Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:
”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”
Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.
Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:
Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!
(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:
– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.
Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.
1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.
2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag
- pratar med Nioåringen
- är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
- bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.
Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.
3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.
4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.
5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.
Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen
- en Inger som borde heta Kerstin
- en Kerstin som borde heta Inger
- en Stefan som borde heta Gunnar
- en Gunnar som borde heta Stefan.
Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.
Metonymi i NE. Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:
- Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* … äh, det var inget.
___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!
{ 41 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Jag är så glad att jag inte är ensam. Mitt inlägg
Jag har en faster som hela tiden kallar sin son för P när min pappa är i närheten. Sonen heter egentligen D, och pappas namn är P.
Själv blir jag sämre och sämre på namn, vilket är tur för min kille — jag förlåter honom bums när han kallar mig C, vilket är hans förra sambos namn.
Absolut!
Våra grannar har en katt, som heter Bertil (döpt efter den man de köpte huset av). Nu har de två söner: Nils och Sven. Gissa om det blir fel! Men lite tokigt låter det ju när pappan säger: Ja, nu är det mars och Sven vill bara vara ute om nätterna, han kommer in och äter och sen försvinner han igen. Tilläggas bör kanske att Sven är 5 månader gammal… När de blir tonåringar beter de sig mera som marskatter.
I min mammas släkt hade alla dubbelnamn. Och gifte sej med dubbelnamn. Och fick dubbelnamnsbarn. Min lille morfar, som hade mycket omkring sej, hade stora svårigheter med alla dess långnamn. Han brukade förtvivlat ropa ”Anna-Brita Anna-Greta Inga-Lisa eller vad det var du hette!”
Bara min lilla Mamma skilde sej från mängden och gifte sej med en man som hette likadant som Ullas grannars katt, faktiskt. Enkelnamn. Och jag och mina syrror har VÄLDIGT korta namn.
Jag har gjort värre än så. Jag har, i ett försök att säga min dåvarandes namn, gått genom en rad f d pojkvänner i kronologisk ordning.
I morfars släkt döptes alla gossar till Carl, Ernst, Nils eller möjligen Jan. Om ens pappa hette Carl kunde man vara säker på att få heta Ernst, så namnen vimlade omkring i olika generationer. I den lilla lilla sommarstugen vid havet som en massa av dem ärvt och fortfarande äger ihop (utan missämja hittills! mycket underligt) kallas familjerna för ”carlarna”, ”janarna” och ”nilsarna”. När man skriver meddelanden till varandra undertecknas det med ”Carl J:son” eller ”Ernst C:son” vilket utläses Carl som är son till Jan, Ernst som är son till Carl den äldre. Och det som står på lapparna handlar oftast om spisen från 50-talet: ”Nu har ugnen lagt av helt”, ”Den övre stora plattan blir inte riktigt varm”, ”Den lilla plattan får propparna att gå, använd inte den” osv.
Hos oss gick det så långt att maken funderade på att döpa om våra två äldsta töser till Elin som är en sammansmältning av deras namn. Sedan fick vi vår yngsta och hon har ett namn som inte funkar med detta så vi fick tänka om
.
Trevligt att höra att fler säger fel till sina barn.
Det där med felsägning – eller TOMHET i närminnet – är något som inte blir bättre med åren.
Vilket härmed meddelas (medan jag kommer ihåg det)
Nu är det dags för Ingrid att knåpa ihop en anekdotfull släktkrönika som blir kioskvältare.
Min förra chef har 3 söner. Han erkände en gång, utan att skämmas det minsta, att han inte hade en aning om sönernas andranamn, förutom för en av sönerna som hade samma namn som han själv.
Min mormor fick 11 barn och 12 barnbarn och hade rätt jobbigt med namnen ibland..
Lite utanför ämnet men ändå: Min pappa hade en numera hädangången farbror som hette Lennart men ofta, fast inte alltid, kallades Putte. Det var nog inte förrän i tonåren jag fattade att det inte var frågan om två farbröder.
När man är totalt utan ID-handlingar, som jag var för ett tag sedan, begriper man s a s in på bara skinnet att namn are all in the head. Ett påhitt. Egentligen heter man ingenting, man är inte namnstämplad någonstans eller så.
Min kära svärmor, med fem barn att hålla reda på, hade liknande problem när det begav sig. Familjelegenderna berättar att hon kunde stå på trappen och ropa efter ett barn (med Lottens fonetik):
”OO-E, nej, EE-A, hmmm, ÅÅ-E, äsch, DU där!”.
Mitt inlägg om Karl-frågan finns här. Enligt Lotten så har min käre make ett helt crazy förnamn.
Min far har en enkel lösning på namnproblemet. Så här låter det när man kommer dit:
”Hej…eh…avkomma!”
Det känns fint, på något vis.
Apropå namn, så svarade jag alldeles nyss i telefon (alldeles förvirrad men i alla fall nykter) med den djefla mannens namn. Den som ringde upp tog mig på orden och frågade om ”artikeln var färdigredigerad”. Då fick jag säga något jag inte har sagt förut:
- Oj, förlåt, jag är inte min man.
Skönt att höra att det är fler som rör till det med barnens namn! Har själv fyra att hålla reda på och det lustiga är att rätt barn ofta svarar fast jag säger ”fel” namn. Vi har det lite rörigt med oss vuxnas namn också, min f d man har samma förnamn som min nuvarande man. Jag har samma förnamn som min nuvarande mans ex-fru. I och för sig glömmer vi inte bort vad vi heter men omgivningen hänger inte alltid med!
Ullah: Min pappa hade en pingiskompis (tillika matematiker) som hetter Arnepersson. I alla fall trodde jag det i flera år — tills jag frågade vad Arnepersson hette i efternamn. Så här lät det:
Lotten, 8 år:
- Vad heter Arnepersson i efternamn?
Pappa:
- Öh … Persson.
Lotten:
- Nähe? Arnepersson Persson? Hm. Vad konstigt.
Va, Cina? Du hade en karl som vi kan kalla Wolfgang, men så hittade du en annan Wolfgang? Som hade en dam som hette Cina, men som tog dig istället?
Så himla praktiskt!
(Protester mot ordvalen ”hade”, ”karl”, ”dam” samt ”tog” emottages i tre exemplar till den ihåliga eken i Stadsparken.)
Ja visst är det praktiskt!! Jag slapp t ex byta ut alla namn-broderade handdukar och lakan.(Om jag nu haft några sådana).
Jag tänkte just upplysa om att det fanns ett namn för den där sjukan som nog alla familjer drabbas av.
Men det vädret var ju ogjort på encyklopedistens blogg, förstås.
Vår minsting fick ett kompromissat namn som tyvärr blev fyrstavigt: aa-aa + ii-aa. Maken ville aa-aa och jag ville ii-aa. Till slut sa Skatteverket till oss (de ringde faktiskt) att vi måste bestämma oss för annars gör de det åt oss. Jag är fortfarande nyfiken på vilket namn de hade valt.
Ära vare gud och prisa skatteåterbäringen — Howdy lever! Nu ska vi se, aa-aa + ii-aa måste ju vara Anna-Britta + Kicki-Sara. Som kompromissat blir Anna-Lisa.
Vår Elvaåring hette ingenting i två veckor. Sedan bestämde vi oss för JONAS, som enhälligt röstades ner av hela släkten och de två syskonen.
För att inte tala om mig själv: jag hette Patrik tills jag föddes.
Mina föräldrar stirrade på flickebarnet som levererades och kunde inte förrän sex månader efter födseln enas om mitt namn. Då blev pappa sjuk i feber, och kunde inte vara med på mitt dop. Snacka om namntrauma.
Du har nästan rätt, Lotten, fast bara nästan. Det hade kunnat vara Klara-Fina som i ”Kejsaren från Portugallien” och det hade det kanske till och med blivit om vi hade sett första omgången av teveserien och inte bara reprisen.
När sonen var ny var det en lång radda namn (som inte varit förslag) som stod i vägen innan jag hittade rätt att uttala.
Dotterns namn satt som en smäck i munnen några år tidigare så detta var nytt. Jag beklagade mig för maken som avslöjade att han hade haft det omvända problemet/skickligheten.
Lite nu och då heter sonen numera hundens namn (ett pojknamn ur modet, men lika tvåstavigt) vilket han blir lite trött på. Men även hunden får heta sonens namn ibland så det är rättvist.
Syrran och jag har smeknamn som bara skiljer på initialen. Så när man hörde mamma ropa och inte uppfattade initialen så var man tyst.
Det skulle ju vara trist att behöva gå ut med de sopor som syrran just erbjudits …
(När mamma tröttnade på att inte få något svar kom hela namnet och där skiljer det sig markant.)
Däremot hade både jag, syrran och min faster ett eller annat s-ljud i våra namn. Så var vi närvarande alla tre så fick mor min svårt.
Cecilia N:s syrra måste heta Pernilla.
Eller kanske Valborg.
AB: Varför var du utan ID? (Herrejisses, jag har inte skaffat nytt körkort sedan tjuven stal min ryggsäck den 18 november.)
Cecilias syrra kan heta Elisabeth också, för ska det inte vara s-ljud med?
Cecilias dotter heter Elisabeth. Och vi är tydligen i fel generation båda två, för väldigt många tar fel.
Dessutom är de tydligen nära varandra i munnen också.
Määäääääh. Det var inte Valborg!
Jag kallar ständigt dottern för hundens namn och hunden för lillebrors namn och alla barnen (22 st!) på jobbet för varandras namn (eller hundens, förstås). Själv har jag vant mig vid att alltid lystra till det namn som ingen annan verkar kännas vid. Det brukar vara mig eller någon annan stackare med dubbelnamn det handlar om då.
Apropå dubbelnamn:
Vi har en Anna i basketlaget. När vi häromdagen snubblade över hennes spelarlicens, visade det sig att hon alls inte hette Anna. Vilket vi hade trott i fem år.
Hon hette Anna-Lena.
Av någon mystisk anledning skrattade vi sedan i omklädningsrummet som vore vi trettonåriga killar.
År 1982 spelade IFK Göteborg med fyra olika Glenn. En av dem fick jag intervjua idag, (Jag nämnde varken namnet eller den filmade fällningen 1985.)
Jag har tre döttrar vilka naturligtvis kallas för alla tre namnen för jämnan. Sonen har bättre tur, för han kallas antingen sitt eget namn eller min lillebrors. Barnen på jobbet kallas stundom för storasyskons namn eller i något fall för en förälders namn. Jag börjar nämligen komma in på andra generationen skolbarn.
Undrar hur makens farmor bar sig åt. Hon hade 16 barn.
Nämen Lotten, jag svarade ”Hallå, det är Magnus”, i telefonen på jobbet en gång. Magnus var ju min kollega, inte jag!
Jag brukar minnas vad folk heter, men glömmer snabbt hur dom ser ut. En gång gick jag fram läraren i statistisk fysik och ställde en fråga om tentan, min klasskompis ryckte mig i ärmen, men det tog ansenliga minuter innan jag förstod svaret: Jag är student här!
Tvillingarna Moa och Gry får allt som oftast blandade namn, Mya, Groa, My och Gro. Vi kallar dom Mosingen och Grysingen. Äldsta dottern Tove får heta Tosingen.
Hon döpte för övrigt morfar till Hipmol när hon var 2-år, han heter annars Gerhardt.
Vaktmästaren på jobbet kallar mig alltid för Therése, trots att han vet att jag inte heter så. Själv kommer alltid namnet George ur min mun när jag ska hälsa på honom, och sedan får jag rabbla namn i huvudet för att komma på det rätta.
På senare tid har vi gett upp försöken att koppla varandra till rätt namn, så det får bli Therése och George vid alla godmorgon och godeftermiddagshälsningar.
Jag har lyckats kalla min chef för ”älskling”, vid ett tillfälle då han betedde sig precis som min sambo brukade göra…
Det var rätt pinsamt, får jag säga! 
Men chefen var snäll, och skrattade bara, utan att gå in på en djuplodande analys av detta freudiansk-artade felsteg. Så jag överlevde den pinsamheten också!
Matilda! Så du heter inte heller Terese?
Min man har en kollega som inte heller heter det, men i min mun heter hon ”inte-Terese”. För jag vet att hon inte heter Terese, men jag kommer aldrig ihåg vad hon heter.
Hängde ni med?
wv säger sedined. Det betyder att man blir kallad Sedin utan att heta det, fast på utrikiska.
Jag heter ”bara” Jessika. Kort och gott.
När vi var barn och fortfarande bodde hemma hette jag och mina syskon samma sak enligt mamma:
”Suvi-Maria-Katja-vadheterdu”.
Själv har jag väldigt svårt för dubbelnamn, de tänkbara kombinationerna är ju oändliga!
Så har jag förstått att jag är lite ovanlig som kallar mina föräldrar vid förnamn istället för mamma och pappa.
Hallå där, kusin a-aaa anmäler att hon inte heter iii-aa.
Jag kallar konsekvent, och då menar jag konsekvent, min son för ”gumman” och min dotter för ”gubben”. Häromdagen gav min tvåårige son mig ett förebrående ögonkast och rättade mig:
- Apop hete ja!
sofia
Har iofs inte så mycket med saken att göra (eller kanske?) men jag har en väninna som är tillsammans med sin femte Fredric vilket är himla praktiskt kan jag tänka mig!