Nu borde jag sova. Men jag har försökt: vänt och vridit mig, lyssnat på den djefla mannens ouppfostrade snarkningar och druckit varm mjölk samtidigt som jag räknade får som hade sprungit vilse efter att ha hoppat över stängsel. Jahaja, nu pratar han i sömnen, men såpass oartikulerat att jag inte hör vad han säger.
Vad är det för sätt? Får han göra så mot mig? Ostraffat?
Ni hör: jag har snöat in på uppfostran. Efter att förra veckan i radio ha intervjuat bl.a. Anita Strandell och Joe Labero (tema: show business), ska vi denna vecka ta oss an Magdalena Ribbing och några andra. Vi ska prata om vett och etikett – som egentligen handlar om sans och vett och allmän uppfostran, eller hur?
När jag väl hamnar här kommer jag att vara väl förberedd. Och iklädd bekväma skor.
Jag försöker att tänka på keps inomhus, bestick i rätt ordning och snus i blomkrukor. Men jag återkommer hela tiden till en kille som jag träffade i 18-årsåldern. (Nu måste jag för att anonymisera honom låta bli att tala om en massa och ljuga ihop sammanhanget.)
Vi var runt 20 stycken tonåringar med olika bakgrund och olika tankesätt samt levnadsmönster som hamnade på ett och samma ställe under en vecka. Den här killen svettades ymnigt. Hela tiden. Varje gång som en svettpärla i pannan eller på överläppen var på väg att rymma neråt, fångade han den på pekfingret, granskade den och stoppade snabbt in den i munnen. Han sög av pekfingret med ett ljudligt PLOPP! och fortsatte med det han höll på med – om det så var att prata, diskutera, skriva, cykla eller bara lyssna.
Var på vett- och etikettlistorna står det om detta beteende?
Kanske blir det inte så mycket bloggat under detta sportlov. Eller så blir det det. Man vet inte vad som händer när huset fylls av kusiner och kompisar och en del sitter och övar målbrottsröst medan andra leker andra världskriget och åter andra drabbas av oförklarlig städiver. Själv har jag gått i köksstrejk och sitter med armarna i kors. Not.
Jag har alltid tyckt så här mycket om att åka skidor. Detta är 1969.
Jag laddade upp inför denna helafton med chips och champagne bara för allitterationens skull.
Sedan försökte jag mikroblogga via Bloggy, men himmel vad svårt det var med ett champagneglas i ena handen. Hur var det med musiken, då?
Lili och Susie rev ner taket med en nostagisk tripp och jag sa ”Det där ser ju ut som jag och Bästisgrannen”. Då ringde telefonen, och jag hörde Bästisgrannen vråla ”Det där ser ju ut som du och jag!”. (Tjing för att vara hon i brallor.) Till andra chansen.
Lasse Lindh gjorde mig helförvirrad eftersom jag helt har förträngt honom och trodde att det var dags för Lasse Lindbom. (”Tänd ett ljuuuhs …”)
Jennifer Brown sjöng en bra låt bra. End of story.
H.E.A.T. överraskade mig med en riktig jädra bra sångare. Till final. Med (hjäääälp) snopp i tights. Men jag hejar mest på dem – twin lead guitar och Thin Lizzy-referenser och dessutom den där sångaren som ser ut som han i The Goodies. Ja. Hejaheja.
Han med blommor i håret till vänster, alltså.
Markoolio var jättetrist tills förra årets ryska skridskoåkare dök upp i bakgrunden. Men när han sedan började brinna, blev vi alla bekymrade och Sexåringen sade med gråt i rösten ”det är faktiskt inte roligt med människor som brinner, var är brandkåren?”.
Amy Diamond måste, måste, måste ha dåliga rådgivare. En sjuttonåring som klär sig som en femåring och som dansar som i Esther Williams farvatten måste ha dåliga rådgivare. Till andra chansen. Utan en chans in hell. Den ”internationella juryn” fick tydligen frispel eller en massa mutor eftersom de valde denna låt som sin favorit.
What if … what if Goldie Hawn mötte Dolly Parton och what if de bestämde sig för att skoja med svenskarna och what if stämsången kunde tränga bort de där fula klänningarna med 80-talsskärp.
Måns Zelmlerlöv måste ha samma jädra rådgivare som Amy Diamond. Till final. Lyssna på mig: skippa brudarna, stå liiiite mindre bredbent och titta mer på Ricky Martin än Julio Iglesias.
Sammanfattning: Tydligen var kvaliteten något alldeles i särklass eftersom det enligt Petra Mede (som hade klistrats fast i sitt manus) aldrig någonsin har röstats så intensivt i någon deltävling tidigare. Här har ni en som hejar på hårdrockarna även om snoppgrabben i tights irriterar. Måns framträdande är plågsamt. Det är som att se t.ex. Cary Grant i t.ex. Grease 2. (En diamant i en dynghög.)
Vi har ju försummat Sexåringens läsande och skrivande. Vi föräldrar har inte tagit vårt ansvar och bör ställas i skamvrån.
När den nuvarande Sextonåringen var sexåthalvt år och skulle börja i sexårsverksamheten (=lekis), kämpade vi med läsning och skrivning och mutade honom brutalt med pengar och godis trots att han var komplett ointresserad av bokstäver. (Ja, samma Sextonåring som idag helt frivilligt läser det som motsvarar Naturlinjen med extra språkkurser i italienska, spanska och latin.) Med den nuvarande Sexåthalvtåringen har vi mest lallat runt, gullat lite och förmodligen tänkt ”Jaja, grabben klarar sig nog, han har ju nog med sin epilepsi och sådär”. Plötsligt dök det häromdagen upp en lapp från skolan:
”Trots påminnelser har vi bara fått in läxan av sex elever.”
Läxa? Påminnelser? Vabaha?
Det visade sig att Sexåringens allra första läxa bestod i att skriva upp två sammansatta ord från något hemifrån. Vi hade inte fått någon lapp hem – barnen hade bara fått läxan muntligen. Hm. Det funkar ju sisådär.
Nåväl. Nu har Sexåringen lämnat in sin läxa som han skrev helt utan mutor eller påtryckningar – men jag hann inte skanna in den. Däremot vet jag vad det stod. Med stora, darriga, helt rättplacerade bokstäver:
Jag var ny i klass S2a i Tibbleskolan i Täby och ansågs lite skum och mystisk eftersom jag hade invandrat från Luleå och inte var riktigt som alla andra barn som sa reven och rekan. Inte visste jag då att jag bara ett par månader senare skulle ha bästa kompisar som hette t.ex. Erik & Erik, Perre, Marit, Sanna och Ru och att mina norrländska, rullande R skulle vara ett minne blott.
Efter bara någon månad denna hösttermin, var det dags för prov i genetik. Bananflugeprovet, ni vet.
Bananflugorna – som vi ju gillrar fällor för med vin, ättika, batterier och handgranater om det skulle behövas – har ett noga undersökt sexliv eftersom deras kromosomer är förhållandevis gigantiska och bananflugehönorna kan lägga ägg redan efter 20 dagar och man därför kan kartlägga hur någons farfarsfarfarsfar mådde efter blott tre månaders forskning. Men detta vet jag ju bara för att jag har läst på nu. När de andra i klassen lärde sig detta, låg jag hemma och var sjuk av de elaka stockholmsbacillerna som inte var som bacillerna i Norrbotten.
Därför visste jag inte att vi när jag kom tillbaka efter sjukdomen
hade prov
att provet handlade om bananflugor
att genetik faktiskt är intressant
att man kan relatera bananflugorna till mina föräldrars ögonfärg.
Jag minns att jag fyllde i rad efter rad på provet, att jag svamlade och yrade och förklarade genetikens mysterier utan att egentligen förstå något annat än att jag är blåögd och för alltid kommer att så förbli.
När vi fick tillbaka provet, hade jag sämst resultat i klassen. Att jag fick reda på det beror på att läraren finkänsligt nog skrev upp allas poäng på svarta tavlan (som på den tiden var grön). Jag blev fruktansvärt ledsen och längtade tillbaka till Luleå, där vi ju inte beblandade oss med bananflugornas privatliv, inte sa banaanfluger men fick palt i matsalen.
Fast det gick ju över som alla andra hjärtesorger. Och det var dit jag ville komma: prov komma och gå, bara kuriosa bestå.
Minns ni några liknande händelser som man kan rabbla till tröst för en mig närstående stackare som har skapat ett kuriosaminne just idag?
Bonus
Sarah Palins bananflugerelaterade klavertramp.
Uppdatering!
Min pappa mejlade.
”År 1956 flyttade vi från Luleå till Stockholm, och jag skulle börja läsa kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden. Men för att få börja läsa på två betyg i kemi (40 poäng i dag) på hösten måste man bli godkänd på ett skriftligt inträdesprov i kemi i augusti.
Jag gick glad i hågen till provet. Det skulle ju gå som en dans, eftersom jag var så duktig i kemi, trodde jag. Men jag blev underkänd och fick alltså inte gå kursen.
Under hösten arbetade jag som brevbärare i Vällingby och pluggade under tiden kemi. Vid nästa provtillfälle, i januari, lyckades jag bli godkänd, och började på tvåbetygskursen en termin för sent.
Men jag blev doktor i kemi ändå.”
Min mamma mejlade:
”Ska jag berätta om alla underbetyg jag fick? Jag fick BC (IG) på flera matteprov under min flickskoletid. En av gångerna var det teater på Dramaten på kvällen och under hela föreställningen tänkte jag på det skamliga med detta BC. Jag hade ännu inte talat om det hemma … Inte var det så att det fanns språkmänniskor och mattemänniskor på den tiden. Det blev i alla fall B (G) i slutbetyg.
Så fick jag BC i slutbetyg i geografi av alla ämnen, när jag var 15 år. Det var fröken Thörn, säkert 65 år, lång, smal och vacker med mörka ögonbryn och långa ögonfransar som yttrade följande om mig, när mamma ringde upp och undrade vad som stod på: ’Hon vet inte ens vilka vatten som sköljer Australiens kuster’. Mamma tyckte att det var komiskt! Året efter fick jag AB (VG+) av fröken Thörn. Jag gjorde en sådan tjusig och konstnärlig arbetsbok om Nordamerika och så läste jag väl på läxorna.
Alltid var det någonting de flesta i min generation fick plugga på under sommarlovet, för att tentera av vid höstterminens början. Svensk grammatik t.ex., där jag fick B? i slutbetyg. Elaka fröken Åkerblom skrev en hel promemoria med grönt bläck på vad som skulle repareras och pappa gav mig en duvnig i ämnet och sedan var jag fena på grammatik. Tack, fröken Else Åkerblom!
Åkerblomman var elak, för när vi inte kunde svara på läxan fick vi stå upp medan hon väntade i evighet på svaret som inte ville komma fram. Så fick vi inte ha premiär på Ruskaby skola som vi hade repeterat, för att en elev hade glömt sina kläder. Jag var Fröken med svart snörlivsklänning i min första och sista skådespelarroll.
Sommaren 1955 var jag i England hos en familj i Kent och då blev det att plugga upp BC:et i latin. Uppgifter från Hermods korrespondensinstitut skulle lösa och skickas till Malmö! Till saken hör att jag tillhör en generation, där bara 9 % av ungdomarna tog studenten.
Min största besvikelse var studentbetyget i skriftlig och muntlig svenska. B (godkänd) i båda. Alltså trodde jag att jag var jag dålig i svenska. Det var elaka fröken Stahre som också kuggade Eva Cr*nq*ist i svenska. Hon tog aldrig studenten, chockad som hon var. Fröken Stahre begick självmord på ett äldreboende på samma sätt som Harry Martinson.
Vi tog även emot förolämpningar från lärarna. ’Nu är hon konstig i knoppen’ och ’Hon har inte fattat någonting’, brukade latinlektorn Wahlén säga.
Det är nog inte helt av ondo med motgångar då och då, men vi hade nog för mycket av den varan.”
Ja. Och sedan blev mamma lärare i bl.a. franska, tyska, italienska, engelska och svenska.
Jag har fått skavsår av väl ingångna skor, cyklat omkull i snömos, klagat på snöplogningen i hela Sörmland och därmed fått ta del av ett gäng snöplogares aversion mot min person, stukat tummen på en kudde, satt en bit kyckling i halsen (jag var för glupsk), handlat strumpor, ost, olja, leverpastej och chips när det på handlingslistan stod mjölk, fil, flingor, te och lasagneplattor.
JFK skriver maskin (?) och JFK Jr leker tittut. Själv är jag alltid väldigt jobbfokuserad med barnen i närheten. Not.
Stationsvakt funderade över hur man skulle kunna inreda The Oval Office (på svenska Ovala rummet som om det inte vore ett office alls). Jag undrar om det finns en friggebod som är oval så att jag skulle kunna bygga a room of my own. Sedan undrade jag inget mer på flera minuter eftersom jag hittade en fantastisk sajt med bilder på de olika presidenternas arbetsrum.
President Tafts ovala rum 1909. Minimalism eller home staging? Det rummet brann upp 1929, men det som används nu har exakt samma proportioner.
President Kennedys rum 1963. Pallen under bordet var fotstöd som skulle lindra ryggsmärtorna han hade. Strykbrädan till höger är mystisk och kräver förstås gissningar.
Blicken fastnar på stolarna som står på båda sidorna om skrivbordet. För de står alltid där. Vem ska sitta på dem och varför? En sekreterare borde väl vilja sitta rakt framför skrivbordet?
Detta är otroligt nog ett snap shot från dagen när Martin Luther King sköts. LBJ var president och rummet är utrustat med en smidig tre-tv-möbel.
Bob Hope stör Nixon (som fuskar genom att flytta golfhålet) år 1973, medan stolen står där och Lincoln vaktar skrivbordet.
Clintons rum 1996. Den där mattan byter alla presidenter ut när de börjar regera och den är synnerligen viktig och ska sända meningsfulla budskap till världen. Att Obama då har valt att låta Bushs matta ligga kvar, betyder förstås att allt kommer att vara precis som vanligt under de kommande fyra åren. Nu låter jag ironisk, men är egentligen bara avundsjuk. Jag har ett vardagsrum med 40 m2 blommig plastmatta.
Det där skrivbordet (som är byggt av trä från ett förlist skepp) ser förresten himla bökigt och obekvämt ut. Det var en present från Drottning Victoria till president Hayes 1880 och har använts av alla presidenter utom Lyndon B. Johnson, Richard Nixon och Gerald Ford. Jag har tillsatt en utredning för att bedöma om bättre eller sämre beslut tog under just dessa år, men vi har inte kommit till ett definitivt resultat än.
Nu har jag förstås hittat facit till stolarna! Men vi tar det från början. Nu blir det skrolla av!
1 Skottsäkra glas, insatta under WW2. 2 & 3 Ser man på, de har flaggor där. 4 Den s.k. Gunlock chairen, specialdesignad åt Kennedy Med Ryggen. Hur i hela friden kommer det sig då att alla presidenter efter honom vill använda den? Eller är det så att man bara blir president om man har ett och samma ryggproblem? 5 Bilder på Bushfolk. (Eftersom det är Bush II:s rum på bilden.) 6 The HMS Resolute Desk. (Som har en viktig roll i National Treasure 2.) 7 Panelen på skrivbordet satte FDR in för att ingen skulle se skenorna på hans ben. 8 President Eisenhower-byst. 9 William Koerners målning A Charge To Keep. Symboliskt. 10 Mattan. Just den dag som Kennedys matta lades in, blev han skjuten. (Aha. Nu förstår vi varför Obama inte byter.) 11 Mitten av mattan. 12 Det allra, allra intressantaste: Den Röda Knappen. Som man trycker på när man behöver hjälp. Eller whisky? 13 Stolarna! Nu kommer förklaringen! De har stått här sedan Roosevelts tid och är mycket riktigt för sekreterarna. När presidenten dikterar sina beslut, stenograferar … de … ner allt … med blyertspenna … på randigt papper … Bah. Tror jag vad jag vill om.
Nä. När jag blir president kommer jag att ställa in en schäslong på skrivbordsplatsen och ligga där med datorn i knät.
Koncentration nu. Fokusera på bokstäverna som en dartspelare fokuserar på sitt bullseye. Men till skillnad från dartspelaren har jag inte fått kläm på om det är en pil eller en liten gåspenna jag håller i handen.
Oj. Det där blev ju helt obegripligt. (Bra, då framstår jag som mystisk och dubbelbottnad.) Vi går direkt på ämnet istället.
Jag fyllde i Media Culpas årliga bloggenkät hääääär (de många ä:na är instoppade för att det ska bli enklare för er att hitta rätt och klicka på länken) med några frågor om reklam på bloggen och läste ungefär samtidigt (simultanförmåga is my middle name) Ulrika Goods declaration of independence. Jag citerar (och inkluderar hennes länkar samtidigt som jag konstaterar att parenteser också är my middle name):
”Vad det handlade om var att jag i torsdags blev bjuden på lunch av LG från Telia, där han gav mig ett litet paket av trevliga förslag: Den här bloggen skulle feedas till Telias Melodifestivalbloggportal, jag skulle få gå på själva festivalen på Scandinavium ikväll, jag skulle få intervjua artister och gå på trevligt förevent. Som grädde på detta najsiga mos fick jag en helt underbar, ny mobil, så att jag skulle kunna testköra Telias nya musiktjänst. Det lät ju fantastiskt kul, så jag tackade glatt ja, Melodifestivalen är ju så roligt att skriva om!”
Ulrika Good var helt enkelt Gunder Hägg som plötsligt fick chansen att bli proffs och därmed riskerade att drabbas av Blondinbellaparia: att ta betalt för att man springer fort, skriver intressant eller vill vara med i OS fastän man kan försörja sig på sin talang är … ju … dåligt …?
Tuffa Viktor, Jerring och Hägg 1940.Foto: Pressens Bild.
Tillbaka till Gunder Hägg, som var en hejarns löpare på 1940-talet. Han var världsrekordhållare på bl.a. 1 500, 2 000, 3 000 och 5 000 meter när han och Arne Andersson 1946 stängdes av på livstid för brott mot ”amatörreglerna, eftersom de upprepade gånger sprungit mot betalning”. Fy skäms, sa man då. Say what? säger vi idag.
Men till skillnad från Gunder Hägg, tackade Ulrika Good nej. På precis samma sätt som Ulrika, har jag också tackat nej. Jag kan inte ens förmå mig till att ha reklam här på bloggen för att jag är så fruktansvärt rädd för att förlora glädjen och inspirationen och förmågan när … när … när vaddå? När jag får krav på mig? Jag skulle kunna skriva precis och exakt som Ulrika gjorde:
”Men när jag kom hem igår kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre. Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn. Därför messade jag LG i morse och sa att jag tackar nej till rubbet.”
Det konstiga är att när man tackar nej till att tjäna pengar på sin bloggbegåvning hyllas man av omgivningen. Vad vill jag ha sagt med detta? Bara att det är intressant att fundera över, kanske? Eller att det där med rädslan för krav egentligen är ett förnuftigt sätt att behålla sin oberoendeställning? Vad händer den dag som jag blir sponsrad av sega SJ, en basketklubb eller en möglig hotellkedja? Hu.
Vad är mest ”tillåtet”?
Att tigga med hjälp av PayPal?
Att använda bloggen som annonsplats?
Att vara avlönad av en tidning och blogga vid sidan om och länka fram och tillbaka mellan tidningsartiklar och blogg?
Att sponsras av ett företag, vilket som helst?
Att få lön av t.ex. ett universitet och blogga på arbetsgivarens bekostnad och med dennes goda minne?
Att fritidsblogga gratis och ibland hoppa på betalbloggprojekt som frilans på helt andra ställen?
Jag tror på den sista, jag. Men blir det svårt att dra gränser? Måste man dra gränser? (Deeped funderar också, fast med en mycket bättre rubrik än jag.)
Kommer jag att skaffa reklam på den här bloggen? Nej. Kommer jag att skriva sponsrade inlägg här? Nej. Kommer jag att bli rik inom överskådlig framtid? Nej.
Hurra för mig dårå. Men jag har i alla fall slagit världsrekord i antal frågetecken idag.
Uppdatering Jag måste dra upp denna kommentar från Bengt eftersom jag håller med:
”Vissa kommentatorsbås är smartare än andra(s), om jag säger så. Jag tycker faktiskt att alla de som kommenterar Lotten borde applådera sig själva.”
Om jag hamnar på ett snuskhotell, är det viktigaste att det är helt och rent – annars tar jag ju bilder på möglet och hö-hö-hö:ar om det. Man kan höra mig säga:
– Det viktigaste är ju i alla fall att det är rent och fint, sedan kan det få ligga i tjottaheiti.
Om jag hamnar på ett rent hotell långt borti Åväbbla, kan man höra mig mumla:
– Nämen alltså det viktigaste måste ju ändå vara närheten till centrum, sedan får det se ut som det vill.
Nu ligger jag i en hotellsäng på Lidingö.
– Inte Åväbbla? säger ni. – Mjaeh. – Rent? undrar ni. – Jahadå, Den djefla mannen beställde ett ”allergirum”, vilket man kan få utan att visa upp läkarintyg om morotsöverkänslighet.
Det är rent, men man måste åka både tåg och buss för att ta sig hit. Och när man vill ha te, finns det inte som på alla andra hotell (min egen statistiska undersökning har gett detta vid handen) tepåsar på rummet eller ute i korridoren eller ens i foajén.
Nej. Man måste köpa sig te för 20 kronor i lobbyn. Om man vill, kan man få låna en vattenkokare att ta med sig upp på rummet, men då måste man ju köpa en tepåse för 20 kronor eftersom varmt vatten har en lite fadd smak. Jag blev så besviken över detta att jag omedelbart i stor frustration knäckte en flaska med 1,8 dl vin för 85 kronor. Plötsligt var jag inte ett dugg sugen på te. Vi gav oss sedan ut på huppegupptäcktsfärd i korridorerna – och hittade en ismaskinsbokhylla med Ibsens samlade verk!
– Får jag ta med mig Ibsen hem, jag som aldrig har snott ens en tvål på hotell? sa min djefla man och sög på en gratis-isbit.
Vid frukosten fann vi att baconet var kallt och äggen var kalla och att luften var jättekall, men eftersom flingorna var av yppersta klass var frukosten ändå ok. Behållningen var annars taxichauffören som körde oss sent igår kväll när vi hade missat bussen:
– Kan man cykla till Foresta från tunnelbanan? sa min djefla man bara för att småprata lite. – Rösta? Ska ni rösta? Moderaterna förstör det här landet. Ingen borde rösta! skrek taxichaffören så spottet yrde fram på vindrutan. – Nej, Foresta … hote… äh, cykla, finns det en cykelbro här så att ma… – Ska ni nödvändigtvis cykla, finns ju Tranebergsbron. Vad ni nu ska där och göra.
Så varför fick jag just detta hotell att övernatta på i födelsedagspresent? Visserligen rent och trevligt, men inte billigt, inte fabulös frukost och faktiskt ganska långt bort från Söder, där vi ju såg Sissela Kyle igår?
Jo, för den fantastiska utsikten.
Hotellet ligger högt och man kan se långt och känna sig som Jätten Jorm med milsvid vy. Nu är jag ju inte någon estet eller utsiktsmänniska, men den djefla mannen (esteten) försöker tappert sedan 24 år lära mig att bli romantisk. Ett högst otacksamt sisyfosarbete.
Titta, Tommy Nilsson som vann 1989 hade bara ett enda intresse.
Ikväll är det första omgången av schlagermelodifestvalmaratontävlingen. Och jag är inte hemma.
Förra gången jag missade en Melodifestival var 1980, när någon sa till mig att det var ett kapitalistiskt påfund och att jag istället borde hänga med till Storgatan i Luleå i 30-gradig kyla utan mössa. Det fanns ju också en minimal chans att även Han skulle komma och dra runt på Storgatan. Redan efter en halvtimme ångrade jag mig och Han kom inte – det var ju för böveln Melodifestival på tv! Tomas Ledin vann alltså i läderbrallor utan att jag såg det.
Jag har rotat lite i källaren för att kompensera för det jag missar ikväll och hittat mapparna med urklipp från 1996, 1997 och 1999.
År 1996 vann denna låt, men redan då var en av kvällens deltagare med …
… Andreas Lundstedt, numera i Alcazar.
Liksom året efter, 1997 och då tippades han till och med som vinnare.
I klippet här ovan finns så mycket att läsa. Vinnarna – Blond – fick inte alls högt betyg, men Måns Ivarsson hade en kristallkula eller ett sjätte sinne som inte är att förakta. Han skriver att Wille Crafoord kommer att få Povel Ramel-stipendiet. Vilket han fick senare detta år. Eller så är det helt enkelt så att Måns Ivarsson på denna tid styrde världen.
Favoriten 1999 var denna – men vann gjorde …
… Charlotte Nilsson (Perrelli). De där under – Crosstalk med fyra plus – kom sexa. Någon som kan nynna låten?
Kommer ni ihåg att Martin hamnade i ”Så ska det låta” och vägrade sjunga? Moooget.
Nä, nu ska jag inkassera en födelsedagspresent: någon slags föreställning och hotellövernattning i Stockholm. Och eftersom jag har en miljon tillfällen att se på andra deltävlingar den närmaste månaden, lider jag faktiskt inte det minsta. Vilket känns väldigt vuxet och förnuftigt. Rentav moget.
När jag väl hamnar här kommer jag att vara väl förberedd. Och iklädd bekväma skor.
