Jag stod i köket och åt en god macka, när grannar, barn, hantverkare och en förfärad djefla man stormade in.
– Vad är det som luktar?
– Men vad är det som luktar?
– Här luktar det ju betfabrik!
– Nej pappersbruk!
– Det påminner mig om … Ah. Kommer du ihåg när jag kokade rådjursskallen?
– Men Lotten, det är ju du som luktar!
Det var det nu inte alls. Det var en dansk ost, som jag i och för sig hade stoppat i munnen – men luktar som violer och tandkräm gör jag minsann alltid annars. Den danska osten köptes redan i somras, och hade nu gottat till sig lagom i kylen. På rostad macka med smält smör blev dansken en delikatess.
Tyckte jag.
När jag senare hade packat in honom i trippla plastpåsar och tvättat mina händer med grönsåpa och nagelborste och haft igång köksfläkten på fullt blås i tre timmar och ändå inte kunde sluta tänka på surströmming, gav jag bort dansken till fåglarna som i flera år har fått hålla till godo med mögliga korvbrön och dåliga avocador.
En timme senare var osten (som vi numera kallar Tippi Hedren) slut. Och här går jag omkring och försöker vara rolig:
– Min fågel har ingen näsa.
– Men hur luktar den då?
– Illa.
Varifrån kommer den ursprungliga historien om en hund? Och var den då på latin?
{ 16 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Min pappa brukade förvara och förtära dansk ost i garaget när jag var liten. Det kallar jag en sann ostentusiast.
Umamirik, bör den ha varit om något.
Unshe tycker wv, och jag kan inte annat än at hålla med.
Men när jag läste rubriken trodde jag att någon av skorstensfåglarna gått och dött och spred stank i huset.
+t
Ett lysande wv denna gång; kons kommentar till vad ni gjort med hennes mjölk är anchermu.
Ack, skorstensfåglarna kommer att sitta och gråta vid skorstensöppningen i vår. För där sitter numera ett finmaskigt galler.
De är vräkta, men vet inte ens om det.
Jag har ju för bövelen 110 kvardratmeter källare. Jädrar vad jag kan ha ostkalas! Måste bara åka till Danmark en vända först.
Jag hoppas fåglarna som ätit av Tippi Hendren håller sig ute hos er. Det kan ju kanske hända att de ätit för mycket och blir dåliga i magen, och jag har faktiskt redan blivit fågelskiten på två gånger i år! Att få fågelskit på sig är inte roligt, och det är säkert ännu mindre roligt om det luktar dansk ost.
Kaffesump lär ska vara bra att ta bort illalukt från händerna med.
Hoppas fåglarna överlever gasattacken.
Hurra, jag hittade osthistorien från Tre män i en båt:
"My friend got rid of them, at last, by taking them down to a sea-side town, and burying them on the beach. It gained the place quite a reputation. Visitors said they had never noticed before how strong the air was, and weak-chested and consumptive people used to throng there for years afterwards."
wv igen: abichou! Ungefär vad näsan vill göra när den fylls av dansk ost. Min fru som tillhör entusiasterna brukar förvara sina danska ostar utomhus. Mjölken smakar så konstigt annars…
Så … finns det en speciell ostförvaring för oss ostmissbrukare som måste fly utomhus eller ner i källaren?
Du slapp i varje fall åka tåg tillsammans med en umamirik välmogen ost, och en förmodad död vän.
Läs om Mark Twains erfarenheter.
http://classiclit.about.com/library/bl-etexts/mtwain/bl-mtwain-invalid.htm.
(Länktips från Bankokbrodern, som tillbringade sitt USA-år utanför Cleveland. Kanske därför han kände till novellen.)
Tack Örjan och Bankokbrodern — tänk att jag inte själv kom på associationen! Ostdimmorna förvirrar.
Skyll på osten? Kjolen fladdrar ju fortfarande på dej.
(observera att jag inte klämt in Mr Brown i min kommentar)
Vv: nucken, hur ska man tolka det?
Orjan har inte berattat om konsekvenserna av att transportera val mogen Havarti fran Danmark till Eskilstuna i bil – trots atskilliga lager av val forslutna plastpasar istoppat i en tattslutande plastbytta gick det att kanna efterdofterna i bilen i flera veckor.
Det narmaste jag varit med om i detta doftavseendet var min amerikanska vardfamiljs garage (utanfor Cleveland som Orjan berattat) vilket hade varit barnkammare for en skunkfamilj ett halvar innan jag kom dit. Doften fanns kvar i over ett ar.
Tillbaka till gamla ostar. Under min studietid i Linkoping pa slutet av 70-talet fanns det i en av korridorerna pa studentbostadsomradet en beryktad, kvarglomd gammal gorgonzola, vilken hade slagits in i ett vackert aluminiumfoliepaket med en rod rosett, och placerats i en glasburk med val forslutet lock.
Pa burken satt ett litet anslag: "Hej, jag heter Edwin – släpp ut mig" – vilket naturligvis ingen vagade gora.
Edwins namnsdag (11/3) firades varje ar med en fest. Edwins rykte vaxte, och korridoren doptes till "Edwins Pub", vilken blev kand for ett antal stora och nagot vilda fester under aren. Speciellt kan namnas sill-sexan vid TipsExtras premiarprogram varje ar, dar festen inkluderade kast med TV (fran tredje vaningen)- att utforas av den som mest misslyckats med sin stryktipsrad.
Allt detta pga nagon glomde ata upp sin gorgonzola?
Se där, Örjans brorsa i Bangkok — du har ju en hel roman som i en liten ask!