augusti 2008

Det där med svampplockning kan svampplockarna ha för sig själva, har jag alltid sagt. Sedan har jag även citerat Cello (Olle Carle, 1909–98) i en text från 1946:

”Somliga är roade av att plocka svamp, andra inte. Däribland jag. Jag mår inte bra av att äta svamp och följaktligen inte heller av att plocka och ännu mindre av att rensa. Det är fult av människan att beröva skogen denna dess prydnader bara för att tillfredsställa magens krav. Man kallar svampen så vackert för ’skogens mat’, och då tycker man att skogen borde få behålla den, men nej. Att det är synd om skogen inser alla, som vet hur det känns att inte få behålla maten. Visserligen anses det vara nyttigt för folkförsörjningen att plocka svamp och så påstås det vara så billig och nyttig föda denna skogens och hagarnas mat. Vad det sista argumentet beträffar så ber jag att få ropa nej med hela min mage. Hos somliga personer väcker nämligen hagarnas mat magarnas hat, och en magpumpning som kostar 15 kronor* är ett uselt led i folkförsörjningen, så länge inte hela folket består av läkare. ”

Men så är det ju detta med att blogga. Om jag inte plockar svamp kan jag ju inte berätta om hur det var att plocka svamp. Alltså plockar jag sedan igår svamp.

Svampkännare som jag mött, verkar vara överens om att

• man bör ha svampögon (hela min kropp skriker Canesten! varje gång jag hör det)
• man bör lära sig en svamp per år, vilket betyder att snart kan man 10–15 olika sorter eftersom tiden går så fort när man har roligt
• alla svampplockare har roligt.

Bildsafari från gårdagens övningar

Jag är inte petig. Man vräker inhysingarna och borstar bort skräpet, steker och äter.

En del svampar har det inte lätt i livet.

En liten och en stor går någonstans omkring med en släng av hjärtklappning, lite illamående och spännande hallucinationer.

En älg? Här? Alldeles nyss – med tanke på färskheten?

We are not alone. En vilsen ko eller kanske bara någon som har ätit något olämpligt? Hrrrkl.

Efter resningen ute i skogen lade vi skräpet i ett dike. Svampliken påminde mig om min oskrivna, varken påhittade eller påbörjade succéroman.

Karljohanssvampsfötter en masse och bara några hattar. (På bilden syns ungefär halva skörden.)

Tips från kocken Örjan Hertzell, som hjälpte oss i skogen:

”Rensa karljohanssvamparna i skogen. Skölj hemma (ja, svamparna klarar vatten!). Skär dem i mindre bitar och lägg dem i en stor skål med lock i mikron i 10 minuter. Tag ut, rör om, sätt in igen i tio minuter. Tillaga en annan dag med t.ex. lök, squash, gröna bönor och färska örtkryddor.”

Jag är nu äntligen färdig efter flera timmars svampande. Min djefla man började i stor stil att steka sina blodriskor i smör, men brände sig ideligen på fingrarna när han försökte pilla bort barr, mossa och jord. Undrar om man kan öva upp svamptålamodet.

Sådärja. Stör det väldigt om det knastrar när man äter svampstuvning? Och vad ska jag servera till svampen, tycker ni? Kanske Taffel.se vet besked?

*Cellos 15 kronor motsvarar i dagens pengavärde 273 kronor. Så nu vet ni det. Kanske kan det ställas i relation till att en liten påse med ynka 30 g torkade karljohanssvampar kostar 40 kronor och att jag i så fall för de svampar jag idag plockade på en timme skulle kunna få loss en halv förmögenhet och hypotenusan den har två?

{ 29 kommentarer }

Det här med min telefonskräck tar sig underliga uttryck. Å radions vägnar ska jag snoka reda på bl.a. Clabbe af Geijerstam och Bert Karlsson för en ”grej” nästa vecka. Inga problem. Jag ringer och letar och ringer och luskar och ringer och finner att det där med att Bert alltid svarar i sin telefon är helt korrekt.

Men så ska jag ringa och boka hotell. Två dagar i september. Jag letar fram en hotellista och övar på mina krav: medelbilligt rum och trådlöst internet. Och så drabbas jag av kramp. Iiiih.

Vad händer om jag ringer? Någon svarar.
Vad händer om jag ringer fel nummer? Någon annan svarar.
Vad händer när jag ska säga vad jag vill? Jag säger förmodligen precis det jag ska.
Vad händer om jag inte ringer? Jag får förmodligen sova på gatan.

Lösningen blir förstås som alltid ett mejl:

Hej XXX (hotellnamnet)

Jag undrar vad ett rum för en person i två nätter (14 och 15 sep) kostar. Och så undrar jag om ni har trådlöst internet och en tekokare på rummet.

Svaren kommer under tre dagar (varför svarar de inte inom en timme i dessa datordagar?) och ser oredigerade ut så här:

1. Hej. Vi har rum dina datum. Vill du boka?
2. vi har rum den 14/9-15/9 vi har trådlöst internet men det kostar 50:- för 8 timmmar.
3. Hej!Det finns rum ledigt. Pris per rum/ natt är 595:- inkl. frukost.Internet har vi inte.Vill ni boka?
4. Vi har lediga rum från 950:- per rum/natt inkl frukost den 14-16/9. Trådlöst internet ingår i rumspriset. Vi ordnar en vattenkokare till rummet.

Självklart val, eller vad säger ni? Det är nu jag hyllar mejlandet och fnyser att telefonerna inte behövs. Telefonälskarna vänder förstås på steken och säger att hotell nr 1 kanske var billigare, mysigare och på alla sätt trevligare – men det kommer jag aldrig att få veta. Struntar väl jag i, jag slapp ju att lyfta luren. (Man borde sluta att skriva ”lyfta luren”, va?)

Men hur blev det så här? Jag citerar mig själv i en tidigare fundering: ”Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten? Mamma och pappa kanske slog oss med telefonlurar?”

Nä, nu ska jag ringa Clabbe, rakt över hårddisk.

Jag vill tro att Prince blev inspirerad.

{ 20 kommentarer }

– Håll i honom! väser Nicolas Cage till Harrison Ford.
– Så här? säger Harrison Ford och tar ett grepp om Will Smiths armar.
– Bra, säger Nicholas Cage och slår Will Smith i magen upprepade gånger, för att sedan bulta på honom i ansiktet.

När Nicolas Cage är färdig, puttar Harrison Ford omkull Will Smith, som börjar gråta. Han reser sig upp och springer därifrån.

Fast egentligen är det ju inte Hollywoodstjärnor det handlar om. Will Smith är Femåringen här hemma medan Nicolas och Harrison är två av hans klasskompisar. Femåringens grymma brott var att han hade svingat ett hopprep så att det klatschade till Nicolas.

Och ja, de har sagt förlåt till varandra.

Än en gång upplever vi detta.

Fy fan.

{ 22 kommentarer }

Kolla hur jag hade sett ut om jag hade varit 18 år 1962:

Nu har jag ju dåligt tålamod, varför jag bara valde en rätt kass bild och dessutom en som var på sniskan och dessutom gjorde jag den lite för liten. Men, stämpla en diagnos på mig då: jag är egentligen noggrann endast när det gäller stavning, tekokning och uppfostran.

Rusa dit och fixa själva era årsboksfoton på ”Yearbook yourself”. (Jag tog egentligen bara första bästa – man kan välja hur länge som helst.) Fast nu är det ju så att jag de facto gick i high school i ett år och finns med i Hillcrest High Schools årsbok från 1982. Återkommer om jag lyckas hitta den.

Via.

Uppdatering
Här är jag, 18 år 1982:

Alla andra hade välformade frisyrer med tydliga konturer.

Den där ”klänningen” som alla tjejer har på sig på bilderna är egentligen bara två bitar sammetstyg som fotografens assistent knöt på oss. Jag hade ingen bh, vilket fick assistenttjejen att hoppa två meter bakåt och hålla för både munnen och ögonen av pur skräck.

– So … you never wear a bra?
– No. In Sweden we don’t even shave our legs, sa jag stolt och inte så lite bonnigt.
– Yuk! Can I see your legs? Yuk! But doesn’t it hurt to walk without a bra?
– Hurt? No.

Årsboken är precis som alla har sett i (underbara) filmer som Grease full av utnämningar som ”most likely to succeed”, ”most athletic”, ”most spirited”, ”most photogenic” och ”class clown”. Jag? Jag var med basketlaget, i friidrottslaget, i teatergruppen, tyskklubben och … och … i ”The Honor Society” för dem med … straight A:s. Jättecoolt.

Här kommer (förstås) några kändisar i 18-årsåldern. En är fullständigt självklar, de andra får ni chansa på.

{ 28 kommentarer }

Näe. Nä. Nope. Suck. Stön. Niente. Nein.

Snacka om backlash.

Skriva blogginlägg om något annat än OS? Nej. Sitta och titta på tv utan kamera i handen? Nej. Gnissla tänder, hoppa jämfota, läsa tabeller och tjoa? Jatack.

I vanliga fall hade Svensktoppentävlingen i lördags varit en megagrej som jag hade livebloggat från, som jag hade förhandstipsat om, som jag hade fotograferat före, under och efter. Istället var jag mest irriterad över att jag var tvungen att sända radio istället för att se på Jörgen Perssons match om tredjepris.

Klädd i Lasse Berghagen-blått sprang jag omkring bland artister och deras släktingar samt åskådare och lördagsshoppare som mest tyckte att vi var i vägen.

Vi programledare skulle vara färgglada – jag är stora blå medan lilla gul (Jonas Carnesten) syns i bakgrunden.

I ett band – Hosting Ambience – hade basisten häromdagen i en hiss klämt av sig två fingertoppar, varför han lirade med ett jättebandage.

– Men hur går det här då? sa jag förbluffat och körde micken upp i näsan på honom.
– Alldeles utmärkt. Musiken sitter inte i fingrarna, svarade basisten lugnt och spelade sedan så att strängarna glödde.

Inspirerad av den mumlande filosofen Kutte i SVT:s OS-program kommer här mitt eget avsnitt i ”Filosofrutan”.

(Fanfar och signaturmelodi. Kameran zoomar in mig och programledaren.)

– Välkommen, filosof Bergman.
– Tack. Tänk att i vissa lägen kan smärta, otrivsel, trånga skor eller dåligt väder ignoreras totalt. I andra lägen måste man ha rätt känsla, följa sitt hjärta, ha millimetrarna på sin sida (och muta domarna).
– Hur menar du nu?
– Jo, men det här att Carolina Klüft inte vill sjukampa eftersom hon saknar motivation – påminner inte det om när Christian Olsson 2004 plötsligt skulle börja tävla i höjdhopp för att han … saknade motivation? Jag ska säga att jag gör en himla massa helt utan motivation bara för att jag förstår att det i längden är bra. För mig eller någon annan.
– Är Klüft och Olsson ena mesar?
– Öh. Nu ska vi se hur jag ska knyta ihop motivationssäcken. Vad jag menar är att … orsaken till att vi som land inte är mer framstående vad gäller både idrott och andra yrken (ja, även jag inser att idrott kan vara ett yrke) är kanske att allt ska gå så himla lätt? När det tar emot, kanske det bästa inte är att ge upp utan att fortsätta?
– Är alla svenskar bortskämda?
– Lägg inte ord i munnen på mig, din slyngel. Nej, men kanske är vi alltför vana vid att bli omhändertagna och dulliduttade med. Kanske behöver alla vänja sig vid motgångar för att … klara motgångar. Om man som basist klämmer av sig fi…
– Sammanfattningsvis menar alltså filosof Bergman att vi ska slänga ner barnen i kolgruvor och göra livet svårare för ”de svaga i samhället”. Vi har tyvärr slut på programtid nu.
– Nej, stopp! Det var inte så j… hall… ååå…

(Filosof Bergmans protester dränks av signaturmelodin.)

Harry Porter (!) vinner på 1,90 m i OS i London 1908. Och landar liksom i en kolgruva. Aj.

{ 10 kommentarer }

Basket- och handbollsspelare brukar som bekant fnysa åt varandras sporter. Vi basketlirare anser att handbollsspelarna har fula skor, konstiga tröjor, fusk i form av klister på hela bollen, hela händerna och naturligtvis som följd även golvet. (Som vi ju sedan ska klafsa in på när det är vår tur att ha planen.) Handbollspelare (ja, jag drar som vanligt alla över en kam och alla på Hawaii har bastkjol) anser att basketspelare har för stora shorts, klumpiga skor, för många regler och för lite brutalitet på planen.

(Ha detta resonemang i åtanke nu när jag visar upp atleterna.)

Typisk basketspelare.

Typisk handbollsspelare. (Sigurdsson, isländsk försvarsbjässe.)

Öh. Typisk spansk basketspelare.

Sorry. I det spanska basketlaget ser alla ut som uteliggare och Bergen-Belsenfångar.

Vad ni nu ska veta om dagens aktiviteter – hittills – är att USA förstås vann basketfinalen mot Spanien och att kommentatorn Dennis Aulander där jämförde en spelares agerande med en pormask – och att man ju måste ”säkra safety”. I handbollsfinalen vann Frankrike, men det fantastiska var att Island tog silver. Island, som har en folkmängd som Malmö. Wow, liksom.

{ 15 kommentarer }

Det känns som om jag ska ut på fågelskådning. Klockan är 03:50.

Man är inte riktigt klar i bollen när man går upp mitt i natten för att titta på pingis. Och när man går upp mitt i natten för att titta på pingis är man verkligen inte riktigt klar i bollen – jag satte nyss på tv:n och blev själaglad när jag såg Persson vinna. Vinna gårdagens match i en repris.

Nu måste jag ju ladda om. Matchen börjar om tio minuter.

Uppdatering 04:44
Jag undrar om Jörgen Persson är lika trött som jag. Visserligen förlorade han mot världsettan Wang Hao, men jag har ju suttit uppe och halvdött av spänning. Pfuh.

Senare idag: bronsmatch med temat Kör över en kines.

Uppdatering sent på eftermiddagen
Nu väntar vi alla på tidningarnas lista över fjärdeplatser som vi lyckades ”knipa” i detta OS. Men den mest fantastiska fjärdeplatsen måste Jörgen Perssons vara, så det så. (Han förlorade bronsmatchen men är min hjälpte hjälte ändå.) Snart måste vi väl även göra en lista på alla fjärdeplatser som orsakades av skador eftersom Karolina Kedzierska från Malmö nyss bröt tre tår och därmed förlorade sin bronsmatch i taekwondo.

Taekwondo är en tuff sparkidrott kampsport där man lätt som en plätt med undersidan av foten mosar motståndarens näsa. Idag blev en kuban galen av ilska och gav sig på domaren och sparkade till honom på munnen.

Det här fick kubanen inga poäng för.

Aftonbladet skrev om det, och ökade i ett slag antalet människor på jorden med drygt 994 miljarder.

Tsst, Ara Abrahamians beteende i förra veckan var ju en västanfläkt.

Nä, nu ska jag kolla på damernas basketfinal, för Australiens tjejer spelar ju i baddräkter.

Så här brukar basketspelare se ut. (USA)

Men Australiens lag har en body med ben. Och knäppning endast på ena axeln. ”Har alla kissat?” skriker coachen när matchdräkterna plockas fram.

USA leder, Australien spelar lite för mesigt.

– Det måste kosta blodiga knän och spräckta ögonbryn! tjoade kommentatorn Dennis Aulander nyss.

Snacka om att han hade gillat att se mig spela – jag har sytt båda ögonbrynen och har Sveriges trasigaste knän.

Uppdatering
Ara Abrahamian har fått rätt – han skulle ha fått lämna in en protest efter matchen som han plötsligt förlorade. Men bronsmedaljen som han i rena rama vredesutbrottet regelrätt vann, är för evigt förlorad. Jag upprepar: han slängde inte ifrån sig medaljen under prisutdelningen. Han lade den lugnt och värdigt ifrån sig i mitten på brottningsmattan.

{ 15 kommentarer }

Tänk er hur en boxare trippar på tå – den där dansliknande rörelsen som de ju övar upp genom att hoppa hopprep. Sedan kryper de ihop och fokuserar.

Se nu framför er hur en pingisspelare mellan bollarna trippar lätt på tå och sedan kryper ihop och fokuserar.

Lika som bär!

(”Mellan bollarna” är idrottsfackspråk och betyder alltså inte att någon står klämd mellan en massa bollar utan bara ”den tid som bollen inte är i spel”.)

Visserligen blev det inte någon medalj i kanot, men vi kan glädja oss ända till kl. 04 inatt över att Jörgen Persson har tagit sig till semin i pingis. Primorac [priimorats] spelade alls inte dåligt – Jörgen var helt enkelt bättre. Han har en specialbackhand som kommer oväntat som skjuten ur en kanon och fantastisk koncentrationsförmåga. Ni som inte har tittat och som kanske tror att pingis är en fjes- och messport som t.ex. basket, ska titta på denna snutt:

Tillbaka till boxning. Precis som i pingis är det ett himla torkande och vattnande i alla pauser. Pingisspelarna får sköta’t själva eftersom de ju har användbara händer och sällan hjärnskador, medan boxarna har assistenter. Nyss upptäckte jag en produkt som jag inte visste fanns:

Spill- och drällbrickan! Varför har inte alla småbarnsfamiljer en sådan under barnstolen?

Uppdatering
Carolina Klüft tappade farten i längdhopp, fick bara till 6,49 m och var inte bland de åtta som får hoppa vidare. (De åtta bästa efter tre hopp får hoppa tre gånger till.) Kommentatorerna i tv försöker analysera klokt samtidigt som de är lite förvånade. Jag och Anders Gärderud är inte ett dugg förvånade.

Däremot är jag lite arg å Robert Kronbergs vägnar, häcklöparen som inte fick åka till OS för att han ”sprang för långsamt och inte skulle kunna ta sig till final”. (Oj, kolla den här bilden!) Ska vi räkna upp alla andra som inte var i närheten av final? Jag anar en gravad hund.

Se, här har vi en längdhoppare som har specialstrumpor med lufthål eftersom hon är allergisk mot sand. (Jag hittar inte på. )

{ 18 kommentarer }

Fredrik Lööf och Anders Ekström har en båt ihop. De har en dröm, ett hopp, ett race … och en medalj tillsammans. Enligt alla förhandstips skulle vi ta guld idag, men jag är så nöjd så med ett brons. Bronsch.
Uppdat.: Tydligen pågår diskussioner som kan göra att bronset förvandlas till ett silver. Uppdat.: Nope det gick inte, hur skulle det se ut om millimetrarna plötsligt var på vår sida. Nä, ja e int’ bitter. (Vad bra: seglarna såg faktiskt glada ut över sin bronspeng på prisutdelningen!)

Grabbarna Lööf/Ekström seglar alltså en starbåt, en sådan där liten plutte som man hänger ut över kanten på. I somras tvingades jag ut på en laserbåt, som är mindre och plattare – men precis lika blöt. Jag har i mitt liv seglat lika mycket som jag har knarkat, dvs. inte alls. Därför förolämpar jag seglarna genom att prata om snören, styrpinnar och höger samt vänster.

De som vann, cheerio.

När jag för två veckor sedan var inne i en megajättebautasegelbåt (trettinånting fot), fastnade jag framför skepparns fusklapp och kunde inte sluta ta bilder på allt som var segligt. Det kändes liksom som om det var once in a life time och sådant jag skulle berätta om för barnbarnen.

Jomenvisst, 12 är ju 40 i paritet med 30 som i bspdown är 9,03. Ruff, bog och buk på er!

Segeltoan. (Jag sitter alltså nerhasad på toastolen för att få med så mycket som möjligt, men är av upphetsningen darrig på kamerahanden.)

Lite mer bekant är jag som bekant med pingis, eftersom pappa är gammal storspelare och jag ju har suttit i knät på både Stellan Bengtsson och Kjell Johansson. J-O Waldner har pensionerat sig, så nu har vi allt ljus på Jörgen Persson som är 42 år men som ändå nu i morse slog Cheung Yuk – och därmed har tagit sig till åttondelsfinal. Det är som om Stefan Edberg (42 år) idag skulle slå t.ex. Lleyton Hewitt.

Att se på pingis är som att se en skicklig pianist trolla med tangenterna. Kraft och finess på en gång. Nu kommer Jörgen visserligen inte att ta sig vidare eftersom han kl. 14 idag möter vitryssen Vladimir Samsonov, som är snudd på hopplöst bra.
Uppdat.: Jävlar i min lilla racket! Han vann! Jörgen slog Samsonov!

(Själv är jag väldigt bra på pingisservar eftersom jag har en fantastisk koordination och kan stampa med foten samtidigt som jag slår till bollen med racketen så att ingen hör vilken sida jag använder.)

Uppdatering
Vad kul! Det kommer pingisfrågor i kommentatorsbåset! Översättarhelena skriver:

”Menar du på fullt allvar att pingisspelare annars hör vilken sida av racketen motspelaren använder? Samt att det spelar roll vilken sida man servar med? ”

Jahadå. År 1970 kom antiloop-gummit som min pappa omedelbart fattade tycke för och klistrade på sina racketar. När hans motståndare skruvade bollen, gjorde antiloopen att exakt samma skruv levererades tillbaka! Om motståndaren däremot inte skruvade bollen, kom inte någon skruv i pappas retur. Det tog tre månader innan någon i Sverige tog ett set på pappa eftersom de inte begrep hur han gjorde.

Ett år senare (1971/72) kom pappa på att han kunde ha olika sidor på racketen: den magiska antiloopen på ena sidan, ett vanligt gummi på andra. Eftersom gummina hade olika färg, målade han dem med spritpenna så att de såg likadana ut. Här kommer alltså stampningen in: man vill dölja ljudet som bollen gör mot racketen för att inte avslöja med vilken sida man servar. Numera måste man ha en röd sida och en svart sida oavsett vad gummina har för kvalitet eller funktion. Och när jag stampservar stannar världen eftersom det idag är helt ute. (Jag får det att låta som om jag spelar pingis ofta, va? Well, senast var nog ett parti rundpingis 1981.)

Pappa snurrar racketen hela tiden när han spelar och behöver aldrig tänka på vilken sida som är vilken. Det är däremot mycket vanligare att materialspelare inte snurrar utan använder ena sidan till forehand, den andra till backhand.

Nu i höst är det nästan slutlimmat i pingishallarna eftersom limmet med organiskt lösningsmedel är förbjudet. De spelare som är vana vid att byta gummi mellan varje match kommer att få massa tid över eftersom de numera kan spela med samma gummi i upp till en hel månad. ”Limma Gummi” låter som namnet på en långdistanslöpare.

Fotnot:
MateriAl är något man gör något Av.
MateriEl är något man gör något mEd.
Coolt va?

Oj-uppdatering!
Vi tog silver i hästhoppning i eftermiddags. Rolf-Göran Bengtsson delade förstaplatsen med en himla kanadick som i omhoppningen (liksom en förlängning) lyckades vara felfri medan Rolf-Görans häst rrrrrev på sista hindrrrrrret. Den enda relation jag har till hästhoppning är att jag ibland smörjer benhinnorna med hästliniment.

{ 30 kommentarer }