Igår strax innan jag åkte till Stockholm, stod jag och tittade på en nyligen insläpad soffa som stod på högkant i vårt vardagsrum. (Lång historia, tar den en annan dag.) Plötsligt kom Min djefla man för nära möblerna, så soffan kastade sig med spikarna först över mig – och då särskilt min panna.
Ja, visst är det imponerande? (”Hurra, blod! Det kan jag blogga om!”)
Som en Pinter kom jag därför till prisutdelningen med ett plåster i pannan. Ett Stålmannenplåster som Fjortonåringen satte på – men som syns dåligt på grund av nudelsoppefrisyren. Dessutom verkar det som om jag behöver botoxinjektioner, ser jag nu när jag har inspekterat pannan. Den ser ut som plockepinn.
Men nu till kvällens höjdpunkt!
Jag har vunnit 26 kr på lotto en gång. Och basketmatcher. Varje gång fotbollslandslaget, Tre kronor eller Stefan Holm (byt ut mot valfri OS- eller VM-deltagare) vinner, vinner jag ju också förstås.
Men ikväll vann jag Kulturbloggspris! Bland andra nominerade vann jag, vilket är fantastiskt och jättekul. Jag höll tacktal, men glömde bort den uttänkta, röda tråden och allt som var roligt – och hittade på ett Hemingwaycitat istället.
De 500 kronorna som jag fick, ska jag däremot ge bort. Ungefär så här hade jag tänkt säga, även om det som kom ut var bra mycket svårare att förstå:
”Jag har bestämt mig för att ge bort pengarna till en annan bloggare. Vi är lika gamla, men inte lika varandra på något annat sätt. Han blev arg på simhallen där han bor för att årskortet kostar för mycket. Nu ska jag medla mellan dem. Stationsvakt, som var simmare i sin ungdoms dar, får härmed ett litet bidrag för att kunna simma. Om du vägrar och hellre vill köpa snus för pengarna, får du det. Men jag tror att simhallen behöver dig.
Missuppfatta mig inte nu; jag är inte en Thomas Wassberg och Stationsvakt är inte en Sven-Åke Lundbäck. Jag böjer mitt huvud av tacksamhet och tar ödmjukt emot priset. Men jag hejar på Stationsvakt som när Ricky Bruch hejade på Anders Gärderud eller Gunde Svan hejade på Torgny Mogren. Heja Stationsvakt!”
Jag hade även tänkt stämma i bäcken genom att diskutera vad sanning är, och då citera Fröding:
”Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”
Men det glömde jag bort. Att jag även glömde bort att säga att alla applåder genast borde ersättas av armhävningar (som liksom kostar mer), var tydligen det bästa på hela kvällen.
Bloggywoodarna Lillebror och Daniel. Ja, han heter Lillebror lika mycket som Daniel heter Daniel.
Efter prisutdelningen frotterade vi oss med varandra. Pristagarna Petra (En annan sida) och Daniel (Bloggywood) samt bloggprisgroupien nobelpristagarledsagaren Anna Toss diskuterade film, förlossningar, fluff-fluff och frityrsmet. (Pristagarna Rebel Music och Dagens skiva var inte närvarande.)
Killen som satt bredvid mig beställde in ketchup till maten.
Efterrätt bör man äta varje dag, har jag hört. Vad jag inte har hört är att literpriset på Baileys är i nivå med saffrans.
Toan på restaurangen var en sådan där där man kan vila huvudet mot handfatet medan man sitter. Det konstigaste var dock den här plankbiten som någon hade fäst på toadörren. Jag säger som de gör på radion inför en intervju: ”Vad är syftet?”.
Jag och mitt plåster ligger nu i Anna Toss’ soffa och laddar inför bloggträffen i morgon. Den starkaste minnesbilden från kvällen är tyvärr inte prisutdelningen eller ens toadörren, utan den långhårige italienaren som jag med Anna, Daniel och Lillebror gnuggade kind mot när vi gick vidare ut i stockholmsnatten. Iklädd brutal Motörhead-t-shirt smuttade den hårstripige med spretande lillfinger på ett glas champagne.
Tyvärr spretas det inte på bilden. Foto: Anna Toss
Är det kanske lite lyteskomik att dra fram foton ur gamla kokböcker? Som att sparka på liggande anka? Strunt samma, jag testar – Boken om förrätter av av Lotte Haveman och Margareta Wickman (1980).
Ni ser den råa äggulan på tomaten? Mums.
Om det finns någon fotograferingskunnig med erfarenheter från denna tid bland läsarna här: berätta – hur tänkte man då? Eller har matmodet bara förändrats? Mina ögon från 2009 tycker nämligen inte att det här ser gott ut. Inte alls.
Till många av förrätterna i just denna bok, serveras ägghalvor. Detta är ”Blomkål med skinka.”
Ett av recepten är ägghalvor där gulan tas bort och ersätts av svart kaviar, varefter man gömmer halvorna under enorma mängder majonnäs och gräddfil. Och naturligtvis smulas gulan sedan över klegget.
Det ser ut som en gräddtårta med parmesan på, men kan nog smaka ok.
”Foreller Italiano.” Såsen görs av gul lök, hackad morot, smör, mjöl, rödvin, vitpeppar, timjan och persilja. Potatis till förrätten är om inte annat … mättande.
”Tomatrand med kycklingsallad.” Tomatranden är tomatjuice som har stelnat med hjälp av gelatin.Dallriga rätter får mig alltid att tänka på den fantastiska Josephine Baker.
Jämför nu med en av Lisas förrätter. Ikväll äter jag, iklädd stora skor, förrätt hääär. ”Ge mig vadsomhelst med champagne” ska jag säga.
I Let’s dance faller tydligen deltagarna ifrån på det mest våldsamma vis med hjärn- och hjärtoperationer samtidigt som andra opereras väldigt hemligt. Jag vill inte vara mindre intressant.
Igår sa Bästisgrannen precis när jag hade lagt upp fötterna på en plastback med lego – som skavde på ena hälen – att ”nä, uppåhoppa, nu ska vi gå promenad”.
Promenaderna tar hon för att slippa snusa och mig tar hon med ungefär som en hund. Jag följer med, men hoppar sällan ystert omkring och kissar inte på några stolpar. Promenadrundan går över stock och sten, asfalt och en skogsstig som hade varit en utmärkt övningsbana för Tomas Gustafson (observera stavningen, han är med i Alfredson-Henrikson-Martinson-sällskapet). Stigen är helt nedisad.
– Oj, vad halt, sa Bästisgrannen. Vad sa du om Treblinka? – Ja, här kan vi ju inte ta oss fram. Gå i kanten där, där i hundbajset. Apropå hund, så … – Ok. Men du då? Ska inte du komma till kanten? – Jo, men jag ko…
Och så tappade jag fotfästet. Buster Keaton och Charlie Chaplin hade varit mycket imponerade. Först fläkte jag ut armarna som vore jag ett flygplan. Sedan hukade jag lite grann medan jag såg min högra fot fara fram som när man kontrollerar reflexerna och blir slagen under knäskålen av en liten läkarhammare. Hukande, på ett ben i flygposition tyckte andra foten att det var dags att fara mot skyn. Jag befann mig i hukande position – men på endast ett ben i spretande flygposition – när den andra foten tyckte att det var dags att fara mot skyn. Duns, så föll jag i en vridande rörelse så att jag med bakhuvudet skulle kunna pricka den där roten som stack upp så lämpligt vid sidan av isbanan. Klonk, sa det, och så gled jag stillsamt en meter framåt på stigen.
– Oj, nu glömde jag helt bort vad vi pratade om, sa Bästisgrannen. Du ser ut som Da Vinci-bilden. – Tack, sa jag med förmodad hjärnskakning eftersom jag trodde att hon menade denna:
Mona Lisa hade halkat omkull tidigare på dagen och led av nackspärr.
Men det var ju den här, förstås:
Förutom mittpartiet är det rätt likt mig.
Nu till min intressanta åkomma: jag mår alldeles utmärkt och har inte ont i svanskotan eller ens bakhuvudet … men jag kan inte göra sit ups. Då får jag plötsligt extremt ont i nacken och halsen. Amputation eller hemlig operation? Hallå, alla löpsedlar som skriker ut tips om fotsvamp och nageldiagnoser – jag är jätteintressant!
En annan har varit på jakt efter finskor. Sådana man har på fötterna alltså.
Eftersom jag ska på två bloggalor – på fredag och måndag – tänkte jag införskaffa kläder att se prydlig ut i. När jag var fin på galor i slutet av 1980-talet var det så här enkelt:
glansigt tyg
enorma axlar
slejfar och spännen på konstiga ställen
stora skärp
pumps.
Och hade jag inte sådant hemma, så var det bara att krypa in i något stort och bylsigt. Till exempel så här kunde jag klä mig:
Eh. Hrrm. Helena Bonham Carter 1987.
Idag vandrar jag vilsen omkring i affärerna och nyper i sladdriga, spräckliga tunikor med rynk och veck. Jag tycker om allt som är prickigt och randigt samt kortkorta kjolar – men ser enligt modekännare ut som en ålderskrisande 45-åring i sådant.
Men det värsta är finskorna. Hyvä kenkä. (Fortfarande sådana man har på fötterna.) Med den stora, brutna (om än läkande) lilltån trampar jag ju fortfarande omkring i min djefla mans kängor och raggsockar. Men på galor ska man lida pin och vara fin! Så igår provade jag i stadens alla skolådor snörsandaletter och stövletter och så vinglade jag omkring på klackar spetsiga som stiletter och undrar nu som vanligt: varför utsätter man sig för sådan tortyr?
Till slut hittade jag i alla fall ett litet glansigt snörliv som jag ska ha på mig. På överkroppen dårå.
Finskorna i förgrunden har i alla fall matchande snörning.
När jag skulle välja linje till gymnasiet, visade det sig till min stora förskräckelse att Luleå inte erbjöd en skådespelarutbildning.
– Men va? Den skulle ju ligga där som en sparv på ett guldfat med en silversked bredvid! tänkte jag.
Jag sneglade på mina föräldrar. En kemist. En fransk- och tysklärare. Näää. Jag tittade längre bak i släktträdet: järnvägsarbetare, veterinärer i drivor, växeltelefonist, matematiker, cirkusartist (mormors syster Rut åkte motorcykel på väggar), lärare, lärare och åter lärare. Näää. Så jag vände mig till Bästisgrannen (som var Bästisgrannen redan då).
– Jag väljer vad du väljer. Vad ska du gå? sa jag. – Vad som helst utan matte. – Vad synd. Jag har femma i matte. Det är ju kul. – Jamen välj vad du vill då. – Nä. Det vill jag inte.
Så jag valde fel. Jag läste ett år på humanistisk linje och bytte sedan till samhällsvetenskaplig linje för att få ha i alla fall lite matte. Nu lider jag förstås inte speciellt mycket av detta felval idag, men det irriterar mig att kvadraten på hypotenusan och tredjegradsekvationer inte är lika självklara som dentala frikativer och diakritiska tecken. För att inte tala om fysik: vad var det kattstaven gjorde med ebonitskinnet nu igen?
Den här veckan ska vi tala om ”utbildning” i Radio Sörmland. Tiden räcker förstås inte till när vi ska avhandla folkhögskolor, gymnasiereformen, utbildningstvång, rätten att få plugga vad man vill och specialistutbildningar i konsten att få till en utsökt vacker intarsia när jag mest vill prata om överliggare.
Fel överliggare.
Rätt överliggare: Sam Ask (1878–1937).
En överliggare pluggar och pluggar och avverkar år efter år kurser utan att sträva efter att ta examen. Ofta pluggar överliggaren inte alls, utan deltar bara i det studentikosa livet och klarar sig därefter lysande eftersom den akademiska världen måhända inte gav några poäng, men livsvisdom och vänner. (=Kontakter.) Sam Ask på bilden här ovan har gått till historien som en överviktig lustigkurre till student som var synnerligen aktiv under Lundakarnevalerna och som sedan blev filmmanusförfattare. De av hans citat som man lätt kan hitta är inte överdrivet fyndiga, filmerna som han var med om att skapa är inte världsberömda och ändå … vet jag vem han var.
Skogaholms Fiberrost. (Skogaholms heter förresten inte Skogaholms längre. Namnbytet är synnerligen komplicerat, men det är en del av Lantmännen, som har en butikskedja som heter Granngården och hela klabbet ska snart byta namn till Fazer, fast tydligen utan Cloettachoklad.)
Jag jobbade som brödförflyttare och semmelplåtslyftare på Skogaholms under 1983. Det var en intressant tid eftersom jag lärde mig allt om att lura förmän och stämpelklockan, ta en extra fika, skrämma bort råttor och aldrig någonsin komma i närheten av ströbröd. Jag arbetade under en tid nattskiftet och trodde att jag skulle kunna sola på dagarna och jobba på nätterna.
Det var mycket dumt av mig.
Ett av de ljusare minnena var när jag plötsligt blev kysst i hissen. Nu var ju den kyssande karlen inte någon jag kände, men det förgyllde i alla fall just den dagen. Ett av de mörkare minnena var när en råtta förirrade sig in i maskinen som skär bröd i skivor. (På den tiden var det bara ljust rostebröd som skars, allt annat fick kunderna skära själva. Idag skärs 89 % av allt bröd. Ja, jag har faktakollat.)
Granska nu bilden ovan. Är det ett brödpussel? Titta lite närmare:
En brun bajspelare i brödkanten?
Barnen tjoade och hurrade och undersökte fyndet i morse. Det luktar inte illa, det är inte fekalier, det är inte en liten vilsen cigarill och det är inte snus.
Visst vill man ta en tugga av det bruna?
Nu, kära Skogaholms, tänkte jag be om ersättning för chock, sveda, värk och känslan av att vara brödkränkt. När vi hittar mögel i flingor, vita larver i choklad och baggar i mjöl, överöses vi med rabattkuponger på uppåt 30 kronor. Vad kan detta vara värt?
Fotnot Det är något fel på hur jag begör ersättning för dassiga varor. När några får årsförbrukningar av toapapper när de klagar på för korta fibrer och andra får 50 paket pasta när de fått fel innehåll i ett paket, får jag alltså som bäst ersättning för just det aktuella köpet.
… psst … Skogaholms svarar i kommentarerna.
Psst igen: Vad är en årsförbrukning?
Nu har Skogaholms lagt pannan i djupa veck. Lars Melander skriver:
[---] Vad som hänt med ditt bröd kan ha två orsaker. En liten degbit har fastnat på en av rullarna som driver degen framåt på transportbanan. Detta händer då degarna har blivit för veka och därmed har lättare att klibba fast. Om man inte tar bort alla degrester på som har fastnat på drivrullen så kommer detta att släppa till slut och så får man detta i någon annan degbit. Att vi kör med så veka degar är för att produkten ska bli så mjuka som möjligt. Tyvärr så har operatören vid linjen inte tagit bort allt som har fastnat innan han startat linjen igen för att baka det nya brödet. Degbiten kan mycket väl formas till en rulle lite ”cigarillrulle” som i ditt fall. men det har hänt att den också hamnat i brödet och spritt sig vilket då ser ut som en ”tigerkaka”.Och det finns andra varianter på hur det kan se ut.
Det kan också vara så att en bit från förra baket blivit kvar i formen efter det att brödet gräddats. Formarna blåses ur , med tryckluft , två gånger innan nästa bak och resterna sugs upp av en jättelik ”dammsugare.” Men i detta fall kan man misstänka att det blivit en bit kvar som åkt med i nästa bak! Händer sällan, men har hänt. [---]
Vi vill tacka för att du hörde av dig till oss. En förutsättning för att vi ska komma tillrätta med eventuella fel och brister är att vi får vetskap om dem. För att i någon mån kompensera dig kommer vi att skicka dig varucheckar. [---]
”Obama” känns som ett förnamn eller en landsdel. Däremot känns ”Barack” som ett efternamn eller något friggebodskt. Fast det spelar ju ingen roll, huvudsaken är ju att karln spelar basket.
USA:s president är han där i mitten.
Cool bild, eller hur? Fast även om han är vänsterhänt, håller han bollen lite konstigt. Vad liten han ser ut, förresten. Varför har bara han joggingbrallor och inte shorts? Spelar han i ett eget lag eftersom han inte har ljusblått eller vitt? Hm, varför satsar försvararen stenhårt från sidan och inte precis mellan presidenten och korgen som man ska? Och vad i hela friden tittar de tre längst till vänster på – blickarna är ju riktade mot något som verkar finnas en meter ovanför bollen. Is it a plane?
Hu. Ve och fasa. Är bilden ett falsarium? Kan han kanske inte alls lira? (Jag tar mig åt hjärtat med ena handen, för den andra handens knogar mot munnen och biter lite i den samtidigt som jag flackar med blicken och darrar med underläppen, som en av våra mer kända författare hade kunnat skriva i ett sådant här krisläge.)
Puh. Han kan! Dessutom missar han straffar precis som jag.
Nu är frågan när vår statsminister får komma dit och spela lite en-mot-en.
Tensta Tigers 1980. Coachen Anders Hjortenklev har Reinfeldt i träningsoverall på sin vänstra sida.
Jag anmäler mig härmed som ytterst lämpad sällskapsdam när det väl sker. Meritbevis:
Jag sitter på tåget mot Stockholm för att senare i eftermiddag stå inför 120 personer som ska lyssna på mitt orerande om skrivregler. Arrangören har dock fått nippran och bett mig vara närvarande hela dagen som en spindel i nätet – den spindel som under hela dagen ska hålla ordning på tider, föreläsare som pratar för länge, kiss- och snuspauser samt stökiga åhörare.
Det där sista ser jag fram emot.
Om ni någonsin har varit på en presentationsteknikkurs, vet ni att man inte ska läsa innantill eller peta näsan mitt i en mening. Det sägs att man inte ska skriva på tavlan samtidigt som man pratar, men det tycker jag brukar funka alldeles utmärkt – precis som att man visst kan använda den gamla overhead-apparaten när åhörarna har tröttnat på punktlistorna och clip-arten i powerpointpresentationerna. (Det är inte helt lätt att hantera detta ämne utan de engelska orden.) Men vad man sällan lär sig är att hantera de störande elementen i publiken.
Jag ska idag peka med hela handen och be dem ta av sig kepsarna, sluta tugga tuggumm… nej, vänta. Det var en annan kategori åhörare än den jag ska ha idag. Idag har jag 120 sekreterare. De kommer förstås att sitta och blippa med mobiltelefonerna, klaga på kursinnehållet, avbryta föreläsaren och protestera mot skrivreglerna samtidigt som de ristar in stenografiska tecken i borden. Not.
Dagens sanning: det finns inte bättre åhörare än sekreterare. Men vad finner man för bilder om man letar efter en sekreterarillustration här? Jo, balkongbehåar, strumpeband, Dolly Parton och allmänt plutande quinnor med flinka skrivmaskinsfingrar. Sekreterare är tydligen en extremt pilsk grupp i samhället.
Hur ska jag kunna hålla 120 sådana i schack?
Sekreterare?
Uppdatering Det kom ett mejl med en bild! Kolla:
Sekreterare!
Rapport 11:18 – Nu har vi fikat två gånger och det är lunch om 42 minuter. Raap.
En liten sväng till det relativt nybyggda parkeringshuset vid sjukhuset kan väl inte resultera i något intressant? Mjaeh. Sedan tidigare vet jag att man om man i just detta parkeringshus trycker på hissknappen ”2”, hamnar man på plan 3. Lika kul varje gång, men svårt att dokumentera.
Poängen med p-hus är ju att på så liten yta som möjligt husera så många bilar som möjligt. (Jag har verkligen tänkt till.) Säkert finns det en vetenskapliga undersökningar som jämför det tråkigaste med det tristaste och det gråaste med det murrigaste och säkerligen vet man numera vilken sort som är platseffektivast. Jag är en hejare på serpentinkörning och fickparkering, så mig skrämmer de i alla fall inte.
Men det nya parkeringshuset har drabbats av en sjuka: på-sniskan-parkeringar. Dessa bilder tog jag under promenaden mot utgången.
Imponerande. Både här …
… och här hade bredvidparkerarna vågat ställa sig intill.
Ja, jag fick ju parkera …
… allra längst bort …
… eftersom alla andra bilar …
… tog två platser per bil.)
Man vill ju tro att det var barnaföderskor eller akut hjärtflimmer som orsakar streckblindhet. Kanske är det bara lite jag-skiter-i-allt-mentalitet eftersom p-hus är till för att hatas? Kanske är det svårt att styra moderna bilar? Kanske har kommunen snålat på parkeringsytan? Kanske är det bara ovanligt breda bilar som kör till sjukhuset?
Jag har hört talas om roliga parkeringshus där man kör in i en svart låda som är en hissmojäng som placerar bilen någonstans långt bort där det finns plats. Coolt. Har ni åkt bilhiss?
Men det coolaste i parkeringsväg var när jag var på avslutningsbalen på high school (the prom) och min dejt (kavaljer) körde vilse (sa han) så att vi hamnade på ett ställe där man ”went parking”. Hånglade i bilen, alltså. Det blev inget hångel – jag lappade till kavaljeren och råkade riva hål i min egen, lila, lite för trånga syntetklänning. (Se bild.) Alltså har jag kvar det på att-göra-listan: hångla i en välparkerad bil.
Ja, redan för nästan 200 år sedan drunknade människorna i information.
Den franske tecknaren Grandville (som egentligen hette Jean Ignace Isidore Gérard, vilket alltid nämns när hans namn kommer på tal ungefär som om vi alltid skulle påtala att Madonna egentligen heter Madonna Louise Veronica Esther Ciccone [Ritchie] eller att Cary Grant hette Archibald Alexander Leach och Danny Kaye hette David Daniel Kaminski, vilket ju gör att man förlorar poängen i att ha en kort och slagkraftig pseudonym, säger jag som en gång i tiden skrev kåserier under pseudonymen Thalia) blev känd genom att rita politiska satirer där människokroppar hade djurhuvuden. Den poängen begriper jag inte alls. Jag bara föll för just den där bilden här ovan, som väl illustrerar hur jag känner mig.
Jag är helt enkelt glad som en liten lärka, begravd under information och tekniska nyheter. För det här är ju hur kul som helst! Nu ska jag börja kvittertwittra. Och jojkajaikua samt bloggybluddra för att testa vilket som verkar funka bäst. Uppdatering: Enligt Salte Stellan är det så här:
”Du behöver inte kolla, det kan jag tala om. Bloggy funkar överlägset bäst, på Jaiku finns det massor av gamla Interneträvar som alltid häckat där och inte gärna vill flytta, och Twitter … Twitter är egentligen inte bra på något sätt, i jämförelse. Men det är stort, internationellt och omtalat.”
Ålrajt. _______
Det här med att hela tiden vilja kommunicera med andra och rapportera om sina förehavanden är heller inte något nytt, förstås. (Ett litet förstås sådär på slutet i en mening är mycket effektivt när man vill vara besserwisser utan att irritera. Förstås.) Tänk på ”Herrskap och tjänstefolk” eller vilken 1800-talsroman som helst, där betjänterna och springpojkarna har ett himla sjå med alla dånande kvinnor som ideligen skulle ha sina små ”biljetter” levererade.
Atterboms bref till Euphrosyne, 1822.
Svenska Akademien funderar, 1801.
Gissa om det är svårt att googla på biljett i betydelsen ”brevlapp”. Billett och breflapp ger heller inte användbara träffar. Ur NE:
biljett, litet kortfattat brev särsk. av intimare karaktär[åld.]: grevinnans kammarjungfru lyckades överbringa en ~ till löjtnanten HIST.: sedan ca 1690.
Kammarjungfrun och löjtnanten var förstås intimare än vi är idag, när vårt flackande kan läsas av hundratals på en gång. Om jag skulle twittra såhär, kanske:
Ses under stora eken som vanligt. Saknar dig och dina svettiga muskler så.
Jag har faktiskt inte tid att jobba längre utan önskar mig i födelsedagspresent en mecenat som utan motkrav ger mig, säg, 10 000 kr i månaden. Då kan jag köpa fil, flingor och gummistövlar samt ett gäng praliner som jag kan äta på dagarna, där jag iklädd fjäderboa ligger utfläkt på en divan och bloggar om t.ex. en troschock som denna:
Inte särskilt upprörande då. Så varför ska det vara det nu, 60 år senare? (Källa: ”Året i bilder”, 1949. Den kreativa layouten genomsyrar hela boken.)
Jag ska förstås också prata allvar med mina barn. Så här talade jag och Sexåringen om livet igår:
– Mamma. Jag vill fråga en sak. Vem kastar kortast? – I familjen? Papp… – Nej! I världen förstås. – Jahadu … det måste ju vara någon som inte har några armar att kasta med. – Ja. Så är det nog. Tack, mamma.
Sedan ska jag fotografera tv-bilder och trilla nerför stup som en gratistjänst till mina läsare.
Konst är konst om än i trasiga krus. Men konst som jag inte förstår mig på, förstår jag mig inte på. Sedan finns det förstås konst som jag inte förstår mig på, som är cool ändå (geten med däcket runt magen). Värst är bittra konstnärer som inte kan försörja sig på sin obegripliga konst men som samtidigt är arga på samhället som inte förstår dem och inte vill försörja dem.
Dagens, månadens och årets häftigaste konstnär är:
Eric Langert
Den djefla mannen har ett uttryck på tungspetsen medan Eric Langert bara har ögon för fotografen.
Eric Langert tar bl.a. däck, sopborstar, underkläder, skor och element och gör om till djur. Han säger själv att han inte är särskilt förtjust i djur, men att de ju är roliga att skapa när materialet är intressant. När jag tog honom i hand och hälsade, försvann min i hans. Den var stor, stark och skrovlig som en dinosauriefot.
Simdynepingviner med vaxproppstuta i mössa.
Myrflaskborstsslok med gaffelgrepp.
Noshörningssoffa med underklädesstruts i bakgrunden.
Däckkrokodil.
Hockeyhandskar av krabba. (Påminner lite om Eric Langerts jättehänder.)
Fotnot Det är inte Langerts namn på konstverken. (Nämen. Oj, förlåt, så dubbeltydligt. Jag menar: Eric Langert kallar dem andra saker än jag gör här på bloggen.)
Först ska ni kolla på den här sudderuddbilden och gissa vad som hände igår.
The Black Jack.
Har ni gissat? Nu kommer svaret.
Jag hade under gårdagskvällen ett tajt schema som innebar
lämning på basketträningar
brevpostning
mathandling
diverse andra ärenden som är för trista för att rabblas här
hämtning på basketträningar.
Men på väg från basketlämningen, ringde mobilen. Man ska inte köra och prata telefon, så jag stannade meddetsamma eftersom jag ändå bara var inne på en parkeringsplats och kryprullade.
Här har jag stannat. Framför mig har jag en låg, låg stenmur.
När jag hade lagt på luren (vilket man alls inte gör med en mobil eftersom man bara trycker på en minimal knapp med sina vinterstela fingrar), startade jag bilen och körde … uuuuuupp på den lilla muren som jag hade glömt bort … och duns, satt jag fast. Hängande på den lilla muren.
Bruuum, bruuum, som i Pippi Långstrump när Kling och Klang inte kommer någon vart.
I bilen fanns plåster och reflexvästar, vattenflaskor, ett cykelställ och opantade flaskor, men inte vantar och ingen domkraft. (Som heter så för att Dume är ”tumme” på tyska, och den tummen liknar kuggarna i domkraften.) ______ Uppdatering Fel! Marianne rättar mig i kommentatorsbåset: ”Nja, ’tumme’ på tyska heter Daumen”. Hellquist: Öh. _________
Då ringde jag Bästisgrannen som var ute och körde med sin lilla gröna bil, utrustad med domkraft, vattenflaskor, snytpapper och ett kvastskaft. Men inga vantar. (Jag är tydligen alltid utan vantar.)
På riktigt flyttade sig muren inte.
– Men sicken tur att jag har en blogg! sa jag och tog denna bild.
Jag vevade upp bilen på Bästisgrannens domkraft och blev påhejad av en främmande karl som med Bästisgrannen puttade så att bilen kom loss. Då backade jag över den tippade domkraften som … punkterade däcket. (Det kan ha hänt i muröverkörningsmomentet också.)
Sedan följde ett komplicerat och tidspressat körschema som till slut inbegrep även Bästisgrannens man Skotten eftersom han till skillnad från andra män inte har ryggskott. Men jag lossade alla muttrarna själv och blev på helt egen hand jätteskitig till och med på nästippen. I väntan på en ny domkraft roade jag mig på detta vis:
Fälgkors, som faktiskt borde heta mutterkors.
Ser ni, där är världens plattaste däck, som faktiskt är fullt av sådant där vitt skum som finns på flaska men som inte räckte eller läckte ut eller vad det nu var som hände eftersom däcket inte fylldes ett enda dugg av det.
Tur att man har något att jämföra med.
De två bilderna här ovan är från Sportnytts gårdagsrapportering om Dakar-rallyt. Då trillade den vänstra bilen nerför ett stup och lade sig som en macka uppochner (båda i bilen klarade sig) medan en annan bil missade en liten varningsskylt och körde ut i tomma intet och sedan höll på att bli mosad av bilar som kom bakifrån. Pffft, vad är väl en liten punktering?
Min djefla stånkande krake till make vägrar gå till doktorn med ryggskottet. Inte vill han ha knark av mig heller. (Citodon som jag fick när jag bröt tån.) Men sova bredvid mig ska karln.
– AJ!
Jag ryckte till och tittade på honom och väckarklockan. Åh, 01:23.
– Krrrxxzzxkkrrschhhschh.
Snark. Han har alltså ont i sömnen. Stackarn.
– AJ!
Jahaaa. Han sover igen. Vilket man plägar göra 01:47.
– AJ!
Men jädra sovgubbe. Usch, jag borde sova 02:22.
– AJ! – Vill du ha något? – Ja, en Ipren. – Jaha. Som om det skulle hjälpa. Men ok, vänta här. – Kan inte annat.
– Krrrxxzzxkkrrschhhschh. – Vakna! Här har du Ipren. – Va? Va? AJ!
Hoppas han sover resten av natten. Det här är ju som att vara en ammande moder. Jag ska upp 05:40.
– AJ! – Huh? – Lotten, jag måste bada. – Ok. Klockan är 03:01. Klart att du måste bada.
Hoppas att han tar sig upp ur badet själv. Jag måste sova.
– … så då tänkte jag att det är ju synd att jag ska hålla dig vaken hela natten. – Huh? – Oj, sov du? – Ja, käre make, klockan är … 03:44 … – Hur länge har du lyssnat på mig? – Sedan du väckte mig med orden att du inte ville hålla mig vaken. – AJ! – Vill du ha hjälp med något? – Nejdå. AJ! Jag AJ! klarar mig.
Han har begåvats med en synnerligen god nattsömn, min djefla man. Han somnar snabbt, var som helst, hur ofta som helst och under vilka betingelser som helst. Innan jag ska somna måste jag dela upp bekymmer i högar, räkna bortsprungna får, tänka på min intervju hos David Letterman och någon eventuellt bortglömd deadline.
Efter radiosändningen och ickesömnen igår var jag mör som en välhängd hare. Med rosiga kinder och solsken i blick försökte jag fokusera på vad som helst, när telefonen ringde.
– Jag hade en förfärlig natt, stånkade min djefla man. Jag skulle nog behöva lite mer stöd, lite mer hjälp av dig när jag har ont på nätt…
Han kom förstås inte längre. Jag skrattade först omkull honom och ställde honom sedan i en imaginär skamvrå (han kan ju inte stå i en riktig på grund av värken) och förklarade sedan så pedagogiskt jag kunde vilket stöd han i fortsättningen skulle kunna räkna med.
Han mindes alltså inga av mina insatser under natten.
(Fritt fram att läsa, nästan inga spoilers eller avslöjanden här.)
Ständigt aktuella 56:or.
SVT hade chansen att göra världens mest Lotteniga tv-program. Koka en soppa på gamla idrottsstjärnor, tävlingsmoment och vindrickning och servera mig Mästarnas mästare any day!
Men tyvärr spökar det där förbaskade hemskickningsmomentet hela tiden. Som bara förstör. Om den som i Mästarnas mästare ligger sist inte lyckas fånga en blå istapp mitt i natten åker h*n ut. Pföh! Så dumt! Jag vill se alla deltagarna i alla program jue. De fokuserade blickarna, tårarna i ögonen när de får se sina bedrifter igenåigen, de nyfikna frågorna och alla skavsåren. Läs mer om deltagarna.
Men ok, vi börjar med lite historik.
År 1975 tittade vi i familjen på den första säsongen av Superstars. Detta program satte så djupa spår i min elvaåriga själ att jag till och med ville börja friidrotta eftersom stavhopparen Kjell Isaksson bara var så … bäst. (Jag hoppade 130 cm i höjd, var nöjd med det och friidrottade aldrig mer.) Utan några som helst problem kan jag nu lista minnena. Men för att göra det enkelt för mig kopierar jag bara dem jag mindes redan här:
Ricky Bruch dängde medicinbollen i väggen när de andra klarade att hysta den blott tre meter. Funktionärerna mätte i en vinkel upp på väggen.
Kjell Isaksson bad Ricky Bruch om teknikhjälp med medicinbollen och lyckades med hans goda råd komma tvåa i denna gren.
Ricky Bruch kallade Guy Drut för ”Drutten”.
Drutten hade så dålig kondis. Och skadade sig i ett avsnitt och fick avsluta sin karriär i och med denna skada.(Liksom Patrik Sjöberg, väl?)
Kjell Isaksson vann allting. I två år.
Ingemar Stenmark hade harpofrisyr och var helt bedårande.
Malcolm Macdonald kallades ”Supermac” och hade gigantiska polisonger. Himla populär var han.
Ricky Bruch sprang som en kråka, men var explosiv och snabb trots det. Han var hela tiden besviken. (”Äh detta konne jao ha jårrt bettår.”)
Johan Granath, som egentligen åkte skridskor, var en väldigt duktig cyklist. Låren, låren.
När Ricky hade simmat och låg som en utslagen säl på bassängkanten, begrep han inte att han skulle simma en gång till.
Kjell Isaksson gick på händerna upp till prisutdelningen.
Den värsta disciplinen var dips på barr, där en och annan hjälte knäcktes.
Eftersom stavhoppare inte var ovanliga som totalvinnare i tävlingarna, som pågick i nästan hela världen, har vi sedan dess sett på just dem som de mest vältränade av alla idrottsutövare. (Basketspelare är intelligentast.) Att Kjell Isaksson numera är elitbowlare är dock bara ett bevis på att bollen är rund. Förlåt – klotet.
Om SVT nu inte utesluter och på studs skickar hem Ara, Wassberg, Gärderud eller galne Gunnarsson (Susanne, som vann VM två veckor efter en förlossning), kan detta bli så himla kul. Nästa säsong förväntar jag mig en kamp mellan Stenmark, Borg, Haglund, Ludmila, Holm, Edberg och Sörenstam. Och min favvo Frank Andersson. Det enda kravet på deltagarna är att de inte får vara aktiva eller planera en come back. (Men … buhu … Ara då …)
Deltagarna 2009, där endast två är lag- och bollspelare. Ara är jättesmidig, jättestark och jättehjälpsam och Wassberg förvånansvärt sprallig. Stackars Gärderud blir nästan alltid vald sist när lagen bestäms. (Ja, på det där gamla hemska gympasättet.) Se första programmet här.Bild: SVT.
Men när kommer tävlingsprogrammet där deltagarna är avdankade, mediokra basketspelare som snyter barn och bloggar?
De riktiga pendlarna är mer luttrade än jag. När tågets avgång först flyttades fem minuter framåt, ryckte de på axlarna och läste vidare i gratistidningen. När en högtalarröst sedan meddelade perrongbyte, suckade de kanske lite, men tog sina ryggsäckar och lämmelvandrade till rätt ställe. När fina blädderskylten plötsligt visade att tåget var ytterligare 20 minuter försenat, grävde alla fram sina mobiler. Jag hörde vad de sade:
– Tågfan är försenad. Igen. – Jag kommer, men jag blir sen. – Ställ in mötet, vi får ta det i morgon istället. – Klä på dig, jag hinner inte idag. Ssschh. Puss.
Va? Klä p… Va? Jag vred huvudet snabbt mot mannen som sa det, jag vred så där snabbt som de gör i tecknade filmer. Mina ögon ploppade ut så där som de gör i tecknade filmer och precis som i tecknade filmer rivstartade mannen sedan med ett friktionsmoln och sprang nerför trapporna.
Och var borta. Hallå, ville jag skrika, hallå, berätta mer! Varför är hon inte påklädd och vad skulle ni göra och hallå? Men jag sa inget utan fantiserade ihop en passionerad historia uppe i det blå.
Lite senare ombord på tåget togs jag ner på jorden igen. Damen i sätet bredvid inte bara fes som alla som sitter bredvid mig alltid gör. Hon drack även sprit ur medhavd plunta. Spritdoften blandades med den omisskännliga doften av ett nyöppnat paket köpeköttbullar. Damens yttre var perfekt, från klädmärke till nagellack medan det inre borde ha stannat inne. Själv somnade jag och väcktes strax före Stockholms Central av mitt eget snarkande. Fisande spritdamen tittade med avsmak på mig.
Julkalendern 1968.
Så långt den dagboken.
Nu ska vi se, hur var det förr i tiden när man åkte tåg? Jag minns mest att man kunde avbeställa och ändra alla biljetter huller om buller till och med efter att tåget hade gått och inte förlora en spänn på det. Och att maten i restaurangvagnen var mindre plastig, men absolut inte bättre och absolut inte billigare. Eller minns jag fel? Jag klev 1978 på tåget i Luleå vid femsnåret på eftermiddagen, sov i liggkupé med fyra mystiska män och en dam med enorma fötter och var framme i Stockholm vid åttasnåret på morgonen. Ur dagboken från denna resa:
”Han som ligger snett ovanför mig är lumpenkille och jätteäcklig. När han pratar med mig låtsas jag att jag inte hör. Tanten med världens största fötter gav mig en macka, men det var gammal ost på. Jag åt ändå för att tanten inte skulle bli ledsen. Nu har jag läst både Expressen och Aftonbladet två gånger för jag vågar inte klättra upp och hämta boken i väskan ovanför äckelkillen. Bara nio timmar kvar nu.”
Idag går det förstås snabbare. Hela 15 minuter snabbare.
Fast idag är det ju sanslöst krångligt med både sträckor, tider, förseningar, priser och platser – vilket kallas förbättringar. Har ni hamnat på plats 1 i förstaklass, förresten? Strax framför en gigantisk, öppen sopsäck som luktar lik? Det har jag.
”Anledningarna är, enligt SJ, ett ökande resande, slitna tågset och stora trafikökningar på godstrafiksidan. Över hälften av förseningarna beror på problem med spåren och spårbrist, menar SJ och skjuter problemet ifrån sig.”
Jag hade varit en bedrövlig chef för SJ eller vilket företag som helst utom mitt eget. För att inte tala om hur illa jag hade skött budget och planering samt personalvård. (Roliga firmafester och fina veckobrev hade vi dock haft på företaget.) Men SJ, SJ, gamle vän – gör biljetteriet kundvänligare, ta bort 30-sekundersregeln och styr om tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten även om det ser illa ut. (Det enda som jag kan tycka har blivit betydligt bättre på tågen är internettillgången, som var bedrövlig 1978 och som bäst 2005–06.)
Hur funkar tågen i andra länder, ni som reser runt? Ska vi skicka SJ på studiebesök eller bara åka tidsmaskin bakåt för att orka att fortsätta åka tåg? ____ Fler SJ-undringar: Månhus Studiomannen Pysseliten Ica
Jag må ha fött fem barn, haft knaster i knäna sedan 18-årsåldern och dragit ut två visdomständer samt brutit en tå. Men vad är väl det mot den smärta som Min djefla man har fått utstå i sitt ömma liv?
När han häromåret drabbades av tandvärk och satt hohoande med våtvarma omslag som en seriefigur, skrattade vi åt eländet. Han knaprade en hel natt på isbitar och drack varma drycker som orsakade åsknedslag i munnen eftersom tandakuten som bekant är motvillig på helgnätter.
För fem år sedan gick han stånkande som Groucho Marx i ett par dagar. Ryggvärken kom från en liten kontraktur, sa han. När jag påpekade att han inte längre var 186 cm utan bara en tvärhand hög, sträckte han på sig tills han påminde om en cirkushund som går på bakbenen. Efter en veckas ”det är helt ok” fick han hämtas med ambulans, pytsas i morfin och läggas in på sjukhus på skattebetalarnas bekostnad i ett par dagar.
– Shoot ’em in the back! sa Uncle Fester där han stod och lyssnade på sin nya Ipod.
Precis som att jag inte längre ger mig på badminton (hög hälsenerisk), innebandy (hög handslagsrisk) och balett (allmänt hög risk för stretchrelaterade sträckningar) har min man nu beslutat sig för att gränsen går vid orientering. Gärna Långa Natten, gärna 15 km i hällande spöregn, gärna slutspurt över kalhygge, gärna 100 meter rakt uppför en rullstensås.
Men ingenting inne i en gympasal. För i lördags lekte han med barnen inne i en sådan. Han skulle bara vända sig om för att fånga en boll samtidigt som han tog två springsteg och vände på huvudet och klockan slog, tuppen gal och vinden vände. Spriongk! sa det i ryggslutet.
– Äh, det är bara en liten kontraktur, säger min man nu.
Den lilla kontrakturen är som en liten tuva. Den omöjliggör
bilkörning
tvätthängning
matlagning
städning
normalt trappgående
nattsömn
granborttagning
sittande.
Nattsömnen är utmärkt för Den djefla mannen själv. Jag – den lidande hustrun – väcks däremot numera inte blott av nattvandrande barn och snarkningar utan även av aaaaaaaaah-aaaahj och uuuuuuuhuuuuuuuuffff-aaahj.
Även Marat jobbade i badkaret.
När man har ryggskottsont, bör man stå och ligga men inte sitta. Nu står Den djefla mannen på sin höjd en meter över havet, ligger till bords som en romare i Asterix och jobbar i sängen eller badet. Ptja, allt är på det hela taget precis som det brukar vara.
Karl XIV Johan låg ju till sängs mest hela tiden under sin regenttid, Kar de Mumma skrev en miljard kåserier i sängen och Karl XII styrde och ställde när han bars omkring på en bår i Poltava eftersom han hade fått en kula i foten. Så vilka storverk kommer inte att skapas här hemma under den närmaste tiden?
Nyårsaftonsefterrätten: Flambé skal au de banan avec chokladsauce.
Jag vet inte vad som är normalfallet, men tydligen dammsuger jag det var tionde dag eftersom detta under glada tjo och hurrarop – som när någon bestiger Mount Everest – hittades under soffan nyss:
Cigarr i champagneglas.
Nu kan man ju tycka att det intressanta i sammanhanget är att vi lyckades få ihop en någorlunda proper dukning eller att champagnen ju är från det bästa champagneåret någonsin. Men att städningen p.g.a. fyndet avstannar totalt och kameran letas fram och att det är lika stökigt som för en halvtimme sedan, tycker jag är spännande.
(Läs Per T:s minnen här nere om ni inte redan har gjort det, förresten.)
Idag är det exakt 40 år sedan Jimi Hendrix spelade på Stockholms Konserthus. Det känns jättestort. (Ja, konserthuset också, förstås.) Större är förstås att Beatles 1963 spelade i Sporthallen i Eskilstuna, men i alla fall.
Eftersom jag uppfostrades med Beatles, Vivaldi, Bach och Elvis och sedan drabbades av en olycklig fascination för Melodifestivalen, är jag en förtappad tönt. Det är först på senare år som jag har lyssnat på och läst om Clapton, The Doors, Yes, The Who och Kinks. Samt Jimi Hendrix. Trots att han slog sönder den kungliga sviten på Hotell Opalen i Göteborg 1968, fick han alltså komma tillbaka till det underliga Sverige och spela flera, flera gånger.
The Jimi Hendrix Experience. Detta är fantastiskt – särskilt efter sju minuter. (Jajaja, han spelar bra också.) Musiken tar slut i den annars knäpptysta lokalen, publiken klappar behärskat, någon busvisslar lite hejigt, någon (Noel Redding?) säger ungefär ”[---]friends of ours, but we didn’t know the words so we [mummel] instrumental” och sedan ställer sig och halsar ur en vinflaska. En annan person går fram till micken och säger att ”det här var det sista eftersom vi ska sluta klockan nio”, men ändrar sig snabbt när publiken protesterar och säger att de nog ska spela lite till medan musikerna snabbt plockar undan sina instrument, stänger av högtalarna och drar ur sladdarna och ljuset tänds.
Efter denna konsert går Jimi med svenska Eva till Hotell Carlton och gör ett barn. Bara så där. Efter Hendrix’ död hjälper den allerstädes närvarande Leif Silbersky Eva att få Lill-Jimi erkänd som son och naturligtvis bråkas det om arvet i åratal. Mer intressant är att både Jimi Sr och Jr förmodligen led/lider av en sjukdom som sätter sig på handlederna.
Det här är ju i dagens fåfänga ögon en magisk tid. Vi vet att musikerna var höga eller fulla mest hela tiden och att de sporrade varandra till stordåd. De bytte band och fruar ideligen, skapade nya konstellationer och hade gästartister på varenda album. Jimi Hendrix försökte anlita Rolling Stonesaren Brian Jones till inspelningen av Dylans All Along the Watchtower, men fick köra hem honom eftersom Brian när han skulle spela piano (!) bara krafsade lite lamt på tangenterna, stenad bortom all redighet.
Låten i filmsnutten ovan är Sunshine of Your Love. Den skrevs 1967 av Jack Bruce, Pete Brown och Eric Clapton under Cream-tiden. Förutom Hendrix har otaliga artister (alla från Ella Fitzgerald till Ozzy Osbourne och Ringo Starr) gett sig på den. Frank Zappa lade förstås in några snuskiga rader eftersom han ju var … Frank Zappa … och tyckte att Clapton och grabbarna var tråkiga med:
”… solen går upp, jag ska snart vara med dig och ge dig en soluppgångsöverraskning och snart ska jag vara med dig när stjärnorna börjar falla, jag har ju väntat så himla länge och ska vara i kärlekens solsken och ljuset lyser genom dig och vi två ska vara tillsammans tills …”
Men även unge Hendrix började ju sin bana någonstans.
Gitarristen längst till vänster – bakom de bensprättande byxorna med midja i nivå med empireklänningar – är Jimi Hendrix 1965. Kolla vid 1:47 och 2:11, när han gör sina typiska vifta-på-strängarna-moves. (Om ni inte som jag blir fullständigt fixerade vid sångarna, benen, brallorna, stegen, skorna och jag vet inte allt.)
Vad sker idag som vi kommer att minnas om 40 år? Krig och presidentbyte, javisst, men nu tänkte jag på det mer lättsamma formatet. Har jag någonsin varit med om något historiskt?
Ptja, jag var ju med i publiken när Tomas DiLeva slet av sig den påklistrade locken i pannan.
Ni som pallar: Kolla Creamversionen 1968. Kolla Phil Collins- och Claptonversionen från 1986. Kolla liten, relativt ny dokumentär om riffet.
Ja, visst är det imponerande? (”Hurra, blod! Det kan jag blogga om!”)
Bloggywoodarna Lillebror och Daniel. Ja, han heter Lillebror lika mycket som Daniel heter Daniel.
Killen som satt bredvid mig beställde in ketchup till maten.
Efterrätt bör man äta varje dag, har jag hört. Vad jag inte har hört är att literpriset på Baileys är i nivå med saffrans.
Toan på restaurangen var en sådan där där man kan vila huvudet mot handfatet medan man sitter. Det konstigaste var dock den här plankbiten som någon hade fäst på toadörren. Jag säger som de gör på radion inför en intervju: ”Vad är syftet?”.
Tyvärr spretas det inte på bilden. Foto: Anna Toss
