Jag har faktiskt inte tid att jobba längre utan önskar mig i födelsedagspresent en mecenat som utan motkrav ger mig, säg, 10 000 kr i månaden. Då kan jag köpa fil, flingor och gummistövlar samt ett gäng praliner som jag kan äta på dagarna, där jag iklädd fjäderboa ligger utfläkt på en divan och bloggar om t.ex. en troschock som denna:
Inte särskilt upprörande då. Så varför ska det vara det nu, 60 år senare? (Källa: ”Året i bilder”, 1949. Den kreativa layouten genomsyrar hela boken.)
Jag ska förstås också prata allvar med mina barn. Så här talade jag och Sexåringen om livet igår:
– Mamma. Jag vill fråga en sak. Vem kastar kortast? – I familjen? Papp… – Nej! I världen förstås. – Jahadu … det måste ju vara någon som inte har några armar att kasta med. – Ja. Så är det nog. Tack, mamma.
Sedan ska jag fotografera tv-bilder och trilla nerför stup som en gratistjänst till mina läsare.
Konst är konst om än i trasiga krus. Men konst som jag inte förstår mig på, förstår jag mig inte på. Sedan finns det förstås konst som jag inte förstår mig på, som är cool ändå (geten med däcket runt magen). Värst är bittra konstnärer som inte kan försörja sig på sin obegripliga konst men som samtidigt är arga på samhället som inte förstår dem och inte vill försörja dem.
Dagens, månadens och årets häftigaste konstnär är:
Eric Langert
Den djefla mannen har ett uttryck på tungspetsen medan Eric Langert bara har ögon för fotografen.
Eric Langert tar bl.a. däck, sopborstar, underkläder, skor och element och gör om till djur. Han säger själv att han inte är särskilt förtjust i djur, men att de ju är roliga att skapa när materialet är intressant. När jag tog honom i hand och hälsade, försvann min i hans. Den var stor, stark och skrovlig som en dinosauriefot.
Simdynepingviner med vaxproppstuta i mössa.
Myrflaskborstsslok med gaffelgrepp.
Noshörningssoffa med underklädesstruts i bakgrunden.
Däckkrokodil.
Hockeyhandskar av krabba. (Påminner lite om Eric Langerts jättehänder.)
Fotnot Det är inte Langerts namn på konstverken. (Nämen. Oj, förlåt, så dubbeltydligt. Jag menar: Eric Langert kallar dem andra saker än jag gör här på bloggen.)
Först ska ni kolla på den här sudderuddbilden och gissa vad som hände igår.
The Black Jack.
Har ni gissat? Nu kommer svaret.
Jag hade under gårdagskvällen ett tajt schema som innebar
lämning på basketträningar
brevpostning
mathandling
diverse andra ärenden som är för trista för att rabblas här
hämtning på basketträningar.
Men på väg från basketlämningen, ringde mobilen. Man ska inte köra och prata telefon, så jag stannade meddetsamma eftersom jag ändå bara var inne på en parkeringsplats och kryprullade.
Här har jag stannat. Framför mig har jag en låg, låg stenmur.
När jag hade lagt på luren (vilket man alls inte gör med en mobil eftersom man bara trycker på en minimal knapp med sina vinterstela fingrar), startade jag bilen och körde … uuuuuupp på den lilla muren som jag hade glömt bort … och duns, satt jag fast. Hängande på den lilla muren.
Bruuum, bruuum, som i Pippi Långstrump när Kling och Klang inte kommer någon vart.
I bilen fanns plåster och reflexvästar, vattenflaskor, ett cykelställ och opantade flaskor, men inte vantar och ingen domkraft. (Som heter så för att Dume är ”tumme” på tyska, och den tummen liknar kuggarna i domkraften.) ______ Uppdatering Fel! Marianne rättar mig i kommentatorsbåset: ”Nja, ’tumme’ på tyska heter Daumen”. Hellquist: Öh. _________
Då ringde jag Bästisgrannen som var ute och körde med sin lilla gröna bil, utrustad med domkraft, vattenflaskor, snytpapper och ett kvastskaft. Men inga vantar. (Jag är tydligen alltid utan vantar.)
På riktigt flyttade sig muren inte.
– Men sicken tur att jag har en blogg! sa jag och tog denna bild.
Jag vevade upp bilen på Bästisgrannens domkraft och blev påhejad av en främmande karl som med Bästisgrannen puttade så att bilen kom loss. Då backade jag över den tippade domkraften som … punkterade däcket. (Det kan ha hänt i muröverkörningsmomentet också.)
Sedan följde ett komplicerat och tidspressat körschema som till slut inbegrep även Bästisgrannens man Skotten eftersom han till skillnad från andra män inte har ryggskott. Men jag lossade alla muttrarna själv och blev på helt egen hand jätteskitig till och med på nästippen. I väntan på en ny domkraft roade jag mig på detta vis:
Fälgkors, som faktiskt borde heta mutterkors.
Ser ni, där är världens plattaste däck, som faktiskt är fullt av sådant där vitt skum som finns på flaska men som inte räckte eller läckte ut eller vad det nu var som hände eftersom däcket inte fylldes ett enda dugg av det.
Tur att man har något att jämföra med.
De två bilderna här ovan är från Sportnytts gårdagsrapportering om Dakar-rallyt. Då trillade den vänstra bilen nerför ett stup och lade sig som en macka uppochner (båda i bilen klarade sig) medan en annan bil missade en liten varningsskylt och körde ut i tomma intet och sedan höll på att bli mosad av bilar som kom bakifrån. Pffft, vad är väl en liten punktering?
Min djefla stånkande krake till make vägrar gå till doktorn med ryggskottet. Inte vill han ha knark av mig heller. (Citodon som jag fick när jag bröt tån.) Men sova bredvid mig ska karln.
– AJ!
Jag ryckte till och tittade på honom och väckarklockan. Åh, 01:23.
– Krrrxxzzxkkrrschhhschh.
Snark. Han har alltså ont i sömnen. Stackarn.
– AJ!
Jahaaa. Han sover igen. Vilket man plägar göra 01:47.
– AJ!
Men jädra sovgubbe. Usch, jag borde sova 02:22.
– AJ!
– Vill du ha något?
– Ja, en Ipren.
– Jaha. Som om det skulle hjälpa. Men ok, vänta här.
– Kan inte annat.
– Krrrxxzzxkkrrschhhschh.
– Vakna! Här har du Ipren.
– Va? Va? AJ!
Hoppas han sover resten av natten. Det här är ju som att vara en ammande moder. Jag ska upp 05:40.
– AJ!
– Huh?
– Lotten, jag måste bada.
– Ok. Klockan är 03:01. Klart att du måste bada.
Hoppas att han tar sig upp ur badet själv. Jag måste sova.
– … så då tänkte jag att det är ju synd att jag ska hålla dig vaken hela natten.
– Huh?
– Oj, sov du?
– Ja, käre make, klockan är … 03:44 …
– Hur länge har du lyssnat på mig?
– Sedan du väckte mig med orden att du inte ville hålla mig vaken.
– AJ!
– Vill du ha hjälp med något?
– Nejdå. AJ! Jag AJ! klarar mig.
Han har begåvats med en synnerligen god nattsömn, min djefla man. Han somnar snabbt, var som helst, hur ofta som helst och under vilka betingelser som helst. Innan jag ska somna måste jag dela upp bekymmer i högar, räkna bortsprungna får, tänka på min intervju hos David Letterman och någon eventuellt bortglömd deadline.
Efter radiosändningen och ickesömnen igår var jag mör som en välhängd hare. Med rosiga kinder och solsken i blick försökte jag fokusera på vad som helst, när telefonen ringde.
– Jag hade en förfärlig natt, stånkade min djefla man. Jag skulle nog behöva lite mer stöd, lite mer hjälp av dig när jag har ont på nätt…
Han kom förstås inte längre. Jag skrattade först omkull honom och ställde honom sedan i en imaginär skamvrå (han kan ju inte stå i en riktig på grund av värken) och förklarade sedan så pedagogiskt jag kunde vilket stöd han i fortsättningen skulle kunna räkna med.
Han mindes alltså ingaav mina insatser under natten.
(Fritt fram att läsa, nästan inga spoilers eller avslöjanden här.)
Ständigt aktuella 56:or.
SVT hade chansen att göra världens mest Lotteniga tv-program. Koka en soppa på gamla idrottsstjärnor, tävlingsmoment och vindrickning och servera mig Mästarnas mästare any day!
Men tyvärr spökar det där förbaskade hemskickningsmomentet hela tiden. Som bara förstör. Om den som i Mästarnas mästare ligger sist inte lyckas fånga en blå istapp mitt i natten åker h*n ut. Pföh! Så dumt! Jag vill se alla deltagarna i alla program jue. De fokuserade blickarna, tårarna i ögonen när de får se sina bedrifter igenåigen, de nyfikna frågorna och alla skavsåren. Läs mer om deltagarna.
Men ok, vi börjar med lite historik.
År 1975 tittade vi i familjen på den första säsongen av Superstars. Detta program satte så djupa spår i min elvaåriga själ att jag till och med ville börja friidrotta eftersom stavhopparen Kjell Isaksson bara var så … bäst. (Jag hoppade 130 cm i höjd, var nöjd med det och friidrottade aldrig mer.) Utan några som helst problem kan jag nu lista minnena. Men för att göra det enkelt för mig kopierar jag bara dem jag mindes redan här:
Ricky Bruch dängde medicinbollen i väggen när de andra klarade att hysta den blott tre meter. Funktionärerna mätte i en vinkel upp på väggen.
Kjell Isaksson bad Ricky Bruch om teknikhjälp med medicinbollen och lyckades med hans goda råd komma tvåa i denna gren.
Ricky Bruch kallade Guy Drut för ”Drutten”.
Drutten hade så dålig kondis. Och skadade sig i ett avsnitt och fick avsluta sin karriär i och med denna skada.(Liksom Patrik Sjöberg, väl?)
Kjell Isaksson vann allting. I två år.
Ingemar Stenmark hade harpofrisyr och var helt bedårande.
Malcolm Macdonald kallades ”Supermac” och hade gigantiska polisonger. Himla populär var han.
Ricky Bruch sprang som en kråka, men var explosiv och snabb trots det. Han var hela tiden besviken. (”Äh detta konne jao ha jårrt bettår.”)
Johan Granath, som egentligen åkte skridskor, var en väldigt duktig cyklist. Låren, låren.
När Ricky hade simmat och låg som en utslagen säl på bassängkanten, begrep han inte att han skulle simma en gång till.
Kjell Isaksson gick på händerna upp till prisutdelningen.
Den värsta disciplinen var dips på barr, där en och annan hjälte knäcktes.
Eftersom stavhoppare inte var ovanliga som totalvinnare i tävlingarna, som pågick i nästan hela världen, har vi sedan dess sett på just dem som de mest vältränade av alla idrottsutövare. (Basketspelare är intelligentast.) Att Kjell Isaksson numera är elitbowlare är dock bara ett bevis på att bollen är rund. Förlåt – klotet.
Om SVT nu inte utesluter och på studs skickar hem Ara, Wassberg, Gärderud eller galne Gunnarsson (Susanne, som vann VM två veckor efter en förlossning), kan detta bli så himla kul. Nästa säsong förväntar jag mig en kamp mellan Stenmark, Borg, Haglund, Ludmila, Holm, Edberg och Sörenstam. Och min favvo Frank Andersson. Det enda kravet på deltagarna är att de inte får vara aktiva eller planera en come back. (Men … buhu … Ara då …)
Deltagarna 2009, där endast två är lag- och bollspelare. Ara är jättesmidig, jättestark och jättehjälpsam och Wassberg förvånansvärt sprallig. Stackars Gärderud blir nästan alltid vald sist när lagen bestäms. (Ja, på det där gamla hemska gympasättet.) Se första programmet här.Bild: SVT.
Men när kommer tävlingsprogrammet där deltagarna är avdankade, mediokra basketspelare som snyter barn och bloggar?
De riktiga pendlarna är mer luttrade än jag. När tågets avgång först flyttades fem minuter framåt, ryckte de på axlarna och läste vidare i gratistidningen. När en högtalarröst sedan meddelade perrongbyte, suckade de kanske lite, men tog sina ryggsäckar och lämmelvandrade till rätt ställe. När fina blädderskylten plötsligt visade att tåget var ytterligare 20 minuter försenat, grävde alla fram sina mobiler. Jag hörde vad de sade:
– Tågfan är försenad. Igen. – Jag kommer, men jag blir sen. – Ställ in mötet, vi får ta det i morgon istället. – Klä på dig, jag hinner inte idag. Ssschh. Puss.
Va? Klä p… Va? Jag vred huvudet snabbt mot mannen som sa det, jag vred så där snabbt som de gör i tecknade filmer. Mina ögon ploppade ut så där som de gör i tecknade filmer och precis som i tecknade filmer rivstartade mannen sedan med ett friktionsmoln och sprang nerför trapporna.
Och var borta. Hallå, ville jag skrika, hallå, berätta mer! Varför är hon inte påklädd och vad skulle ni göra och hallå? Men jag sa inget utan fantiserade ihop en passionerad historia uppe i det blå.
Lite senare ombord på tåget togs jag ner på jorden igen. Damen i sätet bredvid inte bara fes som alla som sitter bredvid mig alltid gör. Hon drack även sprit ur medhavd plunta. Spritdoften blandades med den omisskännliga doften av ett nyöppnat paket köpeköttbullar. Damens yttre var perfekt, från klädmärke till nagellack medan det inre borde ha stannat inne. Själv somnade jag och väcktes strax före Stockholms Central av mitt eget snarkande. Fisande spritdamen tittade med avsmak på mig.
Julkalendern 1968.
Så långt den dagboken.
Nu ska vi se, hur var det förr i tiden när man åkte tåg? Jag minns mest att man kunde avbeställa och ändra alla biljetter huller om buller till och med efter att tåget hade gått och inte förlora en spänn på det. Och att maten i restaurangvagnen var mindre plastig, men absolut inte bättre och absolut inte billigare. Eller minns jag fel? Jag klev 1978 på tåget i Luleå vid femsnåret på eftermiddagen, sov i liggkupé med fyra mystiska män och en dam med enorma fötter och var framme i Stockholm vid åttasnåret på morgonen. Ur dagboken från denna resa:
”Han som ligger snett ovanför mig är lumpenkille och jätteäcklig. När han pratar med mig låtsas jag att jag inte hör. Tanten med världens största fötter gav mig en macka, men det var gammal ost på. Jag åt ändå för att tanten inte skulle bli ledsen. Nu har jag läst både Expressen och Aftonbladet två gånger för jag vågar inte klättra upp och hämta boken i väskan ovanför äckelkillen. Bara nio timmar kvar nu.”
Idag går det förstås snabbare. Hela 15 minuter snabbare.
Fast idag är det ju sanslöst krångligt med både sträckor, tider, förseningar, priser och platser – vilket kallas förbättringar. Har ni hamnat på plats 1 i förstaklass, förresten? Strax framför en gigantisk, öppen sopsäck som luktar lik? Det har jag.
”Anledningarna är, enligt SJ, ett ökande resande, slitna tågset och stora trafikökningar på godstrafiksidan. Över hälften av förseningarna beror på problem med spåren och spårbrist, menar SJ och skjuter problemet ifrån sig.”
Jag hade varit en bedrövlig chef för SJ eller vilket företag som helst utom mitt eget. För att inte tala om hur illa jag hade skött budget och planering samt personalvård. (Roliga firmafester och fina veckobrev hade vi dock haft på företaget.) Men SJ, SJ, gamle vän – gör biljetteriet kundvänligare, ta bort 30-sekundersregeln och styr om tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten även om det ser illa ut. (Det enda som jag kan tycka har blivit betydligt bättre på tågen är internettillgången, som var bedrövlig 1978 och som bäst 2005–06.)
Hur funkar tågen i andra länder, ni som reser runt? Ska vi skicka SJ på studiebesök eller bara åka tidsmaskin bakåt för att orka att fortsätta åka tåg? ____ Fler SJ-undringar: Månhus Studiomannen Pysseliten Ica
Jag må ha fött fem barn, haft knaster i knäna sedan 18-årsåldern och dragit ut två visdomständer samt brutit en tå. Men vad är väl det mot den smärta som Min djefla man har fått utstå i sitt ömma liv?
När han häromåret drabbades av tandvärk och satt hohoande med våtvarma omslag som en seriefigur, skrattade vi åt eländet. Han knaprade en hel natt på isbitar och drack varma drycker som orsakade åsknedslag i munnen eftersom tandakuten som bekant är motvillig på helgnätter.
För fem år sedan gick han stånkande som Groucho Marx i ett par dagar. Ryggvärken kom från en liten kontraktur, sa han. När jag påpekade att han inte längre var 186 cm utan bara en tvärhand hög, sträckte han på sig tills han påminde om en cirkushund som går på bakbenen. Efter en veckas ”det är helt ok” fick han hämtas med ambulans, pytsas i morfin och läggas in på sjukhus på skattebetalarnas bekostnad i ett par dagar.
– Shoot ’em in the back! sa Uncle Fester där han stod och lyssnade på sin nya Ipod.
Precis som att jag inte längre ger mig på badminton (hög hälsenerisk), innebandy (hög handslagsrisk) och balett (allmänt hög risk för stretchrelaterade sträckningar) har min man nu beslutat sig för att gränsen går vid orientering. Gärna Långa Natten, gärna 15 km i hällande spöregn, gärna slutspurt över kalhygge, gärna 100 meter rakt uppför en rullstensås.
Men ingenting inne i en gympasal. För i lördags lekte han med barnen inne i en sådan. Han skulle bara vända sig om för att fånga en boll samtidigt som han tog två springsteg och vände på huvudet och klockan slog, tuppen gal och vinden vände. Spriongk! sa det i ryggslutet.
– Äh, det är bara en liten kontraktur, säger min man nu.
Den lilla kontrakturen är som en liten tuva. Den omöjliggör
bilkörning
tvätthängning
matlagning
städning
normalt trappgående
nattsömn
granborttagning
sittande.
Nattsömnen är utmärkt för Den djefla mannen själv. Jag – den lidande hustrun – väcks däremot numera inte blott av nattvandrande barn och snarkningar utan även av aaaaaaaaah-aaaahj och uuuuuuuhuuuuuuuuffff-aaahj.
Även Marat jobbade i badkaret.
När man har ryggskottsont, bör man stå och ligga men inte sitta. Nu står Den djefla mannen på sin höjd en meter över havet, ligger till bords som en romare i Asterix och jobbar i sängen eller badet. Ptja, allt är på det hela taget precis som det brukar vara.
Karl XIV Johan låg ju till sängs mest hela tiden under sin regenttid, Kar de Mumma skrev en miljard kåserier i sängen och Karl XII styrde och ställde när han bars omkring på en bår i Poltava eftersom han hade fått en kula i foten. Så vilka storverk kommer inte att skapas här hemma under den närmaste tiden?
Nyårsaftonsefterrätten: Flambé skal au de banan avec chokladsauce.
Jag vet inte vad som är normalfallet, men tydligen dammsuger jag det var tionde dag eftersom detta under glada tjo och hurrarop – som när någon bestiger Mount Everest – hittades under soffan nyss:
Cigarr i champagneglas.
Nu kan man ju tycka att det intressanta i sammanhanget är att vi lyckades få ihop en någorlunda proper dukning eller att champagnen ju är från det bästa champagneåret någonsin. Men att städningen p.g.a. fyndet avstannar totalt och kameran letas fram och att det är lika stökigt som för en halvtimme sedan, tycker jag är spännande.
(Läs Per T:s minnen här nere om ni inte redan har gjort det, förresten.)
Idag är det exakt 40 år sedan Jimi Hendrix spelade på Stockholms Konserthus. Det känns jättestort. (Ja, konserthuset också, förstås.) Större är förstås att Beatles 1963 spelade i Sporthallen i Eskilstuna, men i alla fall.
Eftersom jag uppfostrades med Beatles, Vivaldi, Bach och Elvis och sedan drabbades av en olycklig fascination för Melodifestivalen, är jag en förtappad tönt. Det är först på senare år som jag har lyssnat på och läst om Clapton, The Doors, Yes, The Who och Kinks. Samt Jimi Hendrix. Trots att han slog sönder den kungliga sviten på Hotell Opalen i Göteborg 1968, fick han alltså komma tillbaka till det underliga Sverige och spela flera, flera gånger.
The Jimi Hendrix Experience. Detta är fantastiskt – särskilt efter sju minuter. (Jajaja, han spelar bra också.) Musiken tar slut i den annars knäpptysta lokalen, publiken klappar behärskat, någon busvisslar lite hejigt, någon (Noel Redding?) säger ungefär ”[---]friends of ours, but we didn’t know the words so we [mummel] instrumental” och sedan ställer sig och halsar ur en vinflaska. En annan person går fram till micken och säger att ”det här var det sista eftersom vi ska sluta klockan nio”, men ändrar sig snabbt när publiken protesterar och säger att de nog ska spela lite till medan musikerna snabbt plockar undan sina instrument, stänger av högtalarna och drar ur sladdarna och ljuset tänds.
Efter denna konsert går Jimi med svenska Eva till Hotell Carlton och gör ett barn. Bara så där. Efter Hendrix’ död hjälper den allerstädes närvarande Leif Silbersky Eva att få Lill-Jimi erkänd som son och naturligtvis bråkas det om arvet i åratal. Mer intressant är att både Jimi Sr och Jr förmodligen led/lider av en sjukdom som sätter sig på handlederna.
Det här är ju i dagens fåfänga ögon en magisk tid. Vi vet att musikerna var höga eller fulla mest hela tiden och att de sporrade varandra till stordåd. De bytte band och fruar ideligen, skapade nya konstellationer och hade gästartister på varenda album. Jimi Hendrix försökte anlita Rolling Stonesaren Brian Jones till inspelningen av Dylans All Along the Watchtower, men fick köra hem honom eftersom Brian när han skulle spela piano (!) bara krafsade lite lamt på tangenterna, stenad bortom all redighet.
Låten i filmsnutten ovan är Sunshine of Your Love. Den skrevs 1967 av Jack Bruce, Pete Brown och Eric Clapton under Cream-tiden. Förutom Hendrix har otaliga artister (alla från Ella Fitzgerald till Ozzy Osbourne och Ringo Starr) gett sig på den. Frank Zappa lade förstås in några snuskiga rader eftersom han ju var … Frank Zappa … och tyckte att Clapton och grabbarna var tråkiga med:
”… solen går upp, jag ska snart vara med dig och ge dig en soluppgångsöverraskning och snart ska jag vara med dig när stjärnorna börjar falla, jag har ju väntat så himla länge och ska vara i kärlekens solsken och ljuset lyser genom dig och vi två ska vara tillsammans tills …”
Men även unge Hendrix började ju sin bana någonstans.
Gitarristen längst till vänster – bakom de bensprättande byxorna med midja i nivå med empireklänningar – är Jimi Hendrix 1965. Kolla vid 1:47 och 2:11, när han gör sina typiska vifta-på-strängarna-moves. (Om ni inte som jag blir fullständigt fixerade vid sångarna, benen, brallorna, stegen, skorna och jag vet inte allt.)
Vad sker idag som vi kommer att minnas om 40 år? Krig och presidentbyte, javisst, men nu tänkte jag på det mer lättsamma formatet. Har jag någonsin varit med om något historiskt?
Ptja, jag var ju med i publiken när Tomas DiLeva slet av sig den påklistrade locken i pannan.
Ni som pallar: Kolla Creamversionen 1968. Kolla Phil Collins- och Claptonversionen från 1986. Kolla liten, relativt ny dokumentär om riffet.
Inte särskilt upprörande då. Så varför ska det vara det nu, 60 år senare? (Källa: ”Året i bilder”, 1949. Den kreativa layouten genomsyrar hela boken.)
Ljuva tider.
