Från månadsarkivet:

oktober 2009

Mötesteknik, liksom

av Lotten Bergman den 30 oktober 2009

Jag vaknar, klämmer lite på träningsvärken och sträcker mig efter datorn. Så känner jag efter – vad är det för dag? Är det en dag när jag har en ocean av tid på förmiddagen och eoner av tid på eftermiddagen? Eller (jävlar) har jag

  • telefonmöte kl. 10:15
  • lunchmöte kl. 12:00
  • fika med chefen på Storföretaget kl. 14:40
  • föräldramöte kl. 19:30?

Ni som jobbar som jag – filosoferande vid datorn – ser meddetsamma att en sådan dag som ovan är en bortkastad jobbdag. Det kommer inte att skapas något. Dessutom måste jag ju komma ihåg att faktiskt ta mig till alla dessa möten. Och klä på mig! Fika mig hit, fika mig dit! Jag vill ju jobba! Räck upp handen alla som inte vill sitta på möte!

Måndagsmöte, tisdagslunch, onsdagsplanering, inlämning av bilen för besiktning på torsdag och jag kommer inte att komma igång förrän halv elva, fredagstårta.

Lisa tipsade mig om Paul Grahams ”Maker’s Schedule, Manager’s Schedule”. Det handlar om kreatören/tänkaren/skaparens schema kontra det ”normala” schemat med timsindelade dagar som t.ex. chefen på Storföretaget lever efter. Och tjong i kastrullen, vad jag kände igen mig.

Mina dagar är indelade i två stora sjok – två enorma, oskrivna ark som heter förmiddag och eftermiddag. Ett möte mellan 10:05 och 11:03 gör att jag knappt hinner tänka före tio, än mindre skapa något vettigt. Inplanerade möten gör mig helt enkelt mindre ambitiös.

– Men Lotten, jag trodde att du var ett under av effektivitet!
– Men Lotten, kan du bara skapa under perfekta förhållanden?
– Men Lotten, vem tror du egentligen att du är – ska hela världen anpassa sig efter dig?

Nej, men vi kan kanske kompromissa lite?

Med möten tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, hinner jag ta på mig tänkarmössan, veva igång den och till och med köra den varm. Men vad ska vi kalla de två olika schematyperna på svenska?

The maker: tankejobbaren, teoretikern, the almighty skapare?

The manager: kalenderbossen, chefen, den korrekta ledaren?

Nähäpp, inte så fyndigt. Har ni några andra förslag?

Sammanfattning: The manager är effektiv med många möten inplanerade i almanackan. The maker är effektiv med många timmars arbete på raken. Låtom oss alltså kompromissa med möten tidigt eller sent på dagen.

Länk till inlägget, om ni vill sprida detta evangelium:
http://www.lotten.se/2009/10/motesteknik-liksom.html

{ 22 kommentarer }

Tack, Henke Larsson

av Lotten Bergman den 29 oktober 2009

(Ni som inte vet – sedan i början av 1990-talet har Henrik Larsson från Helsingborg förgyllt landslaget och diverse andra fotbollslag. Han sprang mycket och lätt, hade rastaflärpor för länge sedan, kan prata holländska nederländska och knarrig engelska, säger ofta ”io-keå” istället för ”åkej”. Alla respekterar honom och så har han förstås en utomordentligt snygg rumpa. Igår spelade han sin sista hemmamatch. Då hyllades han, kastade skorna uppåt läktarna och grät.)

Nio sekunder:

Ack, du gamle man.

{ 5 kommentarer }

Svininfluensavaccinet är inskjutet!

av Lotten Bergman den 28 oktober 2009

Jag har gått i demonstrationståg (är gubevars uppvuxen på 1970-talet i Luleå) och stått bland gulblåa supportrar för att komma in på Råsunda samt klämt mig ut ur Stadion efter en Coldplay-konsert. Men det är numera riktigt sällan som jag med likasinnade ute i verkligheten strävar mot ett gemensamt mål.

Matkö i Canada på 1930-talet.

Vaccinkö i Sverige 2009.

Att jag får den stora äran att vaccineras före nästan alla andra, beror på att jag pga. en liten diskret astma befinns vara i en riskgrupp. Det känns lite fånigt eftersom jag måste äta en kattpäls eller springa uppför Mount Everest i minusgrader för att få ett anfall. Men vad gör man inte för att få ett tillfälle att få blogga om sina upplevelser?

I kön var jag banne mig 30–40 år yngre än alla andra. Det var rollatorer, det var permobiler och det var foträta skor samt gigantiska handväskor. Strax framför mig stod en urtjusig 80-årig dam med röd basket basker. Bredvid och bakom mig stod grånade män med plirande ögon och moderna, jättestora glasögon samt tageltofsar ur näsa och öron. Alla ville de förstås konversera den unga flicka som jag ju i sammanhanget hade förvandlats till.

– Det här är förfärligt. Skandal. Jag har då aldrig varit med om maken! knarrade den tjusiga på lunda-skånska.
– Määäääään inte äääääär det så faaaarligt inteeeee, gnällde de tre männen nästan i korus.
– Titta på träden – så vackra, försökte jag, som ju inte bryr mig särskilt mycket om vackra träd.
– Men det var bättre förr, sa tjusiga damen.
– I alla fall bilarna, sa en man.
– Men inte datorerna, sa en annan man.
– Eller medicinen, sa en tredje man.
– Ja, fast precis så här stod vi och köade när vi skulle få poliosprutan 1957!

Och så stod vi där och fullkomligen öste minnen ur oss. Mina barndomsminnen krockade med deras medelåldersminnen och under hela diskussionen bidrog den tjusiga med ”usch” och ”näe” samt ”det tycker jag då rakt inte”.

 Inne i lokalen fanns 20 sprutstationer och sköterskor med operationsgröna kläder.
När vi hade stått i kö i 15 minuter, insåg den tjusiga damen att det ju skulle komma att gå kvickt, det här – och blev på ett sprudlande humör.
– Men klä på den stackars nakna statyn där borta något. Här går det undan. Titta på löven! Jaja, det regnar i alla fall inte på oss. Jag har varit så nervös för det här, men nu ser jag att …
(Min vetenskapliga undersökning säger än en gång att 91 % av alla surpuppor bara är rädda.)
Här får jag sprutan samtidigt som jag skrattande försöker ta en bild och konversera den skrattande sjuksköterskan, som även hon var i 80-årsåldern. (Min underliga frisyr begriper jag inte. Hade jag en tofs rakt upp? Hade jag nyss tagit av mig mössan? Är det ens jag på bilden?)

Det dukade bordet. Sticket gjorde inte ont, insprutningen gjorde inte ont och inte har jag ont i armen idag.

Avslutningsvis, är det så att jag har fattat ett beslut om att jag ska ta vaccinet. Efter att ha läst på och frågat alla som ”är i branschen”, fann jag att för mig var det ett riktigt beslut att jag skulle tacka ja till sprutan. Basta.

Men ni får ändå fylla kommentatorsbåset med avskräckande historier om kusiner som har tappat tänderna, mostrar som måste gå baklänges, kompisar som har varit förkylda sedan de fick sprutan och gärna dra paralleller till … poliovaccineringen i mitten av 1950-talet? Eller så låter vi diskussionens vågor gå höga och räknar ut hur många som kommer att ta sprutan. Och inte.

{ 24 kommentarer }

Det är i Skåne det händer

av Lotten Bergman den 27 oktober 2009

1)
Den 19 november håller jag och min djefla man två seminarier på en dag. I Lund. Det är bara att läsa här och boka plats här. (Eller mejla mig.) Vi har formulerat kursinnehållet så att era arbetsgivare kommer att tycka att det låter helfräsigt och superseriöst fastän vi förstås bara kommer att prata strunt och fnittra samt dricka öl i kvällningen.

2) 
Läs bara! En man med ett skägg blödde nästan ihjäl. I Malmö.

(Vilket påminner mig om detta: Under orienterings-VM i somras, fick den då ledande Martin Johansson plötsligt en inte alls imponerande pinne i låret. Inom orientering måste man hjälpa skadade medtävlare, annars kan de ligga och dö i skogen medan de andra går i mål och får lagerkrans. Alltså bromsade tvåan, trean och fyran medan den svenske ettan med blodet sprutande bedyrade att han nog skulle klara sig ändå. [Jfr Mannen med skäggets upplevelse.] Fransmannen slet av sig tröjan, snörpte till det pulserande såret, norrmannen gav sig iväg som Tsarens kurir mot tävlingscentrum medan den halvnakne fransmannen tillsammans med tjecken bar ut den bleke Bellman Martin till en stig. När ambulansen hade hämtat den blödande, sprang de tre hjältarna färdigt loppet och kom sist på en tid som jag nästan hade kunnat slå. Martins mamma kom i målområdet fram och grät och kastade sig om halsen på fransmannen. Slutsats: när man blöder ur ett lår blir man inte riktigt klok i huvudet.)

{ 15 kommentarer }

UVI

av Lotten Bergman den 26 oktober 2009

Jag kan numera inte bara skryta med blåmärken och plötsliga fall i tunnelbanan. I lördags trillade jag ihop i en liten frossig hög och somnade med femton täcken bara för att vakna två timmar senare med 100 graders feber. Ingen hosta, men huvud- och träningsvärk lade sig på alla andra symptom som nålar på en spikmatta.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade – blott tolv spaghettiätande föräldrar, tonåringar och småbarn. Plötsligt säger den djefla mannen lika högt som oväntat:

– Javisstja, Lotten, hur känns det när du kissar, svider det fortfarande?

(Glömde jag att tala om att jag även har urinvägsinfektion?)

Eftersom vi alldeles innan hade jämfört erfarenheter av tyfonkräk och andra ur kroppens öppningar kommande plötsliga överraskningar, hade ju denna fråga kunnat passera obemärkt. But noooooo, alla lade ner sina bestick och tystnade så att jag i lugn och ro kunde avlägga rapport om rakbladskänslorna.

Men annars är allt bra! Och hur har ni det?
________________

Rubrikförklaring: UVI är vad man inom sjukvården kallar urinvägsinfektion. Själv kallar jag den ideligen för urinvägsinflammation.

{ 15 kommentarer }

Med 30 års intervall händer det

av Lotten Bergman den 23 oktober 2009

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

  1. beundrade dem gränslöst
  2. har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

  • sig på tvärsan
  • fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

{ 19 kommentarer }

Skriv en dialog!

av Lotten Bergman den 22 oktober 2009

Vem är väl jag att tala om för er vad ni ska göra? Ni kanske hellre söker jobb, filar naglarna, klipper gräset, drar ut ögonbryn eller skalar en lök.

Men ni som vill vara med och leka – här har ni chansen. Det här är en av uppgifterna till skrivarkursen som jag ska hålla i morgon, så nu får ni liksom gratisvaramed. Fyll kommentatorsbåset med dialoger som får vara hur allvarliga, roliga eller absurda som helst. Texten som ni ska få inspiration av är på gränsen till banal, men det är meningen. Pang på rödbetan:

Mormodern tittade på sin odåga till dotterson. Långt, uppsatt hår, grönmålade naglar och underliga skor. När han började sjunga med sin nya, mörka röst, hörde hon inte honom utan sin make sedan 57 år. Men död sedan två veckor.

Hon bad honom vara tyst och berättade för honom hur det kändes när han sjöng. Han svarade som alltid med ord som hon inte riktigt visste hur hon skulle tolka – men som alltid förtydligade han för henne när hon bad om det.

Plötsligt reste han sig upp och förklarade att nu var det dags att åka. Hennes protester hjälpte föga.

Inga regler, inga begränsningar! Klara, färdiga, gå!

{ 19 kommentarer }

Tipsa mig om välskrivna texter, please!

av Lotten Bergman den 21 oktober 2009

Jag ska på fredag hålla den roligaste heldagsföreläsning som finns: Att skriva.

Fast nu är det så att jag tycker att mina exempel har blivit lite mossiga. Hjalmar Söderberg må vara ljuvlig, Astrid Lindgren fantastisk och Harry Martinson ett geni, men nu har de varit döda för länge. (Fritt att tolka hur man vill.)

Alltså skulle jag vilja ha några tips av er – de klokaste och roligaste läsarna i hela bloggessensen. (Smicker tar jag till nu, ja.) Läste ni något klurigt, välformulerat, extra roligt eller rörande nyss? Skriv en kommentar eller mejla! Ni får gärna komma med åsikter i största allmänhet eller berätta om när ni gick på den där skrivkursen där man fick lära känna varandra i fem timmar, dricka örtte i två timmar och skriva i en.

Och hur gör man nu en länk igen? Jo:

Rabbla utantill:
Vänsterhake+a, mellanslag, href+likamedtecken+citattecken+urlen+citattecken+högerhake, texten som ska bli blå och klickbar, vänsterhake, snedstreck, a och slutligen högerhake.
Länken till Lotten gör man så här:

Gänget som jag ska föreläsa för är översättare och skribenter som vill att nivån ska vara ”avancerad”. Moahahahaaaaa. (Fritt att tolka hur man vill.)

_________
Förresten. Hur gör man när man vill skriva html-kod som inte ska bli kodad?
_________
Aha. Hans Persson gav mig tipset att byta ut haken mot något annat. Kopiera detta och lägg på ett bra ställe:

{ 43 kommentarer }

En plötslig tidsresa

av Lotten Bergman den 20 oktober 2009

Datorstapel i källaren.

Ok, vi har många datorer i huset. Framför allt har vi farligt många ickefungerande datorer. Vi har såpass många döda datorer att de små barnen ibland tar ner sina kompisar i källaren för att visa upp datortjyrkogården.

De gråa som vi har lekt med under sommarspelens gren ”kast med liten dator”.

Stora skattkistan med sladdar som ingen behöver.

Men på fyra ynka dagar har tre av de fem laptopparna klappat ihop, lagt sig att vila och valt att glömma allt som inte har backuppats. Plötsligt måste vi köa, kvotera in oss, ansöka om datortid och samsas som i vanliga familjer. Den enda stationära som går att sparka igång har fått dammas av och uppdateras.

Och allt är jättekrångligt. När jag hör uppmaningar om att ”kolla på www…” så börjar jag gnissla tänder och morra att det minsann inte är så himla lätt som de tror. När jag ska läsa bloggar får jag göra det i expressfart för att en tonåring ju måste få skriva en recension av Doktor Glas. När jag skulle kolla tågtider, valde jag att ringa till SJ istället för att avbryta de tillfälliga datoranvändarna – och det är fan ingen dans på rosor att prata med SJ!

(Ni ser. Jag tar till och med till svordomar. Jag är inte mig själv.)

– Men Lotten. Det här är bra för er, säger någon som påstår sig vara en vän.
– BRA? Lika bra som att leva på bröd och vatten!
– Meen. Ni är nätberoende hela bunten.
– Ja, och vi är stolta över det!
– Ta nu ett djupt andetag och titta på den vackra hösten.
– Snicksnack. Jag går ner i källaren och hyperventilerar.

Källaren är som alla förstår av bilderna ovan en källa till glädje, tankar, meditation och nostalgiska trippar. I morse hittade jag t.ex.vår allra första bärbara dator.

Detta är väskan. Observera gärna det äkta spindelnätet nertill och dammet som yr som en höstdimma.

Blixtlåset som inte har öppnats på minst ett decennium lät som en moppe. Krrpppbrrrrum!

Jag lyfte på väsklocket, flyttade försiktigt på musen (som var av en senare generation), greppade datorn i det ack så bekanta handtaget och drog sakta upp datorn med ett swooosch-ljud. Så vackert!

Kom alla barn och titta! Ser ni vad söt den är? Stopp, stanna, kolla!

Succén uteblev. De datorberövade barnen rusade förbi, prioriterade busstider och frukost framför att gulligulla med vår vän holken. Ljuva 1980-tal. Och när jag lyfte min simmiga blick, såg jag plötsligt mig själv i dåtiden.

Femtonåringen springer omkring i min letter jacket från Dallas 1982, klänningen från 1989 och strumpbyxorna från 1986.

Men tillbaka till nutiden. Ämrans hårddisksförbannelse som har drabbat de jämnåriga datorerna. Kan vi månne prioritera datorinköp framför bilens pajade koppling, badkarets avskavda emalj, kökets sopiga fläkt och barnens filmjölk?
_________
Uppdatering
Ny MacBook Pro med lysande tangentbord är härmed beställd. Nämnde jag att tangentbordet lyser?

{ 33 kommentarer }

Hur luktar fåglarna nu? (Bilduppdat.)

av Lotten Bergman den 19 oktober 2009

Jag stod i köket och åt en god macka, när grannar, barn, hantverkare och en förfärad djefla man stormade in.

– Vad är det som luktar?
– Men vad är det som luktar?
– Här luktar det ju betfabrik!
– Nej pappersbruk!
– Det påminner mig om … Ah. Kommer du ihåg när jag kokade rådjursskallen?
– Men Lotten, det är ju du som luktar!

Det var det nu inte alls. Det var en dansk ost, som jag i och för sig hade stoppat i munnen – men luktar som violer och tandkräm gör jag minsann alltid annars. Den danska osten köptes redan i somras, och hade nu gottat till sig lagom i kylen. På rostad macka med smält smör blev dansken en delikatess.

Tyckte jag.

När jag senare hade packat in honom i trippla plastpåsar och tvättat mina händer med grönsåpa och nagelborste och haft igång köksfläkten på fullt blås i tre timmar och ändå inte kunde sluta tänka på surströmming, gav jag bort dansken till fåglarna som i flera år har fått hålla till godo med mögliga korvbrön och dåliga avocador.

 
Monsterosten kl 18:30.
 
Kadaverosten kl. 19:00.

En timme senare var osten (som vi numera kallar Tippi Hedren) slut. Och här går jag omkring och försöker vara rolig:

– Min fågel har ingen näsa.
– Men hur luktar den då?
– Illa.

Varifrån kommer den ursprungliga historien om en hund? Och var den då på latin?

{ 16 kommentarer }

← Äldre inlägg