När jag var liten hade jag några planscher på väggarna i mitt rum. Det var
- Charlie Chaplin
- Glenn Berry (i naturlig storlek)
- ABBA
- Gilbert O’Sullivan
- Moulin Rouge och La Goulue (av Toulouse-Lautrec).
Inte Glenn Berry.Ibland gick jag fram och tittade Glenn Berry djupt i ögonen och tänkte på … Ingemar Stenmark. Jag hade inte någon plansch med Stenmark, men var allt lite förälskad i honom. (So what? Det går inte att analysera, det var bara så.) Ibland satt jag på lektionerna och fantiserade om hur Ingemar tittade mig djupt i ögonen. Det där med att titta varandra i ögonen hade jag nämligen fastnat för, det verkade intressant.
Nu har jag drabbats av en absurd passion. I födelsedagspresent fick jag en box med första säsongen av en viss amerikansk tv-serie. Pah, tänkte jag, jag måste ju blogga, twittra, bloggya och hänga tvätt hela dagarna, när skulle jag ha tid att kolla på dvd-filmer?
Av förklarliga skäl har jag idag, några veckor senare inte en susning ens om mina inloggningsuppgifter till Bloggy eftersom jag knarkar dvd så fort jag kommer åt.
Huvudpersonerna i serien tittar varandra djupt i ögonen, tjabbar och tjafsar, listar ut mysterier och tittar varandra lite mer i ögonen medan liken ligger i drivor runt dem. De är förstås förälskade i varandra, men gör inget åt det och spänningen står som elektriska spön i backen. Jag kan inte sluta titta och tvätten ligger numera i drivor här hemma. Ibland står jag på föreläsningarna och fantiserar om hur dessa aktörer (vilket jag ju helt sansat inser att det handlar om) tittar mig djupt i ögonen. Idag fastnade jag med en omogen avocado i handen vid grönsaksdisken på Ica när det slog mig att jag skulle vilja ha de tu i fickan för att i svåra stunder ta fram och titta på. Djupt i ögonen alltså.
Härmed rekommenderas Bones. Stoppa in i datorn, ta fram hörlurarna och bli lite förälskad. Eller berätta bara för mig om era underliga förälskelser och dess biverkningar.
(Ja, ok, jag borde skämmas. Men det går säkert över snart; barnen har för böveln inga rena kläder längre och jag kan snart inte se dem i ögonen.)
{ 29 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Fan, jag har funtat lite på Bones. Min dotter brukade följa den, men för mig kom alltid annat emellan. kanske ska göra det nu då.
Åh, vilken underbar känsla det är!
Jag har en kärleksaffär med mitt pussel, ha ha! Jag längtar efter det när jag vaknar på morgonen och har svårt att slita mig från det när vi ses, och jag smyger mig till korta dejter på vägen till kaffebryggaren fast jag vet jag borde skynda mig med nyttigare saker : -)
Egentligen skulle du ju låna min Bones, Johnny. Kan man skicka iväg sin förälskelse i ett brev på posten?
Godiva — jag tror faktiskt att jag har varit lite förälskad i en stickning en gång. Jag ville bara hem och sticka, jag var beredd att skolka för stickningens skull! Det var, låt mig se, 1983 … (imma på linsen).
Jag har funderat på att avslöja den, men det blir på min blogg i så fall, och jag måste nog repa mod lite till först. Det är lite genant.
Just Bones har jag lite svårt för, eftersom jag är svårt förtjust i Kathy Reichs böcker, som serien bygger lite grann på , samtidigt som den är irriterande olik dem på många sätt. Vad jag förstår är väl inte ens Detective Andrew Ryan med i serien? Honom var jag störtkär i när jag läste böckerna! Tänk att inte Brennan fattade att hon också var det!
”Can I borrow your bones?”
Jag skulle gärna låna den på nästa bloggträdd.
Jag satt och hoppades på att det skulle bli en gissningslek vilken serie du menade för jag fattade att det var Bones. Tycker om den också, men jag håller med om att böckerna också är bra och det enda de har gemensamt är huvudpersonens yrke och namn. Själv är jag/har jag varit förälskad i Doctor Who. Vilket i sin tur har fått mig att bli barnsligt förtjust i skotsk engelska.
Jag älskar precis som Ö-helena böckerna och har dragit mig för att se serien av den anledningen.
Har nog inte sett något avsnitt, eller har jag det? Blubb, blubb …
Hur som helst, om man betraktar dem som helt orelaterade kanske det går bra.
Men har de inte med Ryan??? Hur tänkte de? Honom skulle jag vilja ha i min egen byrålåda …
Jag har aldrig sett Bones, men hade också en gigantisk poster med Glenn Berry när jag var liten.
Jag är helsåld på Bones sedan jag såg första avsnittet! Det är den enda tv-serie jag tillåter mig att se. Säsong 3 blev lite misshandlad, men i säsong 4 är de tillbaka i toppform, så håll ut! Jag har fått en kompis att börja titta, men annars trodde jag att det var en för konstig serie för att någon mer än jag skulle bli tokig i den.
Började inte läsa böckerna förrän ett bra tag senare, och tycker inte alls att man behöver göra jämförelser. Det är två separata bra saker, helt enkelt.
Men vänta nu, är inte tv-seriens ”Agent Booth” baserad på polisen som ni säger är ljuvlig?
Har han blå ögon och fast rumpa?
Japp, och markerat hakparti.
Ojoj. Nu kollade jag. Han har knallbruna ögon. (Som man kan titta in i, förstås.)
Tänk om man aldrig har tittat in i detta kommentatorsbås förut, och bestämmer sig för att kolla den höga nivån just idag.
Ullah: Jag misstänker att man skulle kunna sälja Glenn Berry-postrar till nostalgiker även idag.
Nu väntar vi alla på att Fru Decibel ska annonsera att förälskelseblogginlägget är färdigt, eller hur?
Men hörni, är vi förresten inte lite förälskade även i alla läckra lik i Bones?
Japp. Bones ser jag på varenda gång … till flickornas förtret. De tycker nämligen att serien är riktigt riktigt fånig.
Just nu är jag förälskad … eh … eller … näe. Inget
Usch, jag gick och beställde de första säsongerna. ”It’s just a click-away”.
Första säsongen var billigast hos CDON och andra hos Homeenter.
Men jag kollade förstås inte alla täkbara leverantörer.
Nä, nu ska jag ordna med egna drivor av lik … virtuella.
… tänkbara …
Va, Dieva, gjorde du det nu? Beställde? Aaah, så coolt! Jag minns när jag gjorde reklam för ”Linus på linjen”, då var det också någon som gick och beställde.
Hm. Någon som vill köpa mina reklamtjänster?
Tagit del men ej föstått
Vet du, Plastfarfar, att min pappa var en del av 1970-talets Postenkampanj ”tagit del av men ej förstått”. Någonstans i källaren har jag såväl klistermärken som stämpeldyna med just dessa ord.
(Jag planerar härmed att låta dvd:erna hamna hos Plastfarfar när Johnny har kollat färdigt.)
Jag har också en låda. Fast jag är mer begeistrad än förälskad.
Nu ska jag strax iväg och se ”Män som hatar kvinnor”.
Kommer jag att bli förälskad? Ska jag titta Noomi eller Nyqvist djupt i ögonen? Eller bara vrida mig av obehag som när jag tittar på ”Beck”?
Tack för uppmärksamheten. Emellertid: Med tanke på hur mycket som ligger osett hemma hos oss, så kan du reläa materialet direkt till Stationsmannen.
Linus, det var nog jag det också. Har dålig karaktär när det gäller TV och film.
wv hävdar dock att ”Bones” är phony. Vi får se hur det är med det.
Nu har jag kollat bonusmaterialet till Bones — ni vet när skådespelarna eller regissören kommenterar i bakgrunden.
Och det är inte bra!
”Agent Booth” slog ju igenom som vampyr i Buffy och fick senare en egen spinoff (Angel)
Hans karaktärer är ganska lika varandra i alla serier.
Älskar verkligen Bones. någon speciell känsla när man bänkar sig i soffan.helt fast. de är märkligt.
hör gärna av dej till min mail om du vill
Supertuzzan@hotmail.com
ni andra osse som gillar Bones