Från månadsarkivet:

mars 2009

Nä, Knaust, det här duger inte (uppdat.)

av Lotten Bergman den 31 mars 2009

Jag har ju bott på hotell Knaust tidigare. (Sa hon världsvant.) Känslan av lyx gav mersmak, så jag betalade igår glatt flera hundralappar mer än jag brukar bara för den där entrétrappan och … vad det nu var jag gillade.

Men internet får man bara i tretimmarspass och en kopp te får man be om i receptionen och dessutom betala för.

– Jag skulle vilja ha en kopp te … men jag har ingen vattenkokare på rummet och hittar inget här nere ..?
– Nej, då får du gå över till restaurangen dääääär borta. (Receptionisten pekar ut på gatan.)
– Så ni har inget te här?
– Ja. Men då får jag fixa det. Ute i köket.
– Jaså, jamen då vill jag ha en kopp te. Från köket.
– Vilket rumsnummer?
– Etthun… jahaja. Vad kostar teet?
– Tjufyra kronor.

Hon kunde ju ha fyllt på ända upp till brädden, tänkte jag lite snörpande här.

(Åh, vad jag är petig. Vad spelar nu 24 kronor för jädra roll när jag har lagt ut flera hundra bara för att få ligga ner? Men tänk om vi skulle kunna eliminera sömnen ur våra krav på skön tillvaro. Vad många hotell som skulle få slå igen. I alla fall de som varken har te eller minibar på rummet.)

Ett huskors och en av många dödskallar.

Numera kan man inte åka till främmande städer utan att träffa bloggare. Att ligga och slöa på hotellrummet istället för att vara social och diskutera bloggkluster går inte för sig. Jag och Huskorset satte oss därför på en pub med medaljongtapeter, roulettebord, formel 1-tv, flippermaskiner, sitcom-tv, dödadjurskallar och en vaktande polisbil utanför. Eller som en sluddrande man sa till mig:

– Nå. Bolispilen. Jå.

Sedan löste jag och Huskorset världsproblemen. Varefter jag gick hem till finhotellet och duschade samtidigt som jag såg på tv och hällde ut ohemult stora mängder schampo samt använde alla handdukarna på en gång och slösade bort all eventuell energi som vi sparade när vi satt i mörker i lördags kväll. I morgon bitti ska jag äta fruktansvärda mängder frukost – om jag vaknar. (Väckning via tv är beställd eftersom min mobil ligger hemma i vardagsrummet och piper.)

Uppdatering i gryningen
Det är ju tur att man inte betalar extra för frukosten eftersom jag drack te ur fingerborg och tog bacon bara för att kunna fotografera den. Det ska fan vara hotelldirektör.

Jag drack te som var värt 96 kronor i morse.

{ 22 kommentarer }

På väg mot Sundsvall

av Lotten Bergman den 30 mars 2009

Här sitter jag och myser med te i pappmugg i första klass. Några dricker redan vin, andra pschhhhtar upp öl medan resten pratar i sina mobiler.

Själv har jag av misstag gett mig iväg på en tvådagarsresa utan mobiltelefonen. Det känns lika naturligt som att åka hemifrån utan näsa och lika bekvämt som att gå omkring med en potta på högerfoten. För jag ska

  • träffa Huskorset på ett ölhak ikväll, men vi har ju på modernt vis inte gjort upp planerna i förväg
  • se till att alla 16 i basketlaget vet om att det är träning och att de som ska träna vet hur många som inte kommer (ett himla sjå)
  • peppa Bästisgrannen att det kan vara kul att träna även när få kommer
  • få besked om jag ska köra Fjortonåringens basketlag till Uppsala på lördag
  • svara på om jag kan skriva protokoll på dammatchen på lördag, vilket jag inte vet förrän jag vet om jag ska till Uppsala
  • be alla jag känner om tips på roliga aprilskämt att utföra i radiosändning
  • svara på barnens frågor om allt mellan palt och klänningar och hur man lär sig att springa fort.

(Många av personerna ovan är ickemejlare, men ivriga sms:are.) Som en växeltelefonist sitter nu min djefla man och sköter den kvarglömda mobilen medan jag mejlar order. Föga anade han hur det är att arbeta som sekreterare. (Fjorton bollar i luften, feltolkningar, tumtryckningar, T9-hat och primalskriket ”varför kan din mobil inte lära sig ordet mejla?”.)

Så återkommer vi till den så vilt diskuterade frågan: blir vi ”dummare” av den nya tidens teknik och finesser? Jag har ingen aning, men helt klart är att vi utan mobilerna är bedrövliga på att planera några timmar in i framtiden och sedan komma i tid.

{ 13 kommentarer }

Kvällen när jag blev spottad på

av Lotten Bergman den 29 mars 2009

Jomensåatt.

(Så där inleder man gärna sina blogginlägg när man är av den coola sorten. Vilket jag från och med nu är. För jag har varit på vardagsrumskonsert. Och kunde därför inte se på fotbollslandskampen!)

Perfekt plockmat som jag åt av i sju timmar. (Medan jag sneglade på den där tv:n som stod död och tyst. Och så funderade jag på om man skulle kunna sätta på den en liten stund, bara för att kolla hur det gick för Mellberg.)

Jag har suttit på första bänken (parkett) på Dramaten och jag har dinglat med benen från ett tjugotal scener i både Sverige och Dallas samt Frankrike, men aldrig har jag suttit så nära artisterna som ikväll.

(Och hur går det för Henke Larsson som bara har innebandy i benen? tänkte jag också.)

Den fladdrande är Peter Barlach, den där ängeln till höger är Frans Haraldsen. (Just i detta ögonblick hade jag faktiskt inte en tanke på fotbollar.)

Det här är alltså två trubadurer (slash massa annat) som far Sverige runt och spelar i folks vardagsrum. Man hyr liksom musik fast betalar inget, utan publiken lägger pengar i en (urflådig) hatt istället. När man lägger i pengarna, gör man det fullt synligt, långsamt och stolt när man lägger en hundring. När man lägger en tia, gör man det så att ingen ser.

Hej, Skatteverket. Det här är dagslönen. Och teckningar, visitkort, tandpetare, enkronor samt en visdomstand. (Förlåt. Nu överdrev jag.)

Peter (ja, jag lägger ju bort titlarna väldigt snabbt med folk som jag tror mig känna) spelade i en lätt tillbakalutad position som signalerade ”jag förbereder mig för att dansa limbo”, medan den lätt hukande Frans såg ut att tänka ”jag är en basketspelare som spelar tajt försvar”. Dessa kontraster i klädsel, personlighet och hållning funkade perfekt, så jag busvisslade tills de andra runt omkring mig började sticka sina pekfingrar så långt in i öronen att de såg ut att kittla trumhinnorna.

(I detta läge visste jag inte att Isaksson storspelade och att både Mellberg och Majstorovic spelade bättre än någonsin. För jag var helt inne i konserten. Tyvärr spelar Sverige bättre när jag inte ser på och Zlatan inte är med.)

Nu är det ju inte så gott om plats i ett vardagsrum på Söder, men plötsligt tyckte vi om att sitta som packade sillar – revirtänkandet flög all världens kos. Översättarhelena hade tagit sig hit ända från Göteborg och satt längst fram precis som jag, men till skillnad från mig, välte hon inte omkull ett stort glas isvatten på golvet. Inte heller klev hon sedan i det kalla, blöta och blev plaskvåt. Därför satt hon heller inte och hackade tänder av fotförfrysning och en vag känsla av annalkande förkylning under hela föreställningen.

(Sverige klarade 0–0 mot Portugal, vilket kan liknas vid en vinst. Peter Barlach delade min glädje och var den ende i hela lägenheten som var villig att prata lite fotboll. Edit: Jag glömde att berömma Ica och Broder Jakob, som gav mig eftermatchenrapporter via telefon.)

Tulledutt.

Extremt värdefull och intressant fotnot:
Journalisten på SvD som jag länkar till där ovan hyrde 1988 ut sin lägenhet i Lund till mig och Den blifvande djefla mannen. Där spillde jag förresten en stor indisk gryta inför inbjudna gäster på en orange ryamatta.

{ 20 kommentarer }

Dialektfrossa

av Lotten Bergman den 27 mars 2009

Ja … inte vet jag hur det gick till. Jag skulle bara ta en bild på min kompis där som syns i högerkanten. I bakgrunden ses … Nils Poppe?

Aha. Fredrik Lindström. (Bilden är väldigt beskuren, så här dåligt siktar jag inte.)

Jag har med drygt 300 andra personer skrattat på ”Dialektfrossa” i Språktidningens regi. Ordningsman i klassen var Patrik Hadenius, som fick börja med att plocka bort Margareta Svahns örhänge. Sedan kom Micke Parkvall upp på scenen och stal all uppmärksamhet eftersom han såg ut som ett lejon (se bilden till vänster) och inte hade fått någon mick att prata i. Sedan lyssnade vi på Lena Ekberg, ny chef för Språkrådet och så dundrade Fredrik Lindström upp på scenen och bräkte karismatiskt på gnällbältessvenska.

Tänk att språkforskning kan vara så rolig att man fnissar okontrollerat åt Kellog’s med uttalet [chellogs], hockeyliraren Jonas Bergqvists ängelholmsskånska med dalmålsbrytning, kulturiska (skånska utan skorrande r) samt Gallehushornet och det faktum att man som lingvist helt utan problem skulle kunna offra en kroppsdel för att få svaret på varför man i vissa delar av världen har skorrande r.

(Betänk då att mitt ämne – svenska skrivregler – kan vara precis lika roligt!)

Fredrik Lindström inledde med att tala om att han hade ett blädderblock (inför 300 personer!) eftersom han inte gillar PowerPoint. Bah. Det är ju som att jag inte gillade pösbrallor och var aktiv videobandspelarmotståndare 1978. PowerPoint kan vara förfärligt och tråkigt och trist i händerna på inkompetenta estradörer, men helt underbart när föreläsaren vet vad h*n gör. (Vi måste komma på ett nytt namn på fenomenet ”visa bilder på duk via dator” eftersom [pauerpåjnt] ju är ett varumärke som t.ex. Rollerblades – inlines – och t.ex. jag som är så kompetent ju alls inte använder PP utan Keynote.)

Så skrev Fredrik på blädderblocket. ”4 parametrar”. Sedan bytte han blad och … vi i salongen fick faktiskt aldrig veta vilka de fyra parametrarna var.

Kanske kan vi hitta på parametrarna själva? Kolla, jag kan verka obegriplig helt på egen hand för jag har övat på det, senast i min C-uppsats (1990). Jag sneglar uppåt till vänster, spottar i nävarna och knattrar fram dessa djupa parametrar:
Språk och dialekter (märk väl att man faktiskt kan gräla om definitionen av dessa två ord) definieras med hjälp av de fyra parametrarna 1) Darwins tankar 2) Chomskys tankar 3) isolerade gårdar i Älvdalen 4) diftonger och triftonger.

Oj, nu blev det ju fem parametrar eftersom diftonger och triftonger på inga villkor kan dras över en kam. Men äsch.

En stund senare krympte Fredrik Lindström såpass att jag kunde stoppa ner honom i mitt vinglas och ta med honom hem.

Här på Centralens golv sitter jag min vana trogen och väntar på tåget hemåt. (Om jag hade sponsrats av nöt- eller tefabrikanten hade jag förstås visat upp varumärkena som vore de slalomskidor i en målfålla.)

Uppdatering
Förslag på nya PP-namn: ljusbilder eller bildspel. (Kom med fler!)

David kommenterar helt befogat mitt extremt dåliga omdöme när det gäller drycken eftersom Pressbyråns stora temugg kostar betydligt mer än den lilla trots att det är samma tepåse och bara lite mer halvjånket vatten. Jag kan bara hålla med och sparka lite surt med fötterna i gruset/snön samt muttra ”vi tedrickare har det inte lätt”.

Cruella berättar från sitt jobb som stenograf (heter det så?) i Riksdagen:

”I en av gårdagens debatter klämde en folkpartistisk ledamot i med ’Och för det femte …’ just när jag tog över från min kollega. Vid närmare påseende hade det aldrig funnits något första, andra, tredje eller fjärde … Så det var antagligen de försvunna parametrarnas dag. Helt enkelt.”

Alltså: Den 26 mars 2010 firar vi nästa gång ”De försvunna parametrarnas dag”.

{ 26 kommentarer }

En kulturfyra – skål!

av Lotten Bergman den 26 mars 2009

En kulturfyra måste ju vara en liten drink, eller hur? Daiquiri med ett stänk absint? Eller så är det faktiskt bara svar på Kulturbloggens frågor, som alla är fria att ta, kopiera, härma och svara på:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

1. Jag läser just nu en fantastisk uppslagsbok från 1960-talet: om barnuppfostran. Den är trösterik för alla som har barn eftersom den faktiskt säger ”låt barn vara barn”. (Se bilden nedan.)
2. Skiva? Skiva? SKIVA? (Förlåt, jag tappade tråden.) Coldplay, Pink, Beatles och SR P4 Sörmlands blandning.
3. Ikväll ska jag lyssna på Fredrik Lindström och bita mig i tungan och inte hötta med näven när jag inte håller med.
4. De ytterst välformulerade Dick Cavett och Go Fug Yourself, för på det humöret är jag.

”Sunda och normala pojkar slåss ibland …” Eftersom jag vid mitt bröst har närt fyra pacifister och en sund och normal pojke, är detta riktigt skön läsning. (Ur ”Lyckliga barn”, 1960.)

Minns ni killarna som slogs i skolan?
Ettan och tvåan i Lund: Ricky och Rolle slogs, men inte Martin.
Trean och fyran i Luleå: Anders och Peter slogs, men inte Stenis.

Jag gav Bästisgrannen en örfil en gång, men då slog hon tillbaka. Så då slutade vi med det.

{ 16 kommentarer }

Glenn Strömberg och jag

av Lotten Bergman den 24 mars 2009

Nu tror ni att jag har träffat Glenn eftersom jag har varit i Göteborg idag. Men ack, nej.

Rubriken är en chimär. Det är en kvällstidningsrubrik som antyder något som inte är sant. Jag kunde lika gärna ha dragit till med

Nej! sa Glenn Strömberg
om J-O Waldner

För det är nästan inte heller sant. Men jag har i alla fall kommit honom så nära som man ju kommer människor som man talar med i telefon. Glenn, förstår ni ungdomar, var en av fyra Glennar som vann massa fina, internationella fotbollsmatcher 1982. Han hade långt hår och kortkorta shorts och filmade 1985 ett trill inne i straffområdet på ett sätt som borde avskräcka alla filmare för all framtid. För er som kanske är intresserade av fotboll och kanske dessutom vill minnas: filmningen kommer efter 58 sekunder.

För er som är intresserade av rumpor: håll andan, för här finns det osannolika nakenbilder från landslagets dusch. För er som är intresserade av snus: kolla Glenns överläpp efter 3:15. För er som är intresserade av röster: lyssna på Bosse Hansson Tommy Engstrand vid 3:40.

Det handlar alltså om en inte direktsänd P4-intervju. Det är en förfärlig synd att prata mer än ett visst antal minuter i taget i radio, men om man klipper bort sina frågor blir det mer plats för den utfrågade.

Så vad sa då Glenn Strömberg? På de minuter jag fick på mig hade jag egentligen bara ett uppdrag: att klämma ur honom vad ”livets goda” innebär – när jag ju egentligen bara ville prata om fotboll. Men då likställer man ju listigt nog ”livets goda” med passioner … och får prata om fotboll. Ha!

Enligt Glenn Strömberg är det på detta vis:

1. Livets goda är att få bestämma över sin egen tid.
2. Livets goda är att få bo i Italien och äta och dricka på italienskt manér.
3. Livets goda är även att få arbeta med fotboll eller en annan passion.
4. Livets goda var i 11-årsåldern just det – en helt annan passion. Bordtennis. (Glenn blev Sveriges då yngste klass I-spelare i bordtennis. Det rekordet slogs sedan av Jan-Ove Waldner. Förstås.)
5. Livets goda är nog trots allt inte att leda ett fotbollslag med allt vad det innebär och det har han heller aldrig drömt om.
6. Livets goda är att i slutet av mars åka till Västindien med 13 kompisar.

Förutom nr 4 och 6 och att jag inte bor i Italien samt att jag finner stort nöje i att coacha och att jag inte ens i fantasin har varit i Västindien, är vi inte alls olika varandra – Glenn Strömberg och jag.

_______________
Förklarande fotnot (tautologi, på min ära)
När det gällde pingiskvaliteterna, sa Glenn att det inte är så konstigt att man som 11-åring kan slå en 35-åring just i bordtennis, och att det inte var mycket att yvas över. Därav ”nej” i rubriken som även innehåller Waldners namn.

{ 15 kommentarer }

Robinson – the SJ version

av Lotten Bergman den 23 mars 2009

Första programmet av Robinson 2009 sändes i lördags. Där överraskades alla när de inte hamnade i himmelriket utan på gyttjestränder med småkryp, fukt och oväntade, uppdykande tävlingsdeltagare. Alla agerade upprörda framför kamerorna och kvällstidningarna som inte kommer ut på kvällarna skriver om allas lidanden. Pah, ligga på hårt underlag är väl ingenting, säger jag som har sovit i gympasalar sedan 15-årsåldern.

Filma istället när tågresenärer, som tror sig sitta på ett tåg som ska ta dem till Göteborg, plötsligt upptäcker att tåget utan besked från någon inte har kommit iväg en halvtimme efter utsatt tid.

– Tågurspårning i Kvicksund! konstaterar vi som har internettillgång.

Fortsätt sedan att filma när dessa redan sena resenärer får veta att de ska byta tåg två gånger och alls inte få äta mat i första klass utan sitta i evigheter på gamla – i och för sig charmiga – skumptåg utan eluttag. Men alla är inte sura.

– Nämen tjeeeeenare, *dunk-i-ryggen* vare du som såg till att tåget i Kvicksund spårade ur?
– Höhöhö, ja, man vill ju vara borta så länge som möjligt från frugan, vettu.
– Du det var ett jääävla tjat om bussar och tåg och byten. Vaffan skarom till Göteborg å göra?
– Mmm. Tyckerom får skylla sej själva.
– Höhöhöhööö.

(Här bildas första pakten för utröstning av alla höhöande män.)

– Näe. Nej. Neeej. Näe! Nähe? NEJ! artikulerar en kvinna så högt i sin mobil att alla med mystiska anslutningståg som har åkt för länge sedan inte hör vad som sägs i högtalarna.

(Här bildas första pakten för utröstning av alla nejande kvinnor.)

Min utsikt från tågluffarposen på golvet i Hallsberg.

Till saken hör att jag tror att det är mitt fel eftersom de högre makterna läste när jag i eftermiddags twittrade lite syrligt om hur min tretimmarsresa – som skulle bli så himla lugn, ombonad, mysig och vilsam – som vanligt nog skulle förstöras av snöfall och förlängas i all evighet.

(Här bildas även en pakt mot bloggare som skriver onödigt långa och invecklade meningar.)

{ 14 kommentarer }

Tillfälligt avbrott … my ass!

av Lotten Bergman den 22 mars 2009

Jag hade ju kunnat skriva ”jo tjenare” istället för ”my ass” där i rubriken. Men i frustrerade ögonblick låter man så mycket coolare som Bruce Willis än som Åsa-Nisse.

Minns ni?

Först hade jag ett obskyrt, litet webbhotell, men där krympte rummen tills de helt enkelt tog slut förra våren. Då bytte jag till ett annat webbhotell – där allt funkade så bra att jag inte ens behövde slå nian ner till receptionen en enda gång. Då, plötsligt, stängde det välfungerande, välstädade plejset – men ledningen hjälpte hotellgästerna så att de skulle kunna sova gott ändå någon annanstans. Så här:

  • Spray (det gamla) sa att flytten till Ballou (det nya) skulle ske ”på lördag kväll”, men stängde av strömmen redan på torsdagen.
  • De ersatte hotellet med en kuliss – gick man in genom entrén, trillade man ner i en varggrop och spetsades på pålar.
  • De satte tvångströja på alla gäster och klippte av deras tunga.
  • De sa lugnt precis som SJ att allt nog aaaaaalldeles strax skulle ordna sig.
  • De hänvisade alla gästerna till nya rum utan säng, tv, dusch eller minibar och förresten fick vi ingen nyckel till rummen heller.

Jag var frustrerad, men klagade inte. De hade det ju nog inte så lätt. Men på tredje dagen skrev jag ett vänligt mejl. På frågan ”vofför” fick jag detta svar:

”Meningen var inte att det skulle bli något driftavbrott men av någon anledning har din sida blivit ompekad mot våra namnservrar för tidigt.”

Grrrr. Det där ”av någon anledning” är som när det är snöstorm i april. Man kan bara hötta med näven eller knyta den lite lamt i fickan.

Jag kunde visserligen mikroblogga och skriva saker på Facebook, men att blogga är som att borsta tänderna och då duger det inte att bara gnissla lite med en liten fjölig tandtråd. (Tack till Deeped, Studiomannen, Mymlan och Pseudonaja som till och med bloggade tröstande om min banala misär. Och alla roliga Facebookhälsningar! Samt AB, som liknade mig vid ett trafikljus mitt i korsningen Sveavägen/Kungsgatan.)

Tala gärna om att ni kunde läsa detta, för då vet jag att det inte sitter spenat mellan framtänderna. Liknelserna och metaforerna som står som semaforer i hela texten får ni på köpet – det är så det blir när man är bloggbe[d]rövad.

{ 32 kommentarer }

SAOL på nätet?

av Lotten Bergman den 19 mars 2009

Ja.

Kors i taket.

{ 10 kommentarer }

Strumpor, skålar och kakel samt lättja

av Lotten Bergman den 18 mars 2009

Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.

Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.

Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)

Men … plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.

Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum … som såg perfekt ut! På ytan …

Strumporna som låg ihopkorvade under sängen.

När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att … kanske … jo.

Skålarnas innehåll var mumifierat och luktade inte ett dugg.

Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och … jag oooorkade inte.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.

Japp, se där slöts en cirkel.

{ 28 kommentarer }

← Äldre inlägg