Från månadsarkivet:

augusti 2009

Usain Bolt och 9,58 s

av Lotten Bergman den 16 augusti 2009

Så här såg Usain Bolt ut i OS förra året. Men 9,69, vad är det för skräptid?

I tv4 nyss:

– Hur stort var det här, Mattias Sunneborn?
– Ingenting kan bli större!

Johodå. Sansa er. Det är bara 100 meter och nytt världsrekord på 9,58. Fred på jorden hade varit större.

Äh, jag bara skojar.

9,58

Det är jättestort. Jag tvingade både barnen och Min djefla man att sitta och titta eftersom alla ju behöver historiska händelser att hänga upp livet på. När löparna strax före starten betedde sig som Carolina Klüft i kubik – killen från Trinidad och Tobago sparkade omkull en tv-kamera och Asafa Powell klistrade nummerlappen över sin egen mun – trillade Sexåringen ur soffan av skratt. Sedan sa han:

– Men Bolt ser inte ut som Bolt. För han är inte vit.

Bolt den förste.

Trots den sena timmen springer barnen just nu tiometerslopp i huset. Rekordet är i nuläget 2,1 sekunder.

{ 8 kommentarer }

Men hur står det till med Ikeakatalogen egentligen?

av Lotten Bergman den 14 augusti 2009

Inte vet jag.

Ikeakatalogen kom i lådan idag (finns på nätet också), och vad säger ni – reklamare och vanligt folk – om detta? Efter blott en liten stunds bläddring hit och dit, började jag skrika.

Nyhe kanske, men lite mer till vänster hade suttit fint.

Jag gillar mellanslag här och där, men det är kanske bara jag?
Men vilket snömos!

Vem fan, bryr sig om: skiljetecken”

Själv brukar jag ha problem med ordet ”giftemål”, men då slår jag alltid upp det.

Är jag bara fånigt petig? Ska jag sluta bry mig? Får man i reklamsammanhang göra lite hoppsan hejsan eftersom alla ändå fattar vad man menar? Konceptet är ju redan kirrat liksom.

{ 57 kommentarer }

Jag har närt en orm vid min barm!

av Lotten Bergman den 14 augusti 2009

– Snälla mamma, kan vi inte stanna och titta på solnedgången?

Se där, en replik som jag aldrig tidigare har hört komma från mina barn. Solnedgång som solnedgång, tänker jag alltid. Särskilt när solnedgången faktiskt krockar med en väldigt viktig, tv-sänd stormatch med fotbollslandslaget. (Okejrå. Träningsmatch mot Finland.)

– Va? Solnedgång? Käre son, har du helt förl…

Precis som Tage Danielsson gjorde i sina alster, avbryter jag här för en inblick i mina egna tankar. En solnedgång är en solnedgång och därmed basta. Men om det här barnets lycka just denna kväll hänger på en vy av solnedgången, vem är väl jag att säga nej – jag som så sällan curlar barna Bergman. Men tänk om detta sätter igång en solnedgångsvurm som börjar som en nål och slutar med en silverskål som är en fondtapet med gråtande barn. Ack. Tänk på alla de vackra målen som Elmander kommer att göra, alla snygga pass som kommer från Sebastian Larsson och … äh. Tänkte jag.

– Klart att vi ska se på solnedgången.

Solnedgången, fotograferad av Tolvåringen i samma ögonblick som vi hörde Elmander göra mål i bilradion.

(Ormen klagade en stund senare på en skylt med särskrivning. Puh. Back to normal.)

Men en liten rapport från hemresan ska vi väl klämma in också?

Först: Wij trädgårdar. Det är en enorm park med allehanda installationer, konstverk, blomsterslingor och åkerlappar med alla sädesslag. Vi pluggade ”långa strån, korta strån, fladdriga flärpar och så började vi om när vi inte kom på den sista. (Jag har problem med vete: jag tycker inte att vete ser ut som vete medan havre ser precis ut som havre.)

Men nu är jag ju inte alls en trädgårdsmänniska. Att Wij lockade berodde mer på ”vad kan det vara för nånting”-känslan. Barnen och jag läste noggrant på alla skyltar, tittade på alla konstverk och reagerade föredömligt som vi skulle. Mången gång sa vi ”hm” och kliade oss på hakan.

Men när vi gick in i ett konstverk som bestod av böcker, pirrade det först till av glädje, strax därpå av irritation. Eftersom konstnärerna verkar bli glada av vilken reaktion det än må vara som skapas, var det väl bra.

Ihopklistrade! De sitter ihop i varandra och klistret är drällt lite hur som haver. Dessutom är det inte vilka böcker som helst, utan Ugglan (1904–1926)! Rasande oförskämt!
På Wij fanns en sådan här lekplats, som vi inte höll på att ta oss ifrån.
Träden växer uppåner!

Citronanka skrev i en kommentar att jag ”undermedvetet gillar kyrkor” när jag själv skriver att jag ”hyser aversion” mot dem … men hela tiden går in i kyrkor och undersöker innehållet. Utan någon som helst kunskap egentligen. Ja, något är det i alla fall, för knappt hade vi svängt ut från Wij, förrän jag tvärstannade vid Ockelbo kyrka. Och den var konstig!

Utifrån ser den ut som en normal kyrka, men kolla insidan! En dammsugare! (Den Kyrkan eldhärjades 1904, återinvigdes 1908 och – aha! – renoverades på 1950-talet.)

Efter kyrkan styrde vi mot Sveriges fängelsemuseum i Gävle, vilket rekommenderas varmt. (Man får inte publicera bilder som man tar där inne om man inte frågar om lov först, så det gjorde jag.) Det är uppdelat på två: ett häkte som handlar om forna tiders bestraffningar och en med fängelseceller som handlar om fängelsernas utveckling sedan slutet av 1800-talet.

När man bröt upp golven för renovering, hittades pappersskräp. Försiktigt pillades de fram och veks upp … Tadaaa: hemliga brev som skickades fångarna emellan!

Museer måste inte var högteknologiska. De kan till och med vara fumliga, tafatta och dammiga bara de har hjärtat på rätt ställe. Som musik? Att Fängelsemuseet var så intressant beror naturligtvis på att brott och straff är intressanta – men också på passionen bakom utställningen.

Men nu var klockan sen eftermiddag och vi hade bara ätit glass till lunch. Mot Gävles centrum!

– Vill ni ha hamburgare eller äta på något annat ställe?
– Annat ställe!
– Bra, rätt svar!

Mat på en bakgård i Gävle. Jag beställde grillad kyckling med stekt potatis och tzatziki och fick friterad kyckling, påmmfritt och ”vitlökssås”.

Efter lite irrande inne i Gävle, hamnade vi av misstag på E4:an mot Uppsala. Och tur var väl det, för i kvällningen blev vi badsugna och precis då såg det ut så här på kartan:

Björklinge hade en fantastisk badplats med klart vatten, hopptorn, gräsmatta, sand, duschar, omklädningsrum, kiosk, en fiskare som fick fisk och en familj med undervattenskamera eftersom det lär finnas en ovanlig snäcka i just denna sjö (Långsjön).
Det var helt enkelt som att vara på tivoli!

Det var det sommarlovet. Barnen har bott på hotell och simmat i främmande vatten och gjort tidsresor till 1800-talet. Vi är så nöjda så.

Nu återstår bara en sak. Att planera en bloggtågcharter till Prag.

{ 23 kommentarer }

Prinsar och basketspelare har vi inte stött på än

av Lotten Bergman den 12 augusti 2009

Vad händer? Har jag blivit biten av reseflugan?

Först föddes jag in i en resande familj (det låter, det) som drog sina barn Europa runt under de tio lediga sommarveckorna. (Lärarfamilj med pengar? Ja, på 1970-talet.) Sedan tågluffade jag hysteriskt. Sedan födde jag barn och reste inte ett dugg på nästan 15 år.

Och nu är jag på en enda månad i München, Grekland, Vrena och Mullsjö! (Fast nästa projekt måste faktiskt vara en tågluff, nu har jag snart spytt ut föroreningar som motsvarar nästan en tusendels resa till Thailand.)

I alla fall. Kära dagbok. Jag sitter i en säng på ett pensionat i Ockelbo. Resan hit var spikrak upp till Sala, sedan kringelikrokig.

1. Vandring i Sala silvergruva. 2. Bad i Östaviken. 3. Mat och sömn i Ockelbo. (Den gröna ringen är ”vägen mellan två sjöar” – där jag i min enfald trodde att vi körde. GPS finns som sagt inte i min värld.)

Sala har verkligen gjort det lätt och enkelt för turister – man lotsas effektivt till silvergruvan. Man får tusen och ett olika val mellan olika guidade turer, man kan äta och dricka och köpa smycken och stenar och man kan avsluta allt med att gå på loppis och äta lite mer. Lysande, Sala!

Här är vi nere på 65 meters djup i gruvan, där guiden Erik sjöng en psalm. Det var tre plusgrader och vi hade hjälm och cape och lånade stövlar. Sexåringen deklarerade efter att ha fått syn på en fladdermus att detta minsann var ”den bästa dagen i hela mitt liv”.

Efter Sala fanns en massa vägar att välja mellan. Jag siktade på måfå lite norrut, och spanade efter skyltar mot badplatser. Klockan närmade sig fyra och vi hade bara ätit några matsäcksmackor till lunch och jag anade en snar blodsockerkollaps innan jag kom på att det ju inte var tonåringarna jag hade med mig. De här tre ”små” hade ju fått glass i Sala, och stod sig på den på ett helt annat sätt än en sjuttonårig yngling plägar göra.

– Mamma, det ser ut som om sockerbitarna ska dansa kring granen!

Via svenska serpentinvägar hamnade vi vid en ljuvlig badvik – Östaviken – som var tom på folk. Där fanns omklädningsrum, volleybollnät, två badbryggor, vita snäckor och perfekt lutning under vattenytan. Men som en misstänksam Tippi Hedren tassade jag ut på den ena bryggan. (Bonuslänk.)

Badbryggans bajs.

Vissa av oss badade i underkläderna och alla saknade handdukar eftersom vi hade packat med vinterkänsla. Sjön måste ha varit extremt järnhaltig – eller så var det bruna vi torkade av oss något helt annat.

– Mamma, varför är det inga andra här och badar?
– Ehm, jag vet inte. (Tork, tork, tork.)

Och så körde vi vidare mot maten i skymningen.

Folkets hus i Tärnsjö. Det var så fult och tömt och ensamt och sorgligt att jag tvärstannade bilen och sprang ut för att ta en bild och klappa lite på den kaklade väggen.

Väl framme i Ockelbo hittade vi till pensionatet snabbt … men kom inte in. Alla dörrar var låsta, alla fönster svarta, trädgården lika tom som stranden i Östa. Jag ringde upp ägaren och påminde om vår bokning medan barnen sprang omkring och försökte undkomma myggen. (Som var både ovanligt många och ovanligt elaka.)

– Javisst, välkomna, nyckeln ligger i brevlådan, det finns te i köket och tv i tv-rummet och dusch i duschrummet och toa i korridoren.
– Och mygg i trädgården. Var sak på sin plats alltså.
– Va?
– Äsch, jag ba… Kan du rekommendera en restaurang i Ockelbo?
– Ja, det finns bara en som är öppen! Atalanta!

Pizzeria Atalanta med perfekta pizzor, perfekt personal, billig läsk, två fulla gubbar, två fula tavlor, en tjock gubbe, en tjock-tv, spelautomater, förfärliga dukar med plexiglasskivor på och så de där stolarna, ni vet. Men inte en enda bild på Glenn Strömberg.

Tack, Ockelbo – det var så skönt att inte kunna välja restaurang! (Nu är jag alls inte ironisk även om det låter så. Jag har tröttnat på all valfrihet och vill bli lite hunsad igen.) Är de snart K-minnesmärkta, de där pizzeriorna som finns överallt?

Här ligger just nu Sexåringen, Nioåringen och Tolvåringen och snusar.

Som kringresande föreläsare kräver jag hotell som har

  • trådlöst internet
  • tekokare på rummet
  • mörkläggande gardin
  • tv på rummet
  • dusch på rummet
  • toa på rummet
  • två kuddar i sängen.

Som kringresande förälder har jag inga krav alls, visade det sig denna kväll. Inget i ovanstående lista uppfylls – det finns inte ens rinnande vatten i köket. Och jag bryr mig inte. Framför allt bryr sig inte barnen ett dugg; de satte sig i köket och spelade schack med två illaluktande ryssar och delade innan de somnade på den enda tandborste som vi fick me
d oss hemifrån.

{ 23 kommentarer }

På rymmen med Lotten Bergman

av Lotten Bergman den 11 augusti 2009

Inspirerad av Miss Gillette stoppar jag inom kort de tre minsta barnen i bilen (6, 9 och 12 år) och åker till Ockelbo. Vi ska suga det sista ur sommaren, är det tänkt. Tonåringarna och Den djefla mannen påstår att de har annat för sig: gräsklippning, dammsugning, källarröjning och taklagning.

Eniro föreslår blåa sträckan på drygt tre timmar. Jag föreslår ungefär den röda på sex timmar.

Vad föreslår ni i kommentatorsbåset?

{ 26 kommentarer }

Vad är det som går och går …

av Lotten Bergman den 10 augusti 2009

Intresseskapande inledningsbild. Förklaring kommer längre ner.

Förbaskade tiden som bara glider en ur händerna hela tiden. När vi är riktigt mossiga och bittra i bekantskapskretsen, låter det så här:

– Jag minns det som vore det igår, när man kunde spela in program på ena kanalen och titta på den andra och …
– Äh, tacka vet jag forna tiders rullgardiner!
– För att inte tala om när man kunde handla mat på internet! Vilken lyx!
– Nä om man skulle ta och tänka på refrängen.

Nu ska jag citera lite hederlig gammal punk bara för att ni ska komma i stämning. The Cramps:

Life is short.
Filled with stuff.
Don’t know what for.
I ain’t had enough.

(Min djefla man hälsar att detta är The Great Unified Theory of Poetry. Enough said, liksom.)

Fast livet är i normalfall inte särskilt kort. Men fyllt av saker. Och hur vältrar just jag mig i tidens fyllnad – eller ska vi säga flykt? Jo, jag tar mig en obehagligt iskall dusch genom att gå ner i källaren och ta fram saker som är svåra att slänga. Och så slänger jag dem. Samtidigt som jag svär så det osar eftersom jag inte vill men faktiskt måste för att få plats med nya tidsminnen.

Jag kan bara inte släpa på denna dinosaurie längre. Vi äger sedan tre år inte ens en videobandspelare. Tänk, jag spelade in Disneydags till mina barn innan jag ens hade börjat föda barn. Tre fulla flyttlådor kördes till loppis. Ont i magen.

Kassettbandspelare har vi fortfarande. Men banden går inte att spela eftersom de har tappat spänsten så att till och med Agnetha Fältskog låter som Barry White. Fem fulla skokartonger slängdes – och jag funderade inte ens över tanken bakom blandbandens blandning.

Fula – men spännande – tapetrullar som fanns i huset när vi flyttade in. Jag vet att alla moden kommer tillbaka, men jag sparar hellre på 1940-talsskor och axelvaddar.

Ett intressant ormbo av skridskor. Men jag har inte stått på skridskor sedan 1982. Mina barn är sorgligt bedrövliga på att åka skridskor och fyra av dem har inte ens stått på ett par skidor. Hjälp, Pythagoras, detta måste vara vägen mot jordens undergång. Tiden tar slut den dag när ingen längre åker skridskor.

Denna sköra plastlåda med mitt adressarkiv från 1990 är sprucken, men lagad med superlim. Idag lagar jag inte längre sköra plastlådor utan slänger glatt och köper nytt. (Ärligt talat är lådan inte slängd. Jag ska leta upp alla gamla spexkompisar på Facebook.)

Länge står jag och håller i en väldigt väl sandpapprad spegel med hylla. Den tillverkades av Sjuttonåringen för åtta år sedan och har inte någonsin hängt någonstans. Som jag minns det var det en fantastisk känsla att äntligen få avsluta träslöjdens kreationer med lödkolven. Jag vänder och kollar på baksidan.

Men åh, min lilla stora Sjuttonåring som nyss var nio!

– Ööööh. Vilken ful spegel. Får jag se. Jätteful ju. Den kan du slänga.
– Men ti…
– Men titta på den! Jag gjorde en slemhögsformad spegel! Och lyckades inte ens sätta de två hängarna rakt! Jag har ont i knät. Var är kryckorna?

Tiden går och idag har jag även slängt den där vaselinburken från 1977. (Alla hade vi vaselin för att få blank pussmun eftersom läppglans med hallonsmak var så dyr.) En tjej i min klass hette Eva Selin och jag tyckte själv att jag var jätterolig som kallade just min burk för Evaselin. Nä, nu ska jag leta upp henne på Facebook.

”Tid är det som man mäter med en klocka.”
- Albert Einstein

{ 16 kommentarer }

Augustis mjältsjuka

av Lotten Bergman den 9 augusti 2009

Finns det något bättre? Barnen leker vattenkrig!

Jag vandrar omkring med spik i foten och bara säger ”tjosan hejsan” och ”det kunde vara värre” och så springer jag till sjön och så tar jag mig ett dopp och så springer jag hem och tar mig ett par glas vin och mular i mig dyr choklad som nästan dammar i munnen.

Andra sätter sig med armarna om sig själva och säger åck åck åck och mår verkligen pyton eftersom normallivet närmar sig.

Detta är augusti och vi måste alla återvända till vardagen. Vi måste gå till skolan, krypa ner i saltgruvan, vända på slantarna och fundera på vinterdäck. Jag tänker

  • ”hihi, vinterdäck rimmar på vintergäck”
  • ”vad kul att få köpa en massa nya kollegieblock”
  • ”åhå, jag ska laminera barnens schema”
  • ”jag ska banne mig bada ända in i september, må det så hagla på mig”.

Förlåt. Jag är bara glad.

Man kan bli glad även av en helt främmande man som har klätt sig så här i knallvita skor med matchande byxor fastän han inte alls tänker leka Marcel Marceau.

{ 22 kommentarer }

Brainstorm, alla idésprutor! (förvånad uppdatering)

av Lotten Bergman den 7 augusti 2009

För drygt ett år sedan började avloppet i vår källare att bete sig som någon som har ätit kol. Host, spott och fräs, sa ett rör och kräktes. Vi kallade på en avloppsrensarsugbilmaskin, som röjde och rensade och dödförkarade vårt rör om vi inte å det snaraste drog upp alla buskar, vars rötter hade invaderat röret. (Röret var förresten antikt och ger inte oss ett öre på försäkringarna.)

Sugmaskinen som sög förra sommaren.

Nu har det där ”å det snaraste” irriterat oss för länge. Nu måste vi göra något åt saken, och det är nu ni bloggläsare kommer in.

Vad ska vi göra?

Det är alltså en rabatt det handlar om. En rabatt som jag och alla andra struntar komplett i. Den vetter åt öst och har morgonsol, vilket vi heller inte bryr oss om. Däremot har den fyllt två tacknämliga funktioner, som:

  1. insynsskydd – vi kan ha hur stökigt vi vill och gå nakna i hallen hela tiden om vi vill, för buskarna har inte bara kraftiga rötter, utan även hippierufs upptill
  2. vindskydd – de kalla nordanvindarna från öst fastnar i rufset.

Jag skulle vilja bygga en basketplan där och asfaltera bort all växtlighet, men det låter sig inte göras utan jättejättemycket asfalt och utfyllnadsmaterial. Dessutom kan man inte göra så mycket på en två meter bred basketplan.

Den där gången bortom trappan leder till parkeringsplatsen och är egentligen en handikappramp i cement från den tiden när huset var församlingshem. Ni ser att rabatten sluttar ner mot gatunivån? Ack, vad gör man åt det?

Nu har jag backat bort från trappan – ni ser entrén och buskarna och förstår hur nakna vi är där i hallen?

Så, nu ser ni hela östsidan. Den där lilla cementpelaren kunde vi ha hängt en grind på, om vi hade haft en.

Låt nu alla idéer spruta i kommentatorsbåset! Jag blir lika glad för ”jamen bygg en basketplan då” som ”ställ en väldigt avlång friggebod på rabattens plats”. Var knäppa eller allvarliga – det spelar ingen roll.

Förresten.
Den lilla omålade rutan på huset? undrar ni förstås. Joorå, vi anlitade en målare förra sommaren. Men kommen så långt, blev målaren attackerad av en geting, sprang hem och kom aldrig mer tillbaka. Vi kommer inte upp med stegar utan måste hyra en byggställning för att måla färdigt, och eftersom ingen har sagt ”å det snaraste” till oss, kommer färdigmålningen att dröja.

Uppdatering: Nämen va i …
Jag tänkte att man ju tänker bättre med en arkitekthjärna, och sådana hjärnor kräfva arkitektritade ritningar. Så jag grävde en stund bland alla ritningar som hör till huset. (Det byggdes 1932, och en hel del har ju hänt på 77 år.)

Men vad skådar jag vid den röda pilen, som ju är den omtalade rabatten? Går tomtgränsen vid handikapprampen? Då är ju rabatten inte vår! Vabaha? Har jag rensat ogräs åt kommunen i tio år?

Ok. Även om rabatten inte ligger på vår tomt – vad ska vi göra med ytan? I kommentatorsbåset tycker man att vi bör byta ut det gamla röret. (Gah.)

{ 46 kommentarer }

Sträckan från Mullsjö …

av Lotten Bergman den 5 augusti 2009

Igår skulle vi ta oss (se blåa strecket på kartan) 30 mil på fyra timmar, tyckte Eniro. Pah, sa vi som hovmarskalken i Pomperipossa – och gjorde lite som vi ville (se röda strecket). Det tog tio timmar, men var faktiskt en ungefär lika lång väg.

1. Mullsjö (Ryfors godisfabrik)–2. Habo kyrka–3. Karlsborgs fästning–4. bisonoxar–5. Fagertärn–6. badsjö–7. hamburgare–8. outlet–9. Julita–hem!

Men den här planen var alls inte färdig när vi satte oss i bilen. Det där med Habo kyrka dök Den blyga upp med i kommentatorsbåset och stökade till allt eftersom vi ju hade tänkt oss en avstickare till Gustaf Dalénmuseet. Men plötsligt låg det helt fel (söder om Skövde), och lät sig icke flyttas på.

För så här går det till när vi upptäcker Sverige (kartälskarna får nu hicka av förtjusning). Kyrkan ses som den markerade skuggan här nere på bilden. När vi hade ooo:at och aaa:t där inne, satte vi oss i bilen och jag började köra åt det håll som just för tillfället kändes rätt vad gäller väderstrecken – men som ledde mig in på en grusväg. Jag vände och tog en annan väg, men stannade efter bara några meter eftersom jag kom på att man ibland har nytta av att tänka efter.

”Inte grusväg, oj, här blir bra, men vänta, den här vägen ser jättelång och slingrig ut, nu vet jag, vi tar vägen som vi kom hit på, eller hur … och så tar vi oss till Gustaf Dalé… hm, det ligger ju helt fel, vad säger ni om att strunta i Dalénmu… hm, det spelar ingen roll säger ni, men då tar vi, oj, fel håll, vi åker längs Vättern istället, vad tro ni om d… jaså det spelar heller ingen roll, nähe. Bra, då gör vi det, kolla i kartboken om Habo är åt rätt håll, jo, det är det ja. Bruuuuhuuum!”

Men nu tar vi dagens aha- upplevelser i tur och ordning. Ryfors godisfabrik var en liten, gullig en med godis i hinkar.

Lakritsremsorna tillverkades på löpande band, och där fick vi stå och titta hur mycket vi ville.

Jag plockade åt mig godis för 172 kronor. Den där tanken om kristider och att ha en månadslön på banken for all världens väg.

Och så åkte vi alltså till Habo kyrka, som var som en dalahäst, en idrottshall, The Globe och en myskoja på en gång. Ljudet och känslan är helt annorlunda om man jämför med ”vanliga” kyrkor.

Habo kyrka, byggd 1723 – osannolikt färgglad och full av läktare på alla håll och kanter. Ikväll (5/8) spelas tydligen dixielandjazz med Jesses New Orleans band från Stockholm just här. Åk dit ni som kan!

Sedan åkte vi längs Vättern – men man ser för böveln knappt sjön, där man åker fram i en fåra med vallar och skog på båda sidorna. Vårt mål var Karlsborg, som jag hela tiden kallar Kronborg.

– Nu ska vi till Kronborg och kolla på en fästning!
– Men Kronborg ligger ju i Danmark, mamma.
– Nej, jag menar Karlsborg. Och på Kronborg har de en rolig guidning som Johan Thorén har designat.
– Du menar Karlsborg, mamma. Och vem är Johan Thorén?
– Karlsborg. Karlsborg. Förresten har Kronbo…
– Karlsborg!

Det finns de som inte kan skilja på dill och persilja eller siffrorna fyra och sju. Jag kan tydligen inte skilja på ett danskt slott och en svensk fästning.

Medan vi väntade på guidturen, inspekterade vi Too-tickis hus, som vi hittade vid Vättern. (Det är en bastu. I bastuns golv finns en lucka som leder rakt ner i vattnet.)

Äventyrsguidningen var högljudd, rolig, mycket överraskande och … en resa till 1987 ungefär. För dels inleds den med en påkostad film (hundra miljoner hästar och statister och smällar och kläder från mitten av 1800-talet) med Stefan Sauk, Johannes Brost och en Lena Endre pre Varuhuset, dels är allt skapat av stuntmannen Johan Thorén. (Vad gör han nuförtiden?)

Men hur jag än letar, hittar jag inte denna film i skådespelarnas rollistor. Tänka sig, va. (Jag har suttit uppe hela natten och slitit med denna gåta. När gjordes filmen? Jag vill veta!)

Det smällde och dundrade i gångarna. (Men – förlåt – jag kan inte låta bli att fundera på hur häftigt det hade kunnat vara med dagens teknik. De som inte förstod svenska fick sin guidning via kassettbandspelare. Kassettbandspelare! KASSETTBANDSPELARE!)

Efter ett kort krismöte där vi insåg att vi hade glömt att äta lunch och att vi hade ont om tid innan vi alla exploderade som Karlsborgs kanoner, slukade vi varsin jätteglass utan en tanke på kostcirkel eller ens grönsak. (Jag är uppfostrad med rätt måltid i rätt sammanhang och jämnt blodsocker samt fibrer i lagom längd.) Sockerruschen gav oss krafterna åter. Giv akt! Helt om! Aaaarsch!

Plötsligt stötte vi på bisonoxar. (Tjejbison heter också oxe.)

Vårt nästa mål var inte självvalt – Den djefla mannen propsade på att vi skulle åka till en näckrossjö som var något i hästväg. Fagertärn är nämligen en sjö som är full av mycket ovanliga, röda näckrosor. Jag läste snabbt i förväg:

”De röda näckrosorna i Fagertärn blommar 15 juli–15 augusti.”

Bra, ok. Vad jag inte läste var fortsättningen:


”Från parkeringen går en 2,5 kilometer lång markerad stig runt sjön. Glöm inte att ta med kikare – näckrosorna växer en bra bit ut från stranden.”

Detta var vad vi såg.

Fagertärn. Antiklimax. (Det är en färgbild.)
När vi hungriga och trötta stod och stirrade ut över den svarta sjön utan blommor och fann att vi hade placerat oss på en trästock full med ilskna myror, kändes en muta på sin plats. Bad & mat!

Badplatsen Talludden: perfekt!

McD: perfekt!

Outletförsäljningen i Vingåker var inte så imponerande (men vi hittade fem nya skolväskor), Julita var stängt (inte så konstigt vid 21-tiden) och väl hemma var det te, Sportnytt, stök och slarv (och fullständigt underbart).

Slut på denna resa!

Avslutningsvis: den allra finaste skylten i Mullsjö.

{ 20 kommentarer }

I Mullsjö sover vi i Sjörydsvillan

av Lotten Bergman den 4 augusti 2009

Brrrrrrrrruhum!

Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.

Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.

Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?

Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.

Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.

– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.

Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)

I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …

… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.

Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi

  • plånbok (vilket upptäcktes i tid)
  • GPS (ska jag önska mig i julklapp)
  • mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
  • karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
  • lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).
Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.

Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.

– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?

Trots den där kyrkaversionen dras jag till dem. Under kvällspromenaden hittade vi nämligen Nykyrka kyrka som inte är ny (byggd 1887), ”i fornnordisk stil”. (Namnet kommer av en kyrka som var ny på 1600-talet.)

Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.

{ 22 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →