juni 2008

• Idag klockan halv åtta spelar Kent på Zinkensdamms IP. Suck, jag som ju gillar Kent.
• Hela dagen kan man också gå på stadsvandringar med visningar av hemliga, mystiska ställen. Gruff, jag gillar ju stadsvandringar.
• Det finns också en loppis på Täby Galopp. Men där hade jag väl bara drabbats av allergichock av alla hästmjäll.
• Utanför riksidrottsmuseet hade jag till och med kunnat prova på casting – en sport som jag inte kan tala illa om innan jag har testat den.

Men inte ska jag till Stockholm för att göra något som jag gillar, inte. Jag ska dit som förkläde.

Ur Rowellskatalogen 1967. (Reprisbild.)

Avril Lavigne spelar i Globen. Fjortonåringen ska dit med en kompis. Men som de små lantisar de ju är, får de inte åka ensamma eftersom stockholmare av naturen slår ihjäl och äter upp små barn.

Men nu till det riktigt absurda: jag har inte biljett utan ska sitta utanför och vänta! Hur blev jag curlingdrottningen över alla curlingdrottningar? (Jag ville jag vore castingförälder.)

Uppdatering
Kan ni tänka er, konsertarrangören hade bara en enda ingång öppen så att kön gick som en mamba runt ekvatorn på Globen. (Ojoj, jag hamnade via vit kidnappartaxi på en balkong i solnedgången på Söder. De två små ungdomarna får klara sig själva en stund, iförda öronproppar à la Shrek.)

Ding dong sa kyrkan, skräää skräää sa måsarna och skräää skräää sa underligt nog även grannens skrikande lilla bebis.

Uppdatering 2

Te, levande (och förvånansvärt svårtända) ljus, en intressant artikel i DN (som jag övertalades att läsa högt för den samlade lilla gruppen) och så lite mer te.

Sedan diskuterade vi: är det ok skriva sådär? Hrrm. Fotnot 1. Fotnot 2.

{ 30 kommentarer }

Antinomi behagar kräva väskredovisning. Och inte duger det att skylla på att jag inte använder handväska eftersom det duger finfint att hälla ut ryggsäckens innehåll, säger hon. I all hast så här på morgonkvisten följer jag order. Det kan ju inte ta lång tid, tänker jag. (Innan jag börjar fnula med text inne i bilden. Skrrnff.)

(Klicka på bilden vid skumögdhet.)

Hump och släng – jag borde förstås ha arrangerat och tänkt efter och lagt till några saker som ska få mig att framstå som … något.

• Förstoringsglas (en nyfiken en).
• Tändstickor (en hjälpsam en).
• Nycklar (en helt normal en).
• SAOL (en helt normal en).
• En leksakspistol (en kontroversiell, rädd pacifist till joggare).

Behöver jag förklara att nubbeglasen bara råkade glömmas kvar häromdagen? Att fickkniven har hängt med sedan artonhundrafrösihjäl? Att det som ser ut som en basketboll är ett anteckningsblock? Eller att mobilen inte är med på bilden eftersom den inte bor i väskan utan i en ficka? Och att bilden de facto är tagen med mobilkameran eftersom storkameran ju är med på bilden? Näh.

Men … sickna små pengar som ligger där på datorn. Vad kan de vara av för nationalitet? Jag åker ju aldrig utomlands. Vi tar en närmare titt.

Självklart är det en ettöring (1855–1972) och
tre tioöringar (1855–1992).

Och vad är det där obeskrivbara bredvid den lilla ensamma halstabletten?

Ett kycklingben, förstås.

Sensmoral? Öh. Jag citerar förstås Oscar Wilde, som ju brukar ha rätt.

”It is a very sad thing that nowadays there is so little useless information.”

Fast idag hade han fel.

{ 28 kommentarer }

Vart tog tiden vägen? Det var ju midsommarafton nyss.

Jag hade eoner av tid till förfogande, men när jag nu kliar mig på hakan och tittar snett uppåt till vänster … inser jag att jag inte har fått ett dugg gjort. Förutom att vi hyste sju sovande personer i olika omgångar, anordnade en matig tillställning efter en plötslig konfirmation (en timme och förtifem minuters gudstjänst, putäll på er alla) och samtidigt höll koll på alla fotbollsspelare som faller som käglor och får så vansinnigt ont så att de måste rulla.

I vilken annan sport måste man rulla runt av smärta? Eller är det själva rullandet som gör att smärtan är av synnerligen snabbt övergående art? Ni som är fotbollsspelare och läskunniga kan väl svara?

Hur känns det att se en ohyggligt fejkad smärta i slow motion? Eller tittar inte landslagsspelare på sina trillsnubbelfall efteråt? Får man på de hemliga och stängda träningarna öva på snygga fall? Är Ulrika Knape kontrakterad som expertspecialist?

{ 26 kommentarer }

Gammalt gruff. Those were the days.

”Nu knyter vi tummarna hårt”, sa en av de 372 000 tv4-reportrarna på plats runt fotbollsplanen. Själv gick jag och sparkade hårt i kakelugnen. Det brukar bli bra då.

Rysslands lag är visst sammanlagt 69 år äldre än det svenska och runt 225 % mer offensivt samt just idag fyllt med tillfrisknade storspelare som dykt upp som gubbar i lådor.

Jaja, vår äldste är vår kvickaste.

Och den skäggigaste är den … skäggigaste.

Viking Olof.

(Ni märker att jag helt ignorerar det faktum att vi spelar som skrutt och ligger under med ett två mål i början av andra halvlek?)

Uppdatering
Nämen ja e int bitter.

Journalist:
– Nå Henke, vad var det som gick fel?
Henrik Larsson:
– Vi förlorade med två mål, så mycket mer var det inte.

Ser ni att jag hade all anledning att totaldeppa efter Spaniens femitolvmål i lördags? Nu tar nog Ryssland hem hela kalaset, ska ni se. De vinner allt från Melodifestivaler och hockey-VM till fotbolls-EM. Ska vi inte ta och avlyssna deras eter- och trådtrafik för att lära oss ett och annat taktiskt drag?

{ 15 kommentarer }

Att gå på museum är kul. Jag tar alltid med mig mer eller mindre frivilliga barn och så hör jag mig själv förklara sådär mammigt att konst utvecklar sinnena och att man får använda sin egen fantasi ibland men att ibland fattar man precis vad konstnären har velat förmedla. Jag tror att vi en gång stod i en hel timme framför tavlan nedan, läsandes om vilka konstnärliga friheter Carl Gustaf Hellqvist hade tagit sig när han målade.

Konstverk som blev ett metakonstverk där inte verket i sig utan historiska fakta gjorde verket så mycket mer intressant.

Och se här! Vilken succé hade jag inte gjort med dessa konstföremål tillsammans med barnen?

– Titta barn! Underbart!
– Ska jag säga något konstigt, mamma?
– Eh, ja?
– Ska man tänka att vi låter som får när vi pratar i telefon?

Via. Konstnären heter Jean-Luc Cornec. (Egentligen hittade jag fåren någon annanstans via en länk på en länk på en länk, men jag gick så att säga vilse i länkeriet. Sorry.)

{ 14 kommentarer }

Gitarrist med känslig syn?

Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.

I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:

– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
– Hur känns det?
– Hur känns det?

Min roll är att säga … äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:

– Åh … åh … kommer du ihåg hur det var 1979 när …
– När jag var liten kunde man …
– Men jag har läst att …
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist …
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?

Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att

1. samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
2. arbetarklassen finns visst (självklart!)
3. ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).

Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?

Jag menar … arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.

Men är det inte ..?

Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)

—-
Bonuscitat
Tillie: I don’t care to see a member of my own race getting above himself.

{ 15 kommentarer }

Det var en gång en hockeymatch i OS 2002. Sverige spelade mot Vitryssland och jag led, sprang i cirklar, kastade mig på golvet så gravid jag var, skrek och hejade och bar mig åt. Precis när Salo släppte in en fladderpuck bakom sig, tog den just då mycket roade djefla mannen en bild på mig. Se till vänster, där står en chockad svensk i orange t-shirt.

Igår under Sveriges match mot Spanien hade jag precis lugnat ner mig och accepterat både bytena och att vi inte skulle vinna utan bara spela oavgjort. I Spaniens målögonblick i 92:a minuten tog Åttaåringen en bild på mig:

Ska köpa ansiktsfärg av bättre kvalitet till på onsdag.
Den djefla mannen tog inte det hela på allvar.

Efter slutsignalen ville jag vältra mig i tv:s analyser och lyssna på besvikna kommentarer och ösa ilska över domarens insats. Men två av de elva barnen på plats hade övat in en utomhusdans som omedelbart skulle tittas på. Inte en minut kunde de vänta och de okänsliga vuxna förstod varken mig eller min sorg.

Jag lydde, och det visade sig att det där med att sitta i komposten och titta på dansvideopotpurri till knappt hörbar musik från en mobiltelefon var ju inte så dumt. Ont ska visst med ont fördrivas.

{ 20 kommentarer }