juli 2008

För att bli en (ännu) bättre basketspelare, går jag ju på gym. Det är ett relativt modernt gym med maskiner som säger swooosch och vars tyngdinställningar man ändrar med pincettgrepp. Helst går jag dit när ingen annan är där, och allra helst går jag inte alls dit.

Det är nämligen trist, tråkigt och bara tröstlöst tröttsamt.

Ett tag funderade jag på om jag kunde lyfta tyngder samtidigt som jag övade jonglering. Sedan försökte jag läsa, men när jag lyfter riktigt tungt, kisar och grimaserar jag så att bokstäverna blir ytterst svårtolkade. Nu kör jag tyngdlyftning i kombination med mental träning istället. Så här ska jag tänka:

– Jag skjuter en straff. Jag sätter den. Sikta mot korgen. Armbågen framåt. Böj knäna. Båge. Vinka adjö till bollen, tänk på att få backspinn.

Men det blir hela tiden:

– Jag skjuter en straff. Shiiit, vilka stora fötter han har han där borta! Jag sätter … femton spänn på att hon där i hörnet har spanat in den där killen som ser ut som en ponny. Sikta mot korgen. Armbågen framåt. Oj, en Belgian Blue. Böj knäna. Vinka … wow ett pannband, hallå titta allihopa, ett pannband … Vinka adjö till bollen, tänk på att få nej, nu tog han som är svettigast av alla svettiga den maskin som jag skulle ha!

Belgian Blue-grabbar har jag fascinerats av tidigare. En gång var det tre killar som tränade tillsammans.

• En hade ett njurbälte som det stod Beautiful Body på.
• En hade ett linne som det helt korrekt stod Black Beauty på.
• En tränade i en bandana med texten Beasty Boy.

Hur ska man kunna koncentrera sig då? (Jag var ju tvungen att springa och hämta anteckningsblock.)

Idag var det runt 20 personer i träningslokalen. Hälften hade slöja (får man kanske mängdrabatt om man kommer i samlad tropp i uniform?), tre var muskelberg och tre var vandrande pinnar. Jag var Basketspelaren (linne, för stora shorts, långa strumpor, basketdojor), en annan tjej var Handbollsspelaren (nylon-t-shirt, prassliga shorts med revärer, korta strumpor och skor med brun sula), en tredje tjej var Bystdrottningen (varför lägga upp bullar på fat i träningslokal?). Och så hade vi en man i

• pannband
• pyttelitet linne
• hot pants i jeanstyg
• knästrumpor.

Inte helt olikt faktiskt. Slipsen på diagonalen symboliserar förmodligen Travoltas längtan till en universumtitel. (Filmen – Staying Alive – var bedrövlig då, men värd att ses idag. För så bedrövlig är den. Regissör: Sylvester Stallone.)

{ 25 kommentarer }

Vi är inte helt olika varandra just nu, jag och Nicole.

Jag har nämligen helt utan synbar anledning slängt en kökslucka i munnen på mig själv. Jag skulle bara öppna den för att sätta in ett glas, men tappade i samma ögonblick glaset i golvet och koncentrationen på luckan, som jag fortsatte att öppna i full fart. Splaff, sa det i överläppen. Uff och stånk sa jag, medan tårarna rann utan att jag riktigt ville det.

Minns ni barndomens ohyggligt frustrerande smärta som egentligen inte var något att bry sig om? Som att skrapa upp stortåskinnet på asfalt? Knäskrubbsår mot grusplan? Blånagel pga. dörrspringa? Panna mot annans panna? Sprucket ögonbryn mot gunga? Sprucket ögonbryn mot marmorgolv? Sprucket ögonbryn mot grannens framtand som var avslagen och därför knivskarp?

Så kändes det.

När jag stod där och huffade och puffade kom den djefla mannen och skulle vara deltagande.

– Hur gick det? Har du ont? Lotten? Får jag se? Hur är det med d…

Note to all of you: var inte deltagande när jag har ont. Av någon anledning blir jag arg, ilsk och tuff. Som när man kallar Michael J. Fox för ”chicken”. Jag svarade som en fullständigt normal hysterika:

– Den där jävla filmen med fåniga finnpajsare som du tvingade mig att se var så förbannat dålig och dom där dryga två timmarna som försvann får jag aldrig tillbaka! *snyft*

Jag har nu lugnat mig. Vi (jag och mina läppar) ska titta på Åskbollen. Det gör ju bara ont när jag skrattar.

Åskbollen. Efter 1,23 står faktiskt en hund och kissar mitt i bilden. Efter 1,34 syns faktiskt en snygg bikini. (Så fokuserad är jag på handlingen.)

Uppdateringsäsch.
Klockan är efter 02 – mitt i natten – och jag kan inte sova. Så fort jag blundar har jag cyklop på mig och så kommer hårige Sean och sticker en harpun i mitt öga.

{ 23 kommentarer }

Ok, varning: alla med ”intresseklubben antecknar” i tankarna kan dra åt pepparn.

(Se inlägget nedan för förklaring. Snabbversionen kommer här: vi har anlitat riktiga målare för att måla huset färdigt. Och för att måla alla halvmålade fönster förstås.)

Målarna jobbade på utav bara helvete (hon svär!) och stänkte ner halva verandan, alla utemöbler och en linneduk. Fine. Jag är inte petig eller noggrann och kunde faktiskt ha städat undan ömtåliga saker i förväg om jag bara hade tänkt efter. Which I did not. (Som vanligt.)

Igår kväll försvann målarna med ett halvmålat fönster stående i trädgården. Men det var en varm natt och ingen fara – Den djefla mannen ålades vakttjänst i Gästrummet Utan Fönster och eftersom vi inte lever i en amerikansk halloweentonårsfilm, överlevde alla natten.

Men nu!

Det är 14 °C varmt och både gästrummet (nere) och det rum som hyser tre barn (uppe) saknar fönster.

Pil till höger VÄNSTER (!): lift som vi inte kan hantera. Pilarna från cirkeln: gissa vad som passar var!

Jamen är det inte bara att sätta in fönstren då?

Nope. De väger alla runt 25 ton styck, öppnas utåt och är halvmålade och några saknar plötsligt ruta. Sönderslagna? Jag vet inte. Vilket fönster passar i vilket fönsterhål? Vet inte. Var är målarna? JAG VET INTE! Men svarar inte målarmäster i telefon? NEJ! Någon ska dö! Och lida!

——
Paus. Andas.
——

Såja. Det här blir ju jättekul. Under mitt skrivande har

• utetemperaturen sjunkit till 12 °C (antingen skriver jag långsamt eller så är en kallfront på snabbt intågande)
• mitt humör under irish coffeens inflytande stigit
• alla fem barnen installerats i ett och samma rum med två våningssängar och en miljard madrasser
• en dator preparerats med perfekt barnfilm (Hitta Nemo)
• en annan dator preparerats med perfekt halvvuxenfilm (Run Fatboy Run)
• någon gjort en potta te till mig.

Livet är underbart.

—
Uppdatering
Vi led under spöregn hela natten, men huset har ju varit med om värre saker. Så på förmiddagen hittade vi målarmäster, som i telefonen svor eder och förbannade den av sina anställda som tydligen hade missuppfattat sitt uppdrag totalt. Trodde vi.

Men … det visade sig att den anställde led av getingskräck. När han hittade ett getingbo fem meter från den sista gaveln som skulle målas, flydde han helt enkelt fältet utan att meddela oss eller arbetsgivaren. Fönstren förträngde han, den omålade panelen låtsades han inte se. Målarmäster skickade snabbt en annan jobbare.

Nu sitter fönstren på plats och de rutor som mystiskt nog saknar fönsterglas har fasttejpad kartong som skydd för regnet som ska skvala i dagarna tre. Nu återstår bara att se vem som kommer hit för att måla det sista. I regnet?

{ 29 kommentarer }

– Gå dit! Stå där! Ta den! Spika hårdare! Måla fortare!

Så där känner jag mig just nu. Vi har (vår vana trogen) snutit ännu ett lån ur husets näsa eftersom vi inte kan fortsätta att vänta på att vinden ska vända och tuppen gala så att målningen ska passa in med allt annat.

Ungefär denna utsikt har alla stackars grannar stått ut med i snart tre år. (Den vackra busken med vita blommor är för övrigt orsaken till avloppskollapsen. Mer om det en annan dag.)

Jag – Patron Bergman – har fått smak för detta med att ha åsikter, bestämma och ge order. Vad kan då få en sådan person att tappa humöret? Jo, att på en och samma dag besöka följande inrättningar:

1. Max, där man först beställer sin mat hos en kock och sedan går tre meter till höger till kassören/fritören och rabblar samma beställning en gång till.
2. Lidl, där man lastar upp sin mat på ett sju kilometer långt rullband och sedan måste springa till kassören och snabbt, snabbt kasta ner sina varor i vagnen igen utan att packa i påsar eftersom ytan efter kassören är 27 cm långt.

(Måste kolla … Ja. Det finns en person i Ohio som heter Max Lidl.)

Vi var två vuxna och åtta barn som rabblade och rabblade.

Patron Bergman säger nu med len röst (fastän hon vill rya och ge order):

– Om Max’ kock hade en liten papperslapp med rutor att kryssa i skulle kassören/fritören kunna ta den lappen. Och om kocken dessutom friterade, skulle kassören/fritören slippa känna sig splittrad och riskera flottfläckar på sedlarna.
– Vi tvättar händerna varannan minut!
– Ja, jag ser det. Men det hade varit effekt…

Tyst, min mun. I några minuter i alla fall.

Lidls kassa kassa.

Patron Bergman halvviskar en stund senare till kassören på Lidl:

– Hur kommer det sig att man måste humpa iväg alla sina varor så här snabbt före betalningen för att sedan gå iväg till bänken där borta för att försöka sortera och packa? Då måste man hantera allting jättemånga gånger och det hade varit med effekt…
– Det här är effektivt för oss.
– Men för kunderna är det som att gå in i väggen. Nej, som att springa på stället. Nej, som att cykla in i kaklet. Nej, jag menar … äh.

Tyst, min mun. En liten stund till i alla fall.

Tills det skulle göras varma mackor. Patron Bergman röt:

– Dumma mackor, sluta ha hål!

– Dumma fluga, ät inte min mat!

Lite extra:
Att döma av kommentatorerna här, är vi kunder tyvärr varken påhittiga, unika eller särskilt roliga. Patron Bergman ska vakta sin tunga i fortsättningen. Tack och bock.

{ 26 kommentarer }

(Retorisk fråga.)

Under några dagar till, kan man i SR:s arkiv lyssna på reportaget som jag på eget bevåg gjorde när jag åkte iväg till en kattuppfödare och klappade en sibirisk katt ”som man inte blir allergisk mot”.

Lyssna här och förfasas över hur fjöntig man blir i talet så fort man möter en kattunge.

Oj, glömde: Programledaren som kommer med the punchline är Zoni.

{ 10 kommentarer }