Hade gärna börjat ett år tidigare (är född 1 mars och var himskans duktig i skolan, kunde skriva och läsa när jag började vilket bara två till i klassen kunde, så jag fick sitta av en del tid…), men jag tror inte det fanns som alternativ på min skola. Hade inga klasskompisar som var yngre eller äldre.

Däremot fick jag så småningom en pojkvän som hade börjat tidigare, och enda nackdelen han kunde komma på var att han inte fick köra moppe när de andra i klassen fick, och sen när han gick gymnasiet fick han inte ta körkort samtidigt som klasskompisarna. Å andra sidan körde jag aldrig moppe och tog inte körkort förrän jag var 19½, så det kan ju variera ändå.

Jag hör inte till dem som tycker att den typen av prov är särskilt bra för att mäta annat än enskilda förmågor, t.ex. hur man stavar. Just dessa prov är gamla och innehåll och ordval är i många fall föråldrade, tycker jag.

När det gäller prov, kunskapsmätande och letande efter diagnoser i skolans värld finns det mycket att säga. Men det får bli en annan gång, i ett annat forum.

Det vet varenda östgöte att ö säger man långt bak med tappad haka. Jô.

Ingela, vad är D*L*S-proven?

Nu till hösten när min äldsta dotter ska börja sexårs önskar jag att hon får lärare som Ingela som kommenterar här. Att bedriva undervisningen på det sättet måste ju vara det bästa. Är det nåt jag oroar mig för å dotterns vägnar är det att hon ska få samma upplevelse som jag: noll tuggmotstånd, bara traggel och väntan på att de långsamma ska hinna ikapp (ja, utom gymnasiet då, men då var det liksom redan försent). Jag var så renons på lust att plugga vidare att jag aldrig gjort det och jag är rätt säker på att jag har gått miste om en otroligt givande period i livet. Det vill jag ju inte att döttrarna ska, så jag hoppas att skolan är mer motiverande för framåt ungar idag än den var för trettifem år sen.

Men: bitter är jag verkligen inte om det nu låter så! Jag är oförskämt nöjd där jag befinner mig idag och orkar verkligen inte tänka på ”hur det kunde ha blivit om” — vad är meningen med det?

Det är det ena.

Det andra är att det är så vansinnigt sällsynt att man låter ungar GÅ OM, det må vara sexårs eller senare, eller rentav hejda sig innan sexårs och låta ungen gå kvar ett år till på dagis. Enligt normalfördelningskurvan borde det vara precis lika aktuellt och ömmande som att låta små snillen (?) gå vidare ett år i förtid.

Nu ska jag läsa vad andra skriver.