Från månadsarkivet:

mars 2009

Bildsafari från SVT och undertextarnas vardag

av Lotten Bergman den 17 mars 2009

Kan en korridor vara intressant? Jodå, när man gapar och tjoar och häpnar och aha:ar åt allt som är nytt.

En grå korridor, byggd under tidigt 1970-tal. Men det är inte vilken korridor som helst. Det är ju en SVT-korridor med soptunna! Fly mig ett par rullskridskor!

Undertextarna (se förra inlägget) som visade mig runt fick hyssja och dra mig i skjortärmen och peka mig åt rätt håll och säga ”ska vi kanske gå vidare nu?” när jag som en treåring betedde mig olämpligt.

– WOW! Trådkorgar för inkommande papperspost! Så fantastiskt musealt! (Och så ekande tomt på både post och namnlappar.)

Undertextredaktionen på SVT består av runt 50 personer, men var nästan 100 en gång i tiden. Jag hann träffa 25 av dem, och ska hälsa:

– Skriv, ring (08-784 20 00), mejla – hör av er till oss med kritik och beröm! Ställ frågor! Eller svara bara på detta: är det viktigt med rim och rätt antal stavelser när vi översätter musiktexter?

De hade en fin referensavdelning i dessa internettider – bl.a. NE, Ugglan, Britannican, Nöjeslexikonet, speciallexikon för tekniktermer och alla språk som tänkas kan.

Sohlmans musiklexikon var som på många andra ställen sönderläst. (Det beror inte på dålig kvalitet på bindningen, det beror på den goda kvaliteten på innehållet.) Ser ni dammet på hyllan? Ack.

En och annan lampa hänger i den näst största studion.

– Men! Va? Det är ju Let’s Dance-studion! Hyr tv4 alltså SVT:s lokaler? Kolla, det är ju både kristallkronor och discobollar, det har jag inte sett i tv:n! Kan jag gå uppför den här trappan och ko…
– *host* Jag tror att vi ska gå vidare till föreläsningslokalen nu. *host*

När deltagarna började drälla in, visade det sig att den inringade var Benedicte Stervander. (Hon som fick beröm av Marianne i förra inläggets kommentatorsbås.)

Mannen i den vita tröjan här ovan heter Olle, och han hade ett delikat problem med svensktextningen som han höll på med. (Alltså inte översättning.)

– En skateboardåkare misslyckades med ett trick, och säger då att han [fejlade]. Hur skriver jag det?

(Jag hade inget bra svar. Fejlade i analogi med mejlade är väl ok, men betyder det att han gjorde fel eller att han misslyckades? Och de som ser på programmet: vet de vad [fejlade] betyder? Eller ska man inte ta hänsyn till det utan bara skriva det som sägs?)

Här sitter en annan undertextare och översätter tyska till nyheterna. På en handskriven lapp stod med blyerts vilka lokalredaktioner som ville ha vilket material.

På denna skärm syns det allra modernaste undertextningsprogrammet, som är ett underverk eftersom allt finns i ett och de som översätter kan välja exakt bildruta och slipper sitta med tidur i handen och klocka alla repliker. (Men programmet är ändå 4–5 år gammalt, så jag misstänker att det finns ännu modernare.)

Så finns det ju en hel avdelning som direkttextar – snabbt ska det gå. Då hinns det inte med funderingar och klurerier och redigering och det som skrivs, skrivs på stavelsetangentbord.

Stavelsemaskinen ”Velotype”. Alla konsonanter finns både till vänster och höger, medan vokalerna bor i mitten.

När direkttextarna skriver, trycker de på ”ackord” – alltså en massa knappar på en gång. Om man ska skriva ordet ”människor”, gör man tre nedslag: männ + isk + or. (Konsonanterna till vänster om vokalen trycks alltså med vänsterhanden.)

–Men … ser ni hur den ser uuut, apparaten? Sådär beigemurrig som förr i tiden! Vabaha? Hur kommer det sig? De påminner ju om gamla räknemaskiner med pappersremsa!
– Ja … hm. Vi fick de här apparaterna 1988. Varje arbetsdag inleds med att vi måste laga dem, det är knappar som trillar av och spricker och sådär.
– Men! Ni måste ju få nya! De här är ju inte ens digitala! Ta mig genast till er chef!
– pan style="font-size:85%;">*host* Jag tror att vi ska gå vidare nu. *host*

– Åh! En skrivbordsstolskyrkogård mitt bland alla nyhetsankare! Jag känner mig som hemma!

Sådär liten känner jag mig i SVT-huset.

Pssst. I det här inlägget finns ingen undertext. (Tror jag.)

{ 58 kommentarer }

Undertexter

av Lotten Bergman den 15 mars 2009

Jag försörjer mig på att föreläsa om svenska skrivregler. Allt annat som radioprat, textredigering och artikelskriv ger bara fickpengar. Gamla och nya skrivregler är ett ämne som må låta trist och tråkigt, men det är faktiskt alldeles underbart roligt.


Vad vill jag nu ha sagt med detta? I morgon ska jag till SVT och prata med undertextavdelningen om dessa roliga regler, och det måste jag ju få skryta om här. Men hur funkar en undertextare? Skäll får de om det blir fel (som när ”me too” blev ”jag två”), beröm får de sällan. Allt på remsorna är ju inte översättningar – mycket är textning av svenska, av sångtexter (med eller utan rim och rytm?), av oöversättliga skämt och jag vet inte allt. Dessutom ska ju textremsan inte krocka med viktiga saker på tv-bilden och tittarna ska både hinna läsa och förstå … utan att bli ett dugg irriterade. Enligt Jan-Åke Sääf, som har anlitat mig, är svenskarnas läs- och tittsimultanförmåga fantastisk – och den blir bara bättre och bättre. (Har ni förresten ha en favorit bland textremseskribenterna? Eller tvärtom en som ni undviker?)

Måste man följa skrivreglerna där på textremsan eller får man som ovan stoppa in felaktiga mellanslag? Men vad i hela friden ska man då skriva på textremsan när skådespelaren sluddrar eller har ett för handligen viktigt talfel? (Aha, om jag nu har hittat på ett problem som inte finns, kanske min lycka är gjord. Ha, då kan jag göra en film där huvudpersonens läspning är orsaken till ödesdigra missförstånd.) Eller blir man irriterad om det mitt i textningen dyker upp en förklaring från undertextaren?

”Låter som en drucken.”
”Andas astmatiskt”.
”Sluddrar mystiskt.”
”Öhömmar mellan alla ord.”
”Nyser i slutet av varje mening.”
”Dreglet gör alla r till l.”
”Afatiskt tal.”

Nej, undertextaren ska väl egentligen ska funka som en fotbollsdomare: om man inte lägger märke till domaren, har denne ju gjort ett bra jobb.

Så. Led mig rätt i mina undringar! (Utan kommentatorsbåsen stannar världen.) Tror ni förresten att det finns någon undertext i detta blogginlägg?

{ 108 kommentarer }

Melodifestivalen 2009

av Lotten Bergman den 14 mars 2009

Lördag kväll, 19:58.
Jaaa. Det är melodifestivalfinal om två minuter. Den andra – ESC-finalen – går i Ryssland i maj.

Sedan 1972 (vinnare: Family Four) har jag följt denna tävling. Jag kan tralla alla vinnare och berätta anektdoter från nästan alla år utom 1982 (vinnare: Chips). Underligt nog minns jag inte alls 1976 som ett sorgeår, trots att Sverige p.g.a. musikpolitiska protester inte deltog. Vi tog ju nya tag med Forbes 1977, so what the heck.

Hur som helst – det är inte ESC (alltså den europeiska finalen) som är huvudsaken. Det är den svenska uttagningen som är allt. År 1975 (vinnare: Lasse Berghagen) var ett ypperligt år (Michelangelo vann inte!!!) och 1986 (vinnare: Lasse Holm & Monica Törnell) var ett fantastiskt år (Lena Ph vann inte!!!) och 2009 är ett skitbra år.

Jag hoppas att Opera-Malena vinner, och sedan placerar sig bland topp fem i ESC. Men jag tror tyvärr att Alcazar vinner, och kommer på den ack så bekväma tjunåntingde platsen i finalfinalen.

Tycker allra bäst om gör jag E.M.D. Men de har inte lika stor vinstchans i ESC som Malena eller Caroline af Ugglas. (Ugglan vinner inte. Men om hon vinner, slår hon hela Europa med häpnad och vinner rubbet och så går 2010 års final i Sverige, tjolahopp.)

Nej, melodifestivalen är inte allt. Därför tar vi en titt på something completely different.

Beatlesgrabbarna i ”A Hard Day’s Night”, som är fullständigt underbar och som alla borde se i alla fall en gång i livet.

Uppdatering kl 21:47
Med sju i familjen och alla grannar som gäster nu ikväll kan man lätt räkna ut att alla vill rösta på alla elva låtarna. Men hur vi än försöker, möter vi endast av upptaget-tut eller brusig tystnad. Ett samtal togs emot till slut: det till E.M.D. Well, ok.

Uppdatering 22:05
Shiiiit! Så himla kul! Vi åker till Ryssland med ett unikt, extremt musikaliskt och superkarismatiskt nummer. Opera-Malena blir säkert i rubrikerna ”röst-chocken” (dubbelbottnat skämt, jag är så himla rolig). Fast E.M.D. och Ugglan hejade jag mer på ändå.

Det blir kul i maj!

Resultatet:
1. Malena Ernman – La Voix (182 poäng)

2. Caroline af Ugglas – Snälla, snälla (171 poäng)

3. E.M.D. – Baby Goodbye (145 poäng)

4. Måns Zelmerlöw – Hope & Glory (144 poäng)

5. Alcazar – Stay the Night (139 poäng)

6. Sarah Dawn Finer – Moving On (87 poäng)

7. H.E.A.T. – 1000 Miles (82 poäng)

8. Agnes – Love, Love, Love (40 poäng)

9. Emilia – You’re My World (28 poäng)

10. Sofia – Alla (12 poäng)

11. Molly Sandén – Så vill stjärnorna (2 poäng)

{ 11 kommentarer }

Namnrabbel

av Lotten Bergman den 13 mars 2009

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

  • pratar med Nioåringen
  • är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
  • bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

  • en Inger som borde heta Kerstin
  • en Kerstin som borde heta Inger
  • en Stefan som borde heta Gunnar
  • en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

- Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* … äh, det var inget.

___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

{ 41 kommentarer }

Klarinett-tut och annat

av Lotten Bergman den 12 mars 2009

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.

{ 28 kommentarer }

Konst(igt)

av Lotten Bergman den 11 mars 2009

Vad är konst? (Och hur trötta är vi inte på denna fråga efter tunnelbaneklotter- och psykutbrottskonstdiskussionerna? Se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut.)

Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:

Konst.

Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)

– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft…
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.

Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.

Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.

Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?

I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.

På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.

Publiken applåderade artigt … och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter … som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?

Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?

{ 22 kommentarer }

Att se lite sliten ut är väl … coolt?

av Lotten Bergman den 10 mars 2009

Lykke Li (dotter till en Tant Strul och en Dag Vag) trallade på i slutet av Skavlan häromdagen. Skavlan är en norrman som är så bra på att intervjua att han fick komma till oss i Sverige och intervjua, men han fyller studion till bristningsgränsen så att det känns som ”hur många scouter kan man få in i en Folka-bubbla utan att den spricker?”. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lykke Li i sönderrivna strumpor och en plötslig, naken axel. (Bilder från SVT Play.)

Men det där med trasiga nylonstrumpor och med flit avhalkande tröja körde jag med redan 1979. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lotten, 15 år. Foto: Lottens mamma – helt utan protester eller frågor om syfte.

I mina fotopärmar finns det bilder på mina syskon som spelar kazoo och på mina föräldrar som pratar i gråa dialogtelefoner och en hel del gäster på midsommarkalas eftersom pappas midsommartårta var värd ett foto – särskilt eftersom vi bodde på Midsommarvägen. Och så finns det många foton på människor som sitter i en soffa och tittar på tv. (Tänk om jag hade tagit bilderna så att tv-programmet syntes. Det hade varit så mycket roligare att se Macahan i bakgrunden istället för en trist tapet.)

Men så finns det förstås även bilder på mig. Där jag är utklädd. Jag var tydligen alltid utklädd. Jag har på mig skiddräkt från 40-talet, jag har på mig clownkläder, pappersmössor, farmors balklänning från 20-talet, trollkostym, trashankskostym, barnkläder … ja nästan allt utom mina vanliga Dallas-jeans och collegetröja med skjorta under. På bilden ovan föreställer jag enligt en handskriven lapp ”en trasig servitris”. Jag minns att den uppslagna tidningen och det skrynkliga papperet ingick i min servitrisinstallation, men kan tyvärr inte se vad det är.

Ganska läckert tycker nog i alla fall Lykke Li – och de där skorna har jag ju kvar. Man kanske skulle bjuda in till maskerad med nylonstrumpetema?

Uppdatering
Suvi har hittat alternativ servitrisklädsel.

{ 12 kommentarer }

Fakta är det nya svarta

av Lotten Bergman den 9 mars 2009

Jag tror att vi håller på att laga en mediegryta.

Men när vissa vill blanda i spännande kokosmjölk för att ge den gamla potatisen extra piff, knorrar dillköttet. Eller om det är gammelgäddan (som – jag vet! – inte hade fått bättre konsistens hur man än hade bankat på den).

(Skärmdumpen här gjorde jag 2006. Jag är så förutseende.)

Förra veckan (jaja, jag är alltid sist med det senaste) träffades i tv-programmet Babel tre skrivande människor: Mymlan, PM Nilsson och Jan Guillou. (Klicka här, skrolla till ungefär minut 13.) Min älskade Nationalencyklopedi fick närapå en huvudroll när programledaren Daniel Sjölin sa:

– Jag slog upp ”gammelmedia” i Nationalencyklopedin och fick till svar ”menade du gammelgädda?”. Jan Guillou – känner du dig som en gammelgädda i medievärlden?

Här skrattade alla. Alla utom jag, som satte näsan i vädret och tssst-ade. Eftersom jag vet hur NE funkar, eftersom jag vet hur det går till när ett ord blir uppslagsord och eftersom även jag har fnissat åt menade du-frågorna (som oftast är helt åt pepparn) och eftersom jag numera vet hur journalister konstruerar övergångar och famlar efter annorlunda frågor, muttrade jag bara:

– Tsst, fnittra ni, varför skulle gammelmedia vara ett uppslagsord i NE, tsst, det tar faktiskt ett bra tag och några redaktionsmöten, man hoppar inte på modeord sådär hux flux och förresten så måste du ha fått några andra förslag också, pfft.

Just det.

– Jan Guillou, är du inte lite gammalmodig?

Man bör kanske inte vara nedsättande och kalla de traditionella medierna för gammalmedia, ok. Men att kalla bloggarna för pladder, snatter, skvaller med hat och avundsjuka där det vettiga dränks i ogräset är tydligen en annan femma. (Citatet är bara ungefärligt.) Jag och alla andra vet att nätet är fullt av idiotiska (oj, tog jag i nu?) bloggare som pladdrar, snattrar, skvallrar och hatar … men de gör ju inte mig till en snattrare. På samma sätt som jag kan läsa Guillous krönikor i Aftonbladets brus så borde han kunna läsa min blogg trots snattrarna. (”Filtrera i flödet” sa Mymlan.)

Jan Guillou sa (i mun på de andra):

”I riktiga medier publiceras det som är sant och relevant och det som är kontrollerat och i överensstämmelse med förtalslagar och sådant där. Vi måste få nissarna att förstå.”

(Nissarna är tydligen en synonym till pladdrarna och skvallrarna.)

Sant och relevant just idag?

Mediegrytan som kokas kommer om den ska smaka gott att innehålla mer vitlök än glutamat. Men den allra viktigaste ingrediensen heter fakta. (Jadå, lugn, mina metaforer haltar alltid.)

Utebliven faktakontroll är inte ok, att utelämna fakta som ”stör” är inte ok. Exempel från min egen lilla värld: Kommunen stängde anrika Nyforsskolan pga. vikande elevunderlag (det föddes för få barn under 90-talet). I den tomma, urstädade, 100 år gamla skolan flyttade då Engelska skolan in. I tidningen kommer nu historieförfalskningen helt oemotsagd:

Faktafel och versaluteblivning enligt formulär 1:1.

Att korrigera sina fel är däremot ok – vilket görs frekvent i bloggvärlden. Där det ju är så himla lätt rätt att rätta sig.

_______
Glömde:

”Facts are meaningless. You could use facts to prove anything that’s even remotely true.”
Homer Simpson

{ 20 kommentarer }

The Goodies är lördagsgodis

av Lotten Bergman den 7 mars 2009

Det känns som om vi skulle behöva lite mer av The Goodies. Eller lite mer som är som The Goodies. Eller en miljö som välkomnar sådant som The Goodies. (Ni ungdomar som inte vet vad jag yrar om, borde veta hut, men ska få veta allt.)

Det var en gång tre unga män som pluggade och tänkte satsa på riktiga, respektabla yrken. Men Tim Brooke-Taylor (advokat), Graeme Garden (läkare) Bill Oddie (lärare) råkade hamna på samma universitet som John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle, vilket ju måste ha varit ganska distraherande. När Monty Python-gänget några år senare gjorde sina tv-program, gjorde Tim, Graeme och Bill ”The Goodies” (1970–82). (Här i Sverige skrattade vi samtidigt åt Albert & Herbert eller Pappas pojkar. Inget ont i det.)

Goodies-handlingen är lika komplicerad som Seinfelds: tre unga män startar en egen firma som ”gör vad som helst, när som helst”. (Det är förstås en bra idé när man har fått sig ett tv-program och inte vet riktigt vad man ska göra.) Man skulle kunna tro att Godisarna är ett barnprogram eftersom de tre faller, sjunger, snubblar, tramsar sig och trillar av sin tresitsiga tandemcykel (trandemcykel) – men det är fel. Eller så är jag bara barnslig.

Se i alla fall inledningen (och nu avslöjar jag ett skämt här) när den av Godisarna som ska göra en gammal svart-vit film förstår att man har gått över till färgfilm eftersom det är ett himla sjå med att måla allt antingen svart eller vitt. Men det bästa kommer i slutet …

Ni som minns, kanske längtar efter den gigantiska katten som förstör London: Kitten Kong. Det är oskuldsfull humor utan cynism, arrogans och ironi. And I really like it. (Just den meningen låter så hemskt mycket trevligare på engelska än på t.ex. tyska, franska eller finska. Und ich mag es. Et je l’aime. Ja olen todella sitä.)

Det allra första programmet. Kolla in datorn efter 1,30!

The Goodies presenteras här av barbröstade Bay City Rollers.

Så. Försök nu att vara på dåligt humör om ni kan.

{ 17 kommentarer }

Stora bokbytardagen 5 mars 2009

av Lotten Bergman den 5 mars 2009

Jag minns en dag när jag var nio år och i –30 °C stod och väntade på en buss som aldrig kom. Eftersom jag hade upplevt både dinosauriepassionen och andravärldskrigspassionen, visste jag hur det här med ihjälfrysning funkade och såg ut. Oj, vad jag frös. Fötterna gjorde ont, händerna gjorde ont, kinderna gjorde ont. Jag grät en skvätt (vilket först värmde men sedan kylde ner kinderna) och trampade upp mitt hemtelefonnummer tydligt i snön – 470 44 – så att de som hittade mig död skulle kunna ringa hem till mina föräldrar och berätta den förfärliga nyheten. Jag såg även framför mig tidningsartiklarna om mitt sorgliga, allt för tidiga frånfälle.

Men så kom bussen och jag överlevde och det blev vår och telefonnumret smälte bort precis som mitt minne av hur det känns att frysa ihjäl.

Idag kom minnet dock tillbaka. Att iklädd gympaskor den 5 mars stå i ett nollgradigt blåshål i en timme smärtar. Men det var ju för Bokbytardagen!

Mikael Åkerlund till vänster får en jättestor bok av Den djefla mannen till höger. Den lycklige djefla mannen har nu en liten Wahlströmsbok i sin ägo.

Det var inte någon rusning trots annonser i tidningarna och prat i radio. Bokbloggaren Ivana bytte, bytte och bytte med alla som kom, medan en äldre dam stod och krampaktigt höll i en förstaupplaga av Maria Gripe.

– Jag är samlare. Jag vill bara byta den här mot en särskild bok som jag saknar i min samling. Är ni också samlare? Jag har 6 000 böcker hemma. Jag samlar på böcker. Maria Gripe-böcker mest.

Jag gav bort min gamla (2001) kåserisamling till alla som ville ha den (och skickar den gärna mot portokostnad till alla som mejlar mig idag). Uppdatering: Ni har mejlat mig så flitigt att jag för mitt eget höga nöjes skull utsträcker min bokgåvedag till att gälla även fredagen den 6 mars. Tack, tack, tack för att ni vill ha boken.

– Laterna Magica! Laterna Magica! tjoade en dam och höll upp sagda bok.
– Åååååh, det står om mig i den! ropade jag och slog upp stycket som handlar om Ingmars helt förfärliga faster Lotten Bergman.
– Va? sa damen, ignorerade mig och faster Lotten och återvände sedan till tjoandet.

Nu ska jag bara tina upp och återfå färgen i tårna, koka mina rödfnasiga fingrar i olja (ja, det är det där med vantar) och köpa blomkålsöron med blodcirkulation.

{ 15 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →