Från månadsarkivet:

april 2009

Racercyklisten och 80-talstjejen

av Lotten Bergman den 19 april 2009

De morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.

Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.

Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
– Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
– Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl… (trill).

Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.

Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.

– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?

Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.

Gummisulorna måste ha smält.

{ 14 kommentarer }

Sanningsvittnet Bergman

av Lotten Bergman den 17 april 2009

Fredagar är (liksom ons- och torsdagar) gå-upp-tidigt-dagar eftersom jag sänder morgonradioprogram. Jag sätter mig på cykeln 06:30 och har ingen som helst marginal för omkulltrillningar eller eventuella trafikkaos. Snöstormar och hotellbränder med polisavspärrningar sabbar effektivt tidsplanen.

Så vad händer då när man plötsligt stöter på en ko i villakvarteret?

En ko vid korsningen.

Jo, man stannar, tar en bild, går lite närmare och klappar kossan.

Vilken stor skälla!

Kon hade lurig blick och var lite plastig – men avslöjade inte på något sätt sitt ursprung. Extremt stressad cyklade jag vidare, bara för att efter 50 meter tvärnita, stoppad av tre ankor i samma plastmaterial, stående i vägrenen. Jag tog en bild till, och upptäckte då att ankorna hade sällskap av slalomskidor som låg som plockepinn i diket bredvid.

Skidor i väldigt kort backe.

Mer stressad än rulltrappeåkare i Stockholms tunnelbana, hastade jag sedan iväg för att inte missa ”gomorron-gomorron” i radion. (Ja, allt sägs två gånger i lokalradio. Hej-hej.) Väl där, berättade jag i etern andfått om mina ko- och ankupplevelser och skrev om det i bloggenloggen.

Tyvärr blev bilden på ankorna helt svart, så jag ringde hem och bad den djefla mannen att svischa iväg och ta en ny bild. Beviset för att jag har valt rätt man att vara min djefla, är att han då inte sa ”nej, inte nu” eller ”ok, men senare” eller ”men åh, varför, neeeeej, måste jag?” utan bara:

– Ok! Finns det batterier i kameran?

Visst var det konstigt med plastdjur i gryningen och slalomskidor i diket. Men det underligaste kommer nu. För ankorna … var inte ankor. Jag gjorde i minnet om djuren till något de inte alls var.

En räv, en get och en gris. Inte så värst anklika.

Om jag någonsin kallas som vittne i en rättegång, ber jag bara att få hänvisa till detta blogginlägg. Jag är inte att lita på.

– Förövaren hade stor näsa, vita kläder och breda, orangefärgade skor! kan jag frankt påstå.
– Han såg alltså ut som en gris, en get eller en räv? är då den naturliga följdfrågan från åklagaren.

{ 14 kommentarer }

Internet tog slut

av Lotten Bergman den 16 april 2009

Eller nej, det där är ju ”bara” en rubrik. Men plötsligt hade vi igår här hemma i huset inte tillgång till nätet, som tydligen hade brakat samman i stora delar av staden.

Och vad händer?

  • Sjuttonåringen paniksomnade mitt på blanka eftermiddagen.
  • Fjortonåringen skrev en dikt om vad man tänker på när man inte har internetvågor.
  • Elvaåringen satte sig ner med armarna i kors och filosoferade om datorspel.
  • Fjortonåringen väckte Sjuttonåringen och tillsammans bakade de kakor och städade köket.
  • Nioåringen och Sexåringen samlade skalbaggar (dykare) som ideligen hamnar på studsmattan i tron att det är en vattenspegel.
Här bor Carl Bagge och hans vänner.

Jag känner mig illa till mods av diskussionerna om hur vi blir latare, dummare, imbecillare och allt mer inskränkta av att ständigt ha internettillgång. För jag kräver ju ständig internettillgång. (Och tog förstås fram mitt modem under avbrottet.) Men visst kan även jag se att det finns en gräns – man kan ju t.ex. inte blogga i duschen. Än.

Några av er slutar förmodligen att läsa nu. Ni tror att ni vet vad jag ska skriva och känner att det är lite stressigt eftersom det finns så himla mycket att läsa någon annanstans och när ni sneglar neråt så ser ni att det inte ens finns en bild, en bildtext, en simpel faktaruta eller en punktlista och då är det förmodligen inte någon idé att läsa resten – kanske blir det tid att återvända och läsa mer, men bara om det är jättemånga kommentarer inskrivna, för det betyder kanske att det har hettat till i kommentatorsbåset. Åh, så himla lång och jobbig den där meningen var då mitt i alltihopa. Men … (å ja ba, äh, lissom) så här gör man ju även när man läser böcker som tråkar till det med en mesig naturbeskrivning mitt i alla de spännande likmaskarna. Man skummar framåt.

(Den där artikeln om det här av Nicholas Carr borde jag förstås lusläsa. Men det var värst vad den var lååång.)

______
Fotnot
Internetavbrottet varade inte alls länge. Det som barnen gjorde i punktlistan här ovan är helt normala sysselsättningar varje dag.

{ 12 kommentarer }

”Mamma, blogga om hur konstigt de dansar!”

av Lotten Bergman den 15 april 2009

Under hela helgen var Fjortonåringen på basketcup i en annan stad. Efter varje match lät det så här i min mobil:

– Vi vann och domarna var ok, men vi får stegfel när hemmaspelarna puttar omkull oss och jag satte sex av sex straffar och vi spelade den hemliga zonen jättebra.
Men sent en kväll ringde hon och sa så här:
– Vet du hur cool jag är? Jag är coolast på det här stället. Jag är på disco och vet du vad jag gör?
– Mjah, dans…
– JAG RINGER TILL MIN MAMMA! Så cool är jag!
– Bravo, kära dotter, när jag var liten ringd…
– Bäh, ni hade inte mobiler. Men i alla fall. Vet du hur man dansar nuförtiden? Det är helt upprörande!
– Va? Hur är det upprörande?

Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som skulle kunna vara upprörande. Vad upprör just denna fjortonåring? Inte ens när jag går omkring med fjädrar i håret inne på Coop eller spelar låtsasförsvar i korridorerna i balla gallerian bryr hon sig. Men upprörande dans? Låt mig se. Kanske är det numera inne med tango, vilket ju är upprörande för att man … krockar med varandra? Nej! Det kanske är inne att bumpa igen! Det hade faktiskt varit upprörande, för en dummare dans har inte skådats, varken förr eller senare.

Lady Bump med Penny McLean. Vid 1,50 kan man se bumpdansen. (Det berömda skriket kommer vid 1,56.) Reprisfilm från i höstas.
Fjortonåringen ropade förklaringen i mitt mobilsvedda öra:

– Killarna tafsar på alla tjejerna! Bakifrån! Kolla mamma, jag skickar en bild! Eeeeew! Alla! Överallt! Eeeew!

Ok. Jaha. Den randiga tröjan bakom är killen, som tydligen har fungerande händer men i alla fall på bilden verkar sakna huvud.

– Men vet du, när vi gick i åttan, nian, så var killarna sådär lite kläng… försökte jag förklara för Fjortonåringen, men blev avbruten.
– Eeeew. To much information. Nu går jag och äter kvällsfika. Hörs imorrn!

(Jag vill avsluta telefonsamtalet med ett bokstavligt ”klick” här i texten, men det gör man ju inte. Min telefon säger pliong-dånk när jag ”lägger på”. Tusan vad svårt det blev med terminologin nu då. Men killar är i alla fall fortfarande killar.)

{ 22 kommentarer }

Metablogg: Återvinning

av Lotten Bergman den 14 april 2009

Som bloggare går man i cirklar runt sig själv och sina ämnen. Varför kan jag inte förmå mig att skriva mer om speedway, artros, kisel eller Sydafrika istället för dessa ideliga basket- barn- och bokstavsinlägg?

För att inte taaaala om återvinningsstationsbilderna. Jag tar bilder på min bortskänkta ungdoms klädnostalgi (mammas zebrabikini!) och redovisar egna flaskinsamlingar som är så roliga att krossa samt tar foton på mig själv när jag släcker eld i pappersinsamlingen.

Återvinningen är faktiskt ett gissel. Som man måste återkomma till. Kartongerna stinker först under diskbänken, sedan i bilen och slutligen i tröjärmen. (Som för övrigt var ett ord med lustigt utseende. Tröjärmen. Kolla på alla prickar där. Tröjärmen. Hihi.)

Men hörni, vad gör ni när ni vaknar en solig helgdag och upptäcker att ni har för många och för skrymmande tv-apparater, tre på tok för gamla stereoapparater, femton par gamla skor och fyra uttjänta dammsugare?

Javisst! Ni lämnar dem strax bredvid pappersinsamlingen! Klump-tv-apparater är ju så himla svåra att få in i det lilla containerhålet.

En stövel som jag underligt nog inte tog med mig hem, trots att det hade ökat min coolhetsfaktor med åtskilliga procent.

När vi i kommentatorsbåset diskuterade detta för ett år sedan, kom vi fram till att bevakningskameror var en idé, men att det skulle kunna vara lite kränkande och … öh, övervakande. Översättarhelena föreslog raskt ”ansiktsoigenkänningsfunktion” medan Cruella krasst konstaterade att ”det är ju uppenbart att folk är dumma i huvudet”.

Men det finns även återvinningsstationer som fungerar som paradis. Kommentatösen Ingrids man-om-hon-hade-varit-gift gick nämligen en morgon iväg med ett gäng tomma vinflaskor och kom hem med en flaska hemtillverkad olivolja och en varm skinkstek.

{ 15 kommentarer }

Up my alley

av Lotten Bergman den 11 april 2009

Underliga tider.

Alla är rädda för att bli övervakade samtidigt som alla hela tiden berättar vad de gör. (FRA/Ipred kontra Bloggy/Twitter/Jaiku.)

Alla åker rulltrappa och kör bil för att orka/hinna träna sina muskler på gym.

Alla äter smör/broccoli mot sin vilja för att genväga sig till Beach 2009.

Släpp fångarne loss det är vår, men släpp förresten inte loss dem.

Eländes elände.

Själv är jag motsatsernas kontrast. Ät upp fångarne och smöret, dumpa FRA och broccolin samt cykla i motvind.

(Nej, jag försöker alls inte vara djup och svårsvart. Jag är bara påsklig.)

Typisk påsk hemma hos oss: Den djefla mannen gnager på lamm.

{ 16 kommentarer }

Opposites attract

av Lotten Bergman den 10 april 2009

Jag läser – i brist på dagens – gårdagens nyheter vid köksbordet. Med spaghetti (även den gårdagens) hängande ur ena mungipan, säger jag till min djefla man:

– Men vad kul att Jörgen Jönsson fick en bra match!

Den djefla mannen stelnar till och eliminerar ämne efter ämne i huvudet. Match måste betyda idrott, ö:na i namnet måste betyda Sverige, det roliga måste betyda att den gode Jörgen har … kämpat i motvind ett bra tag? Han svarar långsamt:

– Men … de andra, fick inte de också en bra match?

Att det var veteranen (Jörgen är 37, men har varit veteran i flera år) och hockeyliraren som hade vunnit SM med Färjestad och detta i sitt livs sista match där han även fick göra mål, har min djefla man inte en aning om. Han byter snabbt ämne och säger:

– Ser du clematisen där, den kommer att bli jättefin i sommar!

Jag tittar honom i ögonen, men åker i tidsmaskin tillbaka till tonåren, när min mamma sa exakt likadant i sin förtvivlade kamp att få mig trädgårdsintresserad. Jag vet att clematisen klättrar och att den har lila blommor. Men hur ska jag svara?

a. ”Ja, det kommer den.”
b. ”Hur kan du veta det?”
c. ”Nej, det tror jag verkligen inte.”
d. ”Men vad kul att Jörgen Jönsson fick en bra match!”

{ 12 kommentarer }

Med örhängen blir man snyggare i håret (uppdat.)

av Lotten Bergman den 8 april 2009

– Ha! Vad himla ful jag är i håret! sa jag till min spegelbild och funderade sedan på vad jag skulle göra.

  • Tvätta? Nä, det hjälper inte.
  • Rota fram locktången från 1976? Nä, den sprutar gnistor.
  • Klippa lite här och där? Nä, det är en del av problemet.
  • Sätta distraherande fjädrar i håret som för ett år sedan? Ptja, jo, för all del.
  • Beställa tid för klippning och slingning? Ja!

(Alla vet faktiskt inte vad slingor är. Jag känner att jag måste allmänbilda i ämnet: slingor är färgränder som man vill ha i håret för att göra det sådär intressant som 1990-talets svampmålade väggar eller billackering med fartränder.)

Så här såg jag ut i morse. På bilden här ser det alls inte alls så fult ut, hur tänkte jag nu?

I slingmössan är man däremot snygg! (Man trär på en väldigt blank badmössa med små hål i och drar ut slingor med hjälp av virknål och kleggar på färg och serveras sedan kaffe och veckotidningar.)

Det är i frisörskeskedet det är viktigt med örhängen, har jag kommit på.

Om man som jag byter frisörska endast när den gamla verkar har tröttnat, är det vid första dejten viktigt att göra ett gott intryck. Jag lufsar in med gympaskor och jeans, klädd i min sons hoodie och påsar under ögonen. Men! Om jag då har på mig örhängen, ger jag ju sken av att jag bryr mig om mitt yttre. Och blir förstås klippt snyggare än om jag är totallufsig. (Mina vetenskapliga undersökningar av denna typ är svåra att få bekräftade.)

Den nya, helt obekanta frisörskan utexaminerades 1978, hade ont i alla leder och kotor, led av eksem och handdarrningar … och frågade om jag ville ha en svinrygg när hon var färdig! (Svinrygg är inte en diagnos, det är en frisyr. En flott knut, liksom.) Sedan visade hon med extrem yrkesskicklighet hur man gjorde ”förr i tiden” och gjorde mig precis hur vacker som helst. Vilket jag glömde att fotografera.

Men så här ser jag ut just nu när håret är uppsatt för basketträning. Gäsp.

Tillägg:

”Det aktuella hårmodet vid 1950-talets mitt är i sin varierande form nästan idealiskt.” (Husmorslexikon, 1957.)

Grace Kelly i svinrygg (men riktigt nöjd är jag inte – man ser bara att det är snyggt och propert, inte hur det egentligen ser ut). Tack för tipset, Den Blyga! Hon i bakgrunden ser ut som Audrey Hepburn, men är det nog inte. Synd, annars hade jag ju kunnat berätta intressanta saker om henne.

{ 26 kommentarer }

Rapport från Uppsala domkyrka (uppdat.)

av Lotten Bergman den 6 april 2009

Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.

Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)

Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.


Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):

Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______

”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.

Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.

Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.

Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:

”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”

Slut på uppdatering.

Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)

I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.

I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.

Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)

Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!

Tut! [Tu-u-u-u-u-u-u-u-u-u-u-t ...]

{ 23 kommentarer }

Uppsala hela dagen

av Lotten Bergman den 5 april 2009

Tänk så nördigt att hala fram kameran och köra osäkert bara pga. denna bil.

Jag hade faktiskt inte planerat att köra 32 mil idag. Inte heller hade jag planerat att handla för 723 kronor på ett nyöppnat Ikea och plötsligt vurma för sänghimmel (jag – en ickeromantiker!) eller att spilla tonfisk på en gammal grav. Men det var vad som hände.

Med lupp kan man se världsrekord i spindelvävstråd på en grav i Domkyrkan i Uppsala. Så borde det vara oftare när det gäller gravar som man traskar omkring på och runt. Mer spindelväv!

En jätteläskig tant.

Det var när jag i kyrkan (som jag gick in i bara för att jag är uppfostrad med att står det en kyrka framför en, så går man in den och ooar och aaar) stötte på Maria där på bilden, som jag tappade tonfisk på golvet. (Förlåt mig mina synder, jag åt på en macka i kyrkan.) Det är ett konstverk, men hon ser fruktansvärt verklig ut. Hade jag varit fyra år, hade jag storgråtit av pur skräck.

– Förtjusande säng! sa jag och tog en bild inne på det synnerligen nyöppnade Ikeat. (Nu när jag är hemma i verkligheten tror jag inte mina ögon – jag tycker ju inte om sånt här!)

Imorrn ska jag skriva mer om det kyrkliga.

{ 14 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →