Tidningen Word publicerade i augusti två bilder. De är tagna vid en hotellpool den 14 september 1969 – två veckor innan John Lennon berättade för de andra Beatlarna att han ville hoppa av cirkusen. (Paul McCartney hämnades senare genom att gå ut i pressen och ensam meddela att Beatles hade splittrats. Pax! Liksom. Men det hör egentligen inte hit.)
Knasprojektet (ja, knas) Plastic Ono Band hade vid denna tid precis varit förband till The Doors, vars sångare Jim Morrison nyss hade släppts ur arresten efter att ha hotat att visa snoppen för publiken. Men det hör egentligen inte hit.
Med på bilden, där John Lennon ser glad ut och Yoko Ono dricker mjölk som smakar pyton eller bara tar sig en grappo och vill döda fotografen (Mark Hayward?), finns en 24-åring som heter Eric Clapton. Som iklädd spräckliga skor sitter och röker och också vill döda fotografen. Hans band – Blind Faith – föll i bitar eftersom instrumenten brann upp på scenen och alla bråkade med alla. Poliserna hade under dessa år ett fasligt jobb med alla konserter som ballade ur som dagens fotbollsderbyn. Och det kanske hör hit.
Trummisen Alan White (senare medlem i Yes), Eric Clapton, basisten Klaus Voorman (som designade Revolver), John Lennon och Yoko Ono. (Det vita strecket i mitten är bara mitten på tidningen som jag skannade in.)
Det här är väl värt att tittas närmare på.
Även Clapton kan granskas lite. Ibland vill jag också röka, bara för att få se ut så där. Kisande, blåsande. Sedan hostar jag till och kommer på att det vill jag ju inte alls.
Vad är det med musikerna från 1960-talet som gör att dokumentärer om dem är så vansinnigt intressanta? Faller jag för drogromantiken och de livslånga grälen samt de tusen dödfallen och sorgerna, det som alltid avslutas med reunion-konserter där alla faller i varandras armar?
Nåväl. Min egen fascination hör egentligen inte hit. Clapton visste där han satt vid poolkanten inte att han på väg mot ålderdomen skulle bli heroinist och alkoholist, att han skulle begrava vänner och kolleger samt ett av sina barn. Vi vet inte vad han tänkte där han satt eller vad de sa till varandra. Men på nästa bild kan vi ana:
Alt. 1: ”Alltså, hemma i England gör vi så här.”
Alt. 2: ”Vet ni vad jag tycker om er två just nu?”
Kuriosa:
Det var alltså Winston Churchill som gjorde V-tecknet poppis under andra världskriget.
Ambivalent Churchill 1940 och 1944.Först betydde tecknet victory med handflatan inåt. (Numera tycker vi nog alla att det är en obscen gest som möjligtvis kan tas till av en blyg men irriterad svensk i trygghet i sin bil.) Efter några år vände Churchill på handen – förmodligen hade han blivit tillsagd av någon pryd/allmänbildad.
Även i Tyskland tog man till sig V:et, men där skulle det betyda Vergeltung (’hämnd’). I USA började gesten under 1960-talet att användas i betydelsen peace. Och det är ju klart att när man vill ha fred i världen behöver man få utlopp för sina aggressioner och elda upp instrument och slåss mot poliser.
Eller kanske bara skoja till det lite. (Makarna Bush och Ford.)
Haha! Eric Clapton ger fingret åt Yoko, kamouflerat till ett v-tecken!
Underbar text och sköna bilder. Du har helt rätt, det är något visst med musiken och musikerna från 60-talet. Man blir ju alldeles nostalgisk.
Och för att bekräfta detta, får jag som ordverifiering ”rwytym” – och det var väl oerhört passande. Rhythm, liksom. Go with the flow!
Jösses vad Clapton var lik en skäggig Clint Eastwood där. Undrar om det beror mest på cigaretten eller obsceniteten?
Jag röstar på att Yoko dricker pastis. Det blir ju precis så där mjölkaktigt när man blandar i vatten, och så tycker jag att hon gör en väldigt typisk pastismin.
Oj Alan White! Respekt Lotten! Som stort Yes-fan blir man ju väldigt glad över att se honom på bild i din blogg.
Alan blev väldigt förvånad när någon ringde och påstod sig vara John Lennon. Han trodde att det var en kompis som ville skoja med honom. Det var verkligen Lennon, och han ville ha med Alan på en spelning i Montreal. Övade in låtarna fick han göra på flyget över. Lennon satt med en akustisk gitarr och White trummade på stolsryggen.
Sedan blev det några skivor med både Lennon och Harrison. White hörs bl.a. trumma på Imagine. Han förstod egentligen först efteråt hur stort det hade varit.
1972 blev han med i världens bästa band, Yes. =)
Jag kan meddela att han är väldigt trevlig och tar sig alltid tid att prata med fans. Att han dessutom är en sjujäkla trummis gör ju inte det hela sämre.
Dagens ord: pastismin!
Pseudonaja som har pratat med Alan: ring upp honom omedelbart och be om numret till Eric. (Ja, sådant här måste utredas och är bra mycket viktigare är världsfred och svält, eller hur?)
hakke — gör ett lika-som-bär-inlägg!
Gammelmamman: Igår var det även en dokumentär om Clash på tv. Det som skilde den från andra dokumentärer var att alla som intervjuades såg ut som svettiga, bleksiktiga sjömän från artonhundrakallt.
Men apropå de där V-fingertecknen, Lotten, du måste förklara för mig vad det är för skillnad mellan att vända handen utåt eller inåt!? Och är det ingen skillnad på pekfinger och långfinger som formar ett V och ett enda uppstickande långfinger (en gest som jag avskyr, den är liksom så pinsam och BÖSSIG som vi sa när jag var liten)?
RSVP
Förresten Pseudo, du har nog fattat lite fel angående världens bästa band, men det kan vi ju ta en annan gång! 😉
Ullah — som jag har förstått det, är handflatan utåt idag det korrekta vinst- och peacetecknet, medan handflatan inåt är detsamma som fuck you-gesten med bara långfingret.
Men från och med läsningen av detta inlägg, kan alla berätta att Churchill i flera år gick omkring och sa fuck you till de andra länderna.
(Finns det någon gestikuleringshistoriker bland läsarna, så hojta till om ni vet mer!)
Tack, Lotten! Det hade jag aldrig hört! Hoppas också att någon mer kan utveckla denna angelägna frågeställning.
Apropå att George Bush gör kaninöron på sin fru: det finns en hel grupp bara för oanande kaninöronbärare på Flickr.
Jag har hört att man i Australien har ett bakvänt V-tecken, men det kanske bara är en fördom eftersom allt annat där är uppochner?
Vill man vara på den säkra sidan kan man kanske använda båda händerna samtidigt och vända dem olika.
Och så kan man skrika ”Respect!” när man ändå håller på.
Här kan man läsa om v-tecknet om man orkar (det var kanske det du gjort, Lotten)?
http://en.wikipedia.org/wiki/V_sign
Det där med att handen vänd åt ett visst håll betyder samma som att ge fingret, verkar vara en anglosaxisk grej. Men det är klart, då gäller väl det i Sverige också.
Fast jag orkar inte läsa så noga.
Om man gör det som Churchhill gjorde det fast som kaninöron på pannan så betyder det på teckenspråk jävla kanin. Jag minns inte i vilken ordning som är vilket. Om framsidan av handen är kanin eller jävla eller vice versa.
Man måste vända på handen för att det ska betyda nåt. Skulle jag kanske tillägga.
Jag kan inget om teckenspråk men nog ser väl Hr. Lennons huvud jättestort ut på den första bilden?
Det har alltid varit riskabelt att ge någon fingret: ”Jag gav honom lillfingret och han tog hela handen”.
Hellre ett stort huvud än ett litet?
[…] Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så […]