Radiopratartiden i mitt liv närmar sig sitt slut efter 18 månader, och då börjar jag förstås att summera vad jag har lärt mig. (Jag kommer säkert att göra likadant när jag ligger på min dödsbädd.) Jag har pratat, intervjuat, bloggenloggat och sagt ”hur känns det?” flera gånger.
Sven Jerring väljer och pratar runt plattor på 1940-talet. Är det månne … öl i flaskan?
Att prata och ställa frågor har jag aldrig haft problem med, men det här att tänka i ”ljud” var något helt nytt när jag började. Men nu är jag van.
– Ringa och boka en intervju med Gunde Svan? Ja, vad kul! – Springa ut på stan och attackera okänt folk och fråga om vädret? Nämen så roligt! – Klippa en tralla? Javisst, tre sekunder bara!
Kjell Stensson och Astrid Lindgren ska strax sända. Året är 1963 och båda har de skaffat radiofrisyr.
Aldrig att jag före radiojobbet tänkte på trallorna – alltså trailrarna. De kommer i olika versioner, som
de som sammanfattar dagens program i efterskott: lyssnarna ska bli nyfikna och tänka ”nämen de där lustigkurrarna vill jag höra på imorrn”
de aktuella som annonserar vad som komma skall: lyssnarna ska tänka ”åhå, de pratar om 1980-tal hela nästa vecka, det ska jag lyssna på”
de allmängiltiga som kan spelas om och om igen i ett halvår: lyssnarna ska känna igen sig och … hm, nej, jag vet inte vad de ska tänka, jag förstår inte riktigt poängen med dessa trallor.
Trallor är alltså 30–45 sekunder långa reklamsnuttar för den egna radiokanalen och dess program, kan man säga. Man hör dem mellan musik, reportage och direktsänt prat. Ni har hört dem. Men hur gör man en? Öh, jag har ingen aning – borde förstås ha gått någon utbildning. Men jag kan berätta hur jag i min lilla naiva och banala värld gör eftersom ni alla just nu tuggar på naglar och hoppar av nyfikenhet. Men först en pausbild.
Tage Danielsson när han 1954 var ny på radion.
Man hittar på någon av dessa ingredienser först:
bakgrundsmusik (Jailhouse Rock till ämnesvecka om brott?)
repliker (kanske två radiopratare som käbblar om något?)
miljö (flygplats och mumlande resenärer, dångande högtalare och personal med konstig betoning)
allmän tossighet som skulle kunna bli något.
Sedan drar man in prat och musik och ljudeffekter i ett roligt, digitalt program som lägger ljuden ovanpå varandra och så höjer och sänker man volymen så att allt blir ”lagom”.
Lagom? Ja, som sagt har jag egentligen ingen aning om jag gör rätt eller fel – men kul är det! Så här lät jag i trallan om temat vatten, som går denna vecka. (Snacka om flyktigt medium – efter ett och ett halvt år har jag skapat och skapat och har ingenting sparat!)
John Travolta visar sin handdans för mickhållande Kersti Adams-Ray 1983. Kolla, tändstickor på marmorbordet – de kanske tog en cigg ihop sedan? (Sådana där väskor med inspelningsmanicker har de fortfarande på radion. Fast mindre.)
Vi hade för fyra år sedan två kylar och två frysar som alla var inkontinenta in absurdum. Gamla, stånkande, gamla gubbar med rutiga tofflor var de.
Efter ingen utredning eller priskontroll what so ever, köpte vi ett monster med inbyggda isbitar … och som vanligt (ack!) den billigaste varianten på marknaden. När paketet kom, kändes det som att släpa en etta med kokvrå in i köket.
Utvärdering:
1) Monstret är faktiskt för litet, så vi har fortfarande extrakylen och extrafrysen i källaren. 2) Ismaskinen isar igen hela tiden och kräver mer omvårdnad än ett blöjbarn. 3) Grönsakslådorna har spruckit och hänger på trekvart. 4) Vattenfunktionen i ismaskinen funkar inte.
Äntligen måndag – efter en helg med tvära kast som t.ex.
Femtonåringens högstadiebal i kort klänning (som på 60-talet)
slussöppning med ångbåtstjut (som skrämde oss halvt från vettet)
vinkelivink till kungen och Silvia
hemstadens 350-årsjubileum på Nationaldagen
samtal med en polis (”får jag se på batongen?”)
hällande spöregn utan ytterkläder
Sveriges bedrövliga fotbollsmatch på tv
födelsedagsfest i Singstar-landet
EU-val
ännu en födelsedagsfest
Robin Söderlings tappra tennismatch på tv
A Fish Called Wanda på tv.
Hela familjen (alla syns inte) ger varandra skydd i spöregn som vore det en snöstorm.
Nationaldagsfirande, finklädd kvinna.
Polis, tyvärr utan batong.
Fast nu kommer här en åldersdeklaration för mig själv: jag är för gammal för Singstarfester och karaokekalas. Det senaste året har jag varit på tre fester där allt centrerades runt tv:n och sångstjärnor och två fester där alla beordrades att sjunga karaoke.
Men jag vill ju prata. (Jag sa ju det – jag är tydligen gammal.) Jag vill föra och höra samt skratta åt samtal om dåtiden, framtiden, kläder, blöjtid, föräldrarelationer, minnesvärda idrottsögonblick, politik, lumpen, brustna blindtarmar och kärlekar samt brutna ben.
– Sjung nu! Sjung, Lotten! – Men jag … vill inte … – Alla andra har ju sjungit! – Men jag kommer inte att vinna. – Det är inte det det går ut på! – Men vad går det ut på då? – Det är kul! – Ok! Shoot! Jag gör det! (Fan jävlar fan, fan, fan satan fan.) – Lyssna, alla – Lotten ska sjunga!
Så då sjöng jag in i micken och fick poäng och kunde tydligt se vilka toner jag inte prickade och det var ju lärorikt. Men – förlåt alla som har bjudit mig på alla dessa sjungfester – vad är poängen? (Tydligen 3 547 för mig.)
Egentligen vill jag skriva om Sveriges landskamp mot Danmark. Men så dök något annat upp.
Det gäller ju att hänga med och inte säga ”vad är det här för dunkadunkamusik?” utan lite coolt och diskret nynna med när något nytt spelas av tonåringarna i familjen.
Den snart nyblivna Femtonåringen har sedan drygt ett år trallat till de oförargliga och i mina ögon till och med mesiga Jonas Brothers. Tre trallande tramsar. Men … idag föll jag som en fura.
Seså, visa nu era tonårsdöttrar – de kommer att gråta av glädje! (Själv ska jag se på fotboll.) ___ Uppdatering Den snart nyblivna Femtonåringen meddelar att hon alls inte är inne på Jonas Brothersspåret och att jag måste dementera omedelbart med denna text:
NEJNEJNEJ, du måste skriva i imperfekt. Nej, de är inte bra. Nej. Var. Jag är inte elva år gammal. Jag sitter inte och kollar på Hanna Montana varje eftermiddag. WTF? Har jag varit så icke-kommunicerande under hela våren? FFS, nej! AAAAAAAAARGH *stampar i golvet och suckar högt, säger ”ÅÅÅH” och går ut genom rummet som min bror gjorde i min ålder*. Now I am sad panda on you. DET VAR EN ÅLDERSKRIS!
Metro chockade mig häromdagen när tidningen berättade hur man gör sina ögonbryn ljusare. För det modet hade Carolina Gynning tydligen visat upp sig i.
Ljusare.
Jamen javisst, allt annat hårrelaterat är ju så krångligt. Alla vill
ha hår där det inte finns
slippa hår där det finns
ha mörka hårstrån där det växer ljusa
ha ljust hår där det växer mörkt.
De som kämpar som mest mot denna naturens felplanering är ofta samma personer som glömmer att äta. De har väl inte tid, kantänka.
Men det här med blekta bryn stämmer inte med vad jag har sett på tv. Ögonbrynen i de amerikanska mord- och likserierna (som man råkar trilla in i vid åtta- niosnåret på kvällen), blir allt underligare. Nu alla män, ska ni fokusera eftersom ni måste börja öva på ögonbrynsmusklerna. Ni ska nämligen kunna forma den här nya, klammerliknande varianten:
CSI till vänster, Criminal Minds till höger. Bilderna är INTE manipulerade. (Vet inte vad karlarna kallas eller på vilka kanaler de kan ses.)
Är det bara jag som gillar det bus-buskiga stuket mer? Fröding, Branting och Brezjnev. Liksom.
August Strindberg är tydligen inne, Bjørnstjerne Bjørnson helt ute.
Förr-i-tiden-Madonna och Oasis-Noel ser vansinnigt mysiga ut, men är ju helt ute.
Robin Söderling gick för några minuter sedan till final i Franska öppna. Förmodligen för att han har rätt sorts ögonbryn. Nej, titta bara på ögonbrynen här till vänster.
Men all right, om vi nu ska ha ljusa ögonbryn kan i alla fall jag med mina osynliga parenteser vara modern tills nästa nyck kliver in genom modedörren. Fast då kommer väl något annat mysko ideal – det var ju länge sedan man skulle ha högt hårfäste, det kanske skulle vara något?
Eller stora örsnibbar, gigantiska näsborrar och smala stortår?
________ Uppdatering Nämen, kan man tänka sig. Det finns sminktips i kommentatorsbåset!
Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.
För si, jag har varit på tijaaaater.
Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.
En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.
Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:
– Han sover, han vet inget, låt honom sova.
Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).
Plötsligt vill jag nynna på ”Främling”.Foto: Eva-Marie Rundqvist
Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.
Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:
– Jag väntar på Godot.
För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)
Klockan är inte bara barnet, den är knappt ens påtänkt. Men jag kan inte sova.
Då kan man gå upp, dricka varm mjölk, äta en banan, sätta sig att vänta på tidningen, meditera, rabbla neråt från 100 (brukar funka bäst) eller i fantasin möblera om i vardagsrummet. Tyvärr började jag möblera om i huvudet, och kom på att jag borde blogga istället. (Mest för att kunna säga att jag bloggade mitt i natten förstås.)
Min djefla man brukar, när han inte kan somna, tänka på att han är en soldat i amerikanska inbördeskriget. Han är skjuten och sitter under ett träd på en kulle och blöder helt enkelt ihjäl. Tanken på att livsandarna rinner ur honom är tydligen så lugnande att han somnar.
Jag är han till vänster, känns det som.
Det tricket försökte jag mig på nyss – men detaljerna irriterade. Var jag syd- eller nordstatare? Vilket år var det? Är detta egentligen en scen ur Rötter eller Familjen Macahan? Hur kom jag som nyskjuten upp på den här kullen och var är alla mina kompisar?
Jag kunde helt enkelt inte dö där.
Då kom jag på när jag var nära döden på riktigt – jag och Broder Jakob badade i havet (förmodligen inte alls i Frankrike, förmodligen 1980) och trycktes plötsligt ner under vattnet av en stor våg. Och kom inte upp igen. Vattnets krafter tryckte ner oss mot sandbottnen och höll oss kvar, hanterade oss som en hand som gör köttbullar. Det funkade som … ptja, som sandpapper mot bacon.
Efter ”vad som verkade som en evighet” (extremt slitet uttryck) spolades vi upp på stranden, där alla människor inte alls rusade mot oss utan där alla människor bara smörjde in sig med kokosolja och grävde ner varandra och åt glass och kanderade nötter som om ingenting hade hänt. Vi hostade och frustade, plockade stenar och grus ur våra sår och letade upp våra föräldrar som inte hade märkt någonting alls. Hur kunde de inte sakna oss? Upprörande! De skulle ju sitta och spana efter oss som jag ju gör med mina barn hela somrarna!
Nämen det här funkar ju bra. Åh så lugn jag känner mig. Nu kommer jag att somna på studs. __________ Lillasyster Orangeluvan korrigerar mig i kommentarerna:
”Det var 1980, jag är vittne att intyga att vågorna var stora som hus och att jag förundrades över hur våra föräldrar kunde släppa ut er i detta kaos. Men orten var Ventimiglia och landet Italien. Vi for över gränsen på en dagstur med den sura, mustaschprydda busschauffören som inte tillät baguettesmulor på buss-sätena.”
Sexåringen kommer strax hem från skolan. Vad han inte vet är att alla hans husdjur har eliminerats på bara två timmar eftersom
glaset med myrkolonin föll ner från ett trappsteg och gick i tusen bitar
burken med en vimsig fluga råkade tappa locket så att flugan vimsade ut
byttan med undervattens-skalbaggar (dykare) genomgick en akut pH-förändring med algblomning som följd
de två tvestjärtarna Nils och Elsa kanderades av sitt eget foder (en grabbnäve strösocker).
Sådant är nu livet att även barn till pälsallergiker drabbas av djurpassion. Sexåringen har skött sina telningar på helt egen hand och själv ersatt dem när de har råkat illa ut mellan hans tumme och pekfinger.
Nu ska jag fortsätta att rensa trappan till ovanvåningen från myror och förbereda ett griftetal.
Nämen vad kul. Maj är ju en sån lugn månad. Visst, tjosanhejsan, en fest till, den klämmer vi in mellan den där picknicken och den där grillningen och en och annan möhippa.
Vårt basketlag har varje år en stor fest. Alla som har tränat med oss – även om det bara är en enda gång – blir bjudna. Vi har tema (men man måste inte klä ut sig om man inte vill, men jag vill), vi delar ut presenter och diplom med nomineringar och vi har musiktävlingar som är riggade så att jag inte ska vinna och sedan … sedan börjar försäsongsträningen.
Temat de olika åren:
2003: Moviestar (jag var Charlie Chaplin i Johnny Depp-skor) 2004: Beachparty (nästan alla kom i badrock) 2005: Bröllop (jag klämde in mig i min egen bröllopsklänning) 2006: I sagans värld (jag var en sagobok) 2007: Sällskapsresan (alla var tvungna att ta på sig slalompjäxor för att komma in på toa) 2008: Basket (säkert hälften kom som ”amerikan”) 2009: Baklänges (många kom i pyjamas och bytte till finkläder)
18:25 Vickning: ölkorv och Janssons frestelse. 18:30 Konjak och cigarr. Cigarrerna gick inte åt och konjakskuporna var borta, så vi fick dricka ur glögg-glas. I plast. 18:50 Prisutdelning till den förvånade vinnaren av tipsrundan. 19:15 Efterrätt: en fräsch citronfromage. 19:30 Tipsrunda, där bara svaren gavs och de tävlande fick skriva frågorna. Vinnaren (se 18:50) gled runt med hybris. (Några svar: 1912, saxofonsolo, 3,14,aldrig.) 20:00Bakpotatis, rumpstek och dallas. 20:45 Diplom och presenter till alla lagmedlemmar, varav några plötsligt hette Botten Lergman, Boll Bellman och Seppä Katjanen. 21:30 Den förbannade musiktävlingen med omöjliga regler och utan möjlighet till överklagan. 21:59 Klädbyte för dem som kom i pyjamas. 22:00 Välkomstdrink och snacks. 22:01 Fria övningar.
Så, nu kan ni bara kopiera och ha fest på tre sekunder. Utsmyckningen i festlokalen (som var mitt gula, fula hus) var baklängesklockor och annat som var uppåner och bakåfram – t.ex. en julljusstake.
Äntligen juni. Ikväll är det bara tre klassträffar och en ledaravslutning.
Sven Jerring väljer och pratar runt plattor på 1940-talet. Är det månne … öl i flaskan?
Kjell Stensson och Astrid Lindgren ska strax sända. Året är 1963 och båda har de skaffat radiofrisyr.
Tage Danielsson när han 1954 var ny på radion. 
John Travolta visar sin handdans för mickhållande Kersti Adams-Ray 1983. Kolla, tändstickor på marmorbordet – de kanske tog en cigg ihop sedan? (Sådana där väskor med inspelningsmanicker har de fortfarande på radion. Fast mindre.) 
