Bästisgrannen är gift med Skotten, som hux flux hamnade i Sverige för 14 år sedan. Tur är väl det, för en skotte bör alla människor ha i sin närhet. Då får man lära sig konstiga ord och ibland dricka 18 år gammal whisky.
Mycket viktigt: Skottland är Skottland och alls inte England. Om England spelar fotboll, antihejar man som skotte på britterna såpass att ett VM utan deltagande lag från Skottland alls inte behöver vara trist eftersom man bara hejar på alla utom England.
Skotten åker och tittar på nästan alla Skottlands fotbollsmatcher, vilket kräver sin man och tid för röstvila och jet lag även om matchen bara spelas i t.ex. Danmark. Senaste landskampen gick i Nederländerna, och Skotten och hans fyra bästa kompisar skulle naturligtvis se den. För att göra resan lite mer äventyrlig beslöt de sig för att cykla de 20 milen från flyplatsen till arenan. I kilt.
Vädret var fruktansvärt – det var motvind och regn samt hagel varje dag. Jag upprepar: de cyklade i kilt. I motvind.
Men så här idylliskt såg det ut när solen sken. (Även här var det dock motvind. Enligt Skotten gick tjejen till höger om de cyklande skottarna.)Edit: Oj, så otydligt! Hon gick om dem. Gick snabbare, passerade dem, hade högre hastighet och kom fram fortare.
Skotten säger numera att cykeln är ett djävulens påfund och att han aldrig någonsin kommer att sitta på en sadel igen.
Vill ni se mera skotskt? Det här blir man glad av:
Bengt Alsterlind bygger en egen säckpipa. Faktum är att man inte tror sina ögon. Sedan dyker en trio kvartett upp och då tror man inte sina ögon igen. Sedan tar det slut. Måste ses!
Uppdatering Skotten berättar i kommentatorsbåset att tårtlådan på pakethållaren innehåller en … säckpipa. Förstås.
Hej alla handbollsspelare. Ni kan sluta läsa här och nu, för ni kommer bara att tycka att jag är fjantig eftersom jag är en basketspelare som har varit på handbollsmatch i verkligheten.
Matchbild från igår – med spelarspöke längst till vänster. Guif vann matchen och hemmapubliken i rött var fantastisk och allt var mycket imponerande – men jag ska idag fokusera på något större. Handbollsklistret.
Fast visst har jag väl utrett handboll tidigare? Jodå, det ligger mig tydligen varmt om hjärtat:
Lika fascinerande varje gång: spottkoppen strax framför sekretariatet.
När vi basketspelare stöter på detta gissel som heter handbollsklister, ligger det som svarta streck och klumpar på vår basketplan. Vi fastnar i det när vi sitter, när vi går och när vi trillar. Utanför Sporthallens arena, sitter en tvättautomat (se till vänster) som manar till rengöring. Av händerna. Inte golvet.
Men handbollsklister är, har jag idag förstått, för handbollsspelare som talk för gymnaster, som liniment för hästar och som snuttefilten för Linus i Snobben. De behöver klistret och jag måste inse detta och sluta gnälla.
Handbollsspelare kan inte som jag och mina likasinnade basketspelare sova med sin boll i sängen. De kan heller inte smycka Halloweendukningen med sina bollar. Och stackarna verkar bli lika beroende av att ideligen kleta in bollen eller händerna med klister som alla nässprejssnörvlare som behöver knark mot täppan.
I halvtid byter lagen spelarbänk med varandra, vilket väl har att göra med de flygande bytena som sker en masse. Men förutom att flytta vattenflaskor och uppvärmningströjor och handdukar (eller snuttefiltar?), flyttar man även handbollsklisterburken.
Exhibit A: handbollsklister i burk. Men det är ju gult! Det blir inte svart förrän vi basketspelare stöter på det en dag senare! Wow!
Från denna burk tas det klister konstant under hela matchen. Bollen sitter verkligen som en fastklistrad smäck i handflatan. Den är så klistrig att den inte kan rulla på golvet; den fastnar som en kardborre på ett biljardbord.
Men hur gör man om man spelar en match och plötsligt i ett anfall känner sig oklistrig? Kan man kanske bära med sig lite klister i en höftväska eller be domaren om tillstånd att klistra lite? När jag som bäst stod (ståplats!) och funderade över detta världsmysterium, lade jag märke till att Guifs bjässe Jimmy Jansson (201 cm, 110 kg, skulle ha passat bra som basketspelare) hade trasiga skor.
Trasiga skor? I en SM-semifinal? Det hade aldrig Zlatan accepterat.
Exhibit B: ihoptejpad sko … eller?
Men tejpen på skon var inte en lagning. Det var en handbollsklisterhållare! När det bränner till i klistertarmen böjer man sig ner och snuttar lite på klistret där och är fit for fight igen!
(Nu undrar ju vän av ordning varför det på marknaden inte finns handbollsskor med detta inbyggt. Hallå alla produktutvecklare, hallå.)
Även jag vurmar för handbollsklistret nu när jag har förstått dess storhet. Framför allt gjordes ju extremt få turnovers (felpassningar) eftersom bollen sugs fast som av magnetism. Vi hade behövt det, vi basketspelare.
Han kom som ett yrväder med en klisterburk i en svångrem om halsen. Livet är som en burk med handbollsklister. Låt dem äta handbollsklister. Jag ska vara som handbollsklister för dig. Somliga går med klistriga skor.
Uppdatering Ni bara måste läsa kommentarerna. Preview från AB:
Den 4 maj håller jag en kurs på Språktidningens redaktion i Stockholm: Regelvärk (tillsammans med Språkrådets Ola Karlsson). Vi berättar om gamla och nya skrivregler och fnissar på oss och delar ut Svenska skrivregler och Skriv för webben till alla.
Den 11 maj håller jag en annan kurs på Språktidningens redaktion – fortfarande i Stockholm: Ordfrossa (tillsammans med nyordsexperten Erika Winther). Vi berättar om nya och svunna ord (förbrytarfysionomi!) och allmänbildar oss så det står härliga till och alla deltagare får förstås senaste SAOL och Skriv för webben med sig hem.
Båda dagarna pågår föreläsningen och diskussionen med deltagarna kl. 13–16 och eftermiddagen avslutas syndigt med ”vinmingel”. (Mitt i veckan! På en vardag!)
Men vi har plats för några fler deltagare. Kurserna kostar 1 950 kr styck, och är värda det. (Man får böcker, kunskap och nya vänner samt inspiration och en spark i rumpan. Jag skulle kunna skriva att ”känslan sitter i länge”, ”det finns stunder i livet som man alltid har kvar” och ”just do it” samt att ”Felix gör det goda godare”, men då kanske jag tar i lite väl mycket.)
Mejla mig om ni är intresserade! Tipsa kusiner och grannar! Eftersom detta meddelas med så kort varsel, sänker jag priset med ungefär 23,07 % om man kan hänvisa till godtagbara synd-om-mig-orsaker.
(I kommentatorsbåset kan man inte ange synd-om-mig-orsaker eller klaga på priset. Där kan man t.ex. däremot rabbla ord som man önskar användes oftare [förbrytarfysionomi igen!] eller ord som saknas. Eller ställa skrivregelsfrågor – jag kan allt!)
1. Ett mig närstående barn går i mellanstadiet. Plötsligt ska klassen ha prov i geografi. Barnet pluggar blindkartor, läser invånartabeller, lär sig vad BNP är och drabbas av en geografipassion. Men kommer dagen efter provet hem slokörad och ledsen med en lapp från läraren. Jag citerar inte exakt, men nästan:
”Jag är mycket besviken på resultatet av geografi provet. När barnen har haft så lång tid på sig borde dem kunna ha bättre resultat.”
Lappen skulle skrivas under av föräldrarna och skickas tillbaka till skolan. Även det mig närstående barnet skulle ha bannor – trots nästan full pott på provet. (Tre ynka fel.)
2. Klassen får gå hem tidigare för att läraren måste på möte. Istället får de en läxa som ska lämnas in dagen efter. Om den inte görs, kommer hela klassen att få kvarsittning på fredag. Läxan tar lång tid att göra och kräver uppslagsverk och atlas. Jag tänker på de barn som kanske inte har uppslagsverk och atlas hemma.
Dagen efter har tre barn inte lämnat in läxan, men de får en extra dag på sig. (Det blir ingen kvarsittning på fredagen.)
3. Ny läxa: rättstavning. Jättekul! Men några av meningarna vållar huvudbry i nådens år 2009:
”91:an Karlsson fick permission.”
”Hon betalade med check.”
”Jag har hundra kronor att fordra av dig.”
1: Jag blev vansinnigt arg och skrev ett ilsket brev. (Som inte har besvarats.) 2:Jag letar fortfarande efter regler när det gäller Det är inte tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. (Tack till Översättarhelena.) 3: Det mig närstående barnet lärde sig inte bara att stava utan fick resa i tiden till min barndom med serietidningar, pappor i lumpen, forna tiders betalningssystem och skillnaden mellan att fordra pengar och fodra kläder samt utfodra djur. (”Men vaddå, fodret sitter ju i jackan när man köper den!”)
Tyck till i kommentatorsbåset! (Eller berätta bara om er egen skolgång – kuriosa och anekdoter, tjolahopp!)
Uppdatering Plastfarfar skriver: ”Jag fick sitta kvar så ofta på lördagarna (!) att när jag för en gångs skull inte gjorde det, så trodde morsan att jag skolkade.”
Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.
Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)
När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.
Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!
Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.
Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:
– Spela tajtare försvar på elvan! – Jag hinner inte! Hon är så snabb!
Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.
Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!
Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.
Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:
– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?
Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder ”Sveriges landslag i ishockey”.)
Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.
Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)
– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort? – Öh. (Han verkar ha varit med förr.) – För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås. – Mmm. – Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi! – Ja.
Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.
– Du. Är du en sån som bloggar? – Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.) – Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men … i alla fall.
Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.
– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.
Uppdatering närmare midnatt Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.
Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.
Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.
– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!
Jag fick nyss ett mejl – ett av många ungefär likadana.
Hej! Jag har läst din blogg och gillar verkligen den. Det vore kul och se om vi kunde få Dig att marknadsföra [företagsnamn som inte säger mig ett dyft] på din blogg (vilket gynnar både dig och oss!). Denna månad har vi en spännande tävling OCH för varje ny medlem du får att delta belönar vi dig med 2.000 poäng (20 kr)!
Påsktävlingen är gratis och man tävlar om presentkort värda 10.000 kr samt alla deltagare får poäng för upp till 500 kr. Alltså en ganska bra morot för att få dem att gå med!
Om du vill veta mer kontakta mig gärna eller besök vår webbsida (www.[företagsnamnetigen].com). Skulle du inte tycka om detta upplägg vill jag gärna se på om vi kan hitta något annat kul och kreativt sätt där du hjälper oss att synas i din blogg!
Hör gärna av Dig!
Best regards / Med vänliga hälsningar Rulle Reklam
(Han hette förstås inte Rulle.)
Jag svarade inte att jag inte vill tilltalad med de versala Du eller Dig (som inte är konsekvent utfört) och att 20 kronor hade varit ok runt 1952. Inte heller påtalade jag det faktum att det inte är påsk just nu eller att jag inte fattar ett dugg av vad det hela går ut på egentligen. Att Rulle för säkerhets skull efter att ha skrivit ett helt mejl på svenska sedan avslutar med en engelsk hälsningsfras ifrågasatte jag stoiskt nog inte. Jag skrev bara:
Om du hade läst min blogg, hade du INTE skickat detta erbjudande till mig. När har jag någonsin marknadsfört någonting?
Hm.
För jag blev stött. Komma här och komma. Jädra spammare till att försöka fjäska. Vad gör Rulle i detta läge? Lyfter han blicken och tittar ut genom fönstret och tänker efter – som ni väl hade gjort? Mjäh. Såja, nu får ni facit:
Då beklagar jag. Trodde att det vara ett upplägg du kanske skulle gilla.
MVH, Rulle
Rulle gillar nog inte mig.
Det är svårt att synas i mängden. Ett mejl som jag minns från i vintras var ett erbjudande om en produkt som bara skulle säljas i ”begränsad upplaga”:
Sim0n & T0mas har nu även tagit sig an ett nytt uppdrag, nämligen att ge ”T0rky 0n the G0” en helt ny design. Produkten kommer i ett svart snyggt mönster i bakgrundsfärgerna cerise, aqua och white.
Tyvärr minns jag mejlet bara för orden cerise, aqua och white. Jag såg framför mig hur jag med en nätt hushållspappersprodukt i cerise, aqua och white – som jag var en av få som fick njuta av – njöt av den ”praktiska avrivningsförmågan” och den ”härliga designen i snygga färger”. Sedan dog jag av skratt.
Underverket. Varför är pressbilden är sned? Är det en bild på en neddragen rullgardin? Är det bara jag som är trög?
Men veeeet ni vad jag tror är på gång – alltså det nya inom marknadsföring? Jo att de som syns, är de som skriver bra. Eller bara bättre. Eller kanske till och med bäst?
(Ber om ursäkt för alla ömma tår jag trampar på, förresten. Jag vet egentligen inte vad jag pratar om – jag är bara en simpel, presumtiv kund.)
Uppdatering 46 timmar senare Rulle har nyss mejlat mig igen. Med exakt samma påskbrev. Stackare, han verkar ha fastnat i vinkelvolten.
Är idag intervjuad hos The Critics. Skriv gärna följdfrågor i mitt kommentatorsbås här. Men glöm inte att lyssna på Beatles också. (Hur ni även ska hinna jobba? Simultanförmåga, govänner!)
Jag har en Ipod och trevliga hörlurar. Alla andra också, de har sin musik på överallt, jag står i radiostudion och lyssnar på musik och busschauffören lyssnar på musik och i bilen sätter jag på radion och lyssnar på musik medan tonåringarna sätter på sin musik i antingen mobilen eller i Ipodarna.
(Enligt skrivreglerna ska man faktiskt skriva Ipod och inte iPod, precis som Nisse och Lisa eller Ikea och Göteborgsoperan … men inte som pH-värde. Jag är inte riktigt kompis med den skrivregeln, men är man språkpolis så är man, så jag försöker vänja mig.)
Man skulle ha investerat i en hörlursfabrik.
När jag var liten, köpte jag för sparade barnvaktspengar en kassettbandspelare. Ett år senare köpte jag en högtalare till den. Wow, liksom. Förutom mina föräldrars skiv- och rullbandspelare (två separata apparater), var mitt underverk det enda som spelade musik i huset. På lördagar spelade mamma och pappa Beatles, på söndagar Vivaldi, Mozart, Bach och de andra grabbarna. (Inte riktigt genuskorrekt, nej.) Hörlurar hade vi inga. Och för att uppleva skillnaden här och nu, bör ni nog ta på er ett par:
Stereoversionen. Sången hörs i ena örat, gitarrer och trummor lite här och där. Bra, men konstigt.
Monoversionen. Vid 1,35 hör man plötsligt en gitarr – vid ”I don’t really want to stop the show”. Den finns inte i stereo!
Det är nästan magiskt. Låtarna låter plötsligt som låtar, inte som enstaka instrument och pålagda sångröster, inte med plötsliga trumpetstötar i ena örat och vilsna gitarrplink i andra. Hur i hela friden kan Beatlarna ha varit nöjda med att stereoversionerna har sålts som det enda alternativet sedan mer än 30 år? När jag nu letar information, hittar jag detta gamla Lennon-citat: ”You haven’t heard Sgt. Pepper unless you’ve heard it mono.” (Tur att detta inte måste överföras även på bokkonsten så att vi bleve tvungna att läsa Dickens hungriga och Aristofanes i toga. Eller för den skull 2004 års blogginlägg på en stationär dator.)
Men nu tar vi lärdom av detta, flickor och pojkar. (=Jag tror med andra ord att jag är först i världen med denna aha-upplevelse. Trarajdiraaa.) Beatles gjorde sin musik i mono, de tänkte monoistiskt och musiken är avsedd att lyssnas på i mono.
Tji fick jag för att jag knorrade över Knausts tekopp som kostade 24 kronor. Jag är i Göteborg och min uppdragsgivare har bokat in mig på hotellet som jag njöt av redan för ett år sedan.
Man får gratis te när som helst, man får gratis kvällsmat och … ptja. Sedan får man inte så mycket mer.
Men när sov ni med en lastbilsframdel strax utanför hotellrummet? (Ge mig gärna den korrekta termen för denna framkropp.) Uppdatering: Den heter trailerdragare eller dragbil!
Gardinerna räcker inte riktigt till. Det finns inga rullgardiner. Solen gick i morse upp, låt mig se … 05:51. (Tyvärr har jag vant mig vid att sova i mörker.)
(Pincettgreppet accentuerar kuddens litenhet.) Min kudde – som försvinner i profil – hade inte räckt särskilt långt i en amerikansk films pillow fight med rara flickor i hårtofsar och minimala kläder.
Eller för Ben Stiller i gårdagens film på tv.
Fönstret behöver bara lite antirynkkräm.
En jättespegel bakom sängarna och speglar även på andra väggen. Jag funderade på att dra loss dem och använda som mörkläggningsgardiner.
Dörren som leder ut till den torrlagda utomhuspoolen har slagit sig illa. (Det här är bra. Eventuella fönstertittare hörs hur väl som helst.)
Mögel i duschen! Hurra! (Det är inte möglet i sig som är värt att hurra för, det är mer ”hurra, det här kan jag blogga om”.)
Snacka om att resa i tiden. Jag känner mig som tio år.
Hotellrummet är så fullt av speglar, trasiga saker och underliga möbler att jag tror att det är en medveten affärsidé. Det finns en till spegel i entrén och självklart kan man – om man av ren självbevarelsedrift inte blundar – se sig själv grimaserande, sittande på toan. När man duschar kan man förstås se sig själv i en helkroppsspegel. Jag kände mig som en p0rrfilm där jag stod bland mögel, tvålskum och speglar.
Gratismaten kompenseras förresten av en våg, som står redo bredvid duschen. Jag, som inte har vägt mig sedan senaste förlossningen, klev raskt upp på den. Härmed meddelas: jag väger Error.
Men så här idylliskt såg det ut när solen sken. (Även här var det dock motvind. Enligt Skotten gick tjejen till höger om de cyklande skottarna.) Edit: Oj, så otydligt! Hon gick om dem. Gick snabbare, passerade dem, hade högre hastighet och kom fram fortare.
