Studiomannen (ojojoj så tokigt, nu länkar jag till honom fastän han nog inte vill blogga mer, tänk så det kan bli) har drabbats av bloggsvinspest, kombinerad med galopperande, galna grissjukan med bloggtwist:
Jag skrev dagbok mellan jag var 9 och 29 år. De sista fem åren var jag så upptagen med att vara yrkesquinna på Nationalencyklopedin att dagboksanteckningarna mest såg ut så här:
- 25/3 1988 För tre månader sedan blev vi uppsagda från lägenheten på Skolgatan.
- 31/5 Översvämning i köket.
- 10/1 1990 Oj vad länge sedan! Vi har köpt en lägenhet för ruskiga 390 000. Räntan är uppe i 24 %.
- 31/12 1991 Har inte skrivit sedan i september. Men allt är som vanligt. Är gravid förresten.
- 2/10 1994 Har sålt lägenheten för 395 000. Köpt hus för ruskiga 600 000. Jag vill aldrig bliva stur.
Sedan slutade jag att skriva dagbok. För så är det ju – även om bloggar inte alls är dagböcker egentligen. Ibland skriver man mycket, ibland läser man mycket, ibland tränar man mycket, ibland reser man mycket. Och ibland inte. Och då är det bara att gooo with the floooow, gilla läget och acceptera.
Men om man nu vill skriva, men bara inte får till det? (Studiomannen vill inte.) Ja, då har jag några råd. Förstås. (Jag vill ju att alla i hela världen ska blogga alltid och hela tiden eftersom jag tror att gemene man och världen mår bra av bokstäver.)
1. Utsätt dig för något.
Det behöver inte vara en jordbävning eller ett brutet ben. Det kan räcka med att du tar bussen till stan istället för att cykla. Tänkbart resultat: ”Wow, en gubbe på bussen hade snus i öronen!”
2. Fundera inte på vad du ska skriva utan sätt dig bara vid datorn och knappa.
Detta funkar fantastiskt bra på mig. Jag inleder med:
”Prutt och fiiis vad trist väder. FIS kommer att för alltid få mig att tänka på Ingemar Stenmark. Vad är det som gör Björn Borg-trosor så himla poppis fastän de inte är skö…”.
Pang! Så sitter jag plötsligt och skriver om min mormors mamelucker och stryker allt ovidkommande i början. Om denna metod ska ha ett namn, väljer jag att kalla den ”Stationsvaktsvarianten”.
3. Läs på om något som är nytt för dig och gör en liten utredning i ämnet.
Det här tar förstås tid. Men det kanske är det som behövs för tillfället? AB vandrar runt i Stockholm och tar bilder på miljöer som hon har hittat gamla foton på, och så skriver hon.
4. Läs någon som sammanfattar snackisar i bloggvärlden.
Exempel: Bloggvärldsbloggen (som skrivs av Mymlan), Deeped, Knuff, Beta Alfa. Den här metoden funkar inte alls på mig.
Jag läser mycket intresserat texterna och lär mig en himla massa om Ipred, Piratpartiet, fildelning, politisk vinkling, Spotify, Twitterrykten och det senaste inom mobiltelefonitekniken. Sedan skriver jag i alla fall bara om mormors mamelucker.
5. Fotografera tv-skärmen, ta skärmdumpar av kvällspressen, googla fram en fånig bild.
Och filosofera och associera sedan fritt. Ni ser – man behöver inte ens lämna sängen, hemmet eller den tryggaste av vrår.
De två ytterligheterna i den här listan är alltså nr 1 och nr 5. Listan kan utan problem göras 22, 37 eller 101 punkter lång. This is just the beginning. I shall return. (Se där – kan man skriva ett helt blogginlägg som är vettigt fastän allt består av berömda citat?)
Men det allra, allra, allra bästa rådet från mig är att inte bry sig om statistik. Kolla inte hur många som läser. Räkna inte kommentarer. Skit i om ingen länkar.
Nu ska jag hes som en sköldpadda åka till Stockholm och föreläsa! (Det kan man säkert blogga om. Om inte annat kan jag ju råka trampa i hundbajs, träffa en tossig tant på tåget, missa tunnelbanan med två jävla sekunder och bli tvungen att – ve och fasa – få vänta på nästa i en hel minut. It’s a jungle out there.)
{ 45 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Tack för bra tips! Jag tror jag funkar som Mrs Li så poetiskt beskrev bloggaren för länge sedan ”som en grottmänniska”, jag bara skriver vad som faller mig in, när det faller mig in, men för vem har jag ingen aaaaning om.
Jag önskar att jag fortsatt skriva dagbok efter 23, tyvärr tog familjelivet över all strötid som fanns för sådant!
Man är ju vad man är.
Knepigt om man ska ändra sig för att ngn annan skriver om ditten eller datten.
Det håller inte i längden att ändra spår om man inte känner för det till hundra %.
Som du sa Lotten, mormors mamelucker är ju alltid mormors mamelucker.
Kanske en ”jungle”?
Här korrläser vi på alla språk serru!
(Det kanske man borde blogga om.)
Jingeln till junglen är himla bra.
Att bara sätta mig ner och skriva är det absolut bästa sättet. Det kanske inte blir så himla intressanta postningar, men mina (faktiskt) återkommande läsare tror inte att jag sakta har dött sotdöden. Bloggsotdöden.
I kväll kanske jag bloggar om att jag har träffat en kav hes Lotten.
Tack för korrläsningen!
Tycker att det borde heta jungelen. Som i Malmö!
Jag ser. Hör. Tar lärdom!
Min mormor hade röda stickade mamelucker i acryl (tror jag). Med en liten spets i nederkant av varje ben.
Nu har jag dem. Inte på mig, men i min garderob.
Nu haver jag med Malinka hinkat både mousserande och rött. Och jag har hostat på åhörarna.
Att höra om hur sjuk någon är måste vara ungefär som att lyssna på denne någons trista drömmar. Därför ska jag inte berätta om halsont, snörvel, lock för öronen och metalliska röster utan bara luta mig tillbaka och sova hela vägen hem.
Vad ni ska göra? Ni ska ge fler tips mot blöttman. Nytt ord, ja.
Jag vet inte vad min mormor hade för mamelucker, men jag gick faktiskt klädd i mamelucker när jag var i sjuårsåldern. För 93 år sen sådär. Eller om det var 23. Kände bara att jag var tvungen att berätta det.
Hej Åsna, jag hinkade ju även med dig. Kommentatorsbåset tar över världen! Hurra!
Jag tyckte att det hinkades alldels för lite. Saknar väl postseminarierna från universitetstiden.
Å andra sidan är det väl det enda som jag saknar.
Nu ska jag kolla in åsnas blogg!
Jag har läst en intressant bok av en författare jag tycker mycket om: Thinking About Memoir av Abigail Thomas. Handlar just om hur man tar situationer och vidareutvecklar dom. Det är inte en manual i hur man skriver, det är en lektion såväl för författaren som för läsaren.
En annan bok av Abigail Thomas, VÄLDIGT bra, är A Three Dog Life.
Att bävrar är sluga, det visste jag. Men att sköldpaddor är hesa – det bevisar att man lär sig något nytt varje dag när man lever i bloggvärlden.
Jodå, sköldpaddor är hesa. Jag såg ett roligt klipp med en sköldpadda som parade sig med en sko, och då och då sa den: ”Väääs…. väääs…” Ungefär. Skon sa ingenting.
Min tvillingbror har alltid fört treordsdagbok, typ ”Syrran kom hem”, ”Hade kopiös rännskita” och ”Är grym aktieplacerare”.
Ja, Pellewood, den här bloggen talar bara sanningar! *harrrkl*
Attans att man måste ha en insats för att bli en grym aktieplacerare. I will liksom never know om jag är en grym aktieplacerare.
Lotten: Hinkade? Nu fattar jag ingenting. Jag försöker få ihop mamelucker och hinkar på nåt logiskt sätt, men det går inte så bra.
Ett annat tips är att se till att ha artiklar liggande i reserv ifall inspirationen skulle tryta eller om man åker på semester och inte kan skriva något just då.
Ha en buffert på 5-7 artiklar, som du kan få genom att skriva en extra artikel i veckan eller välj att i inte publicera artikeln som egentligen skulle gå upp på söndag.
lite störd över att Johnny får äran att namnge metod 2 – när jag *host* anser att det var jag som införlivade den stilen för länge läääänge sen (ifos inte i digital form men i alla fall). Faktum är att hela min bloggkarriär bygger på principen ”randomly-slå-på-tangentbordet. Något-skit-borde-ju-komma-ur-det. Kan en blind höna kan jag”
Jag lovar att namnet ”Sugstefanvarianten” ska få specialhedersplats i ett annat inlägg i en annan tid, another galaxy, far, far away. Eller kanske här.
Blind höna-varianten är ju förresten en helt annan variant.
Jag har skrivit ordentlig dagbok sedan jag var nio. Sjutton böcker såhär långt. Sparat alla.
Detta drabbar ju oss alla då och då, och det här var en jättebra lista tycker jag!
Alla inlägg måste ju inte vara en vetenskaplig avhandling, utan ibland så kan man bara skriva, och det blir ett hyfsat inlägg ändå.
Jag är ju en sådan som skriver det som faller mig in, blir ju mycket babbel såklart då, och en del reaktioner på sådant jag har läst, sett och hört. Men jag trivs med det;)
Ha en bra dag!
Men hörni, vad är problemet hr? Vill man inte blogga så är det väl bara att låta bli …? Vad kan det bli för hemska följder av uteblivet bloggande?
”jag tror att gemene man och världen mår bra av bokstäver”så sant som det är skrivet.
jag tror att världen var ganska mycket tristare innan alla blev bloggare.
att sedan få in studiomannen och mamelucker i samma post, det är genialt.
Kul tips! Det där med mormors mamelucker brukar funka på mig också, men oftast är det någon unge, hemma eller i skolan som ger inspiration.
Kollakollakolla! En bugg har upptäckts! Även när Schmut skriver kursivt med avslutande citattecken, försvinner ett mellanslag eller en radbrytning! En komplott mot mig som språkpolis är vad det är!
Ring polisen! Eller vänta, det är ju jag det.
Nu testar jag kursivering och slänger in ett random citattecken”följt av en radbrytning.
QED.
Quod erat demonstrandum.
Nu gör jag också ett försök!
”Tiddelipom, det snöar”,
sa redan Nalle Puh.
Quod?
Nytt försök, kastar in kursivering:
”Tiddelipom, det snöar”,
sa redan Nalle Puh.
Menvanura, det ska ju inte gå!
Men vilket mysterium!
Men vänta. Jag gjorde ju TVÅ radmatningar eftersom det skulle bli nytt stycke. Måste testa.
”Kursiverade ord kan vara svårlästa om de innehåller många krulliga bokstäver”sa Lotten fundersamt efter att ha tryckt på retur två gånger.
Aha-upplevelse!
Det är INTERPUNKTIONEN – jag kör med komma, du inte. Sätt komma efter citatet och mellanslag så funkar det. Din blogg har lite stelbenta, gammaldags skrivregler, tror jag.
AHA!
”Nä tjenare tjenare, bylingen ilade runt hööörnet”, sa Lotten som i en pilsnerfilm.
Se på fan.
Hehe – här har jag just skällt på dig för att jag trodde de här kommentarerna fanns på Izzardbloggen och VAR BORTTAGNA!
Sorry! (Och dejavue).
Citat Schmut: ”att sedan få in studiomannen och mamelucker i samma post, det är genialt”
Känner att jag nu skenar iväg i fantasin och undrar hur jag skulle klä i mamelucker. Jag som inte med säkerhet skulle kunna peka ut några. Känns gammaldags. Som att ha antimakasser på sina fåtöljer.
Mamelucker när det är kallt är bättre än inga mamelucker! Tjejer fryser för mycket nu för tiden. Och sutte mameluckerna på dig, skulle du nog kunna peka ut dem!
Kanske dags att återinföra muffen som accessoar på vinterhalvåret?
Apropå nu sällan använda saker. Då kanske jag skulle leta upp några damasker till mina skor också. Ty, till skillnad från Joakim von Anka kan jag tänka mig att ha skor på också och inte bara damasker.
Där tror jag att du har något, Studiomannen: konstruera en cool muff och skapa ett nytt mode. Jag som är så urkass på vantar, skulle absolut ha en. Till.
Skitbra inlägg. Tack tack!
Åh… det är så det ska gå till vid bloggtorka
väldigt givande inlägg!
Bengt Ohlsson sa i en intervju i någon tidning nyligen att många gånger är det den verkligen framkrystade sidan som blir allra bäst. Dina tips går också i den riktningen. Vi krystar vidare!
Nämen Anne, det var ju en rejäl tröst! Mycket bra!
/hälsningar från en som inte har orkat krysta idag