(Filmen alltså.)
Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.
– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.
Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.
– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?
Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.
– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.
Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.
Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.
Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.
Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:
– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!
Vad skulle han ha sagt istället?
(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)
Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”
Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?
Dom e kvar på den här våningen!
eller
Dom e kvar på de här planet!
Han är kvar på den här planeten!
”Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.”
Äntligen en recension som ger lite konsumentupplysning. 🙂
I samma trailer utropar en agiterad poliskonstapel med tordönsstämma: ”Täck mig!”.
Niels Arden Oplev tempus redde! SF SF pecunes redde!
(Ursäkta min latinska grammatik.)
Länkfel.
En gång till:Niels Arden Oplev tempus redde! SF SF pecunes redde!
Poliser som springer omkring och skriker på latin är det ju faktiskt lite ont om, ja.
Den jäveln är kvar här för helvete!
Instämmer f.ö. om repliker. ”Mums, vilka goda bullar”-syndromet.
Skolavslutningsteaterrepliker.
Skall se den ikväll på rad 2. Så vi får se om näsor är det enda jag tänker på.
Ska se filmen ikväll. Jag är glad att jag bokade in rad 10. *haha*
Repliksägandet i svensk film är uselt. Jag skyller på regissörerna, eftersom min grundmurade uppfattning är att alla skådisar egentligen är bra.
Svenska skådespelare är fenomenala på att låta som om de läser innantill. Som högläsning i skolan, tala högt och tyyyyydligt. Artikulera.
Men vad har de för val när replikerna är skrivna på bokmål? Det är intellektuellt formulerade ordharanger där man briljerar med fackspråk, om kaffescenen avviker kan jag sätta en peng på att de där fått möjlighet att omprovisera!
Jag har faktiskt regisserat ett ”folklustspel” efter ett manus skrivet på 40-50-talet nån gång och det lät inte klokt.
Så jag sa till dem: ok, gör om samma scen men använd era egna ord och se! Genast blev repliker och agerande mer genuint! Sen fick de göra samma scen igen med de ursprungliga replikerna. Det blev faktiskt bättre så än innan.
Det blir ofta jättestelt när replikernas funktion är att leverera information till publiken, inte att visa på rollfigurernas kommunikation sinsemellan. De talar om saker för varann som de redan rimligen borde veta.
Nu ska jag skriva WV som är calmit. De tycker visst jag ska lugna ner mej.
”Ta fast buset!” 😉
Improvisera, skulle det stå om jag inte haft för brått.
”Dom e här! Dom e här!” Mer informativt än så blir det nog inte i verkligheten…
Ja, exposén i början när publiken ska informeras! Den kan bli riktigt rolig.
”Hur mår min kära son idag?”
”Hördu, jag är faktiskt DIN STYVSON! Du har aldrig älskat mig!”
”Hej, man och barn! Pluttan, min allra som elakaste kusin, ringde just”….
Hur är det manuskurser egentligen?
Det hade säkert räckt att läsa meingen högt så borde de insett att den var orimlig.
Gärningsman är visserligen korrekt ord och används av polisen i kommunikationen med utomstående, eller möjligen vid avrapportering mellan befäl, men på den tiden jag arbetade vid polisen så pratade man internt om ”buset”.
Så rätt svar på Lottens fråga skulle jag vilja påstå är:
”Buset e kvar på planet!” (Stockholmspolis).
*morr, förhandsgranska, morr*
… meningen …
Angående repliker i svenska filmer:
Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra?
Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ”köps” av oss på ett helt annat sätt.
Jag har också funderat på det, Bengt. Nu väntar vi bara på de tvåspråkigas expertutlåtande.
vem lämnade första våningen, kanske?
Bengt har en poäng, det är delvis säkert sant. Men de hackar och stammar i alla fall inte i amerikanska, engelska och franska filmer! Eller låter så vansinnigt skickelsedigra när de säger att de ska koka kaffe.
Faktum är att det här hackandet är relativt nytt, jag tror det kom på det ”realistiska” sjuttiotalet, när man stundom inte ens hörde vad folk sa och alla skulle muttra som Fälldin. Under alla decennier innan var det fart på pratet.
Jag har alltid trott att alla svenska skådespelare har haft samma lärare och att det är lärarens fel att alla låter exakt likadant. Men nog låter repliker taffliga på andra språk också. Ingen som har sett ”Days of our Lives”? 😀
En gång i tiden jobbade jag med film. I början av 80-talet, innan videotekniken var så utvecklad tittade regissören på scceneriet direkt och litade på fotografens omdöme. Så småningom kom det fram monitorer som användes vid speciella tillfällen som svåra stuntscener där det var extra viktigt hur det såg ut. Sen blev det så att det första som plockades fram var monitorn och framför den bokade sig regissören och bakom honom eller henne alla andra som inte var akut verksamma.
Ungefär vid den tiden tappade regissörerna sina öron och blev totalfixerade vid bilden. Fotografen blev underordnad regissören och replikerna glömdes bort helt. Har ni någongång blundat och lyssnat på hur eländigt de flesta svenska filmer låter? Förutom att replikerna som Lotten påpekar låter som om de var lästa av robotar har effektljudet fått hur mycket plats som helst. Det swischar och swoschar om allting.
Jag jobbade aldrig med honom men det sägs att Ingmar Bergman aldrig tittade på scenerna när de spelades in. Han vände sig bort och lyssnade. Sen frågade han fotografen om bilden blev ok.
Låter som en bra förklaring, Niklas. Regissören tittar på blickar och bildkomposition och glömmer dialogen. ”Vem bryr sig om vad som sägs?” är ett mantra inom filmen.
Tack, Niklas. Insiktsfullt och klokt.
jag tror de flesta glömmer bort att en film ska kunna höras också. det har kommit att handla så mycket om bilden att man glömt att det inte är en stumfilm. dialogerna får alltid spela andra fiol.
kanske borde man fokusera mer på att kunna låta och tala som en Svensson än att se ut som en Svensson?
Schmut: Ja, det är bildfixerat – och ändå har man inte kunnat komma tillbaka till stumfilmens bildmästerskap i dess bästa stunder, eller fyrtiotalets bildestetik.
Samtidigt försöker ingen skriva en fantastisk dialog längre. Allt som ska uttrycka känslor är näsor och närbilder! Jag tyckte även Bergman missade där. Blicken är viktig, men det som kan uttryckas i en närbild är faktiskt begränsat.
Wv håller med: fulay…
Kan det vara så att svensk actionfilm visuellt är rytmiskt efterapande den amerikanska, och dialogen utspelar sig på engelska i manusförtattarnes huvud INNAN de sätter sig och skriver den svenska?
Ser vi så mycket amerikansk film att vi förväntar oss ett visst rörelsemönster, som inte riktigt stämmer med hur svenska poliser och bovar fungerar, och därmed språket, som ju väl är kulturellt kopplat.
”The suspects are still on this floor” kanske inte är precis vad en riktig polis skulle säga i USA, England eller Australien (eller andra engelsktalande länder) men meningen flyter på, det låter okej. Eller så pratar de verkligen så.
Men ”Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan” låter förfärligt hackigt och mer byråkratiskt än fartfyllt. Kommunicerar svenska poliser på det sättet? Ja, kanske. Men om jag istället för en pistolsviftande svensk Bruce Willis ser framför mig en lugn och noggrann konstapel som smyger genom korridorerna och andas meningen i en kommradiomick, då låter samma mening inte längre så fel.
Nu fick jag en omvända-världenfilm i skallen. Trazan och Banarne goes America. ”E bananärna fiiiina idagg?” ska tvångsöversättas till ”Are the bannaaanas goooood today?” Näe, det går inte alls. Och där står en amerikan och undrar what’s wrong with their language.
Jag har funderat på det som bl.a. Schmut skrev — att dialogerna får stå tillbaka eftersom bildspråket prioriteras.
Men tänk, det hade ju inte kostat mycket — varken pengar eller tid — att fixa till den stolpiga dialogen!
Nä nu, hörni. Dialoguppror!