Jag vantrivs så fruktansvärt med att vara sjuk. Och märk väl, nu handlar det i mitt fall bara om en hederlig gammal jätteförkylning med totalsänkande febertoppar. Att inte kunna fara, flänga, fladdra och i största allmänhet vara den där kraften gör mig vansinnig. Därför är jag en fullständig pina som sjukling.
I huvudet låter det så här när jag är sjuk:
– Om man skulle ta och plantera om de där döda blommorna. Nej, köpa nya. Har Sexåringen ätit lunch? Jag måste ha te. Måste kolla om posten har kommit. Dags att hänga tvätt. Åh, jag glömde att köpa kardemumma. Såg jag ett glasspaket på köksbordet nyss? Titta, där är ju den där skruven till den där hyllan som står lutad mot väggen. Jag måste verkligen ha te.
När jag är frisk låter det så här ur munnen:
–Pah, blommor, vem bryr sig väl om blommor, nu får de stå där tills någon annan tar hand om dem.
– Hörru Sexåringen på språng, kom här, värm en pirog.
– Klick, där sätter jag på te, tar soppåsen och kollar brevlådan på en gång, blir lite deppig av räkningarna, tröstar mig med en tallrik glass, springer ner i källaren och hänger tvätt och tar upp torra högar och slänger på soffan, hittar kikaren som vi har letat så efter, hjälper Sexåringen att äta pirog med kikare, springer över till grannen med kvällens vinflaska bafatt, dammsuger köksgolvet och gör slutligen teet. (Skruven till hyllan ser jag förstås aldrig, kardemumman har jag inte en tanke på.)
När jag är sjuk, förvandlas jag till denna vrålande häxa:
– Hallå! Är det bara jag som ser att blommorna dör?
– Sa du inte att du skulle åka till tippen i måndags?
– Se till att Sexåringen äter lunch!
– Kan jag få en kopp te?
– Har posten har kommit?
– KAN JAG FÅ EN KOPP TE?
– Kan någon hänga tvätten? Ta ner den torra först, ok?
– Skriv upp kardemumma på handlingslistan.
– Vem sa att ni fick ta glass?
– Nej, jag vill ha teet i en mycket större mugg.
– Skrev du upp kardemumma?
– Den där hyllan har stått där i ett halvår, nu tycker jag att vi slänger den.
– Teet är kallt!
Omgivningen säger ”men passa på att vila upp dig” och ”allt hänger inte på dig, vettu”. Jag ber alla slänga sig i väggen och drar sedan täcket över huvudet och surar, övertygad om att världen stannar om inte jag snart blir frisk.
Uppdatering:
Bloggerbludder vill inte tala om att kommentatorsbåset är fullt av folk, utan envisas med att visa upp skylten med en tvåa på. Det är fel och fusk samt orättvist.
Uppdatering
Och nu har Bloggerbludder tillfrisknat. Det är mer än man kan säga om mig. But I praise the acetylsalicylsyra och roar mig med att bli politiskt intresserad där jag ligger i svett och snorpapper.
{ 20 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Usch…stackars dig. Jag tycker att man har rätt att vara elak när man är sjuk, för om ingen annan bryr sig om en så förtjänar de att märka att man inte är nöjd! Dessutom kanske man ser vissa saker med nya ögon?
Oj oj vad jag känner igen mig hu stackars min omgivning. Tur att jag mycket sällan är sjuk.
Efter att ha läst hur det går till där hemma så måste jag säga att du ändå var ganska rumsren i onsdags på jobbet. Men det kanske var värre i igår? Krya på dig vetja!
Detta verkar vara PTSD!
Så du är nog på bättringsvägen….
Inte är du ett monster, du är en helt normal mamma-sjukling……………………………………………………………………………..
….
Hoppas innerligt jag lever länge nog att läsa den Dussinet fullt-liknande bok ett av dina barn kommer att skriva om sin barndom i det gula huset. Den kommer att bli jätterolig och jättebra och en knallsuccé, så du slipper i alla fall oroa dig för att ungarna inte har mat på bordet.
Krya på dig!
wv ofist.
Ja, ofist är bäst, tycker jag.
Tänk om… Bäst att kolla på DoIHavePigflu.
Krya på dig!
Sorry – alla de där punkterna var oavsiktliga, min dator löper amok ibland!
Status så här på morgonen: skrällhosta med krämliknande slem och ett snorlager större än Joakim von Ankas valv, kastrullock för öronen samt TADAAA en hederlig gammal feber på 39 °C.
Och visst är det intressant att man måste ha ett mellanslag mellan siffran och °C.
Tack för länken, Plastfarfar. Nu vet jag.
Och visst är det intressant att man måste ha ett mellanslag mellan siffran och °C.Visste jag inte!(?) ÄR det verkligen så?
HAR du 39 ° (39°!) är det ju inte PTSD…
Krya på dig.
Jamen, precis så är det! Världen stannar faktiskt när jag är sjuk! Eller stannar och stannar, men den går inte åt samma håll som vanligt, och inte lika fort. Fruktansvärt frustrerande!
Wv = ”o hear”, eller ”oh ear” kanske? Det verkar relevant hur som helst.
Det är väl ungefär lika intressant som att man ska ha mellanslag mellan 3 och cm i 3 cm?
Det är mest synd om dig förstås. Familjen har säkert satt in gnällfilter i öronen, det gör alltid min familj.
På vilket sätt är den där kardemumman viktig? Eller är den bara en representant för ”oviktiga saker”?
Blogger tillåter mig kasta somliga av ovanståendes kommentarer i papperskorgen, vilket jag inte skulle få för mig, men jag blir ju lite orolig över detta. Varför har jag fått denna makt?
I vanliga fall kan man ju bara radera sina egna inlägg eller de inlägg som skrivits på ens egen blogg.
Jag kan bara kasta mina egna här, vilket jag faktiskt aldrig har kunnat förr. Men på en annan blogg kan jag kasta en massa människors.
Bloggen påstår också att det bara finns två kommentarer till detta inlägg. Något är definitivt mysko.
Ja, rätt tolkat, kardemumman är oviktig. Jag får ofta frågan om hur jag ”hinner allt”. Svaret är enkelt:
- Jag tänker inte på kardemumma.
- Så … du bakar inte till dina barn?
- Vabaha, ba…? Bakvasaru?
Kar De Mumma är däremot viktig.
Värre än att jag inte kan kasta min kommentar här, är att Google Reader idag inte kollar alla mina sid-födor (feeds).
Det blir till att klicka värre.
Tack alla ni som plötsligt kan kasta kommentarer, för att ni inte tar chansen gör det.
Men nu kan jag inte kasta någonting, inte mina egna kommentarer heller. Att jag kunde det ett tag kanske hörde ihop med felaktig kommentarsantalsskylt?
Jag har just sett Obama hos the Huskies (som verkar vara en baseballförening?).
Imponerande – MEN – Har de inte klippt litet så att han aldrig missar???