och försöker vara ljuv och fräsch i en radiostudio när jag intervjuar handbollsmålvakten Tomas Svensson? Eller är det fel på antisvettmedlen? Jag är ju nyduschad och har en nypåtagen, ren tröja.

Som stinker! (Definitionsfråga. Egentligen är det ju jag som stinker. Inte tröjan.)

Jag skulle ju kunna sätta en lapp på min egen rygg med en lite ursäkt och förklaring. Men istället kniper jag åt med armarna längs sidorna som en tennsoldat och håller mig nära dem som i vanliga fall luktar lite skumt. Åh nej, det rycker lite i högerarmen!

{ 46 kommentarer }

Sedan bloggessensen växte fram, tar jag (och många andra tokar) fram kameran överallt. Eller vaddå kamera, det är väl mest mobilfotograferande numera, har jag förstått. Jag släpar dock – sedan min nya, fina kamera blev stulen – på en gigantisk systemkamera. När jag nu tittar på bilderna som håller på att spränga datorn i småbitar, är det påfallande ofta foton från mögliga hotellrum och allsköns läbbiga toaletter.

Är jag toalettfetischist? Eller bara dokumentär arkivarie? Eller opinionsmakare? (Utan opinion?) Eller bara i största allmänhet … bloggare?

Flortunt toapapper i USA i somras. Ska det verkligen vara på det här sättet? Har papperstillverkaren verkligen riskbedömt produkten? I denna situation besudlade händer tenderar avge lukt under lång tid.

Överraskningsdusch på hotell. Nere i receptionen sa de när jag rapporterade att ”ingen annan ju hade klagat”.

Jag är, trots den basketspelare jag är, inte särskilt lång. Blott 1,72 meter. Men ibland känner jag mig som en jätte.

Här satt jag med korsryggen tätt klistrad mot den fuktkalla vattencisternen. Myyyys. När jag var färdig, hade jag även en bula i pannan.

Uppdatering
Utan kamera lyckades jag idag krångla in mig på en toa som krävde snedsittning. Sedan fick jag rivsår på ryggen av toapappershållaren! Skadestånd?

{ 22 kommentarer }

Om jag hade varit en karaktär (alltså rollfigur) i en dassig svensk roman hade jag sagt:

– Det är i sanning skamligt. Jag kan inte påminna mig om att jag har blivit så upprörd tidigare. Får jag bjuda på lite kaffe?

Om jag hade varit en lustigkurre i en amerikansk komediserie, hade jag tjutit:

– It’s totally inappropriate. It’s lewd, vesivius, salacious, outrageous!

Om jag hade varit politiskt korrekt, hade jag i detta läge konstaterat:

– Nej, vi kan inte peka ut några syndabockar. Hur skulle det se ut om all… eh.

Men shiiit!

Det handlar om vår återvinningsstation. Jag sköljer mjölkkartonger och forslar säckar och sorterar in absurdum. Och alltid ser det ut så här när jag kommer och är en god medborgare. Själva behållarna – de gröna i bakgrunden – är alls inte fulla, nejdå.

Egentligen gör syndarna ju helt rätt. Det finns ju just här ingen återvinningscontainer för metalliclila dammsugare, porslin, små barnpallar och vinröda skinnjackor från 1989.

Men nu till det mästerdetektiviga. I säckarna och lådorna ligger även kuvert och räkningar och andra papier med namn och adress på. Jag vet var de bor! Moahahahaaaaa.

{ 38 kommentarer }

Här ligger jag på en madrass i tv-rummet. Madrassen är förvisso skön och mjuk, kuddarna lagom kalla och täcket fint och fluffigt. Men det är ju inte här jag vill ligga. Jag vill sova i den äktenskapliga sängen som är 120 + 120 cm bred. Jag ber att få citera min senaste beskrivning av tillståndet (för tre år sedan):

– Men sluta snarka för böveln! röt jag till min djefla man.

Han borde som en ren sympatiyttring hålla sig vaken när jag är vaken. Men icke. Han vaknade inte, han slutade inte snarka utan ignorerade mig i sin djupa sömn.

– LÄGG DIG PÅ SIDAN! vrålade jag så att grannarna förmodligen lydde mig.

Nu är det så att min djefla man är ett under av väluppfostran och servilitet när man (=jag) väcker honom mitt i natten. Men han lyfte bara på huvudet, kisade med ögonen, rynkade näsan, harklade sig och lyfte upp boken som han somnat på. Så öppnade han boken så det knastrade lite i ryggen (bokens).

Och så lade han sig på sidan. Sidan 73.

Låt mig nu bara berätta att snarksituationen inte har utvecklats till det bättre. Jag har köpt dyra medikamenter som man sprejar ner i snarkhalsen före insomnandet, jag har tvingat på min djefla man näsklämmor och jag har bytt från stora kuddar till pyttesmå platta och sedan höjt sängens huvudände med Läckbergböcker för att bara konstatera att de inte dög till snarkmedicin heller. Öronproppar till mig själv har jag försökt med, men där måste man nog ha lång inkörningsperiod – jag kan inte somna när jag hör mina egna andetag inne i huvudet. Och inte vakna när jag inte kan höra väckarklockan.

Igår efter träningen nämnde jag detta för de andra tjejerna i laget. Och si. Fem av dem sover också i gästrum eller i tv-soffa istället för i sängen bredvid sina snarkande karlar. Någon anade att den begynnande kalaskulan var orsaken. En annan trodde på snarkgener. En tredje hade en faster som fick operera bort halsmandlarna för att sluta snarka. Men väl hemma hade min djefla man svaret på snarkgåtan:

– Förlåt. Det är för att vi är jagare, som under sömnen måste skrämma iväg rovdjuren som vill äta upp vår familj.

Aha. Ok. Nu ska jag gå och leta upp och finna inspiration i Lysistrate av Aristofanes.

Uppdatering
Intressanta följder en till hälften osoven natt för med sig:

• Jag pratade nästan konstant om snarkningar i tre timmar – i morgonradion.
• Jag blev mejlledes åthutad av en man som ansåg att snarkningar icke var att skoja om.
• Jag höll på att somna vid elvasnåret och insåg att den där bilresan till Västerås inte var att tänka på och kallade därför in min privatchaufför – den snarkande djefla mannen.
• Nu förbereder jag en föreläsning om svenska skrivregler och kan se framför mig hur jag om ett par timmar faller i dvala i passagerarsätet. Snarkandes.

(Svenska skrivregler? I flera timmar? Jahadå, skitkul! Och skulle åhörarna somna, är jag full av förståelse.)

{ 33 kommentarer }