oktober 2008

Jag ska idag leta fram ett gäng glada scouter för ett radioreportage på tisdag. (Men jag är liksom bara assistent – jag jobbar inte på radion på tisdagar och får därför inte vara med och ställa knopiga frågor.)

Johan Ulveson som (ryyys) Farbror Bosse.

Farbror Barbro, som inte alls är scout.

Det allra första greppet.

– Tryck ner kopplingen, vrid på nyckeln, släpp!
– Oj.
– Ha kopplingen nere. Prova att trycka ner gasen.
–Wroooom!
– Bra, släpp nu sakta på kopplingen så kommer bilen att rulla framåt.
– … Öh … Det händer inget.
– Släpp lite mer på kopplingen. Pedalerna ska mööööötas luuugnt.
– Det händer inget! DET HÄNDER INGET!

Just det. Jag hade glömt att be honom lägga in en växel.

Vem var den stackars eleven? undrar ni. En trafiklärare. Som naturligtvis skrattade halvt ihjäl sig. En dam ringde sedan till radions telefonsvarare och skrek att det var bedrövligt och botten samt en skam för SR att jag inte hade klarat det bättre eftersom hon hade lärt upp alla sina tre barn och det ju var hur lätt som helst.

Jag var alltså inte redo. Och minsann har jag inte ringt till 15 olika scoutföreningar nu. Som inte alls var redo för radioprat.

Redo – men bara ibland!

Jag var scout i två år i Lund – mest för den blåa skjortan med alla märken på. Men när vi en gång var på läger och jag fick ligga och sova på en vind med regnläckage och sedan drabbades av en två månader lång skrällhosta och vi dessutom flyttade till Luleå där scouterna hade gått ihop med Unga Örnar och bara hade en möglig källarlokal som den lilla ömtåliga Lotten fick astma i, var det slutscoutat.

Oj. Nämen. Ser det ut så här idag? Pinnbröd över öppen eld då?

{ 21 kommentarer }

Jomen det här gick ju bra.

Jag skulle delta i ”Blog action day” och skriva så klokt och förnuftigt om hur jag aldrig varit i närheten av fattigdom trots att jag har levt på studielån (och aldrig haft så gott om pengar sedan dess), ser extremt fattig ut när jag kör sekruttbil (av årgång 1987) och låter mina barn ärva och ärva och åter ärva.

Så hittade jag de här gamla fantastiska planscherna på KB. Det är en källa att ösa ur, det. Men arbetarepartiets fattige pojke på bilden har ju en cykel. Jag vill också ha en cykel! Buhu, buhu.

Men det var ju inte cyklar jag skulle skriva om.

Den uppseendeväckande Nyheten här är tydligen ett heltimmasskådespel som heter Varitédansösen och är En fattig flickas historia – en tysk (Der Roman eines armen Mädchens) stumfilm från 1912 som är hela 974 meter lång. Tänk om man kunde hitta en lupp och tyda den där texten i rutan där.

Men det var ju inte luppar jag skulle skriva om.

”En fattig miljonär” har jag däremot kommit på att jag är. Huset vi bor i är belånat till tjärpappen på taket, men är väl ändå värt en slant? Filmen här till vänster är inte den svenska från 1941, vars handling ser ut så här:

”Nisse Holm blir bjuden på ett mycket gott surrogatkaffe hos en kvinna han hyr ett rum av. Han bestämmer sig för att börja marknadsföra surrogatkaffet som är gjort av grankottar.”

Nej, här handlar det tydligen om 1928 års ”Sporting Goods” med Richard Dix, som var snygg, smärt och begåvad med en djup röst samt en son som var med i ”Live and Let Die” och jösses vad man kan snöa in på kuriosadetaljer när man inte kan förmå sig att skriva klokt om fattigdom.

Men det var ju inte grankottar jag skulle skriva om.

KB:s inskannade affischer gör inte alls ämnet lättare att hantera. Jag lämnar därför fattigdomsträsket och trillar raskt dit på öl. Hur många underligheter hittar ni i ölreklamen från 1895 (som jag rotade fram via Libris)?

Vänta, oooh, ett citat kommer flygande. Jag lämnar ordet till Woody Allen:

Rikedom är bättre än fattigdom, om inte annat så av ekonomiska skäl.

Såja. Nu har jag skrivit om fattigdom.

{ 9 kommentarer }

Jag tröstar och vill lösa problem även när varken tröst eller problemlösning efterfrågas. Min erfarenhet av ledsna perioder i livet är inte många. Eller långa. Många i min omgivning vantrivs med jobb eller jobb eller boende eller jobb eller … livet.

Då brukar jag alltid dra denna parallell:

Jag och Den djefla mannen bodde och pluggade i Lund, som är himmelriket på jorden. Mysigt, trevligt, nära till allt och i största allmänhet bara perfekt. Så fick vi ett barn. Och så ett till. Och kände att vi behövde ett hus. Snabbt köpte vi ett litet, billigt i Väggarp – halvvägs till Eslöv. När jag i söndags susade förbi våra gamla ägor tog jag en bild – se ovan. (Vackert, men trist.)

Så bodde vi där. Och fick ett barn till. Och klippte gräsmattan, drack klockantrekaffe med grannarna, köpte bil, jobbade, planterade rosor, lagade garagedörren och vantrivdes utan att fatta det. Ingenting var egentligen kul.

”Men så här är det väl att vara vuxen”, tänkte jag medan fyra år rann iväg.

Plötsligt när vi en sommar var på besök i Mälardalen, uppenbarade sig framtiden: ett galet hus i en urtråkig, kriminell stad där vi inte hade jobb, inte hade släktingar, aldrig ens hade varit i eller drömt om. Så vi ryckte upp våra skånska barn ur myllan, flyttade, fick två barn till, lever på det egna företaget … och längtar aldrig, aldrig någonstans.

Men om vi inte hade köpt det där dumma huset halvvägs till Eslöv, hade vi aldrig flyttat eftersom Lund ju är himmelriket på jorden.

Kanske kan man se det så här när man (se här hur snabbt jag byter till ”man” för att distansera mig) sitter fast i jobbklet eller allmän otrivsel – det är meningen att du ska vantrivas just nu för runt hörnet (eller i alla fall inom en snar framtid) väntar något som du aldrig hade kunnat drömma om för ett halvår sedan. Men du måste själv gå runt hörnet.

(Egentligen pratar jag ju som vanligt i nattmössan, för vad vet jag? Jag vill bara lösa problem hela dagarna.)

Där bodde vi.

Huset i Väggarp – den enda digitala bild jag har av det idag. Varför jag har skrivit massa trams på engelska överallt har jag ingen aning om. Förmodligen var det jättekul.

{ 28 kommentarer }

Men mitt hotellrum i Malmö är alldeles för stort. Jag måste ha klickat fel i någon ruta eller mutat någon, för den här balsalen är bra mycket större än t.ex. en viss svit på Park Hotell i Göteborg 2006.

De där små källarfönstren är liksom bara pricken under två utropsteckensfönster.

Gourmeten Bergman äter sen kvällsmat.

Utanför fönstret har jag under hela kvällen fått underhållning. Tyvärr är jag väldigt ovan vid graffitimusik, så jag kunde inte alls tralla med.

Under alla år (23) som jag bodde i Lund, var Malmö bara ett fult blåshål med Köpenhamn runt knuten. Därför hittar jag lika bra här som i Rom, Moskva eller på månen. Trots vackert väder och karta i hand, beslöt jag mig därför för att ta en taxi till hotellet. (Det som egentligen störde mig var att min rullväska på knaggliga gator låter som 25 stenkulor i en femliterskastrull. Ska jag kanske köpa ny?)

Jag attackerade med ganska liten taxirutin den allra första taxin i kön. Visst, systemen i olika städer funkar olika, men om man väljer den första kan det ju inte bli fel.

– Hej!
– Ska du till Göteborg, kompis? sa taxi nummer 1.
– Göteborg? Näe.
– Ta nästa taxi.

Här ville jag egentligen dra till med ett oerhört svårförståeligt skämt om Uddevalla, men vände mig istället med pondus till nästa taxi.

– Norra Skolgatan 24!
– Det går inte.
– Inte?
– Ta honom!

Taxichaufför nummer 2 pekade på nummer 3. Denne pekade på nummer 4, och jag började misstänka sabotage, lurendrejeri och dolda kameror. Nummer 4 nickade, lastade in min väska i bagageluckan och sa:

– Du vet det kostar 250 kronor.
– Va-va-va-vad saaaa du?
– 300.
– Men det tar ju bara en kvart att gå!
– Gå då.

Sa han och plockade ut min väska igen. Min fortsatta vandring med rullväskan from hell såg ut så här:

Den bil som jag till slut fick tillstånd att kliva in i, tillhörde en man som hade varit på toa när jag gick min första runda. (Foto från Eniro.)

– Det är statens fel! Staten måste ta bort alla svarttaxi! Dom är fungi! FUNGI! skrek min taxichaufför.
– Men, men, men …
– Det kostar 600 kronor man köper taxameter, man sätter lysande skylt för 1 000 kronor på taket, man vill bara köra till Göteborg. Staten måste stoppa! Fungi!
– Är det värre i Malm…
– Maffiastad! Malmö är en kriminal stad! Det enda som hjälper är en bomb!
– En-en-en … bomb? Men vi, Sve… jag menar man bruk…
– Ja, en bomb. Som inte släpper in svarttaxi. Fungi! Polisen måste stoppa!

Nej, han sa inte bomb. Om tre år kommer man i Malmö att installera en bom som stänger ute svarttaxiförare. Tydligen funkar det bra i Göteborg. Eller om det var Uddevalla.

Det här var en riktig taxi i alla fall, tänkte jag när jag såg taxametern och allt annat som ingav förtroende. (Nu vet jag ju bättre.)

Resan med den upprörde kostade förresten 99 kronor fastän taxametern stor stod på 51 när vi började.

{ 38 kommentarer }

Sexåringen sitter i detta nu bredvid mig och kan inte sluta prata fastän det är landskamp på tv.

– När jag får träffa Zlatan ska jag fråga hur man gör mål.
– Mhm.
– Är Sverige bättre än Sportugal?
– Mmm.
– Heter han där Safari?
– Mmmm.
– Var är Firefox?

Jag vill vråla tyyyyyst, men biter mig i tungan och tänker att jag kan ju i alla fall blogga om det.

Uppdatering
Ok, jag lyfter (gärna och på uppmaning) upp ett replikskifte ur kommentatorsbåsets mörker:

– Är Sverige bättre, mamma? Mamma?
– Mmmm.
– Vem vinner?
– Vet inte.
– Vet du inte?
– Näeee …
– Jag vet ju.
– Jaså?
– Sverige är ju bättre. Då vinner Sverige.
– Jamen det vet vi ju inte ännu.
– Men mamma, du sa att Sverige är bättre. Och då vinner Sverige.
– Ok, då vinner Sverige.
– Men då behöver vi inte titta. Jag går och bajsar.

(Sedan ”vann” vi med 0-0.)

Kroppsspråk 1 och kroppsspråk 2.

Uppdatering 2
Expressen tar för tusan hakar sämre bilder av tv:n än jag!

Kolla på fler bedrövliga bilder här.

{ 7 kommentarer }

När jag igår skulle lyfta upp Sexåringens ryggsäck som hade hamnat under köksbordet (som vanligt, ska sägas), slapp det ur mig ett ack så vuxet ljud:

– HUH-UHFF!

Den vägde nämligen ungefär som Sextonåringens av latin-, geografi- och kemiböcker nedtyngda dåliga samvete. Förlåt, väska menar jag ju.

– Men vad haaaaaar du i väskan? sa jag till ingen, eftersom ingen annan än jag var i köket.

Det var makadam. Makadam är ett roligt ord som man för att roa sig kan kombinera med madam, mamelucker, makramé och muckraker. Men att som Sexåringen samla på just makadam verkar, om inte annat, lite bökigt.

För se, vad jag ur väskan hällde.

Den pyttelilla Sexåringens stora väska och enorma makadamhög.

Förutom perioder med Pokémon, tamagotchi, Microstars, jojo, kula, fisselband, studslera och hopprep, har barnen ibland pratat om och önskat sig Gogos. Vabaha?

Gogos kunde jag inte ens stava till för en stund sedan. Men det var det värt – kolla vilken bild jag trillade över istället!

Utan att fundera särskilt mycket över vilken leksak som man ska ha ”just nu”, har vi mest ryckt på axlarna och sett hur fort barnen byter favoritleksak på skolgården. Gogos leker man med ungefär som med kulor, och de ser ut så här:

Gogos som man köper. Men som vi alltså inte har köpt.

Den lille Sexåringen har på skolgården samlat ihop egna Gogos. Tydligen är han inte ensam om det – flera andra barn har leksaksanalfabeter till föräldrar och ett grustag i skolväskan. Men fram med vattenfärgerna! Här ska fixas Gogosblingbling!

Nytillverkade Gogos på köksgolvet. Den med flaggan är värd mest, men den gröna som är nästan rund kan tydligen slå bäst.

Annons från Blocket. Men finns det någon som vill köpa lite makadam?

Minns ni klick-klack? Alltså leksaken (som jag inte heller kan stava till) som förbjöds runt 1973 för att den sades ha haft ihjäl ett barn? Och vart flyger alla modellflygplan när de ska dö? Är det inte dags för rockringarna igen? För att inte tala om bokmärken med glitter!

{ 33 kommentarer }

I radiosändningen i morse sa jag (förstås eftersom allt blir fel hela tiden):

– Tänk, idag är dagen när de delar ut Nobelpriset i litteratur!

Omedelbart sa det plingpling i telefonsvararen. Eftersom man ju inte delar ut det idag. En stund senare ringde en arg kvinna och skrek att vi borde slängas ut ur etern. Hon fortsatte:

– Jag stänger av radion varenda morgon!

Nu var det ju inte det jag skulle berätta. Utan traditionsenligt om årets nobelpristagare.

Det blev:
Var vänliga och lägg märke till att jag aaanade detta och tog en skärmdump innan han offentliggjordes och NE uppdaterade (vilket redaktörerna där gör på tre röda sekunder).

Jean-Marie Le Clézio är alltså en av de där förbaskat begåvade som ”gör en superdebut som 23-åring”. (Jag citerar SVT24.) Han är vidare ”fullständigt närvarande” och ”fullkomlig i sig själv”. Dessutom svarar han ärligt på alla frågor och går i sandaler. Intervjun fortsätter:

– Men vad går han igång på?
– Han tycker om att berätta om sina resor. Och om att berätta om människor som lever på ett utsatt vis. I öknen … fast han säger att man kanske egentligen lever som mest utsatt i de riktigt urbana samhällena.
– Ja, för att vara vit är han väldigt svart. Han är en nomadförfattare.
– Ja, utan hem. Och han är gift med en äkta nomad! En som tar med sig allt överallt, inte som en europeisk nomad som tar med sig bara få ägodelar.

Tänk att vara gift med en nomad. Jisses, att vara gift med en djefla man låter ju som en västanfläkt i jämförelse.

– Det är andra gången som den postkoloniala berättelsen tar ett pris. Är det rätt?

Kommer ni ihåg när Pinter vann och förläggarna grät och stönade i direktsändning? Nu är alla tydligen överens om att den vackre Jean-Marie Le Clézio är ett korrekt val. Trots att även Doris Lessing skrev postkoloniala berättelser.

Snygging i 50-årsåldern (för några år sedan). Lite Peter Strauss över honom, va?

Om Le Clézio i SvD, DN, SDS.

Uppdatering till Ö-helena:

Novellist? Javisst!

{ 29 kommentarer }

Vilka ord misshandlas mest av de skrivande svenskarna? Det har ord-entusiasterna på Norstedts försökt ta reda på genom att söka igenom sina ordbaser.

Listan över svenska felstavningar är underhållande läsning. Dock tycker språkpoliserna att hopskrivningarna ”iallafall” eller ”isåfall” får betraktas som förlåtliga förseelser, medan ”abbonemang” och ”annulera” får oss att rycka ut med visselpipan i mun och batongen i högsta hugg.

{ 9 kommentarer }

Och jag borde sannerligen inte ligga här med datorn i knät och irritera mig. Runt midnatt. Jag borde inte ha ont i huvudet, tänka på semlor och vara torr i munnen samt stirra på en i och för sig trevlig dator så här dags. Särskilt inte eftersom jag ska upp kl. 05:30 för att radioprata.

{ 29 kommentarer }