augusti 2008

De knotiga höjdhopparna tar av sig överdragskläderna – som de har på sig i 35-gradig värme. Så koncentrerar de sig i en dryg minut, skuttar högt, landar mjukt … och tassar iväg för att ta på sig överdragskläderna igen. Sade jag att det är 35 °C? Jag sitter här framför tv:n och väntar på att få se åkarbrasor.

Dagens hittills största bedrift stod britten Martyn Bernard för. När han på 2,20 m hoppade upp, skrapade han rumpan så tajt mot ribban (ja, höjdhoppsspråket är av naturen ekivokt) att den böjde sig som en banan, sprättade till och lade sig ovanpå höjdhoppsställningen. Ribban ligger bevisligen inte kvar på 2,20 m, men hoppet blev godkänt ändå.
– Va? Va? Va? NEJ! Nej, jag vill inte vara höjdhoppsdomare längre! (Ribban ligger alltså på toppen av den lodräta pinne som har små konsoler som man lägger ribban på. Kan jag kanske uttrycka mig ännu krångligare?)

Stefan Holm? Ja, än så länge kan jag sitta ner och låta bli att skrika. Han har klarat 2,20 2,25 2,29 2,32 m. Men kommentatorerna säger hela tiden att alla andra ser ut att vara i storform.

Uppdatering
Nu går det inte bra. Han har rivit på 2,34 en gång, sparat sina två sistahopp där till 2,36, där han har missat första. Bara en chans kvar att ta medalj.

Uppdatering, tyvärr.
Stefan Holm blev fyra. Hans pappa på läktaren gråter. Men spik i foten och putäll, då kan Stefan ju inte avsluta sin karriär här och nu, trallala. (Mycket återhållen glädje.)

{ 13 kommentarer }

Stackars, stackars Sanna, full med skrubbsår och huvudvärk.

Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.

– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!

Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.

– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!

(Jag dog förstås av stolthet.)

– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.

Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?

Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.

– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.

{ 22 kommentarer }

Men jisses, OS-deltagarna borde ju bara behöva koncentrera sig på att hoppa högt och långt, röra sig framåt i balans väldigt snabbt och … jättesnabbt … samt fokusera. Men de har inte bara kondition och kolhydratintag att tänka på, de stackarna. De måste trä på sig attiraljer som får en fäktares utrustning att blekna i sin komplexitet.

Gilda med sina handskar, vad hade hon väl att komma med när man kollar på trestegshopparn nedan?

Gilda.

Trestegsballerina.

Twiggy och alla andra runt 1968 – släng er i väggen med era minikjolar. Här har ni en trestegshoppares trosexponering som följs av brutal sandinskyffling!

Sedan finns det de som blir irriterade över lite grus i dojan.

Och så har vi knästrumpor. Det fanns en tid när knästrumpor bara var accessoarer som vilka sockor som helst. Men visa mig den människa som idag med hedern i behåll går omkring med knästrumpor och visar hela låren.

Ännu en trestegshoppare.

Och vad har Sverige gjort idag, förutom att

• skicka hem ölpimplande simmare
• sörja en höjdhoppare som missade i kvalet
• se Anna Lindberg simhoppa till sig en sjätteplats
• gråta bittra tårar över en seglare som inte hade flyt?

Jo, vi har fnissat med Sanna Kallur (Sssanna är tvillingen som ssssspringer, Jjjenny är tvillingen som jjjjooggar) och glatts med handbollstjejerna som är i kvartsfinal. Och så har Nadal förstås vunnit all tennis som går att vinna.

Men jag har mest häpnat över ett axelparti.

Jag återkommer i axelrapporteringen när jag har listat ut vem karln är och hur han blev ihopskruvad. Uppdat: Michel Bieniek heter han.

{ 17 kommentarer }

Igår hade kräftor i badkaret. Men mer om det senare.

Spricka nr 1: Gamla rekordet på 100 meter.
Min gamle farbror sprang 100 meter på 11,1 s någon gång på 1930-talet. Det var sååååå snabbt på kolstybb, i obekväma skor och för stora shorts. Nyss joggade Usain Bolt från Jamaica in på nytt världsrekord: 9,69 s. (När jag ska komma ihåg världsrekordtider översätter jag dem till något som jag kan minnas. Kreuger dog 1932 och Michael Johnson sprang 200 meter på 19,32 s. Vad Kreuger har med den bakåtlutande Johnson att göra har jag inte riktigt bestämt ännu. Nu ska jag memorera 1969 och associera till första månlandningen, eftersom Bolt agerar som en alien. Hm.)

Här stannar han nästan, snart slår han sig för bröstet och sedan går han i mål.

Spricka nr 2: Svenskarnas spel i tennisfinalen.
Men äh, vi fick ett silver och Federer är ju hopplös, så det så.

Snopna silvermedaljörer sörjer sitt spel.

Spricka nr 3: Roddarns lungkapacitet
Lassi Karonen blev sjuk och febrig och hur kommentatorn än påstod att han snart skulle rycka, så rodde han i sirap. Stackarn. (Norske vinnaren Töftes tid i finalen var alltså sämre än Karonens tid i försöken. Suck.)

Spricka nr 4: Tjejbrottarna
Det är urhäftigt att se dem, de är som … gummisnoddar med ståltråd i. Men medalj blev det inte.

Spricka nr 5: Therese Alshammars jävla badkostym
Grodmansdräkterna som de numera simmar i är tajta som jeansen 1977, men sköra som tyllkjolar som stöter ihop med kardborrband. Alshammar fastnade i omklädningsrummet med fem påklädningsassistenter som assisterade medan 41-åriga supersimmartanten Torres från USA hjälpte till genom att ute vid bassängen springa fram till funktionärerna och be dem hålla starten för Sveriges skull. (Ja, man vill nästan gråta.) Simmarbasen sprang omkring han också, och var på väg att råka snubbla i vattnet för att ställa till en scen och därmed fördröja starten.

Puh. Här står Tessan strax före start med sprucken baddräkt, alienbrillor och spruckna drömmar. Inom kort ska hon simma jättejättedåligt. Nämligen flera tusendelar sämre än de andra.

Dessutom blev Ara Abrahamian faktiskt fråntagen den bronsmedalj som han rättmätigt brottade sig till. Men som han demonstrativt och värdigt lade ifrån sig i bull’s eye under prisutdelningen. För honom betydde medaljen inget, men jag måste nu stryka hans brons från listan över medaljer som Sverige har tagit. Morr. Fast inatt ska handbollstjejerna slå Brasilien och sedan kliver ju Stefan Holm över ribban och min favvo Mustafa Mohamed kanske … ptja. Gör nåt. Kanske.

—
Tillbaka till kräftfesten hemma hos Bästisgrannen igår. Plötsligt hördes nämligen ett tjut ifrån Elvaåringen.

– Hallå! Det är kräftor i badkaret! Kräftor i badkaret! Vem har satt kräftor i badkaret? Hallå!

Nu ser ni väl liksom jag framför er hur badkaret är fullt med vatten och hur kräftorna kravlar omkring och över varandra? Kanske spiller några över kanten? Det låter klappklapp när kräftorna slår sina klor mot badkarskanten. De anar inte att de snart ska döden dö när de kastas levande i kokande vatten, eller hur?

Ja, det var ju inte riktigt så. Titta:

Ack. Så ynkligt.

Tillägg sent på lördagskvällen:
Jag såg nyss en intervju med Stefan Nystrand, som liksom alla andra simmare har missat medaljer och kvalheat med centimetrar. Journalisterna vädrar blod och vill ha en och annan hårlös simmarskalp på sitt samvete och ställer därför s.k. provokativa frågor.

Journalist till Nystrand, som har kommit åtta i två finaler:
– Skaru lägga av nu, orkar du verkligen fortsätta?
Stefan Nystrand (27 år) med ett stort leende:
– Lägga av? Nähedu, det här är alldeles för roligt!

Så underbart! Vi talar alltså om simning: meter efter meter, konstiga badkläder, rakning och badmössor, hopplöst duktiga motståndare samt tidiga morgondopp. Nystrand står från och med nu högt uppe på min positivismlista.

Uppdatering på söndag morgon:
Jahapp, där sprack Nystrands leende också. Han är tydligen hemskickad för att ha druckit öl.

{ 7 kommentarer }

I vanliga fall brukar jag när ett ämne är färdigbloggat lämna det åt sitt kommentatorsöde. Inlägget får leva vidare i skymundan, liksom.

Men jag måste bara förklara lite, jag tror ju att det är min uppgift här på jorden – att förklara. (Därför kan jag ibland stå och förklara saker som verkligen inte behöver förklaras. Som att för en redan frälst lingvist berätta om SAOL:s fördelar.)

Ara Abrahamian brottades igår mot en italienare och en domare. Det är viktigt att man håller sig på mattan, vilket han i alla fall gjorde fram till medaljnedsläppet i mittcirkeln under prisceremonin. Men kolla här hur orättvist det var:

När italienaren ligger med halva kroppen utanför mattan, händer inget. När Ara har halva armen utanför, bestraffas han med diskvalificering.

Ser ni domaren? Han tyckte att Aras svallande känslor efter diskningen var hysteriskt roliga:

Naturligtvis berättar Ara inte roliga historier här.
(Klicka på bilden.)

I kommentatorsbåset ställer man sig frågande till att jag inte drösslar inlägg om basket här. Anledningen kan vara att vår tv är allergisk mot just basket. Eller om det är ett så snabbt spel att det digitala underverket inte hinner med.

Basketallergin yttrar sig i blåa skyltar med vita prickar och mystiska budskap med kortnummer.

Apropå orättvist. Kolla den muskeln och reflektera över att jag med mina spagettiarmar har korgen på samma höjd och straffkastlinjen på samma avstånd. Javisstja, dambollen väger ju runt 50 gram mindre. Tänkte inte på det.

För övrigt har handbollsdamerna vunnit en jämn match mot Tyskland medan fotbollsdamerna ska ta sig an ett enligt alla kännare överlägset Tyskland kl. 15. Lassi Med Lungorna har feber inför roddfinalen imorrn medan Stefan Nystrand är i final på 50 meter och Anna Lindberg (Ulrika Knapes dotter) är i semifinal. (Stefan Nystrands mamma heter Smiljana Nystrand, men om henne vet jag inget.)

Och i eftermiddag åker nog Carolina Klüft ut i trestegskvalet. (Hennes personliga rekord är 14,29 m, kvalgränsen 14,45 m.) Måtte jag ha fel.

Uppdatering 16:23
Vi är i final i dubbel med Aspelin och Johansson, som spelade som i Borgstora dar!

Uppdatering i kvällningen
Fotbollsdamerna åkte ut trots i kvarten trots förlängning eftersom världsmästarna Tyskland dundrade in 2–0. Och Klüftan trestegshoppade blott 13,97 m. Vad synd att jag hade rätt.

Glenn Strömberg har förresten fått väldigt buskiga ögonbryn.

{ 20 kommentarer }

– Men vilken hemsk sport! utbrister den djefla mannen.

Så där fokuserad har jag inte varit en enda gång i mitt liv.

Vi sitter framför tv:n och äter andrafrukost, men sväljer tungt eftersom hjärtat verkar sitta i vägen för både mackor och te. Skeet heter sporten på engelska, lerduveskytte på svenska. Och där skjuter med fantastiskt fascinerande koncentration en Natalie Larsson. Ja, när simmarna simmar vilse och kommer sist i finalerna och brottningsdomarna har blivit galna och diskar Sverige, då sitter man plötsligt och kommenterar gevär och rosa moln. Nu är den djefla mannen inte pacifist eller skotträdd, utan bara fruktansvärt nervös för hur det ska gå.

När det visar sig att Natalie kommer fyra (tjoho ändå!), andas vi ut, skålar i ljummet te och koncentrerar oss på väsentligheter som kläder. För när alla andra har shorts med revärer, tröjor med flaggor och gympadojor med specialfunktioner, ser amerikanskan ut så här:

– Well, jag gick bara förbi här och tänkte att jag kunde svänga in och vara med lite.

När det gäller brottningen, är det så att Ara Abrahamian var bäst i sin semifinal (även med osvenska ögon), men domaren var galen och bestämde att Ara skulle diskas. Då blev Ara galen och nu vet man inte riktigt om han tänker dyka upp till bronsmatchen.

Tro’t eller ej, men trots att brottning i vissa ögonblick ser ut så här, är fysiken och tekniken mycket imponerande.

Uppdatering vid lunchtid
Ara Abrahamian brottade till sig ett brons. Men slet av sig medaljen mitt under prisutdelningen, slängde den på golvet och gick därifrån. Alla talar om domarskandal och är rent ut sagt urförbannade. Me like.

Uppdatering i kvällningen
Jag anser alltså att Aras protest under prisutdelningen var befogad, tuff, riktig och med pondus utförd. Av det lilla jag vet om brottning är dagens match en absurd historia där domaren inte var listig nog att fuska diskret. Dessutom ”slängde” Ara inte ifrån sig medaljen. Han snarare lade ner den … med värdighet. Gamle advokatbrottaren Pelle Svensson berättar i Aftonbladet vad som kan ligga bakom. (Maffiametoder och mutor.) Nu blir folk lite sura på Pelle och säger att han är en fegis som inte har sagt detta tidigare. Ah well, men det är ju bra om det kommer fram nu och inte om fyra, åtta eller tolv år.

I min fantasi har Aras handlande nu satt igång en jätteapparat – som inom gymnastiken och konståkningen för några år sedan – som kommer att revolutionera den idrott som heter brottning. Och som jag har gillat sedan en viss halvnelson 1977.

{ 18 kommentarer }

Först tittade jag ohyggligt koncentrerat på Emma Samuelsson, som skrattar och ler och bara är en vänsterhänt tonåring … men som åkte ut i kvarten.

Sedan kollade jag på skamgrepp i vattenpolo.

”Roddarn” var förut namnet på en cyklist, men är numera synonymt med Lassi Karonen. (Att ingen rubriksättare än har skaldat ”Jag mötte Lassi” är väl snudd på tjänstefel.) Hur som helst är roddarn med Sveriges största lungor i final nu.

Tur är det att jobbpolisen inte ser mig. Efter frukosteringen framför tv:n var jag tvungen att i alla fall se ut som om jag gjorde något vettigt. Jag redigerade en artikel, klistrade foton, svarade på Femåringens frågor, sneglade på tv:n och svarade i telefon, anmälde Sextonåringen till övningskörningsfabriken och åt knäckemacka samtidigt. (Och tjänade med andra ord ungefär 5 öre i timmen.) Mitt i alltihop vrålade tv-kommentatorerna i falsett om en Gustav Larsson som körde bra i tempoloppet – alltså en tävling som är som gamla skidlopp där man startar en och en och sedan mäter vem som har bästa tiden och slipper så mycket tjuv- och rackarspel.

Efter ohygglig vånda i målfållan, visade det sig att han kom tvåa. (Liksom ovan nämnde Roddarn i VM 1999.) Men tydligen var dagens lopp som en förlossning, för Gustav skulle aldrig i livet vilja göra om det. Han glömmer säkert snabbt.

Gustavs cykelskor påminner väldigt lite om forna tiders.

Dämpning, anyone?

{ 12 kommentarer }

Egentligen vill jag bara berätta om OS i dessa dagar. (Sverige har misslyckats i lerduveskytte, vunnit en fotbollsmatch och gått till kvartsfinal mot hopplösa Tyskland, vi har gått vidare i simning och en brasilianska har gjort mål med en bicykleta!)

När simmarna har gått ända in i kaklet, slänger arrangörerna ut stora handdukar i vattnet.

Bicykleta (alltså cykelspark) är som att dunka uppåner.

Men ok, här kommer något annat.

Vi har ju en skrytövning runt middagsbordet nästan varje kväll. Jag har beskrivit det tidigare, och så här lät det idag:

– Jag är den enda som har sprungit en orienteringsbana helt ensam, sa Åttaåringen.
– Jag är den enda som sov till efter klockan tolv, erkände Sextonåringen med (enligt sin mor) klädsam rodnad.
– Jag är den enda som ska delta i en live-chatt med Jonas Brothers idag, sa Fjortonåringen.
– Jag är den enda som vet hur en lök fortplantar sig, sa Elvaåringen (och fick till den samlade församlingen förvånansvärt nog rätt).
– Jag är den enda som visk visk visk, viskade Femåringen ohörbart och alla nickade medkännande eftersom det handlade om en toalettolycka.
– Jag är den enda som har sprungit upp för Vilstabacken, sa Den Djefla Mannen och var så nöjd så.
– Jag är den enda som har skällt ut en rysk man, sa jag och inväntade allas ”vaaaaaadåååååå?”.

För först hade jag ett kort och effektivt möte på Språktidningens redaktion. Visserligen gjorde jag först bort mig fullständigt genom att komplett ignorera en av medarbetarna och sedan rabbla strunt och trams med en kille som inte kunde svara eftersom han samtidigt var synnerligen upptagen med att tala i sin iPhone och sedan lämnade jag min kaffemugg odiskad i ett hörn och sa dessutom till chefredaktörn att han minsann var lite trög eftersom han inte förstod min finurliga fotbollsmetafor. Jag kanske håller på att förvandlas till en Karlsson på taket.

Sedan gick jag i en förvirrad malström av guidade grupper genom Gamla Stan. Trafikstockningen i Mårten Trotzigs Gränd var fenomenalt fascinerande, varför jag stannade till och skådade shortsklädda tyskar med ordningssinne kräva räta led av italienskor i minimala kjolar och höga klackar. Från Västerlånggatans bortre ände hördes samtidigt ett barns illvrål. Hu och hej, tänkte jag och vandrade mot skriket.

Det visade sig att det var en familj med två vuxna och två barn. De pratade ryska och var irriterade. Dottern skrek medan sonen tittade under lugg. Plötsligt gav pappan sonen en sjujädra hurring.

Jag vet inte om de förstod vad jag skrek till dem eftersom min ryska är värre än mitt pianospel.

– You don’t hit kids!
– Чего вы значите?
– You can’t hit children!
– Я не понимаю.
– Listen. You’re not supposed to hit kids. They don’t understand.
– Он тупоумн.
– Shit. Don’t hit your kids!
– Вы тупоумны.

Via mina flaxande armar och arga ögonbryn hoppas jag att budskapet gick fram. Om jag tror att det gjorde någon skillnad? Nej. Men Karlsson på taket mår bra.

{ 17 kommentarer }

Man har en studio, en programledare och en bisittare. Man har dessutom en mängd tittare. I genuspolitikens heliga namn bjuder man till denna studio in två kvinnor. Som är OS-kunniga. Eller?

Låt mig bara förtydliga: det är ett OS-relaterat program. Och jag är väldigt irriterad.

Gästerna Annika Lantz och Kattis Ahlström berättade nyss i mun på varandra om sina erfarenheter av rykten om raj-raj i OS-byn för åtta år sedan. Tydligen var det svenska handbollslandslaget puck-aktivt 2000. Jamenjahaja. Att Sverige idag tog en medalj i cykel överskuggas enligt töserna av det hiskeliga faktum att landslaget bor i ett f.d. kommunistpalats med marmorpelare och som ser ut som Vita Huset samt att 24 personer passas upp av 100 anställda kineser.

– Jag tycker att de ska bo i OS-byn som alla andra! tjoar Annika Lantz upprört (och tänker skicka sin egen lön till de 100 kineserna?).

(Mina citat är inte exakta. Ber om ursäkt för det.) Sedan blir de i mun på varandra synnerligen upprörda över att ett kinesiskt företag har utlovat en ny byskola per kinesiskt vunnet OS-guld.

– Jamen hallå! Om de har så gott om pengar kan de väl bygga skolor ändå! Varför måste det till ett OS för att de ska bygga skolor? tjoar pk-Annika och får en klapp på armen av pk-Kattis.

(Jag sitter under tiden och väntar på hur de ska berätta att de av sina överflödspengar bygger byskolor över hela världen, men kan ni tänka er … det gör de inte. Berättar alltså.)

Sedan … håll i er nu. Sedan berättar sankta Kattis och sankta Annika om hur fånigt det är att man i längd måste pricka en planka och i höjd måste ta sig över en ribba.

– Jamen hallå liksom, varför kan man inte bara määääääta hur högt och långt dom hoppar?

Kära nån. Tänk om man till ett politiskt program skulle inbjuda två påfåglar som kunde säga att hallå liksom, varför måste alla politiker ha brallor, kan de inte ha kilt eller bastkjol? Eller om man till ett Vetenskapens Värld inbjöd två clowner som sa hallå, varför ska man mäta allt så himla noggrant, det är ju inte rättvist mot dom som inte kan mäta noggrant!

Motbild: Paolo Roberto som igår kom till studion och demonstrerade vänsterhänt boxningsteknik och tyngdlyfterskan (vars namn jag har glömt) som idag berättade om vikten (höhö) av det lilla hoppet i stöt.

Kompetens är sexigt. Inkompetens är lika avtändande som filmningar på en fotbollsplan.

Uppdatering
Jag är inte ensam om att bli irriterad.

{ 34 kommentarer }