När jag dör, kommer våra barn att få ett rent helvete med att slänga mina gamla jeans från 1978, tidningsurklipp från alla Melodifestivaler sedan 1974 och små guldkantade kaffekoppar som ingen velat dricka ur sedan 1967.
Men nu slipper de i alla fall problem med släktsoffan!
Min förfader Pehr Hammarberg (1831–1916) var häradsskrivare och kronofogde i Piteå och hans familj lät 1851 tillverka en soffa i gustaviansk stil – en soffa som skulle matcha tolv äkta gustavianska stolar. (De gustavianska stolarna var alltså redan då runt 75 år gamla.) Soffan blev en underlig blandning av rokoko (ryggen) och gustaviansk stil och kallas ”bastarden” i vår släkt.
Den karriärmässigt lyckade Pehr råkade plötsligt illa ut ekonomiskt eftersom någon anställd på hans kontor ”ställde till med ett falsarium”. Han skämdes för att han hade låtit sig luras och ville inte göra rättssak av brottet utan bara skämmas lite ifred så att inte rykten om skulle gå om honom på stan. (Men alltså!)
Då trädde hans svärson – min mammas morfar – Ade Englund in och hjälpte honom ekonomiskt. Pehr gav både de gustavianska stolarna och soffan till Ade som tack för hjälpen
Pehr fick så småningom sex barn, men Ade och hans barn ärvde ändå det mesta. I min mormors paradvåning på Bergsgatan 3 i Stockholm fanns dessa möbler till 1991, när mormor dog och mamma och hennes två syskon försökte klämma in så mycket som möjligt i sina små lägenheter. Det gick väl sådär, kan man lugnt säga.
Såld för 2 000 kronor till en man i Karlstad.De välbärgade släktleden på min mammas sida förlorade precis allt i Kreugerkraschen 1932. Ja, utom möblerna dårå. Sedan 1999 har soffan stått och varit i vägen hemma hos oss, men på fredag säger vi adjö.
Hm. Vad har jag i mitt hem idag, som om 150 år är det minsta lilla intressant för någon? Soffan från 1988? Temuggarna? Fotona som dräller i datorn? Fem teakbord från 1957? Bufféer från 1940-talet? Kemiböckerna från artonhundrafrösihjäl?
Nu vet jag: bloggen! Men i vilken form?
Min blogg på hålkort. Jag ska lägga alla kort i buntar med gummisnodd runtenom och fylla källaren.
Varför just släktklenoden och inte jeansen från 1978?
Jeansen tar inte upp drygt två kubikmeter och skulle inte har gjort mannen i Karlstad särskilt lycklig.
(Hjälp, tänk om jag börjar ångra mig nu! Soffan är i vägen, den äääär verkligen i vägen, den fyller verkligen ingen funktion här.)
Fem teakbord från 1957. Jag har inte sett dem, men skulle du få för dig att sälja så kontakta mig. Tjing pax och allt sådant.
Allt från femtiotalet är jättepoppis nu. Även blommiga golv, det är jag säker på! Ni kanske sitter (går omkring) på en förmögenhet?
Bloggen på hålkort i travar med gummisnoddar om.
Tack för dagens första vrålgarv!
Men 2000! Är inte det ett ganska lågt pris för en så udda möbel? Vad säger antikrundan om saken?
Måste skriva om det wv som nu kom upp: vad har man gjort när man nonat?
Teakmöblerna står där de står — men det blommiga golvet kan ni få vilken minut som helst. Det ser ut som kräk.
Min hund är alldeles extra förtjust i tikmöbler.
Jag kommer att telegrafera min blogg in i framtiden för att på så vis uppnå odödlighet.
Ade var ett ovanligt namn.
Nonat, Cecilia N, är väl när man på ett anglosaxizkt språk ivrigt har skakat nekande på huvudet. (Och tack för skrattet.)
När det gäller priset, har vi som vanligt ingen aning om vad saker är värda utan hoppas bara på att det jämnar ut sig i längden.
(Alla läsare nonar ivrigt och mumlar ”tror fan att dom inte har pengar”.)
Iiih, vilken vacker soffa!
Klokt att göra sig av med sådant som inte barnen vill ha medan både du och barnen lever. Så gjorde mina föräldrar i god tid (en av dem lever fortfarande). Nu slipper jag våndas över vad de skulle ha tyckt att jag bör spara och jag slipper hyra en lastbil när hemmet skall tömmas. Jag hoppas att du har Lapponias smycken i begränsad upplaga. De ger varje år ut smycken med i regel maximalt 40 exemplar av varje. De smyckena ger i så fall säkert en rejäl slant till barnen.
[…] Den som tog de tre nedre bilderna var det enda barnet som hann bli gammalt: Ade, min mammas morfar – och mamma har fortfarande kvar kameran, en jättestor bälgkamera! (Ade har jag skrivit om tidigare.) […]