november 2008

Igår kväll klockan sju satt vi i godan ro (jo tjenare, med fem barn är det varken godan eller någon annan ro någonsin) och åt spaghetti med köttfärssås. Jag hade ett utsökt rött vin i glaset och kände att nämen det här är väl ändå livet.

– Plioooinokniong! sa det samtidigt i både min och Den djefla mannens mobiler.
– Shit! Henrik Schyffert! sa min djefla man och stirrade sin mobildisplay.
– Va? Känner du Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.
– Nämen vad kul – Henrik Schyffert! sa jag och tittade på min display.
– Va? Känner du också Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.

Numera är det svårt att imponera på Sextonåringen, så jag hade god lust att mumla jahadå och bara ta en till bit mat.

– Nej, sa min djefla man, det var bara en påminnelse. Vi ska gå på Henrik Schyfferts föreställning om en timme.
– De där påminnelserna som synkar med datorns almanacka funkar bra, det är bara synd när man blir väckt mitt i natten av ”Plioooinokniong! Tandläkarn kl 15”, sa jag och svepte vinet för att hinna leta reda på människokläder eftersom man sällan går på teater iklädd träningsoverall från 1982.

Sanningen var att vi komplett, fullständigt och totalt hade ”glömt” att vi skulle gå. (Vadan dessa citattecken? undrar ni. Jo – det är Schyffertsk ironi det där. Man vet inte riktigt vad som ironiseras och man vet inte om det är allvar eller ”skoj”. Se, där dök de upp igen! Tänk om jag håller på att förvandlas ironatör!)

Sådär otydlig var han inte i verkligheten. Observera och ge poäng för boken där i vänstra hörnet: SAOL.

Jag kan alltså varmt rekommendera föreställningen ”The 90’s – ett försvarstal”. Gillar man Eddie Izzard (vilket man gör och hör sen), har man roligt med Henrik Schyffert. Särskilt gillar jag när han gång på gång återkommer till ämnen och knyter ihop säckar på löpande band. I mörkret antecknade jag en massa som jag idag inte kan få ihop till mer än ”kraff … Ovve T. … pappradio … cigfläkt … mage … bra kontakt m. publiken”.

Vi höll inte på att ta oss ut ur teatern efter föreställningen eftersom jag var tvungen att lusläsa alla gamla affischer på vägen nerför de plastmattekontaminerade marmortrapporna.

Vi blev som nästan de allra sista ut ur foajén mingelintervjuade av en journalist som ville veta vad vi mindes av 1990-talet. Förutom en farlig massa graviditeter, rabblade jag brons i fotbolls-VM, friidrotts-VM i Göteborg, Jonathan Edwards världsrekord, Ludmilas framgångar, Pernilla Wibergs bragder, hockey-VM-guld 1991, -92 och -98 medan Den djefla mannen med en tår i ögonvrån suckade:

– Åh. Modem … 28.8 … U.S. Robotics … suck.

Ah, vi tar väl en ljuvlig liten Izzard nu?

{ 13 kommentarer }

Jag vidhåller: dessa utmaningar är alls inte utmaningar utan bara uppmaningar. Som jag inte vill lyda eftersom jag är motvalls. Ibland är de hur trista som helst och lever ett underligt liv utan att leva upp till något alls. Ibland är de så intressanta att man egentligen borde ägna ett helt blogginlägg åt punkterna – en och en.

Nu har Lady Stalker (fint och kufiskt namn, eller hur?) givit mig order. Igen.

Första gången jag …

Vääänta. Åh. Så fint. Den som har skapat ordern vet att man ska ha mellanslag före de tre punkterna. Ok, då kör vi.

1. … åt tacos måste ha varit ett trist tillfälle emedan jag inte minns ett dyft av det. Men första gången jag åt wok minns jag, för då sa pappa att han skulle gifta sig.

2. … körde bil körde jag omkull familjens garagedörr. Det finns bildbevis någonstans – där jag stolt poserar vid en hög med brädor som vore den en skjuten tiotaggare.

3. … sov i tält var i tvåan i gymnasiet när jag fick sova mellan Erik Söderberg och Perre Norén utan sovsäck eftersom den var blöt av uthälld, varm choklad. Fast egentligen ville jag sova utomhus med Erik Nygren. Inne i hans sovsäck. (Egentligen ljuger jag som vanligt. Första gången jag sov i tält var ju helt ointressant.)

4. … drack alkohol försökte jag måla ögon, näsa och mun på ett synnerligen fult proppskåp i en okänd människas lägenhet.

5. … fick ett jobb satt jag utan att riktigt förstå det barnvakt hos en ökänd knarklangare och hans tjej. Två dagar senare smällde lokalblaskan med braskande rubriker upp nyheten att

XXX HAFFADES I HEMMET!

Ja … där jag och Bästisgrannen 48 timmar tidigare hade suttit barnvakt. (Jag tror att ”haffades” är fel ord i tidningsrubrikbranschen, men kan inte hitta originalet just nu.)

6. … stod på en scen kände jag förmodligen enorm lycka och framgång och fick en kick av guds nåde, varför jag där och då bestämde mig för att bli skådespelerska. Vilket jag alls inte blev.

Uppdatering – jag glömde tydligen sjuan.

7. … svimmade: Jag må ha fejkat mycket i mitt liv, men en rejäl svimning har jag kvar på upplevelsekontot. Jag vill med andra ord innan jag dör resa jorden runt, se ett OS på plats och bestiga Mount Everest samt svimma. Vilket ju är lätt i den tunna luften på Mount Everest. (A.k.a. två flugor i en smäll.)

8. … svarade på en fånig enkät var jag nog rätt nöjd eftersom fåniga enkäter med kryssrutor, MENSA-test och SIFU-undersökningar väcker tävlingslusten och speldjävulen i mig. Jag ska svara bäst!

Helt mot min vana tänker jag i novembermörkret go totally crazy och schmuppmana dessa, som måste schmuppmana någon i sin tur, moahahaha: Ö-helena, Studiomannen, Ulrika, Annika Bryn, Skriv med skruv, Antinomi, Den Blyga, Josh, Zoni, Ataharis, Britta, Bondhustrun, Ceveat Lector, Cessi (som dock bara stickar), Bengt, Anna, Min djefla man, Deep, David, Skägget, hakke, Flinn, R Skriverier (som skriver sällanest av alla), Salte Stellan, Huskorset, PGW, Miss Gillette, Aequinoxia, Mjölgumpa, TBFKAEM (som inte heter så, nej), Ingela, Sandra, Stationsvakt, Suvi (som kan få lägga till ”första gången jag skaffade hund”), Howdy Sailor och Mymlan. Att jag inte schmuppmanar de andra 173 på min läslista beror bara på att ni ju i så fall bara får modebloggare kvar att schmuppmana.

Fatta hur lång tid det tog att göra länkarna. De står inte ens i bokstavsordning jue.

{ 47 kommentarer }

Lever och njure.

– NEJ! Man får icke, inte och aldrig kalla någon mat som helst för äcklig!
– Exakt! Var glad för det som serveras. Tugga, svälj och var tyst!

Nu skulle man ju kunna tro att det där är jag som talar till mina barn, men så var det inte. Det där var reaktionerna jag fick när jag med fullt vuxna personer försökte dela med mig av gårdagens radiosändning, där vi pratade om ”mat man minns, fast inte med glädje”.

Komage.

Jag delar gärna med mig av mina egna äckelupplevelser med

• lever runt 1969 (som bara resulterade i allmän leveraversion)
• trippa 1988 (komage, som gav mig erfarenheten av hur det känns att äta bajs)
• chokladbollar 1971 (som orsakade sprutfontänskräk).

Radiolyssnarna fick igår bidra med egna exempel – det blev sylta av grisknorrar, svartsoppa, stuvade möss och kebab med hårbollar. En man med stark, dansk brytning berättade:

– Det var 1947 när jag som liten dräng kom till Sverige. Vi serverades en jättegryta med gule ärter … ärtsoppe. Men i den låg ett halvt gristryne och flöt bland fläskbitar med hår och bitar av grisöron. Jag tyckte inte om Sverige då.

Såkallade chokladbollar.

Jag frågar Sextonåringen här hemma om hemska matminnen:
– Ja! Du har tvingat mig att smaka på en oliv! Och en svamp! Och räkor! En sill med senap! Trådig tonfisk!

Terrormamman som hade hoppats på ett helt annat svar laddar om: jag ska servera honom surströmming, ostron, surhaj och kanske en liten lutfisk eller två.

Jag misstänker att jag har utsatt två (f.d.) kompisar för ett traumatiskt matminne. Det var när jag och Den djefla mannen i ungdomen skulle bjuda ett par på middag. Parmiddag kallas det kanske – då tyckte vi nog bara att vi var två tjejer och två killar, trallala. Vi lagade asiatisk gryta med 724 ingredienser och ris till. Matbordet stod i vardagsrummet på en ärvd, orange ryamatta och vi hade dukat så fint med vikta servietter och allt. När jag kom mot gästerna med den stora, ångande traktörpannan i famnen, snubblade jag på mina egna fötter och for framåt som en curlingsten på parkettgolvet. Innehållet i pannan spilldes ut på ryamattan. Förstås.

Vad gör man då – beställer pizza? Tar fram fil och flingor och mackor? Går in till grannen och ber att få äta med dem?

Nej. Man slevar upp den goda, asiatiska grytan och lägger tillbaka allt i pannan och serverar med ett ”oj hoppsan så tokigt det kan bli, hörni” och plockar små orangefärgade trådar ur munnen och tar fram tandpetare när samma trådar fastnar mellan tänderna.

Men det allra värsta jag har ätit någonsin var faktiskt … en morotskaka. Det låter inte så farligt, men när jag satte tänderna i kakan och tog en jättejättetugga visade det sig den vita glasyren ovanpå var härsken. Rutten. Gone to meet its maker. Och den sociala situationen jag befann mig i tillät inga ulkanden eller utspottanden. Jag tuggade, svalde och var tyst.

Och ni?

Uppdatering
Jag vet inte riktigt vad det här är, men det kanske skulle se godare ut på en tallrik med lite grönsaker till?

Mat med tänder?

{ 59 kommentarer }

Som egenföretagare pratar man gärna om hur det är att vara just egenföretagare. Vi låter lite bittra och jämför oss gärna med arbetarna på 1860-talet utan reglerad arbetstid, utan semester och utan pengar.

– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!

Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:

– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten … ja, det är det värt.

Igår på Ordfrosseföreläsningen lutade jag mig tungt mot SAOL.

Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.

Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.

Lunch.

Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)

Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.

Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?

{ 34 kommentarer }

Den döende dandyelegansen.

Att dricka vin klockan fyra en måndagseftermiddag hör ju inte till vanligheterna. Men det ska jag göra idag eftersom Ordfrosserier kräfva sådana drycker.

Vi ska prata om nyord, gammelord, älsklingsord, sekruttord, fisselord, mejlord, chockord, felstavningsord och ord som vi kanske saknar. Kanske. Men med en ny kurs och helt okända deltagare vet man nämligen aldrig vartåt pratet far iväg. Min senaste, högst vetenskapliga undersökning om kurshållande, har nämligen gett vid handen att

• längst fram till höger sitter ofta en som egentligen inte vill gå på kurs, men som är tvingad
• det finns kvinnor som även i 50–60-årsåldern har bästisar som de måste sitta bredvid
• en argsint, grälsjuk man i 50-årsåldern kan vara den som efteråt kommer fram och säger att allt var underbart och förtjusande
• en leende deltagare i mitten gör föreläsaren glad och självsäker
• en omkullfallen blädderblocksställning väcker även den djupt sovande åhöraren.

Nu tänkte jag att ni i kommentatorsbåset skulle få hjälpa mig med ord som ni saknar. Både sådana som har försvunnit och sådana som aldrig har funnits. Att dandyelegans och herrbekant inte längre finns i SAOL är kanske ett tecken i tiden – men jag ska banne mig skaffa mig både och bara för att orden är så trevliga.

Typisk herrbekant: Cary Grant.

{ 51 kommentarer }

Just nu sitter jag på golvet i Farstahallen i Stockholm. Om fem timmar kommer jag att sitta på golvet i Västertorpshallen i Stockholm. För snart 30 år sedan satt jag på precis samma sätt på golvet i Tärendö. I Överkalix. I Boden. Någon enstaka gång i Piteå.

Det handlar alltså om bortamatcher.

När jag var liten och spelade basket i Luleå, hade klubben ett gäng minibussar som coachen körde mil etter mil. Vi var borta hela helgerna, sov på liggunderlag och aldrig, aldrig, aaaaaaldrig var det någon förälder med på färden. Hade jag velat ha mina föräldrar med? Nope. Mamma hade hejat på laget med de snyggaste dräkterna och pappa hade hejat för mycket.

Idag kör vi våra barn enligt ett sedan länge uppgjort schema och är med och kollar på alla hemmamatcher. Kanske hade jag knorrat om barnen hade valt fotboll eller hockey istället för basket i varma, illaluktande, dammiga hallar – nu njuter jag bara.

Men vart man än kommer för en bortamatch är reaktionerna alltid likadana:

– Uäääh! Vilket golv!
– Nej, kolla korgarna! Alldeles snea!
– Men har dom inga linjer på sidorna?
– Taket trillar ner!
– Bara hälften av lamporna funkar!
– Det här kommer inte att gåååå!

Sedan ordnar det sig alltid. Hala golv är inte något problem om man först kliver i en pöl med läsk, sneda korgar vänjer man sig vid – och om det är mörkt, är det ju mörkt för båda lagen.

Här i Farstahallen är takhöjden i klass med ett härbre från 1700-talet, så vi får akta oss för höga långpass och skott med snygg båge.

Fjortonåringarna som ska spela flätar varandras hår, tittar på P98 som spelar före, stretchar lite och fnittrar.

Det finns bara ett fel, egentligen. Jag är inte 14 år och får inte vara med och spela!

Uppdaterat
Tragedi i baskethallen! Ett kortläsarår motsvarar tydligen tjugo människoår.

Den hastiga bortgången var brutal och oväntad, såsom hastiga bortgångar plägar vara.

{ 15 kommentarer }

Det här med läxor är jag osäker på. Alltså varandet eller inte varandet.

Dels tycker jag att det är utmärkt att barnen lär sig att ta ansvar för dem, dels tycker jag att det är ett himla tjat när jag måste ta ansvar för dem. Det underliga är jag helt och komplett har förträngt mina egna läxor före sjuan. (Den korrekta termen för förträngning är egentligen bortträngning. Men jag är en gammal hund.)

Från högstadiet minns jag en farlig massa nätter när jag skrev uppsatser, pluggade ädelgaser och nötte in tyska dativ. Men bara till prov – hade vi alltså inga läxor? Minns ni?

Sextonåringen här hemma pluggar som jag: i sista sekunden och liggandes kors och tvärs på sängen med alla papper i skrynkliga ickehögar. Den djefla mannens studiegener har alla hamnat hos Fjortonåringen som skriver på räta rader med stiftpennor i vackra anteckningsböcker.

På väg hem från skolan igår upptäckte Sextonåringen att han hade glömt läxan i skåpet i skolan. Raskt tog han tag i en av de mer ordningsamma klasskompisarnas papper, höll upp det framför den ständigt uppslagna datorn och tog en bild.

Exakt denna bild pluggade han in. Plötsligt känns det helt ok med läxor igen.

– Hörru. Du känner dig inte övervakad … av dina egna ögon?
– Salve. Non.

{ 31 kommentarer }

Blommor bryr jag mig inte särskilt mycket om. Men liljor är ju vackra – så banal är jag. Det är precis som att jag föredrar Vivaldis Årstiderna framför Brahms eller Beatles framför The real Group. Vem bryr sig, liksom?

Min mamma, min bästa kompis, min svärmor och alla andra jag känner är precis tvärt om. De pysslar, de planterar, de prenumererar på jord- och mulltidningar med knäskydd och blommiga (vad annars?) handskar. Jag brukar på min höjd vattna de sju krukväxterna som vi med nöd och näppe har hållit vid liv sedan 1999.

Bin är tyska för ”är”, men bara i jag-form. De tyska verben böjs svagt eller starkt och förvånansvärt många är oregelbundna. Eftersom man måste könsbestämma alla substantiv på tyska undrar jag hur de egentligen har det med jämlikheten i Tyskland.

(Ja just det. Jag har blivit ombedd att skriva om blommor och bin i ett helt annat sammanhang, men den texten blev alls inte så här.)

Uppdatering i kvällningen:
Vips, uppstod ett minigräl i kommentatorsbåset – om genusteori. Studiomannen – som är en man – föreslog istället en debatt om kasusteori, varför jag här måste dela med mig av kasusgrälens fyra delar:

Grupp 1:
– Svenskan har tre kasus. Basta.

Grupp 2:
– Nej, svenskan har två kasus! (De personliga pronomina ska inte räknas eftersom de är så få och larviga.)

Grupp 3:
– Fnyyys, svenskan har blott ett kasus eftersom s-formerna är genitiv, medan de s-lösa formerna blott kasuslösa former är.

Grupp 4:
– Trams. S-formerna inte är genitiver. Och om vi bara har en kategori kvar, kan den ju inte kallas kasus. Ett är lika med noll, liksom.

Jag skojar inte. Den akademiska världen är så här intressant.

{ 35 kommentarer }

I schack får man bara utföra en rockad en gång. Det tycker jag låter som en bra regel. Rockader är nämligen inte bara svåra att stava (rokad? rockard?) utan även att genomföra mer än en gång i verkligheten.

Rummen ligger inte och flyter i tomma intet som på den schematiska bilden, utan är förbundna med tarmliknande korridorer och konstiga trappavsatser som i dessa dagar är fullproppade av bokhyllor, gosedjur, kläder i fel storlekar, leksaker för fel ålder och böcker på längden och tvären.

Högar, plastsäckar, stök, bråte och skräp. Mitt hem.

Eftersom sängar har bytt plats med varandra och placerats på för madrasserna okända ställen och jag sedan tidigare har gardindraperier som gör sängplatserna till mysiga kojor, sitter nu alla tygsjok på fel ledd medan några sängar har hamnat direkt på golvet eftersom deras ben bröts av eller försvann på vägen.

Men ungefär till nästa sommar planerar jag att ha ommöbleringen färdig. Om jag inte bestämmer mig för att riva hela huset och därmed slippa fylla i blanketten för fastighetstaxering förstås.

Ja. Jag har knölat ihop blanketterna med flit. Och ja, de skulle ha skickats in i förrgår.

- Är mer än halva fasadbeklädnaden utbytt sedan 2003?
- Ja! Men inte hela! Huset ser ut som ett halvmålat sekrutthus!
- Finns ett allrum i källaren?
- Nej! (Pfhuhf!)
- Har köket normal standard?
- Ja, men allt är skevt och vint och vattenskadat och rent ut sagt skitfult!

Hej Skatteverket. Jag vill ha avdrag för avsaknad av jacuzzi, garage, köksfläkt, parkettgolv, raka väggar och ordning.

{ 26 kommentarer }