Från månadsarkivet:

februari 2009

Majlardiska

av Lotten Bergman den 28 februari 2009

Det är inte ofta jag lägger ut två blogginlägg inom en timme. Men nöden har ingen lag.

Jan Majlards krönika idag är nämligen måsteläsning. Ni som inte vet vad jag pratar om, kan läsa ett gammalt lottenskt julkalenderfacit först. (Kom tillbaka hit sedan.) Jag citerar nu ur dagens Majlard-krönika:

”Den store tysken passerade mållinjen förnedrad, till synes slagen med ett sportlov fast det i verkligheten bara var ett par sekunder.

Det var sättet han fick stryk på som sved.

Inte ens om lagkamraten Franz Görings avlägsne släkting, nazisten Hermann Göring, hade uppenbarat sig i målområdet och rytande beordrat slutmannen att omedelbart sträcka fram näven tror jag inte att Teichmann lytt.”

Orkar ni en till?

”Den 186 centimeter långe tysken krympte nu istället för varje kilometer med ett norskt häftplåster som psykologiskt betungande börda.

Det är lika svårt att ta sig in i Petter Northugs huvud som att försöka hänga med i hans gränsöverskridande tempoväxlingar.”

Floskler och obegripligt långsökta liknelser samt total förvirring. Tack, det här faktiskt helt bedrövligt och jättekul.

(Klicka här för att läsa hela artikeln om ”Norges Zlatan”.)

{ 13 kommentarer }

Män som hatar kvinnor har jag nu sett

av Lotten Bergman den 28 februari 2009

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?

{ 28 kommentarer }

Jag är underligt nog lite nyförälskad

av Lotten Bergman den 26 februari 2009

När jag var liten hade jag några planscher på väggarna i mitt rum. Det var

  • Charlie Chaplin
  • Glenn Berry (i naturlig storlek)
  • ABBA
  • Gilbert O’Sullivan
  • Moulin Rouge och La Goulue (av Toulouse-Lautrec).
Inte Glenn Berry.

Ibland gick jag fram och tittade Glenn Berry djupt i ögonen och tänkte på … Ingemar Stenmark. Jag hade inte någon plansch med Stenmark, men var allt lite förälskad i honom. (So what? Det går inte att analysera, det var bara så.) Ibland satt jag på lektionerna och fantiserade om hur Ingemar tittade mig djupt i ögonen. Det där med att titta varandra i ögonen hade jag nämligen fastnat för, det verkade intressant.

Nu har jag drabbats av en absurd passion. I födelsedagspresent fick jag en box med första säsongen av en viss amerikansk tv-serie. Pah, tänkte jag, jag måste ju blogga, twittra, bloggya och hänga tvätt hela dagarna, när skulle jag ha tid att kolla på dvd-filmer?

Av förklarliga skäl har jag idag, några veckor senare inte en susning ens om mina inloggningsuppgifter till Bloggy eftersom jag knarkar dvd så fort jag kommer åt.

Huvudpersonerna i serien tittar varandra djupt i ögonen, tjabbar och tjafsar, listar ut mysterier och tittar varandra lite mer i ögonen medan liken ligger i drivor runt dem. De är förstås förälskade i varandra, men gör inget åt det och spänningen står som elektriska spön i backen. Jag kan inte sluta titta och tvätten ligger numera i drivor här hemma. Ibland står jag på föreläsningarna och fantiserar om hur dessa aktörer (vilket jag ju helt sansat inser att det handlar om) tittar mig djupt i ögonen. Idag fastnade jag med en omogen avocado i handen vid grönsaksdisken på Ica när det slog mig att jag skulle vilja ha de tu i fickan för att i svåra stunder ta fram och titta på. Djupt i ögonen alltså.

Härmed rekommenderas Bones. Stoppa in i datorn, ta fram hörlurarna och bli lite förälskad. Eller berätta bara för mig om era underliga förälskelser och dess biverkningar.

(Ja, ok, jag borde skämmas. Men det går säkert över snart; barnen har för böveln inga rena kläder längre och jag kan snart inte se dem i ögonen.)

{ 29 kommentarer }

Bakåtsträvare Bergman

av Lotten Bergman den 25 februari 2009

Jag tycker om gamla hus – tinnar, torn och fönstersmygar samt stuckatur. Därför blir jag lite ledsen när man river Klara-kvarter och drar feta motorvägar rakt genom städer som Karlskoga. I morse blev jag lite ledsen när Stadshotellet här i Smedstaden brann och brann tills det bara var ett ihåligt skelett kvar.

Det brann som attan därinne, men brandbekämparna (genuskorrekt ord) koncentrerade sig på byggnader som kunde räddas. Den här var redan utom allt hopp.

– Men Lotten, alla nya, arkitektoniskt intressanta och stilistiskt perfekta hus med miljötanke och … tycker du inte om dem?
– Gäsp. Näe.

I morse klockan 05:57 ringde min programledarkollega Jonas och sa att jag skulle åka ner till Statt och ta lite bilder. Ja, som en hyena. Nu vet vi att alla hotellgäster klarade sig bra, så jag förlåter mig själv för fotograferandet. Och jag förlåter mig själv för hur vi sedan under morgonen pratade nästan som vanligt i radion och att vi till och med skämtade och associerade till olika brand-ord. För det får man väl?

Se, så det brinner. Och se, vad står där nere i högra hörnet?

Aha, brandbilskaffe.

Förutom kaffe kan jag meddela att det dracks mängder med vatten, att brandvattenslangar är tjocka som vader, att man om man inte ser upp kan bli instängd innanför avspärrningarna och puttad på av en (snäll och förstående) polis och att alla nu är överens om att det är gangsterligor som sätter eld på fullbelagda hotell mitt i natten. Ja, det är mordbrand. (Mordbrand heter det även om ingen dör, vilket ju är intressant. NE: ”Människor eller egendom behöver inte skadas, utan brottet är fullbordat redan när de genom branden är utsatta för konkret fara att skadas.”) Det är enligt rykten samma busligor som förra året eldade upp en restaurang och som slet bort två toalettstolar på just Statt och orsakade enorma vattenskador … som i förra veckan äntligen var bortrenoverade.

Tvi vale, bovar och banditer.

Aftonblaskan har som vanligt lite extra piff på nyheterna:

Eftersom jag kastade mig över en polis och frågade om just detta (”flås, flås, ursäkta, sprang nakna personer omkring här under evakueringen?”), vet jag att alla var påklädda och att nästan alla dessutom hade haft tid att ta med sig hela packningen.

Nu vill jag att Statt byggs upp igen av gangstrarna själva. I randiga kläder och med kanonkulor fästa vid smalbenen. Allt måste förstås byggas i sekelskiftesstil (ni förstår vilket sekelskifte) och inredas med röd sammet. Bakåsträvare var ordet!

{ 14 kommentarer }

Förbannade kräk!

av Lotten Bergman den 24 februari 2009

I höstas sa jag fnittrande ”undrar hur det känns att bryta ett ben som Henke Larsson, undrar hur det känns, jag vet inte för jag har ju aldr…”. Jättekul. Några veckor senare bröt jag tån.

Häromdagen pratade vi om alla sjukor som lägger fälleben för stora som små, och jag sa lite överlägset att ”jaja, den där småbarnstiden när man blev sjuk, den är ju äntligen över, jag kan faktiskt inte minnas när jag senast var sjuk, hahahaa …”.

Ha. Ha. Ha.

Igår eftermiddag glömde jag att äta lunch. (Här hade Dr. House höjt på ett ögonbryn och mumlat något om early symptoms eftersom jag är en sådan där som längtar efter lunchen fem minuter efter att frukosten är uppäten.)

Ulrika Good och jag upplevde tydligen samma sak samtidigt. Jag konstaterade lugnt att mitt illamående måste bero på extrem hunger och tillagade mig en omelett med extra tabasco. Aj, sa jag när den några minuter senare kom upp igen.

Nu vill jag illustrera detta med … nej, inte en bild … men med en kräkdikt. Men, men, men, vad nu? Jag hittar ingen. Har ingen poet skrivit om detta? Hallå, kanske embryo kan? Det mest poetiska jag hittar, är faktiskt NE:s beskrivning:

”Förloppet styrs av ett kräkningscentrum i hjärnans förlängda märg. Ökad aktivitet här ger en känsla av plötsligt illamående tillsammans med ökad salivproduktion. Andningen hålls tillbaka, och struplocket täcker ingången till luftstrupen. Därefter dras bukväggens muskulatur på en gång samman mot en fixerad mellangärdsmuskel, och trycket i bukhålan ökar snabbt. Via kräkningscentrum utvidgas övre magmunnen och matstrupen, och magsäcksinnehållet pressas ut. Det uppkräkta maginnehållets utseende varierar.”

Aha. Jag ser en öppen marknad för kräkpoesi. I lyriska ordalag ska jag beskriva till exempel hur maten som en lax klättrar i motvind.

{ 24 kommentarer }

Snöskottningen och jag

av Lotten Bergman den 23 februari 2009

Snöröjarinkompetensen breder ut sig som ett snötäcke. Jag har berättat detta förut i ett kåseri, varför några av er kanske känner igen resonemanget. Men det måste blir ett slut på felskottningen i mellersta Sverige!

Jag är alltså uppvuxen i Luleå, Stockholm och Lund. Och när snön kommer i dessa städer, reagerar invånarna på helt skilda sätt.

När snön kommer i Luleå är man sedan länge beredd med termobyxor i hallen och långkalsonger under jeansen. Vinterdäcken sitter på och motorvärmaren är inkopplad. En kvart efter första snöflingans fall, möts alla husägare ute för att flytta snö.

Skottutrustningen består av motorgräsklipparens kusin – den motordrivna snöslungan – samt snöskovel och snöspade av aluminium. Den bästa tekniken att få bort en av plogbilen framskyfflad, stenhårt packad enmetersvall är att med spaden skära ut snökuber, som man sedan välter ner på snöskoveln och drar iväg till tomtgränsen. Snöhögen bör placeras i söder – annars ligger den kvar till i juni.

I Luleå går man utomhus enbart för att man har ett ärende, och går inomhus igen när det är rimfrost i näshåren och lilltårna känns som stortår.

Annat är det i Stockholm. En kvart efter första snöflingan stannar alla pendeltåg. Bussarna får snabbt slagsida av smutsig slask och lerigt grus, och i rulltrapporna springs det värre än någonsin. Om snön mot förmodan inte smälter redan innan den landat, blir alla stockholmare plötsligt friluftsmänniskor och uppsöker första bästa kulle, för att precis som i rulltrappan trängas och jäkta. Skynda, skynda, åk pulka en gång till, om några minuter går bussen eller så stänger dagis eller så är det på något annat sätt för sent!

I Stockholm går man inomhus igen när man har fått in snö i stövelkanten och jeansen är mättade och inte kan ta emot mer väta och man verkligen ångrar att man inte tog med vantarna.

När snön kommer i Lund blir alla varje gång lika förvånade.

– Näe! I år igen! Det var ju snö förra året!

En kvart efter första snöflingan har alla lundabarn stoppats in i galonbyxorna – plagget som bara läggs bort under sommarmånaderna.

I Lund går man inte inomhus igen för att man fryser, man går inte in för att man har blivit blöt – man går in för att meddela att ännu en bil fastnat nere vid Perssons staket nere i svängen eller för att snön helt enkelt har tagit slut.

En såpass vädererfaren kvinna som jag kan nu en gång för alla säga att norrlänningarna som rått skrattar åt sydlänningar som står panikslagna inför snöoväder gör det för att de inte vet bättre. I Luleå faller snön lodrätt ner på lätta fjät. Alla vet vad som gäller för ett par månader framåt; vi skottar, bygger snögrottor, tar på oss rejäla vinterkläder och så är det inte mer med det. De har aldrig sett fykande, vågräta snöstormar eller slaskhögar som plötsligt når en upp till knäna där det nyss var barmark. De vet inte att man söderut egentligen behöver extremt stora hallutrymmen eftersom det under vintermånaderna måste varvas mellan lågskor, vinterkängor och kragstövlar.

En sen kväll när vi var relativt nyinflyttade i Luleå, ringde det på vår ytterdörr och pappa öppnade för tre tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna med is i, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantarna. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Den där skottbeskrivningen skulle jag vilja dela ut till plogbilsförarna här i Sörmland. Varför, ack vaaaarför plogas snön inte bort utan läggs i långa trottoarkantssträngar som man ideligen måste kliva i? Ska du gå över gatan vid ett övergångsställe, måste du först kliva i och över en jättehög med plogsnö. Kliva av bussen rakt ner i en snöhög är alla vana vid. Och om vi inte skottar bort snövallarna mitt i natten får vi elaka brev av arga brevbärare som ju inte kan köra över plogbilssträngarna.

Oj. Jag måste ut och skotta.

{ 18 kommentarer }

Ok då, omgång 3

av Lotten Bergman den 21 februari 2009

Bedrövligt, sa Bill om Melodifestivalomgång nummer 3. Bedröhövligt, sa Bull och dupontarna höll med. Inte tänkte jag skriva något om det heller. Men ok, så här tyckte jag idag:

Ironi och Petra Mede och knätofs. Samer. Jättelarvigt. ’Schäkta, men ironi måste vara intelligent för att funka på mig. Hur roligt är det att förväxla Dalarna med sameland och eskimåer? (Och alla på Hawaii har bastkjol.) Uppdatering efter Bea-kommentar: I Dalarna finns det visst samer, så då tar vi bort ”ironin” och gör det hela … roligare? Nope. Intressantare? Jooo, ok. Slut på uppdatering.

”Jag vill ha en trekant med EMD” sa Petra Mede … eh, det blir ju en fyrkant. Faktakontroll, bruden, faktakontroll. Uppdatering: Bea (som verkligen har koll säger) att rimmet löd ”när livet känns b, hoppas på trekant med EMD”. Slut på uppdatering.

Bidrag 1: Velvet, det var ju hon från förra året – descha voooo. Då sa vi i radion hela tiden ”Velvet med ’Deja vu’ – eller som hon säger, descha voooo, höhöhöhö”.

OGHHHH! Sicken tårtig klänning Velvet är nedsänkt i.

Nej men vad i … Velvet kliver ut ur klänningen. Sådär nakna i bara trosor var vi ju klädda på basketplanen 1978. Tensontrosor hette brallorna. (Måste försöka hitta en bild.) Huärk.

Repliker från tv-soffan: Fjortonåringen gillar hennes ben och Sexåringen ger henne 100 poäng. Nioåringen säger att man kan ju i alla fall nynna låten – ”fast tyst”. (Nej, jag vet inte heller vad det betyder.)

Bidrag 2: Ja just det, dra skämt om kungens rösträtt. Jättekul. Och bada i långklänning, Petra Mede. Verkligen fyndigt. Typiska påhitt från det allra första brainstormingmötet när ingen får dissa andras idéer. Hjälp. Jag låter ju bittrare än en nyskild 63-åring. (Se där en replik som kunde ha kommit ur Petra Medes mun.)

Men här kommer en grupp med helt hopplöst namn – och de är ju i alla fall glada! Den där gammaldagsmicken hade väl syster Graaf häromåret? Åh, vilken extremt snygg tjej som spelar trummor. Ja, det här blev jag glad av! Röda kostymer och allt. Nu ska jag leta upp gruppnamnet och klistra in här. Leta, leta. Äpple c, äpple v: Rigo & The Topaz Sound featuring Red Fox. Puh.

Bidrag 3: När jag intervjuade Bert Karlsson i höstas, sa han Molly Sandén i varannan mening. Vi ignorerade det, eftersom det är så han gör när han vill promota en ny stjärna. När intervjun var slut, sa jag bara ”Vem är Molly Sandén?”.

Någon idiot har valt klänning åt flickebarnet. Är hon månne gravid? Hon låter lite som Sanna Nielsen, väl? Åh, så trist.

Bidrag 4: Trallala, åh, vad de är söta och oj vad de sjunger i stämmor och oj vad jag skulle vilja se Esther Williams eller Anna-Lisa Ericsson mitt bland killarna. Trallala. När vi spelar EMD på radion blir jag alltid lite glad. Men jag kan inte riktigt skilja på Ola och Danny eftersom jag inte kollar på Idol. Skit, jag kan heller inte skilja på Mattias och Erik heller.

Me like. De var roliga och proffsiga. Låten? Har ingen aning, jag älskade dem med eller utan musik. Trallalaaa.

Bidrag 5: Tänk att jag en dag under tidigt 90-tal sa till mig själv att ”nämen Rickfors är ju en snygg karl”.

*svälj*

Nä dra på trissor. Ännu en trumtjej. Oj, det här är ju vingar för pengarna i ny tappning. Han sjunger bra, men den kommer inte att gå hem i stugorna. Alla som gillar millimeterrättvisa vad gäller könsuppdelning kommer helt ologiskt att rösta sig galna. När såg man senast en man med tjejband på detta vis?

Bidrag 6: Maja Gullstrand har jag också intervjuat, hon var fullständigt förtjusande. Fast i mörkt hår. Hon jobbade på cirkus då. Och sjöng som en liten klocka – men den här låten funkar inte. De dansande tjejerna har däremot mycket snygga klänningar med lite 50-talsstuk. Undrar om hon är släkt med Christer (400 meter häck).

Bidrag 7: Ha! Ha! Petra Mede berättar om en staty av Bert Karlsson som är en snöhög! Ha!

Oh dear, artisten Sofia har på sig Catwomans kläder och sjunger på grekiska. Att sjunga på ryska hade man ju av röststrategiska skäl förstått. Men grekiska? Så jävla FÖRFÄRLIGT.

Tror ni att den där nallen som heter Björkman styr tillställningen och bestämmer hur startfälten ska se ut och vem som ska sjunga när så att den som han hejar på ska vinna? Det verkar förvånansvärt ofta vara så att den mest kända artisten sjunger sist.

Bidrag 8: Tänk om man tar fel på EMD och BWO. Och ELO.

Hjälp, Alexander Bard har ridhjälm och låten är hemskt trist. Kläderna är förfärliga och ljuspinnarna barnsliga. Usch. Tror Bard månne att detta ska tilltala den internationella juryn? Men visst ser den sjungande Martin fortfarande ut som pôjkn i ”Döden i Venedig”?

Sammanfattning: Urk.

Men ni får gärna komma med era avvikande åsikter i kommentatorsbåset – eller dela med er av de kriminella handlingarna i gårdagens inlägg <
a href="http://www.lotten.se/2009/02/boven.html">här nere. Vi är inte särskilt bra på att vara kriminella, hörni.

{ 21 kommentarer }

Boven

av Lotten Bergman den 20 februari 2009

Lämplig illustration.

Idag skulle jag för radions räkning intervjua en så kallad bov kl 13:00. Då går man in i en studio, trycker på fjorton knappar, för upp tjugotre reglar och tar på sig hörlurar. Man sträcker på sig, biter sig i tungan – om man inte har ett glas vatten i närheten – och så säger man ungefär:

– Hur känns det?

Eller vad de nu säger, journalisterna.

Jag försöker verkligen. Som oskolad intervjuare hittar man på så gott hjärnan och allmänbildningen förmår. Men sällan har jag känt mig så dum. När boven (av okänd anledning) inte hittades förrän kl 13:50 skulle jag ju gå hem tio minuter senare. Nu är jag ju en massa personer i en:

  • tävlingsmänniskan som håller stenkoll på mellantider men skiter i klockslag
  • tidspetimätern som alltid håller tiden
  • frilansarn som gärna jobbar mittinatten
  • radiomedarbetaren som jobbar mitt bland alla andra radiomedarbetare som faktiskt inte vill jobba över en sekund utan ersättning.

Ptja, det var bara att ställa in alla fredagsaktiviteter och bita i det sura äpplet. Och intervjua så det stod härliga till. Ungefär så här lyckat blev det:

– Hej boven!
– Jag är ingen bov.

– Och när kom vändningen?
– Vilken vändning?

– Vilket var ditt första brott?
– Brott?
– Ok, överträdelse av lagen?
– Lagen?

I radio gör man kortintervjuer eftersom P4-lyssnarna efter blott tio minuter utan musik lär bli nippriga, galna och frustrerade. Mina 40 minuter med boven som har blivit ärlig och som numera på ett förtjänstfullt sätt arbetar med ungdomar på glid måste på något sätt bli tio minuter. Och det är jag som måste klippa. (Intervjun sänds inte förrän nästa vecka.)

Jag är visserligen bra på att killa alla andras darlings. Men mina egna? Nej. (Då hade mina blogginlägg varit bra mycket kortare.)

Min (misslyckade) plan med boven var att inleda med min egen kriminella historia:

Jag träffade 1983 en italienare i Italien (så synnerligen ovanligt) och han bestämde sig efter fyra timmars samvaro med mig för att tillsammans med mig stjäla en motorcykel. Så då gjorde han det. Med mig som medhjälpare. (Jag skulle kunna göra denna historia mycket längre, men övar mig i detta nu på att killa mina darlingar.)

Hur kriminella har ni varit, ack ärliga bloggläsare?

{ 39 kommentarer }

Ishockeyspelarna är egentligen tysta som möss!

av Lotten Bergman den 19 februari 2009

Jag är chockad! (Precis som efter fotbollsmatchen i höstas.)

Stora, brutala män (och pojkar) med skägg (och mustaschfjun) samt jätteaxlar (eller jätteaxelvaddar) och pucksinne är alls inte som vikingar eller sumobrottare. De är knäpptysta! Jag trodde att det på isen skulle skrikas och vrålas och morras och skällas, men … klick, klack, lät det bara när pucken bytte klubblad. Ibland bankade målvakten med sin plättvända till klubba i isen – annars var det tyst.

Jag tog igår väldigt många bilder på plexiglaset.

Publiken tjoade däremot – men eftersom det inte var fullsatt (1 435 betalande), hörde vi allt som hände på isen. Därför hörde även spelarna coachernas ordergivning – vilket jag trodde var en omöjlighet. En stor skillnad mot när man är publik på basketmatcher var att hockeypubliken hejar när hemmalaget spelar anfall. Inom basketen gör vi precis tvärtom: vi är tysta när vårt lag behöver kommunicera och koncentrera sig i anfall, och för så mycket oväsen som möjligt när de våra spelar försvar.

Jag tog även igår en väldig massa bilder på nätet som skyddade mig från förlupna puckar.

Igår var jag alltså på mitt livs första ishockeymatch. Man skulle ju kunna tro att jag under alla år med Luleå och Malmö på armlängds avstånd skulle ha haft chansen förut, men nej.

Före matchen värmde domarna upp med … klubba och puck! Som om basketdomarna skulle ställa sig och skjuta straffar! Så coolt! Det ska jag föreslå för Basketbollförbundet!

Sedan släcktes hallen och spelarna susade in till ljusblixtar och hårdrock. Under matchen spelades mycket musik med passande textrader som ”han sitter i buren”, ”det är bedrövligt”, ”nu tar vi dem”, ”här kommer lille Lasse håhåjaja” och ”fick du tji” samt ”fajnöl kauntdaun”.

Inne i vårt lilla lyxiga bås, serverades delikat varmkorv. Och kaffe. Samt kaffe. Och lite kaffe. Jag kommer inte att kunna sova förrän nästa vecka.

Nyköpings Jesper Ekeberg kommer från Gnesta och ska bli landslagsmålvakt. Kom ihåg var ni såg honom först.

Domarskridsko. Jag tänker på Foppas fötter som har klämts sönder i sådana här tortyrinstrument.

Målbursborrarmannen.

Jag – och den halva av planen där all hockey utspelade sig, oavsett period- och sidbyte. Inte ens när jag gick ner och fotograferade plexiglaset, kunde spelarna hålla sig på min planhalva. (Rinkhalva? Ishalva?)

Matchen mot Surahammar slutade 5–2 till Nyköping, vilket tydligen var precis som det skulle vara. Målvakterna hann susa iväg mot båset flera gånger (vid avvaktande utvisningar) och båda lagen fick chans att spela i numerärt överläge – utan att lyckas göra mål. Jaja, det är väl trist. Men tydligen är det en enorm sänkare att inte göra mål när man är fler på isen; det kan vara såpass deprimerande att det ändrar hela matchbilden.

Och det ska ni veta, att när man spelar med två av sina spelare utvisade (alltså tre spelare mot fem), är det inte de starkaste eller mest erfarna som får vara på isen. Nej, det är de smartaste som får lira då.

Efter matchen gick jag ner till det fortfarande svettdoftande spelarbåset och kontrollerade klubbhålen och petade på kylpåsen där. Undrar vad den hade kylt.

Naturligtvis kontroll
erade jag även iskvaliteten. (Nejdå, jag gick egentligen bara ner på isen för att kunna säga att jag ju gick ner på isen.)

Svar på några frågor fick jag:
– Var värmer spelarna upp?
– I korridorerna och i omklädningsrummet och på en liten is bredvid den riktiga planen. Däremot värmer de inte upp med ruscher och hjärtklappning – som vi basketspelare – utan mer glidande, för att få en känsla för isen, pucken och klubban i kombination med varandra.
– Har de nyslipade skridskor till varje match?
– Jahadå.
– Får de lön eller har de vanliga jobb?
– Spelarna i div 1 har mellan 5 000 och 50 000 kr i månaden. *svälj, suck, stön och stånk*
– Har alla löständer?
– Nej. Inte än.
– Hur gamla är spelarna?
– I Nyköpings A-lag är de födda mellan 1968 och 1991. (Coolt – men i mitt basketlag är vi ännu coolare, födda mellan 1960 och 1990 som vi är.)
– Har någon av spelarna chans att komma så långt som till NHL?
– Ja, målvakten på bilden där uppe.
– Är någon av spelarna i Nyköping släkt med någon gammal storspelare?
– Nej. Inte en enda. (I nästan alla basketlag kan man peka på några spelare och berätta om deras föräldrars landslagskarriär.)
– Måste man ha bollsinne eller kan man komma långt på bara kraft och snabbhet som jag?
– Nej. Bollsinne är ett måste.
– Varför sitter målvaktens benskydd så löst, som sladdriga strumpor som har tappat resåren?
– Vet inte!

Sladder, sladder, hängande remmar!

Det var ishockeyn. Nu blir det en jobbig vår – jag måste kolla in bl.a. handboll, friidrott, speedway och boxning. Jag lyder er minsta vink – vad bör jag mer förkovra mig i?

{ 23 kommentarer }

Foppa, darling Foppa

av Lotten Bergman den 18 februari 2009


[Fotnot innan vi börjar: Den där Foppan i rubliken är egentligen Peter Forsberg, den i mina svenska ögon genom tiderna bäste ishockeyspelaren. Från Sverige.

Lill-Strimma! Honken! Uffe Sterner! Högosta! Tumba! ropar ni som är bara lite äldre än jag. Javisst är det en definitionsfråga och visst älskar jag även Börje Salming, Markus Näslund och Mats Sundin och alla backar som Nicklas Lidström som inte har fått lika mycket publicitet bara för att deras jobb inte är lika glamouröst och poängfyllt. Men Foppa är Foppa. Och nu har han för triljonte gången ont i foten och förmodligen i själen eftersom han lägger ner comebacken. Igen.

Tusan vad det är svårt att läsa kursiv stil på en skärm.]

För att hedra Foppa (eller om det är för att jag helt enkelt är tvungen) ska jag ikväll gå på mitt livs första ishockeymatch. Nu sitter jag här och undrar om det är kallt inne i hallen, om man ska ha sittunderlag och portfölj, öronproppar, vantar, flagga, matsäck och kikare eller om det är ungefär som på en basketmatch.

Och kommer jag att klara mig utan repriserna?

{ 12 kommentarer }