maj 2008

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen … om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om …

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?

{ 31 kommentarer }

Nejdå. De har inte krympt. Men nu har ju halva Stockholm klampat omkring i dem, så nu är de så lagom hemliga.

(Nytillkomna läsare kan uppdatera sig här eller bara läsa denna mening:
”I lördags öppnade SFV vissa hus, kyrkor och bergrum som i vanliga fall är stängda för allmänheten.”)

Jag hade storslagna planer på att rusa runt på en fem–sex ställen, vilket omöjliggjordes pga. köerna, som påminde om dem på Gröna Lund eller in till en Kent-konsert. För att inte tala om köerna i Östtyskland 1974. Eller USA 1929.

Den lilla där längst bak är jag.

Gamla Posthuset på Vasagatan – som ska husera riksdagsmän Regeringskansliet vad det lider – var … tråkigt.

– Så de ska sitta här? Jahaja.
– Varsin dator? Jaså.
– Kontorslandskap? Minsann.

Men tornrummet på bilden påminde om tornrummet på AF i Lund, så plötsligt blev jag våldsamt sugen på öl.

Oxenstiernska palatset i Gamla Stan är egentligen bara en röd flygel till ett planerat palats alldeles intill Slottet och Storkyrkan. Det sitter ihop med Beijerska huset och när man går i smala, sneda trappor och kikar ut i gårdsrum vet man inte riktigt i vilket hus man befinner sig.

Men det är helt tomt! Ingen hyr rummen, det finns inga möbler och överallt ser man spår av idiotrenoveringar och moderniseringar utan Fingerspitzengefühl. Huset byggdes alltså för snart 400 år sedan, vilket får mig att känna lite förtröstan när det gäller vårt eget hemmapalats med blommiga plastgolv och den bedrövliga källaren. Kanske bor några här om 300 år? Hoppas att de i så fall drar loss vävtapeten i hallen.

På väg ner i den medeltida källaren. Det luktade fukt och allt var precis som jag ville ha det. Jag klappade på källarväggarna och viskade hej till dem som byggde huset. Och så tänkte jag på Huset Silfvercronas gåta. Se introt hos Stationsvakt!

I vissa delar av källaren såg det ut som i dagens inredningstidningar.

Vedkällaren. Rör från anno dazumal. Här går man omkring under gatan eftersom källarna sprider ut sig som underjordiska barbapappor under byggnaderna. Men … Där ligger … en … en … en sko! Hallå! En sko! Hallå guider och upplysningspersonal i tidstypiska kläder, varför ligger det en sko i vedkällaren?

Skomysteriet förblev olöst, men mitt skarpa modeöga kunde konstatera att den var från före 1970. I ett annat källarrum hittade jag en jutesäck eller en grovstickad sjal och minsann måste jag inte genast börja skriva en medeltida deckare med mord och källare samt skor i huvudrollerna.

—
Uppdatering
I kommentatorsbåset skrivs det bidrag till deckarens inledning!

{ 21 kommentarer }

Stön och stånk! Man pekar CNAME på DNS:en så att IP-numret pekar åt Hotahejjti och subdomänerna står som spön i backen.

Å så funkar det inte. Hos Spray får man höra ”telefonsupport som håller vad den lovar!” medan man väntar på att kopplas in till en rar tös som blir alldeles täppt i halsen av nervositet så fort jag bara knystar ”FTP!”.

Jag begriper inte vad jag håller på med, men det är det sällan jag gör och det brukar funka ändå. Vi kör som vanligt ett tag och räknar ner för ett nytt försök.

/Verkmästaren (som passande nog fick denna film från Lovefilm i brevlådan nyss)

{ 9 kommentarer }

Nu tryckte jag på knappen … och … och … si!

{ 0 kommentarer }

Hemliga rum får ni bara inte missa. Det är i morgon och jag är så mån om er perfekta lördag att jag har satsat flera timmar av min dyrbara fredagstid (med bl.a. snigelsoppsätning för barnen) för att få ut denna lilla textsnutt. Kanske får man även inspektera ett och annat hemlighus bland de hemliga rummen.

Snigge Snigelsson i övre vänstra hörnet kände sig som ett hemlighus hela han.

Tänk om detta blir det sista blogginlägget. Tänk om internet och webbhotellen och Bloggerbludder kajkar ihop senare i eftermiddag när vi ska göra en bypassoperation på ”www.lotten.se – en golgatavandring på små, små pixlar”.

Bloggvirket svämmar över där jag sitter. Ni som har tid över kan lyssna här, när jag äter sniglar i radio.

Snigeltemat fortsätter här hemma: Sextonåringen och Femåringen illustrerar.

Ni som inte har tid över, ska inte prioritera bloggar eller tandborstskurning av handfat utan hellre öl, bio och en grillad ko.

{ 26 kommentarer }

Min blogg är tydligen ohanterligt stor för lilla Blogger trots att jag bara har bloggat sedan 1 januari 2006. I snart ett år har jag kämpat i motvind med alla inlägg. Bilder kan ta två timmar att ladda upp, en text som tar 15 minuter att skapa kan ta en timme att publicera. Det känns som att baka ett känsligt bröd som kräver upprepad pensling eller att tillaga en sufflé som är allergisk mot vinddrag.

Efter att ha bytt webbhotell och gjort farkosten lättare genom att dumpa runt 400 kåserier och allt blingbling har jag hittat andra med samma problem – men ingen i Sverige. Medicinen man måste svälja är besk: byta adress, flytta hela klabbet, förstöra alla länkar, köpa ditten och datten och säga till alla att uppdatera rss-läsaren … och naturligtvis överge Blogger.

Någon som har några tips förutom att (vilket Stellan råder mig till) med hjälp av en duktig internetpulare byta till WordPress?

{ 37 kommentarer }

Bästisgrannen har i ett drygt år tjatat på mig om att hon vill gå stavgång. Med mig – inte ensam.

– Men haaa, mäh, bah och pah har jag som Pomperipossas hovmarskalk svarat henne.

Att vi två gånger i veckan tränar basket med ruscher, hopp, skutt, skott samt armhävningar och dessutom har klippkort på gym har inte på något sätt fått hennes stavningslängtan att stillas. Så igår kväll var det dags. Jag var glad som en treåring som ska få äta leverpudding.

– Hur långa ska de vara?
– När ska man sätta ner dem?
– Ska man parera som en kamel eller en häst?
– Varför har man dem över huvud taget?
– Men varför har man inte små hantlar istället?

Vi började gå nerför gatan. Solen sken, skorna var bekväma, luften frisk och livet underbart. Men stavarna var bara i vägen – precis som mina fötter när jag i 18-årsåldern följde med Maitgudrun i min klass på jazzdans.

– Aj. Det gör lite ont i ryggen, sa jag.
– Tramsa inte. Gå nu, det här är bra för axlarna, svarade Bästisgrannen.
– Psst. Det står folk längre ner på gatan.
– Gääääääsp, gäspade Bästisgrannen demonstrativt.
– Pssssssst. Det står tonåringar med moppar där nere. Kolla!
– Va? Var? VAR?

Plötsligt gick vi inte stavgång längre. Plötsligt promenerade vi i rask takt och huvudet högt … med stavarna i ett lätt grepp som ätpinnar på väg mot en sushi i fjärran. Plötsligt brydde vi oss (än en gång) om vad femtonåriga killar eventuellt skulle kunna anse om oss.

Sedan följde en tyst, koncentrerad stavpromenad i femton minuter. Vilket följdes av tre kvarts snicksnackande, stavviftande, fnitter, fågelspanande, rotsnubbel och gång rakt in i lyktstolpe. Himla onödigt, jag ser ut som Rudolf med min mule.

Väl hemma igen hade jag ont i ryggen som begynnande krystvärkar. (En helt ok känsla.) Beslutet är lätt att fatta. Stavarna får aldrig mer följa med varken mig eller Bästisgrannen; vi ska hålla oss till basketspel. I alla fall så länge vi är pigga och nyktra.

—–
Bonusläsning: Pomperipossa.

{ 17 kommentarer }

Häromdagen glunkades det i tidningarna om hur bensinpriset skulle bli dubbelt så dyrt. Eller, det skulle det ju inte. Men det var en hypotes från SIKA, som har insett att koldioxidutsläppen är på tok för höga. Då gick alla medier man ur huse för att fråga allmänheten vad allmänheten ansåg om detta. Vad tror ni att allmänheten sa då?

(”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren?” är en svårare fråga att besvara.)

Det roliga med framtidshittepå är att alla först delar ut brasklappar som ”man kan ju aldrig veta” och sedan med emfas uttalar sig om hur det kommer att bli. Rapportklippet om dansbandsdöden har valsat runt i en dryg vecka nu, till allas stora nöje. (Det är roligt.)

Richard Abib hittade på denna futuristiska bil av aluminium och plexiglas 1956. Blixt Gordon, anyone?

• Telefonen kallades 1878 ”en grej som har alldeles för många brister för att kunna funka som kommunikationsmedel”.
• ”Att skicka papper via telefonledningar är en på tok för dyr uppfinning som därför aldrig kommer att få betydelse”, sa man om en tidig fax 1962.
• ”Varför skulle någon vilja betala för något som riktas till vem som helst?” skrev man 1921 om en ny musikspelare som väl var en … radio.
• Och så vet ni väl att tv:n 1946 bara var en fluga eftersom ”folk kommer att tröttna på att titta på en liten plywoodlåda varje kväll”.

Jag har förut önskat mig teletransportörer och matrör direkt från affärerna till kylskåpet, men är inte riktigt nöjd. Häromdagen kom jag på mig själv med att vara så bakåtsträvande man kan vara genom att pfffta när någon sa att tangentborden ju kommer att försvinna vad det lider. Så nu ska jag vara framåtsträvande och beordra min hjärna:

• Fly mig en skrivare som skriver ut tredimensionellt.
• Uppfinn datorn som läser mina tankar.
• Eliminera stökgenen.

Fast egentligen vill jag ju bara komma på simpla saker som nylon, fjärrkontroll och mikrofon:

Dammsugaren som är liten som en iPod och klättrar längs väggarna.
Punkteringsfria cykeldäck. (Det kanske finns?)
Frisyrfixarapparatur.

(Ja, jag somnade med blött hår igår och ser ut som plockepinn i håret.)

{ 24 kommentarer }

Det var som tidigare rapporterat maskeradbasketfest i fredags. Jag har inte riktigt hämtat mig än och hittade så sent som i morse en halv hamburgare i skåpet med vinglas.

Fyra av gästerna hade kommit på samma idé. Det såg verkligen mörkt ut på röda mattan.

Jag var protokoll. Observera att endast ena laget har lagfoul. På benen sitter förstås basketstjärnor.

Den djefla mannen hade planerat en finstämd film och romantisk middag för två på vit duk för att fira vår bröllopsdag. Snicksnack sa jag och drog in honom på ”Iron Man” med den fullständigt förtjusande Robert Downey Jr. Okej, det är samma gamla bovar och samma gamla intrig och samma gamla kvinnoroll som springer omkring i höga klackar. Men precis som en förutsägbar comedia dell’arte-föreställning kan vara teaterperfekt, var denna film actionperfekt.

Jag lyckades även få den djefla mannen på bättre tankar vad gäller maten: hockeymatch på stor duk. Att vi inte knep bronset lade förstås sordin på stämningen – särskilt med tanke på bordsgrannarna.

Så blev det söndag med två programpunkter:

1. Min pappa spelade pingis som vanligt. Som den materialspelare han är, funderar han nu över limförbudet som gäller från nästa säsong. (Man får limma racketarna med vattenbaserat lim, men det är inte samma sak och kommer inte att påverka skruvarna rätt. Basåattnivet.)

2. Snigelsafari med kocken Örjan som ska tillaga läckerbitarna (som egentligen är ”vinbergssnäckor”). Först ska de matas, sedan ska de svältas och sedan ska de dödas. Jag ska provsmaka på fredag, är det sagt. På bilden ses ett triangeldrama.

Några fick följa med oss hem till trädgården och tävla i tiocentimeterslopp för snäckor med dåligt lokalsinne. Ingen har gått i mål än.

{ 24 kommentarer }