Men var är alla vuxna som som barn räknade snabbast och älskade matte? Här i kommentatorsbåset finns ju alla som läste snabbast och först … men mattesnillena då? Hohoooo!

(Min utredning om mängdlärans olämplighet fortskrider. Långsamt.)

Jag minns att vi klippte bokstäver ur tidningar som biblioteket i huset bredvid hade kasserat. Till biblioteket fick vi gå under en halv lektion varannan vecka. Alla andra klasser fick gå varje vecka. Mitt sjuåriga jag tyckte att det var djupt orättvist, och jag hade redan då en teori om att det säkert berodde på att vi ettor inte förväntades kunna läsa och därmed inte hade ett så stort behov av biblioteksböcker.

Orättvist, tyckte jag, som lärde mig läsa som femåring och klämde min första Fem-bok ett halvår före skolstart. Sedan började jag skolan och fick sitta och ljuda bokstäver. Av min första läsebok minns jag speciellt en helgul sida med trebokstavsord – bland annat räv – som mina klasskamrater försökte ljuda sig genom medan jag satt och tyckte att de var korkade som inte såg vad det stod i boken.
Läseboken läste jag genom på kvällen samma dag som vi gått den, men det vågade jag inte berätta för någon eftersom jag inte trodde att det var tillåtet att läsa längre framåt i boken än resten av klassen.

hur gikc det här då embryo: inte en siffra rätt

Jag protesterar. Jag tänker säga chip om grunkan på betalkortet också. Jag tänker grunda en anti-chips-folkrörelse. (Chip i plural som singular alltså, inte de dära tunna grejerna av potatis.)

Tack för att ni är så fantastiskt roliga allihop!

(du sitter väl ner?)

… chip!

Chippen förvirrar.