oktober 2008

I måndags var jag för tredje gången i mitt liv på mammografi. Ni må tycka att det är läskigt, pinsamt, illavarslande eller smärtsamt.

Jag tycker att det är ganska kul.

Man klär av sig, ställer sig nära en tillplattningsmaskin, hivar fram det man har och konverserar snällt med sköterskan. (Var är alla bloggande mammografisköterskor? Vilket bloggvirke de har! Tystnadsplikt? Men äsch.) Sköterskan trycker sedan på en knapp som påminner om maskinen som testar fåtöljer på Ikea. Splatt, knirk och knak. Men nu till det intressanta:

Maskinen kan trycka med en kraft som motsvarar max 20 kilo. Fast mina spänstiga bröst pallar bara åtta kilo! Jag är alltså synnerligen lyckligt lottad och än så länge inte särkilt tillplattad. Sällan har jag vandrat hemåt genom sjukhusets korridorer på så lätta fötter. Jag är liksom lite perky på alla sätt och vis.

Det bubbliga är körtelvävnad och det genomskinliga är fett. Ju äldre man blir, desto mindre körtlar och desto mer fett får man. Upplyftande. Not.

Men så gick jag lite vilse när jag råkade åka en våning för långt ner och tänkte gena till parkeringsgaraget. Jag såg:

Hotell, lungor … hud. Ingen parkering. Aha. Psyket till vänster. Måste ju också vara fel väg.

Där stod jag framför skylten och kliade mig på hakan som i en amerikansk skräckfilm där monstren överraskar så fort någon stannar till och funderar. Så tittade jag till vänster för att se hur kulverten mot psykiatriska kliniken såg ut.

Logiskt. Nu undrar man ju hur kulverten mot t.ex. hudkliniken har utsmyckats.

Kan jag kanske få bidra till hudklinikskulvertarna med mitt senaste verk? ”Finne med hudfnas” kallar jag det. (Uppdatering: Det där är inte en häl.)

{ 36 kommentarer }

Jag skulle förstås vilja blogga, rimma, springa, cykla, lattja, mejla, baka, rapportera om mammografin, spela basket eller sticka nålar genom mina egna ögon hellre än att redigera detta:

Egendom som ägs av försäkringstagaren eller av annan än försäkringstagaren som är namngiven i försäkringsbrevet, om egendomen anges i försäkringsbrevet med objekttyp och i förekommande fall försäkringsbelopp och egendom som ägs av annan än försäkringstagaren – utom egendom som tillhör arbetstagare eller kunder – som är byggnad, fastighetsinventarier, maskiner och inventarier samt varor och som försäkringstagaren är ersättningsskyldig för eller i skriftligt avtal med ägaren åtagit sig att försäkra.

Men det kan jag ju inte. In i redigeringsgrottekvarnen, Lotten!

{ 24 kommentarer }

Den här inre dialogen som jag hela tiden för med mig själv och utvalda objekt måste vara det närmaste meditation jag kan komma. (Riktig meditation har jag testat, men jag var okoncentrerad och sämst i klassen.) Jag vet inte hur många gånger jag har gjort succé hos David Letterman, blivit intervjuad av Hyland, skällt ut elaka busschaufförer och betygat Johnny Depp min kärlek. I fantasin.

Idag är jag arg på en basketdomare. Jag har skällt ut honom i huvudet säkert 20 gånger nu.

(Basketparentes som de icke invigda kommer att ha svårt att förstå:
Man har åtta sekunder på sig att ta sig över halva planen. Om 24-sekundersklockan visar 16, har åtta sekunder gått. Om den visar 14, har tio sekunder gått. Om man har spelat så bra försvar att anfallarna på tolv sekunder inte har kommit över halva planen, visar den 12. Om domaren då säger att ”den inte gäller just nu” har man rätt att bli irriterad, eller hur?)

Men så har jag femton andra dialoger igång – den 23 december ska jag nämligen vara programledare och producent för en rimstuga i radio. Jag får bjuda in vem jag vill och bestämma allt själv och har därför i huvudet lyckats engagera massa berömdheter, kändisar, lustigkurrar och tokrimmare. Till och med Tage Danielsson tackade med förtjusning ja.

Nyss kände jag att jag faktiskt höll på att bli galen, tokig och vansinnig i huvudet. Mitt i redigerandet av försäkringstexter, funderingar på mammografin som ska utföras kl 13 och alla dessa dialoger bestämde jag mig för att cykla till elljusslingan (som inte lyser på dagen, så det är ju ett dumt namn på den just nu) och springa två varv för att rensa tankarna. På med springekläderna, hopp upp på cykeln och iväg!

En liten stund senare – mitt i en inneihuvudetdialog med Jocke Berg (som underligt nog tvekade inför uppdraget) – upptäckte jag att det var ovanligt tungt att cykla. Jag tog i för kung och fosterland (kanske Carl Philip vill vara med förresten?) så det knakade i knän och ekrar, flåsade tungt, funderade över plötsligt uppdykande uppförsbackar … och tvärnitade. Och såg mig om.

Jag hade då cyklat nästan ett helt varv på trekilometersslingan.

{ 31 kommentarer }

Min kropp är i Stockholm på barnkalas.

Men själen och hjärtat är i Västerås och kollar på ungdoms-SM i basket.

Mitt i pizzabak inne på toa (värdarna har ont om plats i köket) får jag veta att Fjortonåringens match är jämnare än jämn och att det är ohyggligt nervöst allting. Mitt i en tårttugga får jag veta att första matchen förlorades med två ynka poäng. Men att Fjortonåringen blev matchens lirare. Mitt i nästa tårttugga får jag en tår i ögat. Jag är på barnkalas men vill titta på basket. (Kalasvärdarna vet hur jag känner.)

Jag tror att jag för det mesta fattar rätt beslut när två arrangemang eller uppdrag krockar. Rätt beslut när det gäller moral och omgivningens krav, vill säga. Om jag bara skulle gå på känsla, skulle jag prioritera

• begravningar framför dop
• basket framför nästan allt
• teaterbesök framför tjejmiddagar
• releasepartyn framför sömn
• glass framför fibrer
• bloggen framför mina föräldrar.

Men några dumma beslut har jag tagit:

• År 1986 körde jag järnet på Lundakarnevalen och gick bara upp på två av fyra enpoängstentor i engelska just den veckan. Två poäng som jag aldrig kommer att ta. (Alla med ofullständig examen – förenen eder!)
• År 1987 valde jag att åka 25 mil till en bortamatch istället för att tenta drama och var tvungen att gå upp på resttentan två gånger.
• Å andra sidan stannade jag hemma och tentade istället för att se på Peter Stormare som Hamlet på Dramaten 1986, vilket jag har ångrat sedan dess. (Och ältar här på bloggen hela tiden.)

Tydligen var jag som dummast runt 1986/87, för nu kommer jag inte på fler felval.

Fotnot
Punktlistorna ovan är korrekt skrivna, men av två helt olika typer.

Bara ett litet tips
Läs hur Salte Stellan upplevde sin basket idag.

{ 25 kommentarer }

Igår blev det plötsligt mysko och ommöblerat i kommentatorsbåset.

Vill inte ha det så här.

Kommentatorerna och kommentatöserna skötte sig finfint, men allt såg annorlunda ut och fantastiska wordverificationar kunde endast med svårighet sparas.
Allas vårt datorstöd i sajbern – Plastfarfar – visste besked, men inte förrän nu har jag hittat till sidan där man byter tillbaka så att möblemanget står på rätt plats igen. Då fick Bloggerbludder hicka och påstod att allt tog längre tid än vanligt samt att spöket bX-bOuqh3 rasslat med kedjorna såpass att inget funkar.

Men nu har det ordnat sig. Klicka i som ovan i inställningarna under ”Kommentarer”.

När jag en liten stund senare i NE skulle slå upp den hopplösa mjölkprodukten med fnuttar på alla bokstäver, hamnade jag här:

Ack så dumt.

En liten svärosande stund senare kunde jag kliva in genom NE-porten. Men någon hade ändrat portkod, flyttat på trappan och klistrat för knapparna i hissen!

Man måste ha helfönster och man måste läsa färgglada bokstäver i olika storlekar!

Jag lyckades till slut klättra in genom bakdörren, men vill bara utbrista i ett primalskrik. Inget är sig likt, sökrutan är svart och även om Susanne Brøgger har skrivit Crème fraîche, vill jag hellre läsa ordbokens definition först.

Tycker inte om!

Fattas bara att grönsaksavdelningen i min affär igen har bytt plats med köttdisken och att fel person har tömt diskmaskinen hemma.

Uppdatering sent på fredagskvällen:
Stackars, älskade NE. Så här ser det ut nu:

Men örk. Hur ska jag nu kunna berätta om Niagarafallen och polära bindningar?

Salte Stellan muttrar i kommentatorsbåset att jag är framstegsfientlig och påpekar att jag stavar crème fraîche med ett snyggt cirkumflex över î:et. Nu skriver ni väl alla kremefrasch, som hans mormor kallade den ljuvliga produkten.

Jäss! Krämfräsch på er, grevar och baroner!

{ 32 kommentarer }

– Kom hem till oss och ät! säger jag och tänker att nu ska väl ändå toaletterna bli städade.

Utan att överdriva bor vi i ett av de stökigaste husen. (I världen? I Sverige? I bekantskapskretsen? Vet inte. Men det är stökigt.) Det är för många möbler, det är helt omatchade möbler och det är alldeles för få myslampor. Men det är mysigt ändå – det finns hur många sängplatser som helst och 20 personer kan äta samtidigt i köket. De andra 28 kan sitta i vardagsrummet.Jag har hört massa, massa kompisar, vänner, kolleger och bekanta samt helt obekanta på tåg och bussar berätta att de inför ”bjudningar” ångrar sig och helst vill ligga i soffan och mysa istället. (Vilket jag till fullo förstår egentligen.)

Men nu kan vi väl ändå hjälpa varandra här i bloggessensen? Jag börjar, ni följer efter! Berätta hur man kan börja tycka om att bjuda hem folk.

Om ni blir hembjudna till oss (och nej, ni behöver inte ha med er presenter), ser jag till att

• alla får något att göra så fort de kommer innanför dörren (hacka lök, fotografera gästerna, göra placeringskort, karva loss gamla ljus ur kandelabrarna)
• de som vill får något att dricka och knapra på – om det så bara är kolsyrat vatten med saft i och chips direkt ur påsen
• maten serveras i enorma kastruller direkt från spisen
• det finns mycket och olika sorters vin
• det finns något sött att äta efter maten
• ingen har dåligt samvete för något.

Knaprigt före maten: chips (nej, jag är inte en renlevnadsmänniska, härdade fetter och glutamat är mina bästa vänner) eller salta kex med tapenadeguck. (Om det blir tapenade över kan man dumpa allt i en tomatsås och göra en fusk-puttanesca.)

Mat: spaghetti och köttfärssås, paella, chili con carne och liknande.

Efterrätt: alla gör sin egen strutglass! Eller så gör man äppelsmofs. Eller så äter man bara godis.

Känner ni att detta låter förfärligt? Då kan jag fortsätta med att berätta att toaletten trots mina intentioner inte alltid hinner städas före maten eftersom den som fick uppdraget ”fastnade framför datorn, oj förlåt”. Servetterna är oftast av hushållspapperstyp. Dukningen påminner om en loppmarknad. Och när jag blir trött på er som hälsar på, tar jag bara fram gästboken och pickar i den med pekfingret på ett tomt uppslag för då drabbas ni av prestationsångest och vill gå hem.

——-
Uppdatering
Kommentatorsbåset är nu fullt av likasinnade, en chipsmotståndare och en galenpAnna. Även Matälskaren, Life de Luxe, Ninnibeth, Sandra, Hemliga morsmesserschmitten och Jessika har bloggat om ’et.

{ 55 kommentarer }

Sulo – orsaken till gårdagens hallabalooo.

När jag tog in på Hotell Terminus igår kväll sa receptionisten:

– Jahaja, du har beställt ett lite mindre rum.
– Ptja, mindre och mindre, jag har beställt ett rum.
– Ja … eh. Men det är i alla fall fullt utrustat.
– Så bra. Måste väskan stå i korridoren eller får den plats i rummet?

Här i denna säng sitter jag just nu. Det är otroligt mysigt med gammelsängen och känslan av att nämen 1909 är inte så långt borta i alla fall. (Hotellet firar 100 år nästa år.)

På väggen vid sängen finns denna. Jag har tryckt och tryckt utan någon som helst effekt. (Suddet på bilden symboliserar känslan av tidsresa.)

Där bakom det blyinfattade finns en stockholmsk bakgård och Klara Kyrka som säger ding dong nästan hela tiden.

”Hotellet renoverades varsamt 1998.” Må så vara, men knottrig 70-talstapet satte ni väl ändå inte upp? Kolla hur 1909 smidigt övergår i 1970-tal.

Efter att ha lämnat Uddevalla igår eftermiddag åkte jag alltså till Stockholm för att äta gratismat och dricka gratisrosé (huärk) tillsammans med Idolartisterna, tjejer i enorma urringningar, en konditoriägare från Katrineholm, poeter och musiker samt grabbar som såg ut som Anderssonskans Kalle. Det var lika trångt som i ingången till Råsunda när landslaget ska spela fotboll, fast fler höga klackar.

Bob Hansson kom fram till mig och hälsade utan att jag reagerade för att det var just Bob Hansson. Jag var mer fokuserad på att höra vad alla runtomkring mig sa och gjorde eftersom alla sa och gjorde fullständigt absurda saker som att pussa Andrés Esteche och krama Sara Löfgren, nypa regissörer i rumpan och köpa 14 shots på en gång.

– Hej, jag heter Bob, sa Bob.
– Hej, Lotten heter jag … Vasarusaru förresten? Bomb? sa jag uppriktigt förvånat.
– Bob! sa Bob.
– Bomb? BOMB? BOMB? upprepade jag eftersom jag verkligen inte förstod.
– BOB!
– Bomb? Som i James Bomb? sa jag eftersom humor är det allra bästa vapnet mot komplett förvirring.
– BOB! BOB! Jag heter BOB!
– Jaså! Hej Bob!

Det var inte bara jag och Bob där – halva Stockholm klämde in sig i lokalerna där jag är på releaseparty en gång vart nittonde år. (År 1989 var hela Nationalencyklopedins redaktion där för att fira NE:s första band.)

Orsaken till Café Opera-besöket var att Sulo från Diamond Dogs (han som gjorde armhävningar med mig i våras) hade releaseparty. Om man tvingar artister att göra armhävningar i radio blir man tydligen bjuden på storkalas.

Ernst Brunner presenterade bandet på scenen. Visst ser man att han tittar på mig med avsmak? Känner han månne till Julkalendern?

Sulo sjöng med Staffan Hellstrand, Sara Löfgren och Louise Hoffsten (som för övrigt var späd och märkt av sjukdom – men vacker som en dag). Scenen var så liten att mickstativet åkte upp i kristallkronorna och minsta lilla tendens till spagatgående fick förberedas genom att kören backade två steg in i gitarristen. Basisten delade med blåssektionen på 1 m², medan keyboardisten bredde ut sig så här:

Han gav skrevet ett ansikte.

Två journalister hade kommit hela vägen från Barcelona för att göra en intervju, men tillfälligheter gjorde att intervjun fick skjutas upp och jag och spanjorerna, en manager, en skivbolagsdirektör och några andra mitt i natten hamnade på Soap Bar, där vi drack champagne till klockan 03.

Soap Bar. Tyvärr syns inte dB-nivån på bilden.

Huuuuur orkar stockholmarna? Plejset var fullsmockat en vanlig måndagkväll, alla dansade hysteriskt på bardiskar, i ölkö, i kisskö och i betalkö. En svartmuskig Alcazar-typ gjorde en Ria Wägner-vinkning mot mig som jag tolkade som ”kom hit”.

– Vill du något? sa jag.
– Har du problem, kompis? sa han.

Där kände jag mig lite som Bob Hansson, så jag bara ryckte på axlarna och gick. Var det en modern uppraggningsreplik? Himla lyckad i så fall.

På väg hem till hotellet lärde jag spanjorerna allt om NK, rivningsraseriet i Klarakvarteren, statyn i Sergelfontänen med parallellen till statyn utanför Tekniska Högskolan i Luleå och eventuellt badande i just denna fontän, lite om Bellman samt allt om Nils Ferlin-statyn och den lilla ciggen. (Öldrickargubbarna på bänken bakom fick prata ty
ska med spanjorerna. De enades om att Rolling Stones var ok. Klockan halv fyra på morgonen.)

Nä, nu ska jag checka ut och åka hem för att fotograferas för en SR-reklamkampanj. Perfekt tajming, jag är verkligen jättefräsch. Men om jag klär ut mig till Anderssonskans Kalle och säger att det är så man ska se ut numera, för det har jag sett på Café Opera …

{ 19 kommentarer }

Mystisk bild?

Kolla på bilden. Ser ni? Tror ni att det är en snygg bård till ett par gamla jeans? Eller ett armband? Pannband som jag ska ha på basketplanen för att hålla mitt hår i ordning?

Det hade i och för sig behövts.

Så här ser jag helt utan påverkan utifrån ut när jag vaknar. ”Du ser ut som Dumletjejen” säger barnen utan att veta att det är Pernilla Wahlgren de talar om.

Vi tar väl en närmre titt?

Ja, var är dagens alla klubbätningsklubbar?

Pernilla här ovan måste vara bland de absolut flitigaste reklamjobbande kändisarna. Förutom Sisters, Fotoquick, Plackers och allt annat (ja, egentligen är jag bara avundsjuk) är det nu hårfärgning, där hon utfläkt i pastellmöbler ringer till sin mamma för att berätta om den nyaste färgen.

Men det där var ju bara en helt onödig parentes.

Det här vackra bandet är en skärmdump (klicka!) av nedre kanten på min dator. Det är dels några öppna program, dels några öppna dokument. Men framför allt är det en påminnelse till mig själv – jag som runt 1992 sa:

– Vaddå? ”Kan ha flera program öppna samtidigt?” Pah. Varför skulle man vilja ha det?

{ 29 kommentarer }

En cheeseburgare. (Säger någon ostburgare idag?)

Jag sitter just nu på ett tåg som ska föra mig till Uddevalla (50 000 inv.). Där kan man en söndagkväll äta pizza, hamburgare och korv med mos. Dumma Uddevalla. Och inte ligger tågstationen mitt i stan heller, dumma Uddevalla.

(Hörs det att jag hellre hade stannat hemma och sovit?)

Så här vackert var det på Arbogas station (13 000 inv.) i eftermiddags. Arkitekturen symboliserar nutidens stramhet som kontrasterar med det specialdesignade typsnittets rundade former

Igår var det roligare. Då åkte jag och fem andra basketdamer till Askersund (11 000 inv.) för att spela en förfärlig match. För så är det: i basket har man lika många spelare på bänken som på planen och så byter man ut dem hej vilt hur många gånger som helst under matchen. Med en enda fjuttig avbytare kan jag ju (som jag brukar) inte bli utfoulad eller vricka fötterna.

Av de sex spelarna hade en ont i ryggen, en ont i knät och en just tillfrisknat efter en förkylning. Fast med sammanlagt nästan 100 års basketträningar i ryggen, gropar i låren och coola skor tänkte vi i alla fall göra vårt bästa. Men vi hade ändå bestämt oss för att det skulle bli en förfärlig match.

Vi började med att i bilen äta matchande matsäck: tunnbrödmackor och pannkakor.

Vi fortsatte sedan med det obligatoriska knarket i omklädningsrummet: kaffe och pistagechoklad. Samt fniss och fnitter.

– Vem har en extra klämma?
– Vilken färg spelar vi i?
– Var är min andra sko?
– Vill någon ha lite banan?
– Kan du tejpa min tumme?
– Ska vi ha de röda t-shirtarna ovanpå?
– Jag kan inte få in vatten i min flaska!
– Hjälp, vilket halt golv!

Det hala golvet störde oss inte efter att vi hade hällt ut lite sockrig läsk på golvet och alla i tur och ordning klivit i pölen. Sedan spelade vi med gnissliga skor en fullkomligt lysande match där vi alla gjorde precis allt rätt. Trots att vi bara hade en avbytare, ville ingen gå av planen.

- Nej, jag är inte trött, låt mig spela! sa alla.

Vi passade runt i anfall, vi var lugna, vi sprang på snabba uppspel, vi snodde bollar, vi klagade bara lite på domarna (förlåt) och vi fick många assists eftersom vi såg till att en av våra spelare gjorde 48 poäng. (Vad vi inte visste då var att hon med sin pojkvän hade slagit vad. Om hon gjorde 50 poäng, skulle hon slippa diska i en hel månad.)

När Askersund av trötthet bytte till zonförsvar (när man försvarar ett visst område istället för att sitta fast som en tejpbit på en motspelare), tackade vi och tog emot och påminde varandra om att ha en center som följer med på high och en framåtillbakarusande på low samt köra långa pass rakt över försvaret. (Jag vet, jag borde nog förklara vad jag menar. Men äsch, läs bara vidare.) Och åh, så bra vi var! Men domarna var galna. Ett exempel:

En Askersundspelare tog ett skott. Hon missade, och returen slogs en i vårt lag om tillsammans med tre Askersundspelare. De hoppade och hoppade och touchade bollen med fingertopparna som volleybollspelare. Hopp, hopp, hopp – och så grabbade vår spelare tag i bollen och höll den över huvudet. Domaren blåste – och gav

1) vår spelare foul
2) Askersund två straffar.

Jag var självutnämnd kapten (man måste vara det när man är spelande coach) och bestämde mig för att protestera.

- Hur kan Askersund få straffar när vi kämpar om en retur?
- Det är fem lagfoul. Då ska de ha straffar.
- Det är det inte alls! Är det lagfoul? sa jag och vände mig mot sekretariatet.
- Nej! Ni har bara två! sa de.
- Ok? sa jag till den ene domaren.
- Öh, sa han. Det var före. Innan.
- Före vaddå?
- Före returen.
- Vid skottet? Men då stod ju hon som fick foulen fem meter från den som sköt! sa jag.
- Tyst nu, sa domaren.

Jag vände mig mot den andre domaren och gjorde gesten ”är inte detta helt tokigt?” med armarna utbredda, varpå han gick fram till mig och viskade i mitt öra:

- Du har rätt. Han dömer skitkonstigt. Men vad ska man göra?

Öh. Säga något, kanske? (Men det sa jag inte. Jag bara visade V-tecknet och gjorde en piruett. En lugnande piruett. Jag har ingen aning om varför, men kanske tycker jag mig ana att konståkare sällan far ut mot domarna. Det måste bero på piruetterna.)

På vägen hem stannade vi och åt som vanligt.

En cheeseburgare. Preciiiis som i reklamen ovan.

Uppdatering
Måste bara gräva fram en fråga ur kommentatorsbåset: Vilken stad med under 20 000 invånare är varmt välkomnande för en utböling en söndagkväll i oktober?

{ 27 kommentarer }