Från månadsarkivet:

juni 2009

Det åskar i huset

av Lotten Bergman den 29 juni 2009

Lattjo ordning på gräsmattan i detta nu.

Åska uppstår när kallt möter varmt.

(Detta är en förenkling som får alla naturvetare att slå sig för pannan och ta sig åt magsåret samt skaka bekymrat på huvudet, vilket faktiskt kräver en simultanförmåga utöver det vanliga. Jag tar här fram ett snabbcitat ur rockärmen [och NE] för att tillfredsställa alla bekymrade: ”Åskmullret kommer av att blixten hettar upp luften runtomkring sig så att luften formligen exploderar.”)

Slänga slänga, åk till tippen, någon!

Nu är det åska i vårt hus för att jag lever upp och spritter av energi när det blir varmt medan de andra sex blir bedövade, bedrövade, rent av deprimerade, slappa och apatiska samt ljusskygga. Vi är helt enkelt sex Draculor mot en Wall•e. Nu gömmer de sig – utspridda i källaren, under studsmattan och på andra lite svalare ställen.

Wall•e laddar batterierna i solen och blir synnerligen effektiv. (Ni som inte har sett denna film: gör det. Mycket nöje! Och den där punkten mitt i namnet gör man med alt+shift+paragraf.)

Jag har däremot på två dagar

  • satt igång källarstädning (och bett om hjälp)
  • dragit ut hela verkstaden på gräsmattan (och bett om hjälp)
  • beordrat alla att hjälpa till att olja in trädgårdsmöblerna och verandan
  • satt upp ett segelliknande tak som ger skugga
  • samlat ihop sådant som ska slängas på tippen
  • kört sönder Bästisgrannens motorgräsklippare mot en sten
  • storhandlat för 2 700 kr
  • sorterat 12 kilo skruvar (och bett om hjälp)
  • hunnit ikapp i tvättstugan.
Nämen kolla, hammocken som vi köpte förra sommaren! Den måste ju snofsas upp! Eller slängas? Vem vill sy dynor? Kan någon leta upp de saknade delarna? Hoho?

Det mullrar i leden. Tur att hösten snart är här.

{ 21 kommentarer }

En Sexårings plötsliga sorg

av Lotten Bergman den 26 juni 2009

Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.

– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.

Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.

– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d…
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du … han var så sjuk att han … faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död …
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du … har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!

Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.

Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.

Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.

När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:

– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!

Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.

Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)

Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.

{ 16 kommentarer }

En bra rubrik, bara (uppdat.)

av Lotten Bergman den 25 juni 2009

Om man söker på ”Världens bästa rubrik” hamnar man raskt på ett otal bloggar som inte har kommit på en bra rubrik utan bara skrivit just det i rubriken: ”Världens bästa rubrik”.

Jättekul.

Jag vill ju hitta världens bästa rubrik! Eller bara några som är bra. I morse stod det så här i vår lokaltidning.

EskilstunaKuriren idag.

Den bästa rubriken alla kategorier skulle kunna vara en som jag inte riktigt minns. (Det är nu ni ska rätta mig.) Bakgrunden är att en blodtransfusion ägde rum i Sydafrika för bra länge sedan. Blod från en mörkhyad donator pytsades in i en sjuklig, ljushyllt mottagare. Sensationellt – att blod kan blandas så, resonerade en tidning Expressen och skrev:

Svart blod lika rött som vitt

Minns jag rätt?
___________
Uppdatering!

Jag hade fel både vad gäller fakta (hjärta, inte blod) och rubrik (det var en löpsedel) – tack till Lule-Anna! Ur Bo Strömstedts mun (via Cecilia Hagens penna):

Sigge Ågrens löpsedel efter den första hjärttransplantationen i Sydafrika, när en vit man fick en svart mans hjärta eftersom inget annat fanns att tillgå, löd:
Svart hjärta
lika rött
som vitt

Här kommer en luring från 1985, när ishockeymålvakten Pelle Lindbergh körde ihjäl sig i USA. Jag kastade mig över tidningen (minns inte vilken) som basunerade ut:

”Förhållandet som orsakade Pelle Lindberghs död”

Förhållandet var inget annat än det mellan alkohol och bilkörning. (Rubriken är ett exempel på intresseskapande rubriker som lurar läsaren. Man blir sur.)

Fyll gärna på med mer rubriker och löpsedlar!

Uppdatering 2

Så här enkelt kan det vara för att jag ska reagera och fnissa till. Källa.

{ 18 kommentarer }

Att dreja mitt i livet

av Lotten Bergman den 23 juni 2009

Som ett nyfött barn.

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

{ 29 kommentarer }

Ring, ring

av Lotten Bergman den 22 juni 2009

Det ringde alldeles nyss och i den lilla rutan som jag har svårt att kalla något annat än ”display” stod 031-nånting. Alla som jag känner i Göteborgstrakten är bloggare och sådana ringer sällan. (Förlåt generaliseringen – de ringer i alla fall sällan till mig.) Så jag stålsatte mig: det är säkert en försäljare och försäljare gör faktiskt bara sitt jobb och förtjänar min respekt även om jag inte vill köpa något.

– Lotten Bergman!
– Mummel skrap mummel [konsonanter i kluster] mummel knaster [en och annan kort vokal] mummel Oooolle?
– Förlåt, vad … vad sa du?

”Olle” är Den djefla mannen, det förstår jag ju. Men eftersom han är i Ukraina och letar efter världshistoria, kan jag inte bara överlämna ärendet.

– Hustrun det är till denna Olle jag tror?

Hjälp. Jag talar med Yoda.

– Olles hustru? Ja, det är jag.
– Då jag kan med dej tala istället jag tror?
– Ja, men vad gäller det?
– Olle är i vår kampanj med. Slips och två boxerkalsonger med och mummel skrap mummel [konsonanter i kluster igen] mummel knaster. Du förstår?
– Nej tack, det behövs inte, men stort tack ändå! Hejhej!

Här inväntade jag ett slags respons, vara vad det vara månde. Men Yoda lade bara på luren. Klick. Varpå jag gjorde så där som de bara gör i amerikanska filmer: tog luren från örat och stirrade dumt in i hålet som pratet kommer ur. Men fann inga svar.

Hur har ni det i Göteborg? Har ni bytt till forna tiders telefonledningsknaster och invaderats av Stjärnornas krig-figurer som öser ut slipsar och kalsonger över Mälardalen? Och var är alla som ger bort bh:ar och mamelucker?

Telefonledningar genom Stockholm i slutet av 1800-talet – att de ser vita ut beror på rimfrost. Källa: Tekniska museet.

{ 24 kommentarer }

Glad midsommar på er alla!

av Lotten Bergman den 19 juni 2009

Bara en intressefångande bild från denna eftermiddag. Femtonåringen i förgrunden, den nytrillade Sexåringen och den tålmodigt väntande Elvaåringen i bakgrunden. Bilden är delvis arrangerad.

Med skräckblandad förtjusning insåg jag plötsligt att jag brukar midsommarrapportera bloggledes. Aaaah, en tradition, så trevligt! sa jag till mig själv och smet ifrån matlagningen för att dels se på U21-landslaget, dels jobba. Förlåt, blogga.

Morgonen inleddes med radioprat som vanligt. Fast denna morgon tog jag ut svängarna och svor för första gången på 18 månader.

– Jag kan gärna hänga med och titta på de vackra folkdansarna, men tvinga mig inte att hoppa groda runt den där förbannade stången! fräste jag.

Naturligtvis ringde en arg lyssnare meddetsamma och sa att jag hade ett väldigt dåligt ordförråd och att jag måste skärpa mig. När vi sedan berättade vad det skulle bli för väder och vad SMHI tyvärr hade skådat i renmagarna, ringde en ilsken karl från en camping och sa att alla där faktiskt var trötta på att vi var så negativa hela tiden. (Vi trodde att han skojade, men icke.)

Sedan cyklade eller gick vi till midsommarstången för att bl.a. kolla om Christer Lindarw skulle vara där – han är det ibland. Fast klädd som folk är mest.

De flesta var klädda i paraply, vackert som en sommaräng var det. Men ingen hette Lindarw.

Jag slapp dansa, serverades en glass, fick beröm av folk som hade hört mig svära och svettades i regnställ och ylletröja. Motviljan till stångdans tror jag grundades i barndomen i Luleå, när det alltid snöade på midsommarafton. (Förmodligen var det bara ett år, men det var minnesvärt.)

Vägen hem var lång och plaskblöt. Femtonåringen såg en groda i diket.

{ 17 kommentarer }

Telefonkiosk-scoop!

av Lotten Bergman den 18 juni 2009

Blott fyra arbetsdagar återstår på P4. Och idag var jag med om ett scoop igen!

(Mina scoop är som fisar i vinden, som måsar på månen och som kvistar i marmor. De finns nästan inte. Men är stora för mig.)

Ibland åker radiostationerna ut och sänder från den riktiga världen – ute på gator och torg, på tåg, i slott och koja samt vid en och annan telefonkiosk. Redan för ett par veckor sedan pratade vi om gamla tiders mobiltelefoner med Nils Olander från Tekniska museet i Stockholm. Han viskade till oss att om vi nu skulle sända från Mariefred, skulle vi ju göra det storslaget genom att klämma och känna på en unik telefonkiosk.

Vi muttrade något om att alla telefonkiosker av numera utdöende slag är unika. Och stämde förstås möte med honom; i morse klockan 07 stod vi huttrande i Mariefreds hamn och skådade över vattnet, mot Gripsholms slott – och så gick vi mot Telefonkiosken med stort T. Det är en sådan där kiosk som har kjol nertill – ett glest galler som lär göra att endast exhibitionister lättar på trycket i den och ”som är skydd mot hundar”. Berätta för mig alla som vet: hur var det egentligen med hundarnas agressivitet i Stockhom för 100 år sedan?

Nils berättade ivrigt, småhoppande och samtidigt nästan andäktigt om telefonsituationen i Stockholm runt förra seklet. Mellan 1901 och 1904 tillverkades kjolkiosken (som kallas pagoden i expertmun) och bilden här nedan är från 1910 ungefär, när det rådde stor konkurrens mellan bolagen. (Känns det igen?)

Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni innan före monopolet) .

Tydligen var det inte helt lätt att ringa mellan de olika näten, och Stockholmstelefon (1908–18) köptes sedermera upp av Televerket. Vad jag undrar är hur det var med abonnemangstätheten – det var väl inte helt vanligt med telefon hemma?

Det unika med telefonkiosken i Mariefred är att den är den absolut enda bevarade av Stockholmstyp … men någon gång har den rätta skylten bytts ut mot Televerkets – fastän den inte riktigt får plats!

Blixtarna syns bara nästan, ser ni? (Irk, vad den nya, lilla gröna teliaskylten skär sig.)

De gamla telefonkioskerna fick förresten ett uppsving under de år när fula, fyrkantiga Epa- och Domusvaruhus sköt upp som mördarsniglar ur marken. Då ville man pynta lite – och nästan alla valde då att köpa en gammal telefonkiosk och ställa som pendang till allt det fyrkantiga.

Denna dag innehöll även

  • rundvandring på Gripsholm tillsammans med Antikrundans Knut Knutsson
  • intervju med en dansk blodproppsläkare
  • lång konversation på tyska med rödbrusiga tyskar
  • förtjusande hotellfrukost
  • ettrigt ilsken lyssnare som inte hade rattat in P4 på fyra–fem år för att det ju var så dålig musik då.

Detta foto tog jag från min hotellsäng i morse. (Men då fick jag förstås lägga mig på sniskan, huvudstupa med endast vaderna och fötterna på sängen.)

{ 17 kommentarer }

På tredje dagen …

av Lotten Bergman den 16 juni 2009

… inte särskilt återuppstånden.

Numera föder jag ju inte barn särskilt frekvent. Men när någon i min närhet får barn, rusar jag till dem med uppmaningar som ”hurra, föröken eder” och ”njut medan de inte äter jord”. Sedan försöker jag komma mamman nära och viska i hennes öra:

– Pssst. Tre dagar efter förlossningen byter någon ut dina fina, mjuka bröst mot bowlingklot samtidigt som en alien sätter sig i ditt huvud och ger dig en ”näe skareverkligen va så här-spark”. Liksom en flashback, nej, set back, nej en sån där …

Här menar jag alltså backlash, samma sak som bakslag – ord som alltid sitter djupt begravda och alls inte ligger på tungan, beredda att hoppa ut som grodor. Och aldrig hinner jag berätta färdigt, för någon kommer och drar mig i armen så att den redan med råd överösta kvinnan ska skonas. Då försöker jag attackera pappan:

– Hörru, tre dagar efter förlossningen kommer hon (diskret nick mot mamman) att vara ledsen. Kanske inte ledsen. Men lite nere. Alltså inte hej hopp och trallala. För att inte tala om brös…

Och här blir jag förstås avbruten av någon hyssjande, välmenande person som säger att jag inte ska måla fan på väggen och att om det nu är så att någon inte mår bra just på tredje dagen efter förlossningen, så är det väl deras ensak.

Ok. Men ibland märker man inte ens att man är ledsen fastän man är det. Och då tror jag att man mår bättre om man vet det. Så det så.

Erfaren moder:
- Haha, trams, jag har då aldrig känt något speciellt under tredjedagen!
Erfaren fader:
– Du grät visserligen sju gånger, vek ihop en stålgalge och kastade mosters tändstickslampa i toaletten.
Den erfarnaste Lotten, vrålandes:
– Exakt! (Och så får jag elaka blickar av alla som vet att den nyfödde inte bör väckas.)

Hur ska jag nu kunna sprida detta evangelium till alla som behöver det? Man prioriterar kanske inte obskyra bloggar precis efter förlossningen, nej.

{ 28 kommentarer }

Men hur jävla stökigt kan det bli?

av Lotten Bergman den 14 juni 2009

Friktion: fem barn (6–17 år) med sommarlov och två frilansande föräldrar som jobbar arslet av sig för att få ihop de där slantarna som ska räcka till skatter och avgifter (meeen så luddigt det låter), omkostnader för resor och litteratur, skatt, pensionsinbetalningar, försäkringar samt datorutrustning för inkomsternas förvärvande. Alla bor de i ett stort hus i en lagom stor, mellansvensk stad.

Inte så himla konstigt. Nästan normalt, om jag riktigt tänker till.

Men så regnar det nu. Och det regnar varenda och vareviga dag. Under junis fjortonde regniga dag regnar det 100 % av timmarna. Jag letar i mitt barndomsminne och finner blott soliga somrar med bad, solhattar, plåster på knäna och sololja på magen.

– Det regnar! Jag har inget att göra! Det här är tråkigt! säger Lotten, 11 år.
– Regnar? Nämen titta. Det drar snart förbi, säger pappa tröstande och har förstås helt rätt.

Men nu, när den globala uppvärmningen inte sköter sig som den ska, låter det inte riktigt likadant.

– Kaaan vi inte få spela på datorn nu när det regnar? säger de fem med bedjande blickar.
– Kommer inte på fråga, säger den elaka modern. Datorförbud mellan tio och fem. Förresten blir det ju enligt SMHI sol om åtta dagar!

Och vad händer? De hårt arbetande föräldrarna tillbringar helgen – visserligen hemma i huset – med redigeringsarbete och två festarrangemang och låter barnen fara vind för våg. Resultat:

  • All nysorterad tvätt hamnar på golvet i tre olika rum som inte har några som helst klädslukande garderober.
  • Papperspysselklipp ligger precis överallt.
  • Smutstvättshögarna når nya höjder trots att tonåringarna tar sitt ansvar och tvättar och hänger som vore de livegna.
  • Rullgardinerna är neddragna dygnet runt.
  • Rullgardinerna som någon ängel försöker dra upp går sönder som ju moderna rullgardiner plägar göra.
  • Nioåringens garderobsdörr trillar av sina fästen.
  • Maten tar slut fem dagar efter min handling för 2 173 kr.
  • De två yngsta leker Robin Hood ovanpå monsterkylen.
  • Tvestjärtskolonin flyttar in i vardagsrummet.
  • Jag skrattar så att vinet sprutar ur näsborrarna.
  • Barnen äter strutar med glass med – i brist på strössel – chips på toppen.

Snälla rara sommar med sol och bad och cykling samt tystnad inomhus – kom nu!

Bonus: Pippi Långstump (förlåt, Inger Nilsson, väldigt underligt det där) som provfilmar 1968. Bara för att jag än en gång ska få stökcitera henne (alltså Pippi): ”Det är ingen ordning på allting. Jag hittar inte vartenda dugg”.


Uppdatering
I kommentatorsbåset minns vi 1987 som Den Värsta Sommaren.

{ 27 kommentarer }

Hej alla handbollsälskare!

av Lotten Bergman den 11 juni 2009

Tänk om Tomas Ravelli skulle rycka in och stå ett par matcher igen. Eller om Göran Högosta satsade på ny kula. Eller om Tomas Svensson, den gamle handbollsmålvakten, skulle komma hem från proffslivet för att lira ett år i moderklubben Guif.

(Jag är så nära ett scoop som jag någonsin har varit. Nu är det inte så många läsare här som bryr sig om just handbollsmålvakter, men ni kan låtsas att det handlar om något annat. Kanske att Hemingway har återuppstått eller att Olof Palme bara gick till skogs 1986 och nu är på väg mot en återkomst. Eller att Carolina Klüft har återfått förståndet och ska tävla i sjukamp i sommar.)

Nämnde Svensson.

I SR P4 Sörmland i morse, lät det så här när vi intervjuade den där Tomas Svensson som jag nämnde inledningsvis:

– Hur ser det ut inför hösten, handbollsmässigt?
– Det är osäkert, jag vet inte vad som händer.
– Hur känns det då?
– Ja, det är ju inte roligt.
– Men vad säger du om att komma hem?
– Ja, det hade ju varit en dröm.
– Har du någon gång tänkt tanken att avrunda karriären i Guif?
– Det har jag gjort många gånger! Det vore ju onekligen väldigt bra för barnen att lära sig svenska.
– Har du fått något samtal från Guif?
– Nej.
– Men vad skulle du säga om de ringer?
– Ja, jag är ju fortfarande en egen produkt så jag kanske passar in.
– Ok, om du nu skulle få frågan – är det då möjligt för dig socialt
sett att flytta hem?
– Min fru sa häromdagen: ”Vi kanske skulle flytta till Sverige …” Jag säger inte mer. Men det kanske vore läge för det. Just nu är vi inte speciellt nöjda med hur klubben här har behandlat oss under den här våren.
– Och om du skulle gå till en svensk klubb,skulle du då gå till någon annan klubb än Guif då?
– Nej, det gör jag inte. Aldrig.
– Nä, nu kommer du hem!

Eller … så lät det inte alls. Det var ett evigt hummande, fnissande och tramsande. Jag har koncentrerat elva minuters prat till detta lilla replikskifte ungefär som när man tvättar en angoratröja i 90 °C. Men angoran är ändå kvar, liksom.

Någon mer som ni vill att vi övertalar till en comeback? Gunde Svan? Lill-Ba… nä. Men Elvis Presley?

{ 12 kommentarer }

← Äldre inlägg